• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Tre hundra år med upphovsrätt

I går (28/1) medverkade jag i radions OBS med följande inslag (ljudfilen finns här):

I dagens debatt om fildelning och Googles bokscanningsprojekt finns det vissa debattörer som tycker att man borde avskaffa upphovsrättslagen, antingen helt och hållet och klara sig utan eller avskaffa den för att bygga upp något helt nytt, anpassat till vår tid.

Jag känner inte till någon lagstiftning som man avskaffat helt på det viset, för att på samma område bygga upp något skinande nytt. Det är nog svårt på ett område som regleras av flera internationella konventioner och handelsavtal.

Jag rätt säker på att de mest radikala har fel. Utan upphovsrätt skulle vi ganska snart bli tvungna att uppfinna något snarlikt igen. För vi lever ju i det s.k. informationssamhället, där information och kunskapsspridning – och produktion av såväl finkultur som underhållning – sedan ungefär 90-talets början i produktionsvärde har passerat traditionell tung industriproduktion.

I en sådan ekonomi måste man givetvis kunna hantera dessa stora värden på något sätt. De måste kunna överlåtas, säljas, köpas och inte minst skyddas mot olika typer av förvrängning. Just skyddet mot förvanskning gör att upphovsrättens skyddsområde i viss mån sammanfaller med yttrandefrihetens. Yttrandefriheten ger oss rätt att säga vad vi tycker, upphovsrätten skyddar det vi sagt så att ingen ska kunna ändra det och få det att se ut som om vi tycker något annat än vi tycker. Upphovsrätt är censur, sägs det ibland i debatten, men upphovsrätten skulle knappast ha kunnat uppstå utan att censuren avskaffades och gjorde författarna ansvariga för sina skriverier efter publicering.

De kulturvärden som olika typer av upphovsmän skapar är dock av en helt annan typ än mormors byrå. Den sortens egendom kan vi ärva i generationer. Men den kunskapsproduktion som finns i de kulturella alstren har ett alldeles särskilt värde för samhället – för den andliga odlingen, som det hette förr. För lärandet, sade filosofen John Locke på 1600-talet. Det var troligen hans förtjänst att just begreppet ”learning” kom med i rubriceringen till den allra första upphovsrättslagen som stiftades i England för ganska exakt 300 år sedan, 1710. Den hette ”An act for the encouragement of learning”.

När man ser tillbaka på forna tiders debatt om upphovsrätt, den som fördes i t.ex. England på 1700-talet eller i Sverige på 1800-talet, upptäcker man att det mesta av dagens problem ventilerades redan då. Back to basics, säger jag. För tar man fasta på detta med att uppmuntra samhällets lärande, så tillfredsställer man båda sidor i den här konflikten, både konsumenter och producenter, en uppdelning som i vårt nätverkssamhälle blir alltmera flytande. Idag går den här gränsen inte i lika hög grad mellan grupper av personer som mellan funktioner som vi alla kan ha.

Uppmuntrar man lärandet så som man tänkte sig i upphovsrättens barndom, så bör författaren eller konstnären uppmuntras i sitt utforskande genom att tillerkännas en tids ensamrätt till spridningen och avkastningen av sitt eget verk efter publiceringen. Å andra sidan bör kulturella produkter kunna återanvändas av alla kreativa samhällsmedborgare. Därför bör inte författarens eller konstnärens ensamrätt vara alltför långvarig, utan verket måste bli allmän egendom så småningom.

Upphovsrättslagen är i sin grund väldigt väl genomtänkt, men tyvärr har de senaste decenniernas tillämpning fått mycket att slå snett. Stora mediebolag med skickliga advokater kan lätt skrämma mindre bemedlade användare från att använda texter eller musik på sätt som egentligen skulle vara tillåtna. Många vågar inte längre citera ur andras verk utan att fråga om lov. Men vitsen med den s.k. citaträtten är just att man ska kunna citera utan tillstånd. En akademisk avhandling med hundratals citat blir nästan omöjlig om man ska söka tillstånd från alla rättighetsinnehavare för att få anföra några rader. Men så ser det ut idag. I mängder av böcker förbjuds man att citera ens det kortaste lilla stycke utan tillstånd. Men detta otyg har faktiskt inte stöd i lagen.

Det är också viktigt att alla de verk som inte omfattas av upphovsrätt, och som alltså är allmän egendom, får fortsätta att vara allmänna. Detta är också ett hotat område idag. Skyddstiderna förlängs, ofta med retroaktiv verkan. Det skojas ju ibland om att så snart Musse Pigg närmar sig att bli allmän egendom så ändrar man lagen i USA. Bibliotek och arkiv som scannar in medeltida handskrifter för att visa på webben t.ex. hävdar ofta upphovsrätt till dessa. Det där är en horrör som John Locke skulle ha dundrat emot.

I Frankrike var man 1791 klar över att den allmänna egendomen inte bara var en negativ rätt, alltså frånvaron av upphovsrätt, utan en rätt i sig, une propriété publique. På 1800-talet fortsatte Victor Hugo att kämpa för detta.

Jag sällar mig alltså till reformisterna när det gäller upphovsrätten. Den är bra i grunden, men ganska mycket behöver ändras, förtydligas och balanseras när det gäller dagens medier och dagens användare.

Pingad på Intressant.

Ett svar

  1. […] av min egen kritik av upphovsrätten finns t.ex. i detta OBS-inslag från radion i […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: