Andersson och Danielsson på månen

SR Minnen sänder i dagarna några program ur serien ”Andersson i nedan”, som Tage Danielsson gjorde vid mitten av 1950-talet. Det här var innan Tage blev hälften av Hasse & Tage och strax innan han blev underhållningschef på radion (1959). Uppsaliensaren Danielsson träffade då lundensaren Hans Alfredson som vid denna tid också arbetade på radion och bl.a. producerade programmet Sveriges bilradio (med Carl-Gunnar Hammarlund). Resten är historia, som det heter.

Programserien ”Andersson i nedan” var en sorts radiokåserier, där Tage från Omberg upprättade regelbunden radiokontakt med månen och talade med de tre måninvånarna Andersson, Månsson (sic!) och Svensson. Grundidén var förstås att han fick anledning att förklara diverse underligheter i vår kultur för dessa ovetande och oförvillade månvarelser. Det är väl inte frågan om Tage Danielsson på höjden av sin espri och formuleringskonst, så som vi känner honom från 60- och 70-talen, men det glimmar till då och då och är hela tiden lite småputtrigt. Så här sade han 1 april 1956 (ur ett av de program som nu repriseras):

Hörrni alla tre däruppe på månen, det verkar av era frågor som om ni alldeles hade glömt allt vad ni lärde er i fjol. Och det värsta är att ni inte vet vad glömma är, för det frågade ju den elake Månsson häromdan. Jo, seru Andersson, förstår Månsson och tecknar sig Svensson till minnes, glömma det är – ja vad är det det är nu igen – jag kan säga er det i alla fall att om jag skulle räkna upp för er allt det jag har glömt bara på ett par tre veckor, så skulle ni bli så paff så ni skulle gistna. Och ändå är det jag som har hand om förståndet av oss fyra. Ni skulle bara kunna titta in på expeditionen för bortglömda effekter här nere. Där ligger det t.ex. 30 000 satsdelar som vi har glömt när vi slutade skolan, och 70 000 stycken 1718 som vi har glömt att Karl XII dog då, och 7 miljoner vallöften som har kommit bort, och en biljon flickor som folk har lovat att aldrig glömma, och åtta biljarder ifyllda blanketter som de har glömt att ha någon glädje av – och så en liten flaska konjak, fast den kan de inte förstå hur den har hamnat där. Det måste vara någon utlänning som har glömt.

Jag hade knappt fyllt tre när det där sändes, ändå tycker jag mig ha vaga minnen av de där programmen, eller kanske av de som gick ett par år senare. Framför allt klingar signaturmelodin oerhört bekant; den brittiska gruppen The Stargazers hit ”I See the Moon”:

Over the mountain over the sea
Back where my heart is longing to be
Please let the light that shines on me
Shine on the one I love

I see the moon the moon sees me
Down through the leaves of the old oak tree
Please let the light that shines on me
Shine on the one I love

Den sången finns i många versioner, t.ex. denna som troligen är äldre:

I see the moon and the moon sees me
The moon sees somebody I’d like to see
God bless the moon and God bless me
And God bless the somebody I’d like to see

En version från 1784 lär finnas i The Oxford Dictionary of Nursery Rhymes (har inte kollat detta själv dock). I P. W. Joyce’s Old Irish Folk Music and Songs från 1909 finns denna version:

I see the moon, the moon sees me,
God bless the moon and God bless me,
There’s grace in the cottage and grace in the hall,
And the grace of God is over us all.

Det har föreslagits att sången är en besvärjelse; barn som låg i vaggan kunde bli galna av månens ljus och då kunde man som motgift sjunga:

I see the moon; the moon sees me.
God bless the priest that christened me

Stargazers version är både humoristisk och skrålande. Den har nu graverat in sig i hjärnan så till den grad att jag misstänker att jag kommer att höra den i bakgrunden den dag jag dör: Over the mountain over the sea …

För övrigt kan tilläggas att Tage Danielsson använde melodin igen på 70-talet i ett TV-program från TRU (Kommittén för Television och Radio i Utbildningen – föregångare till UR) som hette ”Klotet”.

Pingad på Intressant.