Statistik ger felaktig bild av sjukfrånvaron

Anna Danielsson och Tommy Öberg skriver i dagens SvD under rubriken ”Statistiken överdriver svensk sjukfrånvaro” att den svenska sjukfrånvaron inte alls är högst i Europa:

– Svenskar är inte sjukast, men ärligast. Här redovisas sjukfall som pågår upp till sju år. Det gör inte andra länder. Det omöjliggör jämförelser, säger Paula Liukkonen, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.

Hela debatten om sjukfrånvaron i Sverige bygger på felaktiga internationella jämförelser, enligt Paula Liukkonen. Den svenska sjukfrånvaron är till exempel inte högre än den finska.

I Sverige finns ingen bortre gräns än så länge för sjukskrivning, och så är det inte i andra länder, enligt SvD-artikeln:

Om den finska sjukfrånvaron för arbetare i näringslivet, som 2002 var 6,2 procent av arbetad tid, redovisas på svenskt sätt blir sjukfrånvaron mellan 10 och 12 procent, enligt Paula Liukkonen:

– Den blir faktiskt något högre än den svenska och förklaringen är att ingen kan vara långtidssjukskriven mer än 360 dagar.

***

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att påminna om en tyvärr rätt förbisedd artikel i Läkartidningen nr 100/2003 av Gottfries C.G., Regland B., et al., ”Sjukskrivningarna – ‘katastrof’ eller oförmåga i statistik och diagnostik?”.

Författarna menar att sjukskrivningssiffrorna blir missvisande om man bara ser den uppgång i kurvan som skett efter 1997, ser man utvecklingen mellan t.ex. 1955 och 2002 blir bilden en annan. T.ex.var sjuktalen 1976 och 1988 lika höga som 2002 och där emellan har talen varit förhållandvis låga.

Gottfries et al. tycker ändå det är intressant att diskutera vad den senaste periodens ökning kan bero på:

Uppenbart finns ökning av antalet sjukskrivna individer inom flera olika grupper, exempelvis kommunal- och landstingsanställda, industriarbetare, lärare och läkare etc. Det är föga troligt att sjukskrivna från samtliga dessa arbetsplatser har funktionshinder huvudsakligen på grund av förhållanden på arbetsplatsen. Arbetsplatserna kan inte samtidigt drastiskt ha försämrats sedan 1997 inom så olika områden. Andra gemensamma faktorer måste också ligga till grund för sjuktalet.

Ett problem som inte diskuteras särskilt mycket i detta sammanhang är missbruk. Svenskarna dricker nu 24 procent mer alkohol än för sex år sedan, enligt Centrum för socialvetenskaplig drogoch alkoholforskning vid Stockholms universitet. Missbruk av alkohol och droger tränger allt djupare ner i åldersgrupperna. Vid alkoholpolikliniker talar man om en ”katastrofal” ökning av individer med problem. Det vore förvånande om inte detta visade sig i ökat antal sjukskrivna.

Gottfries et al. nämner också vad de menar är tidigare underdiagnosticerade sjukdomar som fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom:

Tillstånden har tidigare nonchalerats inom medicinen på ett genant sätt. Patienternas besvär har uppfattats vara psykiska, och sjukskrivning kan till och med ha förvägrats dem. Trots denna inställning är dessa sjukdomar sannolikt de största orsakerna till långtidssjukskrivning och sjukpension.

Orsaken är okänd, de har ett kroniskt förlopp och någon specifik behandling finns ej. Nuvarande kunskap ger ej stöd för att dessa sjukdomar är stressbetingade även om stress uppfattas vara en riskfaktor. Sjukdomarna debuterar ofta i samband med infektion, och de mest välgrundade hypoteserna pekar på störning av immunsystemet.

Under senare år, då sjukdomarna alltmer kommit att erkännas, har patientföreningar bildats som bättre kunnat ta tillvara patienternas intressen. Detta har ökat medvetenheten bland patienterna om att fä sina besvär respekterade och sina rättigheter till sjukskrivning tillgodosedda. Det finns därför anledning anta att antalet sjukskrivna med FM och CFS ökat. Att tro att förekomsten av dessa sjukdomar kan minskas genom insatser på arbetsplatsen är naturligtvis felaktigt.

I artikeln framhåller författarna också att kvinnor numera är ute i arbetslivet i en annan omfattning än på 60-70-talen, då de var sjuka mera ”i smyg”, dolt för statistiken.