Den 26/1 hade jag nedanstående understreckare införd i SvD. Några passager ströks av utbrymmesbrist, men de finns återgivna nedan, markerade med rött. Allra sist också en nyinsatt fotnot.
Upphovsrätt, pirater och den knepiga kopian
Copyright och upphovsrätt är ord som förekommer ofta i debatten. Ibland talas det också om copywriter. Var kommer orden ifrån egentligen – och har de något med varandra att göra? Termernas ursprung speglar mycket av upphovsrättens idéhistoria.
Vägen fram till en juridisk terminologi kring intellektets olika produkter har varit rätt lång, och det gäller begrepp för såväl litteratur, konst, musik som uppfinningar. Den skillnad vi idag gör mellan uppfinningar och konstnärliga verk fanns inte för 300-400 år sedan. Man talade t.ex. ofta om patent, när det gällde en tryckares privilegium att framställa böcker.
Inom bokbranschen fick man tidigt behov av att finna begrepp för både resultatet av tryckningen och förlagan till det som tryckts. Redan här har vi två betydelser av ordet copy. Det kan betyda både ’kopia’ (i motsats till original) och ’exemplar’ (oavsett om det är ett original eller en kopia), men det kan även betyda ’manuskript’ eller ’text som ska tryckas’. Det är den senare betydelsen som ligger i ordet copywriter, någon som yrkesmässigt skriver text som ska tryckas. Ofta används detta särskilt om sådan text som utnyttjas i reklam. När det gäller ordet copyright, så diskuteras det ibland om ordet ursprungligen syftade på rätten att kopiera/mångfaldiga eller rätten till ett visst manuskript. Detta beror ju även på om man väljer att se copy som substantiv eller verb.
Etymologiskt är ordet copy släkt med kopiös. Det kommer från latinets copia, som betyder ’överflöd’, ’mängd’. Som egennamn kunde Copia också syfta på överflödets, särskilt den rika skördens, gudinna.
I dagens digitala värld brukar det heta att det bara finns kopior, men inget original. Tanken leds lätt fel när man översätter det engelska copy med ‘kopia’, eftersom det kan låta som om man syftar på en (sämre) efterbildning av en förlaga. Exemplar brukar man hellre säga i upphovsrättsliga sammanhang, vilket ju passar även för det digitala.
Ordet copyright förekom första gången i skrift 1701 i en registernotering hos det brittiska tryckarmonopolet Stationers’ Company. Rimligen förekom ordet ännu tidigare i talspråket. Vid denna tid syftade ordet dock inte på den upphovsmannens rätt vi tänker på idag, utan på tryckarens privilegium att mångfaldiga en skrift. Det där leder ibland till onödiga missuppfattningar i debatten kring upphovsrätten.
Oxford English Dictionary har sitt första belägg av copyright från 1735, ur ett debattprotokoll från överhuset. Englands och världens första upphovsrättslag kom 1710, den s.k. Statute of Anne, med den långa titeln ”An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned”. Det var här författaren och inte tryckaren för första gången tillförsäkrades ensamrätten till sitt verk och framställningen av exemplar av det. Det kan kanske förvåna någon att ordet copyright således inte förekom i världens första copyrightlag. Däremot talar lagtexten om ”sole Right and Liberty of Printing”, ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Det är inte alltid helt klart när betydelsen av ordet copy är ’exemplar’ och när den är ’manuskript’. Något som ytterligare komplicerar saken är att copy i äldre texter faktiskt också kan vara en kortform av copyright.
Den första engelska upphovsrättslag som använde ordet copyright var ”An Act for the further Encouragement of Learning …” från 1801. I USA tycks ordet först ha uppträtt i tryck i en motion om en copyrightlag 1783, och det fanns sedan också med i den första federala lag som trädde i kraft 1790. En fransk variant av uttrycket, droit de copie, finns i den berömda franska encyklopedin, men det är omtvistat om uttrycket verkligen hade någon utbredd användning i Frankrike eller snarare var ett mera tillfälligt översättningslån.
