Historiefilosofen och matematikern Oswald Spengler (1880-1936) är en tänkare som är stimulerande på det där irriterande sättet, ungefär som Friedrich Nietzsche, Lewis Mumford, Marshall McLuhan eller Jacques Derrida. Självsäkra uttalanden, man har skådat ljuset, och inte särskilt mycket utrymme finns för invändningar och tvivel. Ändå är deras ofta helt oväntade, för att inte säga ibland obegripliga, tankesprång väldigt inspirerande. Första gången man kommer i kontakt med sådana författares böcker tror man att de måste vara skrivna av någon från en annan planet.
Det är just detta som gör dem så intressanta. Jag har ofta skrivit om den förbannelse som vilar över människan rent kunskapsteoretiskt. Att vi är alltings mått och aldrig någonsin kommer att kunna betrakta världen från en punkt utanför oss själva. Vi är fångade i vår mänsklighet – även om den ofta rymmer även det vi kallar omänsklighet. Att inse det innebär egentligen en djup sorg för den som vill se sig som forskare eller sanningssökare i någon form.
Mer eller mindre galna filosofer är förstås lika fångna de. Men man kan åtminstone få illusionen av att de sett en glimt av något därutanför. Sartres Varat och intet är förresten också en sådan där omtumlande bok – dock skriven med i sammanhanget kanske otillåtna medel; han lär ha skrivit den under ett långt amfetaminrus.
Nu läser jag i SvD att James Cavallie skrivit boken Spengler i Sverige, och den kommer jag förstås att köpa. Den behandlar mottagandet av Spenglers tankar i vårt land. Han var för övrigt här och föreläste på 1920-talet.
Spengler går i sitt mest kända verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes, 1918-22) emot utvecklingstanken, att vår kultur ständigt utvecklas. Han ser det istället så att världens kulturer går igenom olika åldrar, ungefär som en människa, och det behöver inte nödvändigtvis vara en utveckling till det bättre. Strängt taget lanserar Spengler en sorts historisk morfologi för transkulturella jämförande studier. Olika kulturer på jorden befinner sig i olika stadier, men i princip kommer alla kulturer att genomgå dessa stadier, t.ex. det appolliniska (antiken), det arabiska, det ”faustiska”, som vi nu lever i och som är i sin nedgångsfas.
Någon kanske tycker det låter lite marxistiskt, men här finns för det första ingen klasskamp och inget idealsamhälle hägrar vid vägens slut. Tvärtom, undergång och förödelse är vad som väntar. Det vore dock synd att avfärda Spengler som blott en fatalist och en undergångsprofet. Han har ofta intressanta saker att säga om människans sensibilitet och sätt att kommunicera, vilket i viss mån gör honom till en tidig mediefilosof.
I början av Västerlandets undergång (del 1, s 88, Martin Tegens översättning) skriver han om musiken utifrån matematiska tankar:
Matematik är alltså också en konstart. Den har sina stilar och stilperioder. Den har inte, som lekmannen tror – även filosofen, om han är lekman på området – en oföränderlig substans, utan den genomgår som alla konstarter omärkliga förändringar från epok till epok. Man borde inte behandla de stora konstarterna utan att kasta en upplysande sidoblick på den samtidiga matematiken. Ingen har undersökt enskildheterna i de djupa relationerna mellan musikteorins förvandlingar och oändlighetsanalysen, fastän estetiken kunde lära mer av detta än av all ”psykologi”. Ännu mer upplysande skulle en jämförelse med musikinstrumentens historia vara, försåvitt man studerade den utifrån den mentalitetsmässigt eftersträvade tonfärgen och klangverkningen, i stället för de vanliga tekniska synpunkterna på tonbildningen. I motsats till antikens lyra och skalmeja (lyra, kithara; aulos, syrinx) och till den arabiska lutan utvecklades redan under gotisk tid de båda viktiga familjerna av orgel (klaver)- och stråkinstrument genom en önskan eller längtan efter klanger som kunde närma sig en rumslig oändlighet.
