• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Är klimatapokalypsen inställd?

För alla som oroar sig för klimatet, kan det kanske vara lugnande att se att t.o.m. FN:s klimatpanel (IPCC) numera övergivit en del positioner. Hockeyklubban talar man sällan om numera. Tipping points finns knappt, utom några få som inte tippar, dvs. om de finns så är de inte irreversibla. Och det finns inga belägg för att stormar blivit vanligare de senaste hundra åren.

De flesta är överens om att den globala medeltemperaturen har ökat en knapp grad de senaste hundra åren. De kommande hundra åren blir det kanske också något varmare. Vissa tror på någon knapp grads uppvärmning. IPCC tror att det blir betydligt mer, kanske mellan 1 och 3 grader, beroende på vilka åtgärder som sätts in. Och så finns det de som snarare tror att det blir kallare.

Ska man gå efter vad IPCC säger, så förefaller det dock som om de här oåterkalleliga, irreversibla processerna (där det finns en s.k. tipping point utan återvändo) numera anses osannolika. Detta enligt IPCC:s senaste rapporter, 2013 och 2018.

 

Tabell 12.4 ur Assessment report 5, kap. 12, sid. 1115. Klicka på bilden (eller här) så visas tabellen i full storlek.

 

I Assessment report 5 från 2013 (The Physical Science Basis: Contribution of Working Group I) finns i kapitel 12 (sid. 1115) en översikt över nio processer och hur irreversibla de kan anses vara. Notera att när IPCC talar om confidence, så är det inte det statistiska begreppet konfidens utan en mera ungefärlig skattning av hur giltiga och sannolika IPCC-forskarnas slutsatser är utifrån evidensens styrka och forskargruppernas grad av enighet (se definition i rapporten, sid. 139, 142). Följande är slutsatserna i tabellen:

1. Kollapsande Atlantströmmar (s.k. MOC), t.ex. Golfströmmen: Det anses very unlikely med high confidence att Atlantströmmarna kommer att genomgå en snabb förändring.

2. Nästan total nedsmältning av inlandsis på Grönland och Västra Antarktis (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Detta anses exceptionally unlikely med high confidence.

3. Nettoutsläpp av växthusgaser ur permafrost (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Här ser man en viss risk, dock med low confidence.

4. Katastrofala metanutsläpp från s.k. inneslutningsföreningar (klatrat) i is (som skulle vara irreversibelt i årtusenden), anses very unlikely med high confidence.

5. Förutsägelser att stora arealer av tropisk regnskog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

6. Förutsägelser att stora arealer av boreal (subarktisk) skog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

7. Det är troligt (likely) att Norra ishavet blir nästan isfritt i september före mitten av århundradet om en uppvärmning sker i enlighet med IPCC:s mest pessimistiska klimatmodeller (t.ex. RCP8.5 som räknar med en CO2-halt på ca 625 ppm år 2050). Detta säger man med medium confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

8. Förutägelser om ändringar i frekvens och varaktighet när det gäller omfattande torka (megadroughts) har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

9. Förutägelser om monsunvindars upphörande har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

I den löpande texten skriver man också:

Related to multiple climate states, and hysteresis [en sorts tröghet i förhållande till tidigare klimattillstånd / KET], is the concept of irreversibility in the climate system. In some cases where multiple states and irreversibility combine, bifurcations or ‘tipping points’ can been reached (see Section 12.5). In these situations, it is difficult if not impossible for the climate system to revert to its previous state, and the change is termed irreversible over some timescale and forcing range. A small number of studies using simplified models find evidence for global-scale ‘tipping points’ (e.g., Lenton et al., 2008); however, there is no evidence for global-scale tipping points in any of the most comprehensive models evaluated to date in studies of climate evolution in the 21st century. (AR5, sid. 129, min fetstil / KET)

Regionalt kan det tänkas finnas vissa tipping points, menar man, t.ex. i fråga om arktisk sjöis (sid. 129). Å andra sidan säger man att detta ändå är reversibelt inom år eller decennier:

Furthermore, the interannual-to-decadal variability in the summer Arctic sea ice extent is projected to increase in response to global warming (Holland et al., 2008; Goosse et al., 2009). These studies suggest that large anomalies in Arctic sea ice areal coverage, like the ones that occurred in 2007 and 2012, might become increasingly frequent. However, there is little evidence in global climate models of a tipping point (or critical threshold) in the transition from a perennially ice-covered to a seasonally ice-free Arctic Ocean beyond which further sea ice loss is unstoppable and irreversible. (AR5, sid. 1118, min fetstil / KET.)