I Frankrike heter den egentliga upphovsrätten droit d’auteur och i Tyskland Urheberrecht. Här ser vi skillnaden i perspektiv mellan å ena sidan kontinental-Europa, där man i lagstiftningen utgår från upphovsmannen (auteur, Urheber), och å andra sidan England och USA, där man snarare utgår från exemplarframställningen (the right to copy). Både franska auteur och engelska author har för övrigt en vidare betydelse än ’författare’. Orden kommer från latinets auctor, som betyder ’skapare’, ’upphovsman’.
I detta sammanhang kan nämnas att upphovsrätten har två aspekter, en pekuniär som gäller ekonomisk ersättning etc, och en ideell som gäller bl.a. upphovsmannens rätt att bli namngiven i samband med offentliggörande av verket (även vid citat) och likaså rätten att bestämma över i vilket sammanhang verket får förekomma. Den ideella rätten reglerar verkets integritet; det får inte förvrängas vid publicering. Detta är viktiga aspekter som är nära förknippade med yttrandefriheten. Denna ideella rätt kallas i engelskpråkiga länder moral rights, i Frankrike droits moreaux. Även här uppstår ofta missförstånd. Man ser ibland engelskspråkiga debattörer som tror att moral rights har något med moralism eller oanständigt innehåll att göra.
När Sverige fick sin första upphovsrättsliga lag (som en del av Tryckfrihetsförordningen 1810), talade man i debatten om ”författares äganderätt”, och här åsyftades förstås en vanlig skrivande författare och inte någon mera generellt skapande person. I den färdiga lagtexten stipulerades att ”Hwarje Skrift ware Författarens eller dess lagliga rätts Innehafwares egendom”. Andra lagar stiftades senare för andra typer av alster, t.ex. om ”rätt att efterbilda konstverk”.
Så småningom ville man gärna ha en gemensam term för rättigheter till olika typer av konstnärliga verk, men det var inte förrän i den s.k. Auktorrättsutredningen 1956 som man kom till skott med ordet upphovsmannarätt. Ordet hade man skapat med tyskans Urheberrecht som förebild men även med tanke på att liknande ord redan fanns i norska (opphavsrett) och danska (ophavsret). Ordet upphovsman fanns förstås tidigare i svenskan (tidigt belägg 1604), men inte i kombination med ordet rätt. Upphovsmannarätt förkortas numera oftast till upphovsrätt.
Det är en gammal stridsfråga om upphovsrätten är en egendomsrätt eller inte. Här finns svåra nötter att knäcka som t.ex. frågan om när innehav och förfoganderätt också konstituerar egendom (possession as property), eller den om huruvida egendom måste vara något påtagligt eller kan avse immateriella saker. Ämnet går tillbaka på tänkare som Ockham, Pufendorf, Grotius – och Locke. Alternativet i upphovsrättens barndom var att den skulle ses inte som egendom utan som ett privilegium, men det var inte var så lyckat på 1800-talet när privilegiesamhället höll på att avskaffas.
Med tanke på att terminologin var omstridd är det intressant att den svenska lagen 1810 tveklöst talar om att skrift ska vara ”rättsinnehavarens egendom”. Även den äldre engelska lagen från 1710 nämnde ordet property, men bara på ett enda ställe. Det är uppenbart att de engelska lagfäderna helst undvek ordet och istället använde ordet proprietor för ägare, utan någon särskild term för det ägda, varken property eller propriety. I ett utkast till lagen hade man däremot talat om att författarens verk var hans ”undoubted Property”, men detta kom inte in i den slutliga versionen.
Det bråkades om detta i 30 år i en följd av rättegångar i England som brukar kallas Battle of the Booksellers. I det berömda fallet Donaldson vs. Becket 1774, menade juristen Alexander Wedderburn att allt som har jus utendi, fruendi, disponendi, dvs det som man har rätt att använda, njuta frukterna av och även göra sig av med, måste anses utgöra egendom.
Idag är uttrycket intellectual property (sv. immateriell egendom, ty. geistiges Eigentum, fr. propriété intellectuelle) vanligt; dock förekommer det oftare i debatt än i lagtext. Inte ens Bernkonventionen, som förvaltas av FN-organet World Intellectual Property Organisation, har orden med i den egentliga fördragstexten. Uttrycket förekom (såvitt man vet) första gången 1845 i målet Davoll et al. vs. Brown i Massachusetts. Domaren använde det då som närmast synonymt med ”labors of the mind”.
