Clas Ohlson och Jesus

Annons från John Wall, november 2009

Nu har det alltså hänt igen. Annonserna inför julhandeln tycks innehålla kryptoreligiösa budskap. Är Christer Sturmark underrättad?

Förra året var det John Wall som sålde ett aningen makabert knivställ. Det är väl kanske illa nog att det tycks vända sig till dem som är benägna på voodoo, men det liknar ju också den av pilar genomstungne S:t Sebastian – och likaså en gammal medicinalplansch från 1517.

I år erbjuder Clas Ohlson oss en diodslinga för 179 kr. Är det inte Kristi törnekrona? Men den är ju försedd med ljus, så kanske kan den tjäna som en uppdaterad Luciakrona?

Annons från Clas Ohlson, november 2010

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

Apropå Konstfack

Pingad på Intressant.

Till minne av Sigrid Tallmo

Min mor, skolsköterskan och debattören Sigrid Tallmo, avled den 25 december 2008, 91 år gammal. Begravningen har nyligen ägt rum i Karlskoga.

Jag ska inte skriva om detta här på bloggen utan hänvisar till Sigrids tidigare webbplats, som hon hade sedan 1997, där hon samlade debattartiklar och andra texter om skolhälsovård m.m.

Med webbplatsen hade hon förvisso teknisk hjälp av mig, men för övrigt klarade hon av ordbehandling och e-post. Jag har nu gjort om webbplatsen till en minnesplats med diverse debattartiklar, hennes bok, bilder, samt en del ljudfiler med inläsningar och vårdpolitiska diskussioner (den är dock inte helt klar utan får betraktas som under konstruktion). Hennes gamla webbplats från 1997 finns också kvar så som den var.

Pingad på Intressant.

Jag ska dö

Någon gång innan det är så dags brukar de flesta inse att de till sist ska dö.

Jag minns när det första gången slog mig, med bedövande kraft, på allvar. Det var framför spegeln i min mormors hall, där hon bodde på Frödingsvägen 14 C i Karlskoga. Jag var 14 och stelnade plötsligt till och stirrade in i mina egna ögon.

Allt som fanns där, mormor, hallen, spegeln och jag, skulle försvinna för alltid en dag. Jag hade ju inte alltid existerat – det fanns förstås en tid innan jag var född. Ändå var detta inte alls samma sak som att tänka sig en värld utan mig i framtiden. Det vill säga, det var väl kanske tvärt om egentligen. Inte så att världen skulle sakna mig speciellt mycket, men jag skulle sakna världen. Det vill säga, jag skulle inte ens kunna sakna något. Det skulle inte ens finnas någon jag som kunde känna en sådan känsla som saknad – eller någon annan känsla heller för den delen. Det skulle bara vara svart. Tyst. Ja, inte ens det – för ingen skulle kunna uppleva denna icke-tillvaro som svart eller tyst. Bara ett intet skulle det vara. Inte ens ett vara.

Det var en fullkomligt fasansfull insikt. Nog hade man väl talat om döden redan som barn, men det var ännu abstrakt – och otroligt långt borta, som Vintergatans nästa stjärna ungefär. Dvs. ofattbart.

Äntligen gubbe!

Så har man blivit gubbe på riktigt. Min troliga fibromyalgi, nyligen ytterligare förstärkt med trolig knäartros har gjort att jag inte kan gå utan käpp.

Har grunnat på problemet länge, och framför allt undrat hur man skulle kunna hitta en käpp som inte ser ut som landstingets fasansfulla stålrör. En affär med det fiffiga namnet ”Käppstället” här i Stockholm blev lösningen. Damen som driver denna affär gör verkligen en kulturgärning. Här finns mycket fina käppar i olika träslag med många olika sorters kryckor, även mera frivola studentkäppar säljer hon.

Käppen innebär faktiskt en stor lättnad. Har tidigare kunnat få plötsliga hugg av smärta som slagit mig till marken, förutom den mera konstanta smärtan och svagheten i vänster ben.

En intressant fråga som jag äntligen fått ett empiriskt svar på är: vilken hand håller man egentligen käppen med i förhållande till det ben som är dåligt?

Bäst är helt uppenbart att använda motsatt hand. Höger hand för vänster ben och vänster hand för höger ben. Då glider man fram någorlunda enkelt. Dock har jag märkt att man får ont i armarna och i musklerna runt bröstkorgen och skuldrorna eftersom man plötsligt använder armarna på ett nytt sätt, så det finns anledning att byta hand ibland. När man använder vänster arm för käppen för att hjälpa vänster ben (som i mitt fall) går man dock mycket klumpigare.

Har man ont i båda benen blir tekniken förstås knepigare. Vill man inte ha två käppar, så får man utveckla en metod att ta två steg för varje käppnedsättning. Jag förmodar att detta bara fungerar vid lindrigare besvär. Blir det mera allvarligt måste man nog ha två käppar eller kryckor – eller kanske rullator.

PS i juli 2008. ”Käppstället” finns tyvärr inte kvar längre. Lagret av käppar sägs ha köpts in av skomakeriet ”Framåt” på Sven Vintappares Gränd i Gamla Stan, så pröva där vid behov. Apropå frågan om med vilken hand man håller käppen, så konstaterar jag att den något stingslige doktor House i den amerikanska TV-serien med samma namn alltid går med käppen i ”fel” hand. Antagligen ser det mera dramatiskt ut när han måste rulta på så där ämligt.

Pingad på Intressant.

https://web.archive.org/web/20050207200314/http://www.kappstallet.nu:80/