Språkligt: Vindruvor och stilblommor

När programmet Språket i P1 den 27/11 tog upp den yviga ordbehandling som ofta används av vinskribenter, kunde man nästan få för sig att detta var första gången det uppmärksammas. Men det har skett ungefär en gång per decennium sedan detta nya sätt att skriva började florera åren runt 1982-83.

Man skrattade i början åt vågade metaforer om svettiga hästar och lövhögar, och varje decenniums diskussion brukar sluta med att de flesta enas om att dessa idiosynkratiska metaforer kan man nog klara sig utan; vad som behövs är en någorlunda precis vokabulär som experterna kan använda – mineralton, grönt äpple etc. Annars blir det svårt för läsarna att orientera sig och kanske framför allt att kunna förstå mer än en skribent vars smak man lärt känna.

Som man säger i programmet var språkbruket mera stramt och vördnadsfyllt på 60- men även på 70-talet, i t.ex. Marius Wingårds efterföljd. Då förekom ord som förnämt och nobelt eller möjligen manligt och kraftfullt. Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft väckte uppmärksamhet 1983 i TV-programmet ”Levande livet”, när de satt och rullade runt vinklunkar i munnen på ett ”härligt osvenskt sätt”. Förutom att det var ett genombrott när det gällde att kunna dricka alkohol i rutan, så blev alltså språket omdiskuterat.

Men den jag tror var först i den bredare offentligheten i Sverige med det här svulstiga sättet att tala om vin var Expressens tidigare chefredaktör Per Wrigstad, som 1982 skrev under vinjetten ”Vi och våra viner” i Expressens speciella Månadstidning.

I marsnumret 1982 skriver Wrigstad att det vita vinet Prinz-Ottonel är ”tämligen bredaxlat, en smula sävligt i umgänget, tar god tid på sig innan det avrundar sina inlägg”, men det vinet säger ”stannar i gengäld i minnet med samma behag som en blommande österriskisk balkong”.

Castel del Monte, som kostade 19 kr, betecknar Wrigstad som ”ett vin med ärliga avsikter och till det priset blir då ingen bedragen!”. Sämre är det beställt med Barbera d’Alba, menar Wrigstad, ”än så länge mest bara axelvadd i den bredden och pipighet i den gälla stämman, men det robusta barberavinet kräver också lång mognad”.

I aprilnumret får Wrigstad rätt oförmodade associationer inför en Chateau-neuf-du-Pape 1979 för 60 kr:

Själv tyckte jag mig till min överraskning höra Gunnar Sträng sjunga Arbetets söner. Var det den gemensamma ofelbarhetsdogmen, påvens och Strängs, som ledde tanken på så oväntad luftfärd? Eller var det vinets utförliga vältalighet, en outtröttlig orator? Eller var det stadigheten hos de förenade druvornas midjemått som påminde om både hängsle, livrem och säkerhetsnål?

Wrigstad angrep i andra artiklar den svenska skattepolitiken, när det gällde alkohol. När det här skrevs var visserligen inte Gunnar Sträng finansminister längre, men tydligen fick han sig en känga ändå. Så mycket vägledning får tyvärr inte läsaren av denna formuleringsglädje. I det avseendet var nog trots allt Carl Jan och Knut-Christian lite mera konsumentinriktade.

Närmast erotiskt blir det när Wrigstad (också i marsnumret) beskriver en Pouilly-Fuissé 1979 för 67 kr. Här är det ”som att varsamt vidröra det lena skalet, förnimma den välvda formen och följa den mjuka rundningen, öka trycket och möta den framspirande saften, nojsa med dropparna och känna hur syran svarar med gränslös ömhet”.

Slutligen, en Chateau Rausan-Ségla 1974 för 74 kr är enligt Per Wrigstad en ”magistral margaux med en myndig baryton, som lånat sin klang från såväl basens grandezza som tenorens skimmer, ett flytande välljud som även den oförtjänte får fylla sin strupe med”.

Av någon anledning kommer jag att tänka på hur jazzrecensioner förändrades i ordval och stilistik, fast det skedde tidigare. Redan i slutet av 1960-talet började skribenter som Ingmar Glanzelius m.fl. att beskriva improviserad jazz med nya metaforer och ofta också en lite impressionistisk stil (även jag föll nog in i detta maner under min period som musikskribent). Hur musik låter är ju för övrigt ungefär lika svårt att beskriva som hur viner smakar.

Pingad på Intressant.