Politik till salu?

Det har skrivits en del senaste veckan (AB, SvD, DN, DN) om huruvida penningdonationer till de politiska partierna bör vara hemliga eller inte. Jag har länge förespråkat att riksdagsmän bör redovisa t.ex. aktieinnehav, styrelseposter och liknande.

Inom forskningen är det ju sedan flera år obligatoriskt att redovisa eventuellt jäv av denna typ när man publicerar vetenskapliga artiklar. Inom den samhällssektorn har mycket skumrask förekommit, t.ex. när det gäller forskare som i hemlighet mottagit pengar från tobaksindustrin och samtidigt i sitt dagliga värv sysslat med att studera tobakens skadeverkningar. Och det har haft betydelse. Politiska beslut för folkhälsan och medvetenheten om dessa frågor i den kliniska vården har fördröjts med åtminstone 25 år pga sådant dubbelspel. Samtidigt menar jag inte att forskare automatiskt är ogiltigförklarade för att de mottar pengar för sin forskning från någon industrigren. Men man måste få veta detta, så att man när man läser en vetenskaplig artikel själv kan ta ställning till om forskningsresultatet möjligen kan ha påverkats på något vis av de uppgivna förbindelserna.

På ett liknande sätt tycker jag det är rimligt att de representanter vi valt att företräda våra intressen i Sveriges riksdag också redovisar sina eventuella sidouppdrag. Inte heller här är detta något som automatiskt borde kasta skuggor över en riksdagsledamots argumentation eller engagemang, men precis som när det gäller forskningen, så är det bra att veta, så att sådana fakta kan vägas in bland alla andra faktorer man som medborgare tar hänsyn till när man värderar en politikers agerande.

Detsamma borde gälla även på partinivå. Det vore lika rimligt att få kännedom om eventuella band mellan ett parti och dess finansiärer. Sverige ligger inte precis i framkant internationellt när det gäller den här frågan, vilket är märkligt med tanke på att vi brukar berömma oss för vår öppenhet.

Frågan är förstås inte alldeles enkel. Det ligger en del i invändningen att valhemligheten äventyras om människor som donerat några tusen till ett parti också blir kända som sympatisörer. Det har talats om att man t.ex. bara skulle behöva redovisa donationer över 10 000 eller 20 000 kr. Kanske det. Men risken är väl då att finansiärerna skulle skaffa sig ett antal bulvaner som kunde pytsa in småposter i partikassan. Jag vill inte påstå att jag har lösningen på detta, men något behöver göras. Större öppenhet än vi har nu måste vi kunna åstadkomma.

Slutligen en liten jämförelse med det svenska 1700-talet. Häromdagen råkade jag på följande text i Otto Sylwans intressanta bok från 1896, ”Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772” (s. 467-469):

Korruptionen hade länge varit en betydande faktor i politiken. Den lär hafva tagit sin begynnelse vid riksdagen 1727, då fullmakter på riddarhuset köptes för 300 dlr. Småningom blef den allmännare, och därmed steg också taxan. Ännu 1760 var priset ej mer än 1500 dlr, men under den följande tiden sprang det upp till sex, nio och t.o.m. tolf tusen 1772. Att vara hufvudman för en adlig ätt var således en betydande inkomstkälla, om man ville bruka den, och det berättas, att ”man i Vestergötland i ett sterbhus beräknat denna rättigheten till ett kristligt pris för den älsta sonen emot dess syskon”. Prästerna, som voro få, kunde därföre göra sig bättre inkomster än andra. Biskop Lamberg sålde sig 1769 för 4000 dlr och bjöd sedan ut sig ömsevis åt hattar och mössor; de förra gingo till 100,000 dlr, men de senare fingo honom för 120,000. En prost från Finland hade fått 5000 af hattpartiet, erhöll sedan 8000 af det motsatta och röstade med detta, men tvangs, då förhållandet upptäcktes, att återbära den förstnämda summan. Bestickningen frodades icke blott såsom köp för en viss riksdag, utan ock i form af månatligt underhåll och traktering på klubbar och öppna tafflar. Småningom spred den sig till de väljande, och blef vanlig äfven i icke-politiska saker. ”Äfven sådane ämbetsmän, som aldrig taga mutor, fordra som en skyldig höflighet att ‘äta på saken’ hos dem, som hafva att söka, ända till att klandra, när det blifvit försummadt”.

