En grönskrubbare slår till

I gårdagens DN skrev toxikologen Robert Nilsson under rubriken ”Stoppa den svenska miljöextremismen”. Det är en artikel som slår åt alla håll – enligt Nilsson är de flesta saker som oroar miljövänner och som brukar förekomma i miljödebatten onödiga.

”Myndigheterna kan helt enkelt inte skilja mellan reella och marginella miljöhot”, skriver han och avfärdar i rask takt problem med kvicksilver, bekämpningsmedel, livsmedelsfärger, glutamat, global uppvärmning m.m. Man kommer att tänka på något som brukar sägas om en viss dr Elizabeth Whelan i den amerikanska industrifinansierade lobbyorganisationen ACSH (American Council on Science and Health): ”Det finns inte ett bekämpningsmedel som hon inte gillar …”

Faktum är att Nilsson tycks vara en greenwasher med ungefär samma agenda som Whelan. Hon arbetar kraftfullt emot den s.k. försiktighetsprincipen. ”When in doubt, throw the precautionary principle out”, har hon sagt i ett av sina kärnfulla yttranden. Och det tycks vara Nilssons idé också. Han har länge motarbetat denna princip. T.ex. höll han ett föredrag 2002 på den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Bara titeln var anmärkningsvärd: ”The Global Harm of Swedish Precaution”.

Även detta stämmer med Whelan, som brukar hävda att de som verkligen gör skada i samhället är miljövännerna, genom att de inte bara vill eliminera risker, utan även jobb, mat, energi och tillväxt: ”It may be that the prophets of doom, not the profits of industry, are the real hazards to our health”, menar hon. Och Nilsson säger:

En rad svenska miljörestriktioner kan redan på förhand bedömas få liten eller ingen positiv inverkan på vare sig människans hälsa eller miljö. Däremot har de resulterat i sämre produkter, begränsningar i produktutbud, och påverkat industriverksamheten negativt till förfång för landets ekonomi.

Bara Nilssons egna aktioner i miljösammanhang, för flera decennier sedan, får godkänt av honom själv: ”Blyintaget hos den svenska befolkningen har drastiskt minskat under de senaste decennierna, framför allt genom den eliminering av bly i motorbensin som undertecknad initierade under 70-talet.” Och: ”Själv tillhör jag den generation forskare som under 60-talet först bidrog konstruktivt till att skapa medvetenhet om kemikalierisker och kunde sedermera […] sjösätta en progressiv policy inom detta område, bland annat genom att införa de första generella restriktionerna mot kadmium i världen.” Då fanns det tydligen kemikalierisker, men inte idag. Nu finns däremot ”kemofobi”. (EU:s REACH-projekt räknar ändå med att det finns cirka 30 000 kemikalier som ännu inte riskbedömts. )

Nilsson, som varit så engagerad i kadmiumfrågan, borde veta att detta grundämne håller på att segla upp till att vara ett av de största miljöproblemen just nu, genom att vår kost via slamspridningen på åkrarna får allt högre halter av detta gift.

Nilsson tycks under årens lopp ha genomgått en besynnerlig metamorfos. Han skrev nämligen i början av 1970-talet tillsammans med Henning Sjöström en utmärkt bok om neurosedynskandalen, ”Pillret som väckte världen” (1972), som översattes till engelska och tyska. Här belyser Nilsson tillsammans med sin medförfattare hur läkemedelsindustrin köper forskare och läkare som konsulter och hur de döljer risker – som bekant med stora skador och mycket mänskligt lidande som följd (se vidare min DN-artikel från 2003). Märkligt nog har Nilsson själv sedermera varit konsult, för Philip Morris, och hjälpt företaget att tona ned riskerna med passiv rökning, se t.ex det tidigare hemliga dokumentet ”Philip Morris International Consultants ‘euroquotes’”, där det av innehållsförteckningen framgår att Nilsson är en av 18 konsulter.

I ett annat dokument från Philip Morris forskningschef Richard Carchman 1998 kan man läsa att Nilsson menar att forskningen kring passiv rökning (ETS) har förhindrat annan forskning om cancerrisker:

In a report published by the ”independent research charity” European Science and Environment Forum, Swedish researcher Robert Nilsson reportedly contends that the current ”one-eyed preoccupation” with questionable ETS research has been driven primarily by scientific dogma and has deterred other studies that could help illuminate potential causes of cancer. Critiquing existing ETS studies, Nilsson apparently focuses on problems with smoker/nonsmoker misclassification, failure to control confounding factors, and meta-analyses that combine numerous dissimilar studies in an attempt to produce statistically significant results. British officials are apparently ”on alert” over Nilsson’s report because it discredits a meta-analysis published in the British Medical Journal in October 1997 that purportedly found a 24 percent increased risk of lung cancer from ETS exposure. The government has evidently cited that study repeatedly as the basis for its efforts to control ETS exposure in public places. (”Nilsson Article Chronicles Defects in ETS Research”. Apr 1998 (est.). Bates: 2063606173-2063606174.)