I IPCC:s specialrapport Global Warming of 1.5 °C från hösten 2018 återkommer i stort sett samma bedömningar (tabell sid. 264). Tabellen är här i stället uppdelad på tre scenarier med varsin kolumn, global medeluppvärmning till 1,5 °C, till mellan 1,5 och 2 °C, samt upp till 3 °C. I kolumnen för uppvärmning till 3 °C finns i några fall en viss större risk än i den tidigare sammanställningen från 2013, t.ex. för läckage av innesluten koldioxid i permafrost samt risken för regnskogsdöd som vid 3 °C ändrats från low till medium confidence. För subarktisk skogsdöd ser man viss ökad risk vid en mer extrem global medeltemperaturhöjning på 3–4 °C, ”but given the complexities of the various forcing mechanisms and feedback processes this is thought to be an uncertain estimate”. (Specialrapporten, kap. 3, sid. 263.)

När det gäller sjöisen i Arktis kvarstår ungefär den bedömning jag citerade ovan ur Assessment report 5. I Specialrapporten 2018 skriver man om den arktiska sjöisen:

No evidence has been found for irreversibility or tipping points, suggesting that year-round sea ice will return given a suitable climate (medium confidence) (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011).(Specialrapporten, kap. 3, sid. 262.)

Och vidare i Specialrapporten på sid. 270 (min fetstil / KET):

Sea ice is often cited as a tipping point in the climate system (Lenton, 2012). Detailed modelling of sea ice (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011), however, suggests that summer sea ice can return within a few years after its artificial removal for climates in the late 20th and early 21st centuries. Further studies (Armour et al., 2011; Boucher et al., 2012; Ridley et al., 2012) modelled the removal of sea ice by raising CO2 concentrations and studied subsequent regrowth by lowering CO2. These studies suggest that changes in Arctic sea ice are neither irreversible nor exhibit bifurcation behaviour. It is therefore plausible that the extent of Arctic sea ice may quickly re-equilibrate to the end-of-century climate under an overshoot scenario.

Om inlandsisen på Grönland och i Västra Antarktis, skriver man i Specialrapporten 2018 (kap. 3 sid. 257):

The time scale for eventual loss of the ice sheets varies between millennia and tens of millennia and assumes constant surface temperature forcing during this period. If temperature were to decline subsequently the ice sheets might regrow, although the amount of cooling required is likely to be highly dependent on the duration and rate of the previous retreat. (Min fetstil / KET.)

Vissa forskare befarar dock avsevärd höjning av havsnivån (ett par meter) vid omfattande nedsmältning, men om en sådan inträffar så torde det ju dröja tusen eller flera tusen år. Enstaka forskare tror det kan ske inom ett par hundra år. IPCC:s samlade bedömning (som bl.a. nämns i Specialrapporten, kap 3, Executive summary, sid. 178) tycks dock vara att till år 2100 kan havsnivåerna stiga med 4–16 cm). Att så pass olika bedömningar finns inom IPCC-nätverket av forskare visar för övrigt att man inte gärna kan säga att ”science is settled”, vilket ofta hörs från politiker, debattörer, journalister m.fl.

Tinande permafrost ger ifrån sig innesluten växthusgas (t.ex. metan och koldioxid), vilket kan utgöra en potentiell tipping point, menar dock IPCC i sin specialrapport, men det gäller främst vid en global medeltemperaturhöjning på mer än 3 °C:

However, the carbon released to the atmosphere from thawing permafrost is projected to be restricted to 0.09–0.19 Gt C yr–1 [Gigaton kol per år / KET] at 2 °C of global warming and to 0.08–0.16 Gt C yr–1 at 1.5 °C (E.J. Burke et al., 2018), which does not indicate a tipping point (medium confidence). At higher degrees of global warming, in the order of 3 °C, a different type of tipping point in permafrost may be reached. (Specialrapporten, sid. 262, min fetstil / KET.)

Dessutom verkar IPCC också vara inne på att det man annars hör från de mer dramatiska framtidsspanarna, att orkaner och stormar blir allt vanligare och mer förödande, inte stämmer. I Assessment report 5 står det t.ex.:

Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century and it remains uncertain whether any reported long-term increases in tropical cyclone frequency are robust, after accounting for past changes in observing capabilities (Knutson et al., 2010). (AR5, kapitel 2, sid. 216.)