Jag har ofta funderat över om det finns en sorts modernism i matematiken. Åtminstone ytligt sett kan det förefalla så. Pythagoras skulle nog inte ha kunnat ägna sig åt topologin, som ligger på en annan abstraktionsnivå än den vanliga geometrin, han skulle inte heller – inbillar man sig i alla fall – gärna ha funderat på samma saker som Euler och Gauss – oaktat att den nödvändiga begreppsapparaten inte uppfunnits än. ”Antikens matematiker erkänner bara vad han ser och och berör”, skriver Spengler. Å andra sidan skriver han också så här:
Antiken börjar och slutar sina funderingar med den isolerade kroppen och dess gränsytor, till vilka indirekt hör kägelsnitten och högre kurvor. Vi erkänner i grund och botten bara det abstrakta rumselementet punkten, som enbart återger ett relationscentrum, omöjligt att mäta och benämna. Den räta linjen är för greken en mätbar kant, för oss ett obegränsat kontinuum av punkter. Leibniz anför som exempel på sin infinitesimalprincip att den räta linjen är gränsfallet av en cirkel med oändligt stor radie, medan punkten är det andra gränsfallet. Men för grekerna är cirkeln en yta, och problemet är att ge den en kommensurabel gestalt. Därigenom blev cirkelns kvadratur det klassiska gränsproblemet för antikens tänkande. Det var detta som framstod som det djupaste av alla världsformens problem: att förvandla ytor med böjda ytgränser till fyrkanter med samma storlek och därigenom göra dem mätbara. (Del 1, s 109.)
Det där sista låter ju nästan som topologi, att med bibehållet genus förvandla en yta av en viss form till en annan form. Kanske ligger den lilla skillnaden i att grekerna enligt Spengler gjorde det som ett knep för att kunna mäta. ”Modernistisk” matematik är inte nödvändigtvis så instrumentell.
Hayden White skriver i sin Metahistory (1973) om ironisk historia (kanske snarast en ironisk läsning av historien än en ironisk skrivning av den). Möjligen är det något sådant Spengler ibland ägnar sig åt. Hans beskrivning av den ”nya människan” ger nästan det intrycket:
Det är Alexandrias och Roms agorabesökare och hans ”samtida”, den moderne tidningsläsaren; det är den ”bildade”, dyrkaren av den andliga medelmåttigheten och av offentligheten som kultens plats, då som nu; det är antikens och Västerlandets människor som besöker teatrar, nöjespalats och sportarenor och som läser den nyaste litteraturen. (Del 1, s 372.)
Det är inte längre folket eller mänskligheten som står i centrum för samhällsliv och politik utan den formlösa massan, menar Spengler. Man invänder förstås: har det någonsin varit annorlunda? Den ”nya människans” mest karakteristiska uttrycksform i offentligheten är enligt Spengler diatriben (den söndernötande kritiska stridsskriften):
Den observerades först som en hellenistisk företeelse, men tillhör varje civilisations sätt att fungera. Den är helt igenom dialektisk, praktisk, plebejisk, och ersätter betydelsefulla människors effektiva gestaltande med de småttigas, men klokas, hämningslösa agitation, byter idéer mot nyttiga syften, symboler mot program. Den karakteriseras av det expansiva i varje civilisation, det imperialistiska bytandet av det inre, själsliga, mot det yttre, rumsliga: kvantiteten ersätter kvaliteten, bredden ersätter djupet. Man får inte förväxla denna snabba och ytliga aktivitet med den faustiska viljan till makt. Den avslöjar bara att ett kreativt inre liv har nått sitt slut, och att den andliga existensen bara kan fortsätta utåtriktat, materiellt, i städernas lokaliteter. Diatriben tillhör ”de irreligiösas religion”; den är dess egentliga själavård. Den uppträder som indisk predikan, som antik retorik, som västerländsk journalistik. (Del 1, s 373.)
Och som bloggar, frestas man tillägga, om man nu skulle ha lust att kasta sten i glashus.
Filed under: Filosofi, Musik/Music | Tagged: historieskrivning, historiografi, matematik, mediehistoria, mentalitetshistoria, Oswald Spengler, topologi |
Slowfox 