Bland annat skrev Nilsson artikeln ”Environmental tobacco smoke revisited: the reliability of the data used for risk assessment.” (Risk Anal 2002;21(4):737-60), där han citerade en förfalskad artikel av Göran Pershagen (Pershagen har själv i Läkartidningen 24/2002 berättat hur hans artikel i en bok försågs med felaktig abstract som passade tobaksindustrins intressen).

Med den bakgrunden är det kanske inte så konstigt om Nilsson nu i sin artikel ägnar sig åt det som tobaksindustrins PR- och advokatbyråer sett som det viktigaste när det gäller forskningsresultat kring risker: att sprida tvivel. ”Doubt is our product”, heter det i detta dokument från Brown & Williamson (s. 4). Att så tvivel tycks också vara Nilssons produkt. Man förstår inte riktigt vad han egentligen tycker. Troligen tycker han att myndigheter och miljövänner i någon sorts maskopi silar mygg och sväljer kameler samt att han nog ändå själv gjort det viktigaste miljöarbetet redan under sin tid på bl.a. Naturvårdsverket. Men sedan då?

Det Nilsson skriver om kvicksilver är märkligt:

Genom totalförbud mot kvicksilver vill man eliminera utsläppen från avfallshantering. I FN:s miljöprograms omfattande utvärdering ”Global Mercury Assessment” anges för hela Europa (1995) att denna källa svarar för cirka 12 ton om året, vilket endast utgör 5 procent av de totala utsläppen på 250 ton om året. I Sverige torde dylika utsläpp stå för en betydligt lägre andel. Detta skall jämföras med 186 ton om året från förbränning av fossila bränslen och 26 ton från cementtillverkning. Globalt uppskattas vulkanutbrott bidra med ett atmosfäriskt tillskott på cirka 112 ton om året.

Precis som när han skriver om bly förstår man inte varför det skulle behöva finnas en motsättning i att försöka få bort skadliga metaller, både där de förekommer ymnigt och där de förekommer i mindre halt. Det väsentliga måste väl vara om människor exponeras för dem? T.ex. är mängden kvicksilver i våra tandlagningar ganska liten, men bara det faktum att de sitter i våra munnar gör att vi exponeras tillräckligt mycket för att det ska vara ett problem. Och de myndigheter som Nilsson tycker överdriver allting har i decennier förnekat att detta skulle vara farligt för människor. Kvicksilver är än idag enligt Socialstyrelsen främst skadligt ”för miljön” på ett märkligt abstrakt vis, som om människor inte skulle höra till miljön. Man undrar vad Nilsson – idag – tycker om ett konkret fall som lågenergilamporna? Små mängder kvicksilver i dem också, men klart skadligt om en varm lampa krossas i ett rum där människor befinner sig.

Här tror jag herr Nilsson gör sig medvetet dum:

I kemofobins kölvatten har man dessutom svårt att acceptera att även naturprodukter kan vara lika, eller till och med mer riskabla än industrikemikalier. Botulinustoxinet, från en bakterie, är det mest högpotenta gift som vetenskapen känner till, och aflatoxin, som kommer från en mögelsvamp, ett av de mest cancerframkallande av alla ämnen. Vissa naturligt förekommande substanser i till exempel sojabönor och lakrits har för befolkningen en avsevärt större ”hormonstörande” potential än några industriella kemikalier – bortsett från p-piller, förstås.

Har han hört talas om dioxiner, PCB m.m.? Som toxikolog känner han förstås till detta mycket väl. Men som greenwasher förnekar han skadligheten. Förutom att dessa ämnen är cancerframkallande påverkar de också i hög grad de endokrina systemen. Det gör för övrigt även kvicksilver, som är bland det allra giftigaste som finns (radiomimetiskt kallas det ibland för att skadorna liknar dem man kan få av radioaktiv strålning), men inget av detta tycker tydligen Nilsson att vi ska försöka slippa, när det nu finns lakrits och mögelsvamp. Bara dumt? Eller har ett för diverse industrier produktivt tvivel såtts?

Pingad på Intressant.