Om utomtropiska stormar skriver man i Assessment report 5:

AR4 [IPCC:s fjärde assessment report / KET] noted a likely net increase in frequency/intensity of NH [northern hemisphere / KET] extreme extratropical cyclones and a poleward shift in storm tracks since the 1950s. SREX [en tidigare specialrapport från IPCC från 2012] further consolidated the AR4 assessment of poleward shifting storm tracks, but revised the assessment of the confidence levels associated with regional trends in the intensity of extreme extratropical cyclones. (AR5, kapitel 2, sid. 217, min fetstil / KET.)

Hur har man då reviderat konfidensnivåerna? På samma sida (217) skriver man att otillförlitliga observationer gör att ”this lowers our confidence in long-term trends”. Sammanfattningen blir:

In summary, confidence in large scale changes in the intensity of extreme extratropical cyclones since 1900 is low. There is also low confidence for a clear trend in storminess proxies over the last century due to inconsistencies between studies or lack of long-term data in some parts of the world (particularly in the SH [southern hemisphere / KET] ). (AR5, kapitel 2, sid. 220.)

I kapitel 12 skriver man dock:

Globally, for short-duration precipitation events, a shift to more intense individual storms and fewer weak storms is likely as temperatures increase. (AR5, kap. 12, sid. 1032)

I delkapitel 12.4.4.3 skriver man att utomtropiska stormar på södra halvklotet enligt datormodellerna tyder på ”reduction of storm frequency”. Om norra halvklotet skriver man (CMIP5 är en samling klimatmodelldata):

In the NH winter (Figure 12.20a, b), the CMIP5 multi-model ensemble shows an overall reduced frequency of storms and less indication of a poleward shift in the tracks. (AR5, sid. 1074.)

I Specialrapporten 2018 skriver man om stormar:

Numerous studies leading up to and after AR5 have reported a decreasing trend in the global number of tropical cyclones and/or the globally accumulated cyclonic energy […]the fact that the almost four-decade-long period of remotely sensed observations remains relatively short to distinguish anthropogenically induced trends from decadal and multi-decadal variability, implies that there is only low confidence regarding changes in global tropical cyclone numbers under global warming over the last four decades. (Specialrapporten, sid. 203.)

Det är minst sagt ironiskt att en person som Roger Pielke jr, som medverkade i IPCC-rapporter före 2013, skulle bli avstängd från diverse uppdrag och kallad klimatförnekare (se artikel här eller här) för att han påstod just detta om stormar och orkaner. Men han gjorde det före 2013, innan IPCC:s femte Assessment report tog upp saken.

Om skogsbränder står det inte särskilt mycket, utom att de omnämns som källa till mer koldioxid i atmosfären. Nästan inga prognoser om att de skulle komma att öka. Däremot finns flera påståenden i stil med att om bränderna skulle öka, så händer det och det, men nästan inget om att man tror att så blir fallet. Men i avsnitt 3.4.3.5 står det dock märkligt nog:

There is additional evidence for the attribution of increased forest fire frequency in North America to anthropogenic climate change during 1984–2015, via the mechanism of increasing fuel aridity almost doubling the western USA forest fire area compared to what would have been expected in the absence of climate change (Abatzoglou and Williams, 2016). (Specialrapporten, kap. 3, sid. 220.)

Här skriver man också att man förväntar sig en 37,8-procentig ökning av brandarean 2010–2039 vid en medeltemperaturhöjning av 1,2 grader.

Att brandfrekvensen skulle ha ökat mellan 1984 och 2015 förefaller inte stämma om man jämför med siffror från National Interagency Fire Center (NIFC) i Idaho. Se nedanstående tabell!

 

Statistik från NIFC. Klicka på bilden (eller här) för att komma till sidan.

 

Även om NIFC och Abatzoglou & Williams (som IPCC refererade till i blockcitatet ovan) mätt på olika sätt (man kan t.ex. tänka sig att de inkluderat större eller mindre andel privata skogar jämfört med statliga än vad NIFC gjort), så borde trenden synas om den fanns. Kanske har arealerna som brunnit blivit större, men det är svårt att avgöra, eftersom NIFC skriver att siffrorna före 1983 inte kan jämföras med de senare pga att man inte är säker på hur inrapporteringen av bränder gick till under tidigare år.

