Ett bokprojekt har lagts ned

Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att ett omfattande bokprojekt jag sysslat med i ungefär tolv år nu har lagts ned. Det är mycket tråkigt, både för mig själv och för dem som tålmodigt väntat på att det skulle bli klart.

1998 började jag arbeta med en bok som skulle handla om informations- och kunskapsspridningens historia – ett enormt ämne som nästan skulle ha resulterat i ”en bok om allt”. Titeln var tänkt att bli något i stil med I människans tecken: Nedslag i informationsspridningens världshistoria eller kanske Från gener till hypertext: Ur informations- och kunskapsspridningens historia.

Tyvärr är detta ett projekt som jag av hälsoskäl inte kan genomföra. Jag har i det längsta värjt mig för den tanken, men när min arbetsförmåga är så oberäknelig som jag bl.a. beskrivit här, är det nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna färdigställa en bok som skulle ha omfattat säkerligen runt 400 sidor med en utförlig notapparat.

Under tolv år har jag hunnit göra en stor mängd research och laddat ned eller scannat in cirka 300 Mbyte textfiler på datorn (det är bortåt 4 000 texter), jag har cirka 2 000 fysiska klipp ur dagstidningar och fackpress, samt ungefär 10 hyllmeter böcker relevanta för projektet. Nästan varje dag under dessa tolv år har jag tänkt på mitt projekt, det har funnits med i bakhuvudet varje gång jag läst en artikel eller en bok eller hört eller sett ett radio- eller TV-program, nästan helt oavsett vilket ämne som behandlats. Bokens breda perspektiv har kunnat anläggas på det mesta.

Att nu avbryta detta arbete är nästan lika sorgligt som att bryta en vänskaps- eller kärleksrelation. Men mot bakgrund av min kroniska sjukdom innebär det samtidigt en stor lättnad att slippa pressen att färdigställa detta stora arbete. Jag hoppas dock ännu att en annan av mina planerade böcker ska kunna förverkligas; den om upphovsrättens historia. Men säkert är förstås inte heller det.

Boken var tänkt att vara en mycket bred historisk översikt över all sorts information och kunskap, även information utanför den mänskliga hjärnan, i växter eller i maskiner. Här skulle förstås också begrepp som desinformation och metainformation nagelfarits. Boken var tänkt att utgöra en översikt och vägledning såväl för studenter i något medieämne som för beslutsfattare. I mitt tilltänkta förord skrev jag följande:

Vetenskapen om information har blivit något av en ny atomteori. Världens minsta beståndsdelar tycks numera vara bits. Faran är stor att en ny reduktionistisk samhällssyn ska breda ut sig.

Marx ansåg att allt i samhället görs till varor. Freud såg det mesta som driftssymboler. Och nu är allt information, allt från Shakespeare och Einstein till CD-skivor och trafikljus.

Paradoxen är att just när vi går in i detta informationssamhälle, eller rent av kunskapssamhället som vissa kallar det, och det talas om knowledge management i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycks just kunskapen befinna sig i kris. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Många har en mycket diffus uppfattning om historien och kan t.ex. inte säga om Luther levde före Hitler – eller om det var tvärtom.

Samtidigt som traditionella baskunskaper tycks sättas på undantag, skulle man kunna mäta kunskaper på ett annat sätt och finna att dagens generationer, åtminstone i industriländerna, förmodligen vet mer än någon tidigare levande människa om sin omvärld – även om det ofta är en fragmentiserad, journalistisk bild av världen och inte en mer helgjuten, som förmår visa samband både i samtiden och det förflutna till det som sker nu.

I bokens inledningskapitel hade jag tänkt gå in på olika teorier om informationens mest grundläggande drag:

Att gå till ursprunget när det gäller information och kommunikation kan man göra på åminstone två sätt. Man kan försöka urskilja den tidigaste formen av kommunikation, och då uppstår frågan om det fanns information innan människan kom till, som t.ex. det där ordet som svävade över vattnet vid tidernas gryning. Man kan också försöka urskilja informationens väsen i det att man söker dess minsta byggstenar eller det absoluta minimikrav som bör vara uppfyllt för att man ska kunna tala om information och kommunikation.

Men först: är information detsamma som kommunikation? Måste informationen överföras till en mottagare för att den verkligen ska kunna kallas information? Här uppstår genast ett problem. Om vi erkänner att information kan finnas så att säga vilande, utan att någon tar del av den, måste det ändå finnas något vi tagit del av för att kunna avgöra att företeelsen i fråga verkligen är information. Kan det vara så att vår blotta förväntan att något ska vara information gör det till information? Om det visar sig att det inte innehåller någon information, så har vi ju ändå fått veta just det.

Här hade jag förstås tänkt ta upp vad som sagts av tänkare som Claude Shannon, Fritz Machlup, Norbert Wiener, och varför inte också skarplynta personer som d’Alembert, Schelling och Emerson – eller kanske C.K. Ogden?

Jag hade tänkt vara frikostig med citat, för att låta olika författare på området få tala med sin egen röst där så var möjligt och lämpligt. Kanske skulle jag därigenom ha kommit i konflikt med den allt mera snålt tillämpade upphovsrätten. Särskilt i England och USA är man idag alltför sträng med rätten att citera, detta så viktiga undantag i upphovsrätten (något som jag för övrigt skrivit om många gånger, utförligast här).

Om boken blivit klar, skulle den kanske i viss mån ha liknat en sorts hybrid av tre böcker som jag uppskattat mycket:

 David Crowleys och Paul Heyers väl genomtänkta antologi med texter inom medievetenskap, ”Communication in History”.

 Pierre Lévys kraftfullt spekulativa ”L’Intelligence collective: Pour une anthropologie du cyberspace” (även på eng. ”Collective intelligence”).

 Alex Wrights originellt associativa bok ”Glut: Mastering information through the ages”.

Några andra fantastiska böcker som definitivt skulle ha kommit med i litteraturförteckningen är Douwe Draaismas ”Metaphors of memory”, Vera John-Steiners ”Notebooks of the mind”, Paul Levinsons ”Soft Edge” och Joshua Meyrowitz ”No sense of place”.

James Gleicks nyutkomna ”The Information: A History, a Theory, a Flood” har jag inte hunnit läsa ännu, men det verkar också i högsta grad vara en bok som hör hemma i den här gruppen.

Kort sagt, det finns ju en mängd bra böcker, även om inte min kommer ut.

Not den 25 juni: Det blir alltid lite patetiskt att tala i ”konditionalis II”, apropå saker man skulle ha gjort, men en sak som hade varit rolig att utveckla i boken är att blanda högt och lågt, stort och smått, när det gäller exempel på mediernas och informationens olika uttryck och följder. Hundratals exempel har jag samlat, som sagt, och igår såg jag ännu en detalj i en nyhetsartikel som var rätt anmärkningsvärd. SvD rapporterade den 24/6 om demonstrationer i Minsk och skrev bl.a. om Oleg Gruzdilovitj som var en av många journalister som häktades: ”De slog mig på ben och händer och här sitter jag nu utan skor. Vi greps, kastades ned på golvet, slogs och förbannades, berättade Gruzdilovitj på telefon från polisbussen till sin radiokanal.” Ett par meningar som skulle förefallit rätt surrealistiska för 10–15 år sedan. Jag skulle också förstås ha tagit upp större saker som de nya medierna och Nordafrika och mindre saker som hur ”hemligt nummer” på telefon numera blivit något suspekt.

Pingad på Intressant.