Likheterna mellan orden egendom och property är förresten märkligt stora, trots att de har olika ursprung. Proper betyder ju förutom ’rätt’ och ’riktig’ även ’egen’, och det engelska property betyder förutom ’egendom’ även ’egenskap’. Det lustiga är att även det svenska ordet egendom förr kunde betyda ’egenskap’: ”The aderton egendomar, som alle drinkare haffua”, kunde det heta 1587. Den äldre, kvalitativa betydelsen lever kvar i ordet egendomlig.
De som olovligen trycker eller på annat sätt framställer exemplar av skyddade verk kallas sedan 1600-talet ofta pirater. Författaren Thomas Dekker skrev 1603 att de som stal hans ord var ”word-pirates” – här var det väl dock snarast frågan om plagiat och inte mångfaldigande av en hel skrift. 1668 använde dock förläggaren John Hancock ordet om personer som stal ”Impressions of other mens Copies” (tryck av andra mäns manuskript). I svenskan användes inte ordet pirat i denna icke-maritima bemärkelse förrän 1895 ungefär; det var vanligare att tala om ”eftertryckare” (från tyska Nachdrucker). I Frankrike talade man främst om contrefacteurs, även om pirates på senare år kommit att användas en del.
Äldre läsare minns kanske uttrycket ”eftertryck förbjudes”, som ofta stod angivet i böcker och tidningar ända in på 1960-talet. Det betydde att materialet ifråga var upphovsrättslig skyddat. Men detta skedde i ett rätt annorlunda klimat än dagens, eftersom en princip i tidningsvärlden då ännu var den s.k. lånerätten. Nyhetsbetonade artiklar fick ”eftertryckas” i sin helhet, om inget annat angavs – med just den där frasen. Pressens lånerätt fanns kvar i viss mån ända till 1993.
Det finns ett par uttryck inom upphovsrättsområdet, som vi i Sverige saknar bra ord för. Public domain kallas på engelska (motsvarande uttryck finns även på t.ex. franska och italienska) den grupp av verk som inte skyddas av upphovsrätt, antingen för att de tillkommit innan upphovsrätten fanns eller för att skyddstiden löpt ut. Ibland säger vi i Sverige den publika domänen eller den intellektuella eller kulturella allmänningen. Inget av detta har dock vunnit hävd.
I motsats till vad många debattörer tror har allmänhetens möjlighet att fritt kunna använda konstnärliga verk varit en hörnsten i tänkandet hos upphovsrättens lagfäder. Det är därför synd att just denna publika domän är så dåligt definierad och skyddad legalt. Den existerar som en negation: där upphovsrätt inte finns, där tillhör verket ifråga den publika domänen. Denna sektor skulle dock behöva ett eget, positivt skydd. Som det är nu råkar enskilda verk, beroende på lagstiftningens fluktuationer, ibland retroaktivt att dras tillbaka från den publika domänen till att åter vara skyddade. Det hände t.ex. när upphovsrättens skyddstid på 1990-talet utsträcktes från att gälla 50 år efter upphovsmannens död till att gälla i 70 år.
En författare som verkligen omhuldade den publika domänen var Victor Hugo, som sade så här vid en internationell konferens 1878, en av flera sammankomster som så småningom ledde fram till Bernkonventionen: ”Jag hävdar att om jag var tvungen att välja mellan författarens rätt och allmänhetens rätt (le droit du domaine public), väljer jag allmänhetens rätt.”
Vi skulle också behöva en beteckning för verk som har övergivits av upphovsmannen eller där denna inte går att spåra. Orphan (orphaned) works kallas de på engelska. Föräldralösa eller herrelösa verk säger man ibland på svenska, och jag har t.o.m. sett uttrycket orfaniska verk. Ingen av dessa varianter är så lyckad; ytterligare idéer vore välkomna.
Dessa svåröversättbara uttryck råkar också sammanfalla med två av de viktigaste områdena inom upphovsrätten där reformer idag behövs, just för att återföra denna lagstiftning till sina stolta traditioner: the encouragement of learning, att främja samhällets kunskapsutveckling.
Karl-Erik Tallmo
Filed under: Språk, Upphovsrätt | Tagged: copy, Copyright, copywriter, Donaldson v. Becket, ideell rätt, immaterialrätt, intellectual property, moral rights, orphan works, public domain, Statute of Anne |
Slowfox 