Abatzoglou & Williams hävdar att det är mänsklig påverkan på klimatet som driver en ökning av skogsbränder och areal, och de bygger detta resonemang på att ökad torka i brännbart material ökar potentialen för bränder. Och mänsklig påverkan på klimatet gör att markerna blir torrare. Alltså beror ökade bränder (om de nu har ökat) på mänsklig klimatpåverkan. Men ska detta ha något bevisvärde måste man ju först visa att torkan beror på mänsklig klimatpåverkan och inte på naturliga skiftningar i vädret eller klimatet. Annars är det ett cirkelbevis. Så här skriver man:

Given the strong empirical relationship between fuel aridity [graden av torka i brännbart material / KET] and wildfire activity identified here and in other studies (1, 2, 4, 8), and substantial increases in western US fuel aridity and fire-weather season length in recent decades, it appears clear from empirical data alone that increased fuel aridity, which is a robustly modeled result of ACC [anthropogenic climate change, dvs mänsklig klimatpåverkan / KET], is the proximal driver of the observed increases in western US forest fire area over the past few decades. (Abatzoglou & Williams, ”Impact of anthropogenic climate change on wildfire across western US forests”, PNAS oktober 2016, min fetstil / KET.)

Man undrar om IPCC bestämt sig för att torkan ökat sedan rapporten 2013, för där skrev man så här:

In summary, the current assessment concludes that there is not enough evidence at present to suggest more than low confidence in a global-scale observed trend in drought or dryness (lack of rainfall) since the middle of the 20th century, owing to lack of direct observations, geographical inconsistencies in the trends, and dependencies of inferred trends on the index choice. Based on updated studies, AR4 conclusions regarding global increasing trends in drought since the 1970s were probably overstated. However, it is likely that the frequency and intensity of drought has increased in the Mediterranean and West Africa and decreased in central North America and north-west Australia since 1950. (AR5, kap. 2, sid. 215, min fetstil / KET.)

Om extrema värmeböljor och bränder skrev man i Specialrapporten 2018:

The IPCC AR5 concluded there is high to very high confidence that climate change will lead to greater risks of injuries, disease and death, owing to more intense heatwaves and fires, increased risks of undernutrition, and consequences of reduced labour productivity in vulnerable populations (K.R. Smith et al., 2014). (Specialrapporten, sid. 240.)

Skrev verkligen Assessment report 5 att det skulle bli fler värmeböljor och bränder? På sid. 928 skrev man:

In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. However the probability of occurrence of such events could have changed significantly at a particular location. Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves. Similarly, climate model studies suggest that increased greenhouse gases have contributed to the observed intensification of heavy precipitation events found over parts of the Northern Hemisphere. However, the probability of many other extreme weather events may not have changed substantially. Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change. (Assessment report 5, sid. 928, min fetstil / KET.)

Om det inte finns bevis för att klimatförändringar lett till fler värmböljor och bränder hittills, så är det väl svårt att med samma värden prognosticera en framtid med sådana effekter.

IPCC-rapporten skriver mycket ofta om sannolikheter. I citatet ovan står det ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves.” Det är noga räknat något annat än att påstå att ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to some heatwaves.” Ofta skriver man på det sättet, både när det gäller förutsägelser (projections) om framtiden och när det gäller tolkningen av samtida väderhändelser. Skillnaden mellan meningarna ovan är alltså det lilla ordet ”probability”.

I tabellen på sid. 939 står det i en tabell: ”Human influence has substantially increased the probability of occurrence of heat waves in some locations.”. Och när man bedömer källan till detta: ”Good observational coverage for some regions and poor for others (thus biasing studies to regions where observational coverage is good).” Det påminner lite om den gamla anekdoten om den berusade mannen som letade efter sina borttappade nycklar under gatlyktan för att det var ljusast där.

Globalt brukar man annars anse att antalet bränder är lägre nu än förr, se t.ex. NIFC-statistiken ovan, liksom hur det varit i Sverige: ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”, DN 24 juli 2018.

IPCC har överskattat klimatkänsligheten

De olika scenarier som IPCC hittills publicerat i sina fem rapporter har inte slagit så väl ut i praktiken. John Christy (en av rätt många forskare som tidigare arbetade med IPCC, men som numera är skeptiska till klimatpanelens arbete) gjorde 2015 ett diagram för att jämföra de olika modellerna med verkligheten:

 

John Christys diagram som visar temperaturvariationer i mitten av troposfären 1979–2015, uppmätt med väderballonger (gröna prickar) och satellit (blå prickar), jämfört med 102 simuleringar från IPCC (de olikfärgade tunna linjerna) fram till 2030, samt medelvärdet av dessa (den tjocka röda linjen). Klicka på bilden (eller här) för att se den i större format.

 

Christys diagram fick kritik från exempelvis aktivistgruppen Yale Climate Connections, där man visade en video med bl.a. Michael Mann, Kevin Trenberth och Ben Santer. Dessa kritiker menade bl.a. att satellitmätningar inte var tillförlitliga.

