Verktyget IPRED

IPRED tycks i sin svenska implementering ha landat i en hyfsad kompromiss, att döma av den proposition (2008/09:67) som regeringen överlämnade till riksdagen den 4 december.

Det rör sig ju inte om en skärpning av upphovsrätten som sådan, som ibland sägs, utan om en förändring av sanktionsmöjligheterna.

Det viktiga med alla sanktioner och allt upprätthållande av lag är ju att man använder sig av rimliga medel för det åsyftade målet, dvs att proportionalitet råder. Man skulle givetvis kunna låta polisen göra razzia i hemmen varje lördag i hopp om att få fast barn- och hustrumisshandlare. Men de flesta anser inte att en sådan kraftig integritetskränkning skulle vara rimlig i förhållande till syftet.

Även när det gäller upphovsrättsbrott måste givetvis en sådan balans råda, och det förefaller här som om man t.ex inte tänker jaga personer som laddat ned mindre mängder av upphovsrättskyddat material, och knappast heller dem som laddat upp mindre mängder. Det är de större brottslingarna man hoppas kunna hindra i deras verksamhet.

Det är en gammal tanke att upphovsrättsintrång ska beivras civilrättsligt, inte straffrättsligt. Även många av upphovsrättskritikerna borde finna detta sympatiskt, att det hela blir en sak mellan medborgare och inte mellan staten och medborgarna.

Hittills har ju det civilrättsliga fungerat rätt bra, men i och med fildelandet på nätverk med hjälp av olika peer-to-peer-tekniker har gamla brott plötsligt kunnat utföras på nytt sätt – och med aldrig tidigare skådad effektivitet. För att någon ska kunna starta en civilrättslig process måste man förstås ha en motpart som är känd. Därför måste upphovsmannen eller hans/hennes företrädare som avser att inleda en process kunna få ut namn på den man har tänkt sig som motpart.

Här finns förstås stora problem. De flesta vet – åtminstone efter den senaste tidens debatt – att IP-adresser är bundna till maskiner och inte till personer. Ofta till hela lokala nätverk. Det finns också dynamiska IP-adresser som ändras vid varje inloggning etc. Vid identifiering måste antagligen annan bevisning vägas in också, annars kanske vi skulle tvingas gå tillbaka till en modell liknande den vi hade i Sverige för automobiltrafik efter 1910, då bilförare oftast inte straffades för skador som körningen förorsakade utan istället bilens ägare (se t.ex. förordning för automobiltrafik från 1916).

Artikel IV i lagen om pirattryckta böcker, 1777.

Eftersom jag sysslar med upphovsrättshistoria brukar jag ofta jämföra dagens rättskipning med en ganska extrem lag som stiftades i Frankrike 1777, då ett edikt i sin IV:e artikel stipulerade att vem som helst – sans autre permission que le présent Arrêt – utan något särskilt domstolsbeslut kunde ta med sig första bästa polis och göra razzia i ett boktryckeri, om man trodde att där kunde finnas pirattryckta alster (”Arrêt du Conseil d’Etat du Roi, concernant les contrefaçons des livres …”, ett av sju edikt som utfärdades samma år).

Så illa är det inte nu. Domstolsbeslut krävs för att en upphovsman eller hans/hennes företrädare ska kunna få ut uppgifter om identitet på personer bakom en viss IP-adress från en internettjänsteleverantör. Och förhoppningsvis blir beslutet kvalificerat, det kommer att krävas att den som ansöker kan visa att brottet är betydande, och inte minst att utlämnandet av dessa personuppgifter verkligen kan ha betydelse för ett eventuellt kommande mål eller skadeståndskrav.

En oklar detalj är att lagen kan komma i normkonflikt med Datalagringsdirektivet, som stipulerar att tjänsteleverantörer är skyldiga att spara uppgifter när det gäller misstänkta grövre brott. Men uppgifterna får inte lämnas ut för civilrättsliga mål.

Det har skrivits mycket om risken att stora mediebolag eller mäktiga upphovsrättsliga organisationer börjar utöva utpressning mot enskilda som misstänks ha begått vad som brukar kallas ringa brott, och att detta skulle kunna leda till att enskilda med små ekonomiska möjligheter att gå igenom en domstolsprocess skulle tvingas betala, trots att de inte är skyldiga. Nu lovar regeringen att bevaka att sådant inte händer. Man kunde önska att något redan från början skrevs in i lagen om detta.

Jag har varit inne på tanken att man skulle tvingas löpa linan ut och föra saken till rättegång, dvs att förlikning skulle vara förbjuden, vilket skulle tvinga den som tar initiativ till rättsliga åtgärder att bara göra det i fall då han/hon är mycket säker på att vinna och att det inte handlar om småpotatis. Nicklas Lundblad har varit inne på en liknande idé om en pant som måste betalas. Varken min eller hans idé är så lyckad dock. Förlikning kan vara bra för båda parter. Pant gör att mindre bemedlade upphovsmän (utan stora mediebolag eller organisationer bakom sig) kanske inte har råd att starta en civilrättslig process.

Pingad på Intressant.