Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska gjordes av bokhandlaren Per Götrek 1848 och fick titeln Kommunismens röst. En underrubrik är ”Folkets Röst är Guds Röst”. Skriften kostade 8 skilling banko, vilket enligt Rodney Edvinssons ”Prisomräknare” torde motsvara ungefär 20 kr idag. Det i artikeln citerade avsnittet om ”gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung” översatte Götrek med ”radikal reorganisation af den nuwarande samhällsordningen”.

Till bloggens förstasida.

Kommuniststrategi: Stämpla dem som fascister …

Följande citat dyker upp då och då på Facebook och annorstädes på webben – det ska ha formulerats av Sovjetiska kommunistpartiet 1943:

Medlemmar och frontorganisationer måste oupphörligen besvära, misskreditera och uttrycka sig nedsättande om våra kritiker. När motståndarna blir allt för irriterande, stämpla då dem som fascister, nazister eller antisemiter. Kopplingen kommer efter tillräcklig upprepning att bli ett ”faktum” i det allmänna medvetandet.

Citatet är troligen falskt. Många hävdar att det ska komma från Sovjetunionens kommunistiska parti, andra att det härrör från det amerikanska kommunistpartiet och att det lästes upp under en session i kommittén för oamerikansk verksamhet 1956. Referensen ska då vara denna:

Communist Party Directive, ”Propaganda and the Alert Citizen,” Soviet Total War: Historic Mission of Violence and Deceit, Vol. 1, House Committee on Un-American Activities 9/23/56 – The Congressional Record (1956).

I boken ”They never said it” av Paul Boller och John George tar man upp detta citat. John George skrev till Library of Congress 1985 och frågade efter ursprungstexten, men man kunde inte finna något belägg för citatets äkthet. Så här låter det på engelska:

When certain obstructionists [to Communism] become too irritating, label them, after suitable buildups, as fascist or Nazi or anti-Semitic, and use the prestige of antifascist and tolerance organizations to discredit them. In the public mind constantly associate those who oppose us with those names which already have a bad smell. … The association will, after enough repetition, become fact in the public mind. … Members and front organizations must continually embarrass, discredit and degrade our critics. Accuse them of being traitors to the war effort, fascists, Redbaiters, peace-destroyers, Quislings, labor-baiters and anti-Semites.

Boller & George skriver:

This quote, popular in ultraconservative circles for many years, is almost surely a fake. In 1943 the American Communist Party was supporting the war effort (Russia, after all, was America’s ally in World War II) with almost super-patriotic enthusiasm and seeking friendly relations, not ideological quarrels, with American non-Communists. After the war ended and the Cold War began, CP, USA, did indeed call its critics Red-baiters and warmongers, but it is highly unlikely that its leaders needed any kind of special directive to guide their action. Researchers in the Library of Congress have been unable to locate any such ”directive”; nor do specialists in Soviet affairs regard it as authentic. Extreme rightists continued to make use of it in the 1980s.

Helt säker kan man kanske inte vara, men nog lutar det starkt åt att det hela är bluff.

Ein Gespenst geht um in Arabien

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Ett uppror som nog nästan ingen – i Nord- och Västeuropa i alla fall – hade förutsett, sprider sig nu i arabvärlden. Kanske var det något liknande Marx och Engels såg revolutionsåret 1848. Bristen på organisation och medveten ledning fick dem att skriva det kommunistiska manifestet, som inleds med orden ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Kommunismus.

Den ortodoxa delen av vänstern har alltsedan dess sett revolutionen, dels som historiskt nödvändig, dels som något som måste ledas av ett arbetarklassens avantgarde, ett parti med en viss grad av mognad och förankring i arbetarklassen. Dessutom måste denna revolutionära klass beväpnas, för revolutionen måste alltid bli våldsam. I kolonierna kunde man tänka sig enhetsfronter först (ledda av kommunister) som gjorde sig av med det främmande förtrycket och sedan kunde kampen så småningom ledas in mot en mera renodlat socialistisk revolution.

