Ur arkivet: Så ville partiledarna åldras

Fredrik Reinfeldts utspel om att arbeta till 75 års ålder borde på sätt och vis ha varit okontroversiellt. Många gör det ju redan genom att fortsätta på de jobb de redan har. Om han däremot menade att det ska vara mer eller mindre obligatoriskt och att han t.ex. ser framför sig att 65-åringar ska byta bransch och söka nya arbeten, så får man väl säga att han lever i en drömvärld. Idag får knappt 45-åringar jobb därför att de anses för gamla. Och de som väljer att fortsätta arbeta är förstås en rätt privilegierad grupp som har arbeten som de trivs med som inte är alltför tunga rent fysiskt.

Att det finns de som både kan och vill arbeta längre än till dagens pensionsålder är givetvis bara bra. Befolkningen blir ju allt äldre, och det sägs också att vi är så friska numera allt högre upp i åldrarna. Så är det nog, men det kan tänkas att vi inte har fått hela bilden av hälsotillståndet än. Dels är det först nu som en gigantisk grupp kvinnor som har arbetat hela livet kommer upp i hög ålder, dels kunde vi häromdagen läsa om hur prognoserna för hur Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska breda ut sig i framtiden kanske varit för optimistiska. Till 2050 har man tidigare räknat med att det ska finnas cirka 250 000 personer med demens, nu tror man att det blir 350 000. Dessutom kan man fundera över om verkningarna av diverse skadliga miljökomponenter har fått fullt utslag ännu. Vissa saker som är skadliga för oss har förbjudits de senaste decennierna, men andra har tillkommit. Totalbilden är svår – närmast omöjlig – att se.*)

Det har länge frapperat mig när politiker diskuterar sjukförsäkring, arbetslöshet eller åldringsvård, att det verkar som om ingen av dem har varit sjukare än förkyld, ingen av dem arbetslös och ytterst få tycks inse att de blir inte bara ”äldre”, som det heter numera, utan faktiskt väldigt gamla med varierande grad av skröplighet.

Är skolan både kommunal och statlig?

Den svenska skolan kommunaliserades som bekant 1991, i en procedur som förefaller ha varit något av en kupp. Motståndet var rätt kompakt bland lärare, man fylkades i demonstrationståg och strejkade mot idén om en kommunalisering. Göran Persson bröt dock ned allt motstånd genom att i avtalsrörelsen ”sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det”, som han senare skrev i boken ”Den som är satt i skuld är icke fri” (1997). ”Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering”, skrev han. Saken var uppe i KU men Persson friades där.

I synnerhet de senaste åren har frågan om huvudmannaskapet för skolan aktualiserats mer och mer. Allt fler tycks överens om att kommunaliseringen inte var särskilt lyckad, oavsett formerna för hur den infördes.

Socialdemokraten och förre riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand deltog i beslutet om kommunalisering men skrev i Aftonbladet 14/3 att ”kommunaliseringen har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader”. Silfverstrand skriver också: ”Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.”

Men hur såg det egentligen ut tidigare? När blev skolan statlig? Jag blev väldigt förvirrad när jag läste i en del äldre böcker, t.ex. i Jonas Orrings ”Skolan i Sverige” från 1967, där det står att grundskolan, liksom fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan är ”en kommunal skola” (s. 51). Jag har hittat motsvarande även i en bok från 1962 och så sent som i Bra böckers lexikon, tryckt 1985, står att skolan är kommunal.

Sjukförsäkringen: sossepolitik i allianskostym

Dansaren Anneli Alhanko berättade i sitt Sommarprogram i radions P1 den 18 juli (vid tiden 1 tim. 14 min. cirka) om hur hon tvingades operera höften i höstas och blev sjukskriven tre månader. Hon hoppade då fram på kryckor. Försäkringskassan ifrågasatte dock sjukskrivningen och menade att Alhanko borde söka jobb. Arbetsförmedlingen tyckte att Alhanko borde byta yrke. Under tre månader.

Om nu detta ändå var ett undantagsfall! Men dessvärre är ju sådan idioti vardagsmat. Försäkringskassan ska sätta sjuka människor ”i arbete” vare sig de kan arbeta eller inte, vare sig det finns någon arbetsgivare som vill ha dem eller inte. Till och med människor som redan har en anställning på deltid, som anpassat sig till sin arbetsförmåga och i största samförstånd med sin arbetsgivare arbetar deltid, de måste prompt ut och söka ett annat arbete. Det skulle ju kunna tänkas att det finns ett arbete någonstans som de kunde arbeta heltid på. Att de här deltidssjukskrivna människorna redan hittat ett utmärkt sätt att arbetsträna och bekämpa sitt ”utanförskap” på, tycks inga myndighetspersoner förstå.

Ska tsunamibanden slängas?

Man tror inte sina ögon. I SvD läser jag att de beryktade s.k. tsunamibanden nu riskerar att slängas.

Turerna kring dessa band har varit många. Först, när KU begärde att få ut e-postloggar från Rosenbad 2005, påstods de ha gallrats och slängts. När den nya regeringen 2006 fick nys om att de trots allt fanns sparade och förvarades i ett kassaskåp dröjde det ungefär ett år innan man föreslog att banden – eftersom de innehöll så otroligt känsligt material – skulle sekretessbeläggas under 70 år. Nu blev det inte så illa, sekretess beslutades gälla till sista juni 2011.

Nu menar E-offentlighetsutredningen (se delbetänkandet Säkerhetskopiors rättsliga status, SOU 2009:5) högst oväntat att säkerhetskopior (vilket tsunamibanden är) inte ska utgöra allmän handling. En häpnadsväckande tanke! Vad är det då för mening att ha säkerhetskopior, om de inte ska kunna gälla istället för original som av någon anledning förstörts eller förkommit?