Helt naturligt blefvo rättsbegreppen hos många fullständigt förvirrade; röstköpet upphörde att vara en skam. Under frihetstidens sista år talades i pressen öppet om bestickning såsom en vanlig sak. I en skriftväxling mellan den bekante Pechlin och friherre Lars Kagg i grundlagsfrågan 1769 hade den senare antydt att pänningar bjudits honom för hans röst i privata mål. Härpå svarade den förre, själf ”den fräckaste af alla att gifva och taga mutor”, följande: ”Friherre Kagg berättar, att pänningar blifvit honom bjudne, men han talar intet om, huruvida han dem refuserat. Jag vill dock tro detta, ty jag känner hans hjärta. Emellertid skulle jag råda friherre Kagg att uppgifva storleken af summorne, som blifvit honom bjudne, jämte hans belägenhet och behofven vid dylika tillfällen, på det allmänheten sattes i stånd att precis afmäta hans dygd”.

Pingad på Intressant.

Vad har upphovsrätt med demokrati att göra?

Många debattörer idag hävdar att upphovsrätt och demokrati är oförenliga begrepp, att upphovsrätten kränker läsares och andra kulturkonsumenters integritet eller att upphovsrätt är en sorts censur.

Andra menar att upphovsrätten i sig är en sorts integritetsskydd (för både upphovsmannen och verket) och att förutsättningen för att upphovsrätten över huvud taget kunde uppstå var att censuren försvann.

Båda synpunkterna i debatten kan ha visst fog, beroende på hur de här olika intressena i praktisk tillämpning balanseras gentemot varandra. Nästan all lagstiftning kan ju tippa över åt något håll om inte de olika intresseområden som berörs definierats och avgränsats tillräckligt väl och om lagen inte upprätthålls med rimliga medel.

Läs hela artikeln!

Not: Artikeln ”Vad har upphovsrätt med demokrati att göra?” är mitt bidrag till årets upplaga av demokratistudiegruppen D2D:s årsskrift ”Med eller motborgare” som just har kommit ut, med underrubriken ”Maktdelning”. I år medverkar följande skribenter: Bo Djörke, Lars Ilshammar, Kajsa Klein, Laila Niklasson, Tomas Ohlin, Anders R Olsson, Karl-Erik Tallmo och Ingwar Åhman-Eklund. Hela skriften kan laddas ned som PDF.

Pingad på Intressant.

Remisser och remissvar på webben?

Nicklas Lundblad och Fredrik Sand har skrivit en intressant debattartikel i Computer Sweden (19/11), ”Remisser den blinda fläcken”.

En stor del av remisshanteringen sker på papper, och det är svårt att som medborgare hålla koll på vilka propositioner, departementsskrivelser och -promemorior som är eller ska ut på remissrunda. ”När en departementstjänsteman knåpar ihop remisslistor och alla tvingas ringa eller skicka e-post till departementet för att få reda på om det finns remisser blir effekten att bara de som organiserat sig för att hamna på listorna eller ständigt bevakar departementen får insyn”, skriver Lundblad och Sand.

Jag känner bara till en utredning som hade en hemsida där man som medborgare kunde svara, och det var den s.k. Folkrörelseutredningen för ett par år sedan. Jag skrev i en längre artikel om makten och ansvarets mekanismer 2006 att det där var efterföljansvärt. Ännu bättre vore förstås en samlad webbsida med pågående remissrundor och möjlighet att skicka in synpunkter, inte bara som officiell remissinstans utan som enskild medborgare. Alltför få känner till att man även som privatperson har rätt att yttra sig över regeringens olika förslag. Detta framgår bl.a. av 7 kap. 2 § RF.

FRA 2.0

Vi har inte sett det nya lagförslaget om FRA, men nog låter det som en viktig och mycket ovanlig form av reträtt från en regering. Bodströms invändning att detta är som i Nordkorea, därför att ingen utredning först görs, är givetvis helt vettlös. Skulle man i Nordkorea kunna – ens i fantasin – tänkas installera ett institut med makt över regeringen?