Som bekant har dessa teorier bara lett till nytt förtryck. Det är således väldigt hoppingivande att nu se folket i Tunisien och Egypten och flera andra arabländer protestera på bred front och framför allt med fredliga medel. I den mån våld förekommer tycks det nästan uteslutande komma från provokatörer och andra regimtrogna. Särskilt i Egypten, på Tahrir-torget i Kairo, tycks det ju vara frågan om revolution genom ockupation. Det har talats löst om att marschera till Mubaraks residens och liknande, men hittills har faktiskt den dominerande taktiken varit ihärdiga demonstrationer på torget. En utmattningstaktik, med viss påverkan från Gene Sharps idéer, påstås det.

Möjligen får vi längre fram veta mera om hur detta gått till, men för närvarande förefaller det som om protesterna organiserats utan något revolutionärt parti eller liknande. Den sammanhållande kraften har i hög grad varit de nya internetmedierna, Facebook, Twitter samt mobiltelefoner, och under några dagar – då regimen stängde ned mobilnätet – modemkommunikation via kopparkablar. Kan de nya medierna verkligen ha tagit det traditionella revolutionära partiets eller enhetsfrontens plats?

Medierna är förstås ett verktyg, ett mycket kraftfullt verktyg i de breda massornas händer, det kan man knappast komma ifrån. Men även reaktionen skulle mycket väl kunna använda de nya medierna som ett organiserande instrument, så det ligger knappast någon demokratisk kraft inneboende i mediet självt. Åtminstone inte på kort sikt. Vad nätverkssamhället kan innebära på lång sikt, säg 50–100 år är svårare att säga. Kanske innebär det jag brukar kalla hyperoffentlighet att det blir allt svårare för den s.k. makten att framhärda med skumrask bakom demokratiska kulisser. Eller också kan även denna öppenhet komma att vändas till en motsats där medborgarna blir alltmera exponerade och utsatta. (En blandning av båda scenarierna är kanske det allra troligaste.)

Man tycker nästan synd om Evgeny Morozov som nu i januari utkom med sin bok ”The Net Delusion: How Not to Liberate the World”, som varnar för en övertro på medierna (se bl.a. SvD1 och SvD2. Han talar ironiskt om Twitter och Facebook och anför protesterna i Iran 2009, som inte ledde någonstans, som främsta exempel på att de nya mediernas roll är överdriven. Jo, visst har han rätt i en del – han har vissa invändningar av samma typ som jag formulerade här ovan. Dock får man nog säga att boken känns hopplöst överkörd av verkligheten. Därmed vill jag förstås inte hävda att samhällsförändringarna som nu startats i arabvärlden är i hamn. Givetvis kan det komma bakslag. Framför allt undrar man över militärens roll i Egypten – hur pålitlig är den som en förnyelsens garant?

Morozov försöker nyansera sin bild i boken en aning genom en artikel i The Globe and Mail 28 januari:

That Iranians, Tunisians and Egyptians would be using the Internet to communicate is of little surprise; there is a symbiotic relationship between revolutionary movements and the latest communications technologies. Lenin lauded the power of the telegraph and the postal service while the Iranian Revolution of 1979 owes a great debt to the tape recorder, which allowed Ayatollah Khomeini to record his sermons in Paris and have them smuggled back to the Shah’s Iran.

TV hade ju en viss roll för Ceausescus fall i Rumänien också, men de anförda exemplen är ändå en helt annan sak än den direkt organiserande kraft som de nya nätverksmedierna har. Man kan mycket snabbt förmå en mängd människor att förflytta sig till en bestämd plats, t.ex. Det går inte med TV eller bandspelare.

Not: Morozovs bok föreligger lustigt nog med två olika titlar, som hardcover i USA heter den ”The Net Delusion: The Dark Side of Internet Freedom”, som paperback i UK heter den ”The Net Delusion: How Not to Liberate The World”.

Not 15 feb 2012: Ett år efter det att jag skrev ovanstående kan konstateras att en del bakslag för den arabiska våren mycket riktigt skedde. Den egyptiska armén var som man kunde misstänka inte att lita på. I Libyen och Syrien revolterar man också mot diktaturen, med till synes ännu mera komplicerade inre frontlinjer och mycken blodspillan. Hur det ska gå för de hårt prövade invånarna i den syriska staden Homs är när detta skrivs ännu osäkert. Apropå de nya mediernas roll så skrev Sam Sundberg i SvD häromdagen om två nya böcker av Wael Ghonim och Lina Ben Mhenni, som ger ännu några nyanser till frågan om tekniken. Och igår hade DN en artikel om Evgeny Morozov.

Pingad på Intressant.