Vad visste Göran Persson om tsunamin?

Maria Abrahamsson skrev i SvD den 30/5 om tsunamin, Lars Danielsson och Göran Persson, i en artikel rubricerad ”För Jesús Alcalá är sanningen märkligt ointressant”:

Om Danielsson när han talade med Göran Persson vid åttatiden på morgonen känt till att en flodvåg svept in på en plats där tusentals svenskar firade jul, skulle statsministern inte felaktigt fått för sig att tsunamin var en naturkatastrof utan koppling till Sverige och därför skulle behandlas som en ”biståndsfråga”.

Jag tror nog att Persson begrep att läget i Thailand var allvarligt på annandagen, även om han aldrig talade med Danielsson.

Persson har själv uppgivit att han tittade på Sky News på morgonen. Där var det helt klart att mängder av turister var drabbade och inte ”bara” ortsbefolkningen. Persson har mig veterligt inte erkänt att han lyssnade på Ekot, där var man annars – precis som i Sky News – också tidigt ute med högst alarmerande uppgifter. Ekot kl 6 på morgonen den 26/12 var redan den tredje sändningen där tsunamin var förstanyhet. Man sade då bl.a. (följande avskrifter är gjorda av mig):

Oroliga turister har under morgonen sett höga vågor störta mot de bland europeiska turister så uppskattade sandstränderna i Thailand. Från Phuket rapporteras att människor har sköljts ut i havet och att flera strandhotell har måst evakueras.

I sändningen kl 8 sades bl.a.:

En mycket kraftig jordbävning har under natten drabbat ett stort område kring Bengaliska viken. Enorma flodvågor har svept in över land, från Sri Lanka kommer rapporter om hundratals dödsoffer, och även Maldiverna, Indien, Bangla Desh och Aceh-provinsen på norra Sumatra verkar ha drabbats. Från Thailand, där tusentals svenska turister finns just nu, rapporteras att stora flodvågor har sköljt in över bl.a. turistcentrat Phuket.

I samma sändning berättade den svenske turisten Claes Göran Olsson direkt från Phuket:

När vi satt och åt frukost så där mellan nio och halv tio så började … man tittade ut över havet och undrade vad är det som håller på att hända? Havet började koka, det blev små vågor överallt och rätt som det var kom de här jättevågorna och bara spolade in över stränderna och spolade bort totalt allting. Restauranger och hotell och sånt som låg 50-75-100 meter in från stranden spolades med ut i havet, människor som hade kommit ned på stranden spolades ut i havet, bilar vräktes omkull och flöt ut i vattnet. Stora båtar välte, en del båtar blev uppspolade på stranden, en del båtar välte osv och det är fullständig katastrof, hela havet är liksom nedsmutsat med allt [?] från restauranger, bord, stolar, solstolar, bilar, ja allting och man håller på med vattenscootrar och försöker hämta in människor som har blivit utspolade i havet. … nu åker man omkring här med bilar och varnar här att det ska komma nya vågor, och just nu ser jag att det börjar koka i havet, nya vågor börjar komma in …

När dåvarande statsministern i KU-förhöret sade att han vid den här tiden bara hört talas om enstaka döda, så är det ett sätt att undvika det faktum att man i nyhetssändningarna hela tiden talade om att man befarade att tusentals människor kunde vara döda och man uppgav att hundratals dött på Sri Lanka. Även Sky News, som statsministern påstår sig ha tittat på, hade liknande uppgifter.

Om man på UD varit mera vaken och strukturerad kanske människoliv kunnat sparas. Det antyder t.o.m undersökningskommissionens rapport:

Om några svenska medborgare avlidit till följd av den försenade insatsen kan inte med full säkerhet fastställas.
[…] Det är klart att många thailändska medborgare fick försämrad vård till följd av överbelastningen på sjukvården och de prioriteringar som gjordes på platsen, och det kan inte uteslutas att thailändska medborgare avlidit som en konsekvens av detta.” (Kommissionens rapport avsnitt 4.3., sid 215)

Men det trodde inte Laila Freivalds. I en intervju den 31/12 i P1 Morgon efter besöket i Thailand lät det så här:

Reportern: ”Hur mycket tror du att det har förvärrat situationen för de drabbade i Thailand, den här sena reaktionen?”

Laila Freivalds: ”Ja, det är ju ingen som har blivit mera skadad eller så, men man kunde ha fått … Vi kunde ha snabbare haft räddningsmanskap på plats, som börjar genomsöka hotell och sjukhus. Det kunde vi ha varit snabbare på plats, ett dygn tidigare, om vi hade reagerat med full kraft.”
(Avskrivet av Lars Aronsson på susning.nu.)

Det är förstås omöjligt att bevisa, men jag tycker sunda förnuftet säger att när folk ligger svårt skadade under omkullfallna båtar och bland bjälkarna i demolerade hus, så vore det konstigt om inte bristen på snabb hjälp gjorde att folk fick sämre chans att klara livhanken.

Här torde flera i regeringen vara ansvariga. Det är trist att inget ansvar kan utkrävas mer än möjligen avgång eller skam. (Eller ”löneavdrag” som JO sade.) Statsråden och deras närmaste tjänstemän borde kunna dömas för tjänstefel precis som exempelvis vårdpersonal som slarvar.

Laila Freivalds är ju nu ute ur bilden. Men det borde hon kanske inte vara. Om man får tro Bo Rothstein är utrikesdepartementet det enda departement där en sorts ministerstyre faktiskt får och ska förekomma.

Se även ”Kungen, tsunamin och science fiction”.

Pingad på Intressant.