Ye pyrates of olden days

Piracy of intellectual property is nothing new. To some, plagiarism was a problem already in first century Rome. Illegal copying of books was done long before the modern concept of copyright as a creator’s right was conceived. The right to copy during the first centuries of printing belonged to printers and booksellers (sometimes for generations), not like today when an author owns it and might or might not assign his or her rights to a publisher for a limited time.

Printers often pirated books that legally belonged to other printers. The first known instance of print piracy was probably Gutenberg’s former financier Johann Fust, who reprinted Johann Mentel’s edition of St Augustine’s De Arte Prædicatoria. A more well-known case is Martin Luther, whose works were pirated in all of the German states (and in many other countries as well). There were lots of printers who for many years made their living entirely from unlicensed printing of Luther’s works. Luther complained about this, not so much on economical grounds as because the pirated editions were sloppy and the content distorted. At this time pirates even gathered at the Frankfurt Book Fair to sell their wares.

Francis Kirkman on the title pages of his book The Unlucky Citizen (1673).

Piracy was very common, especially during the 17th and 18th centuries, and not just smaller, poorer Stationers yielded to this shady custom, but even large well-established members of the Stationers Company spent some of their working hours on unlicensed printing or the printing of ”overnumbers”, that could be sold by chapmen or exchanged for other books from other printers.

Annons

Upphovsrätten och mångfalden

Bo-Erik Gyberg skrev mycket vällovligt ett försvar för upphovsrätten i gårdagens SvD, ”Upphovsrätten gav oss mångfald”. Han har rätt i det mesta, men några kommentarer skulle jag ändå vilja göra.

Visst är det sant att vår tids fildelningsproblematik påminner mycket om tidigare århundradens dilemma med pirattryck. Det avgörande är ju inte om man tar betalt för de olagliga kopiorna eller inte, utan att de görs utan upphovsmannens kontroll. Dock undrar jag om 1600-talet var värst i det avseendet. Under det tidiga 1500-talet försörjde sig t.ex. många tryckare i Tyskland helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. T.o.m. bokmässan i Frankfurt blev vid den här tiden förutom att vara en högst legitim bokmarknad också ett forum för den tidens pirater.

Redan 1496 skrev den venetianske tryckaren Bernardino Rasma så här i en klagoskrift till stadens myndigheter:

När [en tryckare] har bestämt sig för att tillverka en ovanligt vacker bok – som innebär att han får satsa allt sitt kapital – om hans kolleger då får reda på det, använder de varenda list och knep för att stjäla provtrycken av det nya arbetet […] och sätter så igång med hjälp av många man och många pressar att trycka boken innan originalets formgivare hunnit göra klart sin utgåva, och när den kommer ut har marknaden redan förstörts av piratutgåvan.

Jag är osäker på om man verkligen kan säga att bokbranschen var stadd i förfall mot slutet av 1700-talet. Det beror på vilka länder man talar om. I England började det nog snarast ordna upp sig mot slutet av århundradet. Efter det att den första upphovsrättslagen kom till 1710, uppstod en stor osäkerhet om vad som egentligen gällde. Var det den gamla sedvanerätten (common law) som sade att en boktryckare hade evig copyright eller var det så som den skrivna lagen nu stipulerade, att författaren hade rättigheterna i max 28 år? Många boktryckare – i synnerhet på den engelska landsbygden – började på 1730-40-talen trycka böcker som de i enlighet med lagen ansåg hade förlorat sitt skydd. För detta blev de då stämda av Londonbokhandlare som ansåg sig fortfarande ha rättigheterna enligt common law; landsortsupplagorna utgjorde alltså piracy.