Upphovsrätten och mångfalden

Bo-Erik Gyberg skrev mycket vällovligt ett försvar för upphovsrätten i gårdagens SvD, ”Upphovsrätten gav oss mångfald”. Han har rätt i det mesta, men några kommentarer skulle jag ändå vilja göra.

Visst är det sant att vår tids fildelningsproblematik påminner mycket om tidigare århundradens dilemma med pirattryck. Det avgörande är ju inte om man tar betalt för de olagliga kopiorna eller inte, utan att de görs utan upphovsmannens kontroll. Dock undrar jag om 1600-talet var värst i det avseendet. Under det tidiga 1500-talet försörjde sig t.ex. många tryckare i Tyskland helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. T.o.m. bokmässan i Frankfurt blev vid den här tiden förutom att vara en högst legitim bokmarknad också ett forum för den tidens pirater.

Redan 1496 skrev den venetianske tryckaren Bernardino Rasma så här i en klagoskrift till stadens myndigheter:

När [en tryckare] har bestämt sig för att tillverka en ovanligt vacker bok – som innebär att han får satsa allt sitt kapital – om hans kolleger då får reda på det, använder de varenda list och knep för att stjäla provtrycken av det nya arbetet […] och sätter så igång med hjälp av många man och många pressar att trycka boken innan originalets formgivare hunnit göra klart sin utgåva, och när den kommer ut har marknaden redan förstörts av piratutgåvan.

Jag är osäker på om man verkligen kan säga att bokbranschen var stadd i förfall mot slutet av 1700-talet. Det beror på vilka länder man talar om. I England började det nog snarast ordna upp sig mot slutet av århundradet. Efter det att den första upphovsrättslagen kom till 1710, uppstod en stor osäkerhet om vad som egentligen gällde. Var det den gamla sedvanerätten (common law) som sade att en boktryckare hade evig copyright eller var det så som den skrivna lagen nu stipulerade, att författaren hade rättigheterna i max 28 år? Många boktryckare – i synnerhet på den engelska landsbygden – började på 1730-40-talen trycka böcker som de i enlighet med lagen ansåg hade förlorat sitt skydd. För detta blev de då stämda av Londonbokhandlare som ansåg sig fortfarande ha rättigheterna enligt common law; landsortsupplagorna utgjorde alltså piracy.

En rad mål kom att handla om detta, t.ex. de berömda Millar v. Taylor 1769 och Donaldson v. Becket 1774. Båda handlade lustigt nog om samma bok, den då omåttligt populära poeten James Thomsons The Seasons. I det sistnämnda målet blev utslaget att den skrivna lagen från 1710 gällde, och att denna lag ogiltigförklarade all eventuell evig copyright enligt common law.

Gyberg har rätt i att upphovsrätten kan ses som syskon till tryckfriheten. Idag är det många debattörer som tyvärr tror att upphovsrätten är släkt med censuren. Men det stämmer inte. Som t.ex. Gunnar Petri visar i sin bok Författarrättens genombrott (2008), så var censurens upphävande snarast förutsättningen för att en upphovsrätt/författarrätt i vår mening skulle kunna uppstå (att det sedan funnits en sorts copyright för boktryckare redan på 1400-talet är en helt annan sak).

I England upphörde censuren genom att den dittills gällande Licensing Act slutade att gälla 1695. De 15 åren fram till 1710, då den första upphovsrättslagen trädde i kraft var paradoxala, eftersom det samtidigt existerade både evigt skydd och inget skydd alls för böcker. Skydd gällde för evigt för böcker tryckta med gamla licenser, medan en public domain i praktiken uppstod för alla nya verk som ju i brist på en lag saknade skydd.

Jag är också osäker på om franska revolutionens upphovsrättslag 1793 verkligen innebar ”den verkliga explosionen av tryckta ord”. Redan upplysningsförfattarnas utgivning innebar ju en ökning. En sådan effekt hade även det franska ediktet från 1777, då en sorts public domain skapades genom att boktryckare lätt kunde skaffa sig en icke-exklusiv permission simple för att trycka böcker vars tidigare rättigheter gått ut.

Robert Darnton visar i sin The Literary Underground of the Old Regime (1982) hur svårt det är att finna tillförlitlig statistik i de här sammanhangen. Ökade antalet titlar, blev upplagorna större eller ökade antalet författare? Eller skedde allt detta? Det finns också många andra faktorer än just upphovsrättslagen som kan ha påverkat bokproduktionen, lägre skatter på papper t.ex. och inte minst att det vid just denna tid började utvecklas bättre tryckpressar. Ändå var en flaskhals då som nu distributionen. Man kunde ju trycka hur många böcker som helst – utan ett bra transportnät och återförsäljare kommer ju inte böckerna fram till sina läsare.

Ändå är det troligt att det så småningom utvecklades författarskap bland dem som annars inte skulle ha kunnat ägna sig åt skrivande, de som inte hade goda förbindelser med mecenater eller som skrev i sitt ämbete. Gunnar Petri har särskilt påpekat upphovsrättens betydelse i Norden för framväxandet av flera kvinnliga författarskap.

Den tidigare chefen för USA:s copyrightbyrå, Abraham Kaminstein, beskrev vid en hearing 1965 på ett vältaligt sätt hur viktigt det är för författare och konstnärer att stå fria från både privata och offentliga finansiärer (det är ju inte lätt, men med upphovsrätt finns det i alla fall en möjlighet):

The basic purpose of copyright is the public interest, to make sure that the wellsprings of creation do not dry up through lack of incentive, and to provide an alternative to the evils of an authorship dependent upon private or public patronage. As the founders of this country were wise enough to see, the most important elements of any civilization include its independent creators – its authors, composers and artists – who create as a matter of personal initiative and spontaneous expression rather than as a result of patronage or subsidy. A strong, practical copyright is the only assurance we have that this creative activity will continue.

Att ”upphovsrätten är själva förutsättningen för mångfald” är nog inte hela sanningen som det står i SvD-artikeln. I så fall skulle ju inte den varietet av odödliga verk ha funnits som skapades under antiken, renässansen och barocken t.ex. Men visst har den i modern tid hjälpt till. Och förutom den försörjningsmässiga aspekten som redan berörts har ju upphovsrätten – inte minst den ideella delen – hjälpt till att upprätthålla kvaliteten. Inte nödvändigtvis det konstnärliga värdet, men autenticiteten, troheten mot konstnärens intentioner, vare sig dessa är bra eller dåliga. (På 1600-talet var det förresten inte ovanligt att en författares enda arvode från boktryckaren var vad han fick betalt för att korrekturläsa sin egen bok.)

Boktryckarkonsten innebar ju en fixering av upplagan, till skillnad från under handskriftseran, då det enskilda exemplaret var den enda konstanten. Denna oerhört viktiga landvinning hotades i viss mån av det omfattande pirattryckandet, vilket också var Luthers främsta invändning. Han brydde sig inte så mycket om den ekonomiska förlusten. Att hans verk förvrängdes var värre. Och detta har många författare vittnat om. När författaren (och hans medhjälpare på förlaget) har makten och inte slarviga pirater, så sker alltså en kvalitetshöjning. Tillförlitlighet är ju oerhört viktigt, inte minst för vetenskapens utveckling.

Dessutom, som Gyberg är inne på, är det ju ingen obetydlig sak att yttranden inte bara är fria att göra enligt våra grundlagar, utan att de också har ett skydd mot förvrängning sedan de väl yttrats.