Christy svarade på kritiken i februari 2016 inför en vetenskapskommitté i Representanthuset (se pdf).

Han fick ytterligare kritik på webbplatsen RealClimate av Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som menade att intrycket av diagrammet beror på var man lägger nollpunkten och vilket medelvärde man väljer att ordna kurvorna kring. Så Schmidt gjorde om diagrammet, men det förändrade nog inte den generella bilden av överdrivna modeller särskilt mycket. Se artikeln ”Comparing models to the satellite datasets”.

För övrigt har IPCC själva i sin Assessment report 5 flera diagram över hur deras olika prognoser (projections) slagit in t.o.m. 2013. På sid. 87 finns detta diagram, som egentligen också visar hur fel man har haft.

 

IPCC:s eget diagram över 138 framtidsmodeller (de olikfärgade tunna linjerna) jämfört med ett medeltal av uppmätta värden (tjock svart linje).

 

Det ska bli intressant att se när Assessment report 6 kommer 2021–22, om man skruvat ned sina riskbedömningar några snäpp till.

Varifrån kommer katastrofscenarierna?

De som främst fört fram katastrofscenarierna och hävdat att det snart är för sent att göra något är politiker, journalister och aktivister av olika slag. Några av forskarna har också gjort sig till aktivister, som t.ex. Jim Hansen när han försökte skrämmas med att den uppvärmning som nu sker motsvarar energin hos 400 000 Hiroshimabomber per dag (= 4,5 bomber per sekund). Detta förde han fram i en föreläsning på TED talks 2012. En person vid namn Bob Lacatena tyckte detta var så bra att han gjorde en särskild s.k. widget för mobilen eller datorn som ett ständigt memento mori. Se 4hiroshimas.com. Tilläggas bör att solen utan vår förskyllan utsätter jorden för en energimängd motsvarande ungefär 1900 Hiroshimabomber per sekund.

Just år 2030 har angivits som en vändpunkt. Gör mänskligheten inte något dramatiskt före detta år, så kommer katastrofen obevekligt. Nu tycks ju inte dessa tipping-points vara så aktuella längre, ändå hör man ständigt tal om att allt är för sent om 10 eller 12 år. Men detta år 2030 tycks ha bestämts godtyckligt. Det är helt enkelt den gräns FN satte upp 2015 inom ramen för sina Sustainable Development Goals. Där finns 17 målsättningar inom olika områden (fattigdom, svält, jämställdhet m.m.) som man vill nå till 2030, och klimatet är en av dem.

Assessment report 5 talar inte om 2030 på det viset (eftersom FN ännu inte satt det målet när rapporten sammanställdes) men i Specialrapporten 2018 nämns 2030 som ett av tre scenarier med olika grad av komplikationer, vilket sedan blåstes upp av medier och aktivister i hela världen. I Sverige såg det ut så här i Aftonbladet den 8 oktober 2018:

 

Aftonbladet 8 oktober 2018.

 

Och i Washington Post (länk här eller här) såg det ut så:

 

Washington Post den 7 oktober 2018.

 

CNN var värre, med bilder på rykande fabriksskorstenar meddelade man att ”Planet has only until 2030 to stem catastrophic climate change, experts warn”. Och den amerikanska ledamoten av Representanthuset Alexandria Ocasio-Cortez hävdade i en TV-debatt att ”the world is gonna end in 12 years if we don’t address climate change”. (Se även Newsweek.) På BBC:s webbplats såg man rubriken ”Final call to save the world from ’climate catastrophe’”.

Washingtons Posts rubrik orsakade oväntat nog reaktioner från en av de IPCC-trogna, nämligen Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som twittrade (7 oktober 2018):

”… framing this report as ’we only have 10 years to act’ as done by the @washingtonpost in their headline is neither correct nor helpful. Making better decisions on emissions is always going to be helpful – whether it’s now, in 5 years or in 20 years.”

 

Gavin Schmidts twittertext från 7 oktober 2018.

 

De flesta medier såg Specialrapporten som en sorts sista varning inför katastrofen. Andra tyckte den var för mild och snarast dolde allvaret i situationen. Se t.ex. Peter Alestig i SvD 9 oktober 2018, som menade att IPCC skönmålade verkligheten genom att ge intryck av att 1,5 gradersmålet skulle kunna nås relativt enkelt.

Och Alestig hade nog på sätt och vis rätt. Inte i att vi närmar oss en katastrof, men i att det inte är möjligt att minska koldioxidutsläppen till så låga nivåer som anses nödvändigt. Det skulle innebära en återgång inte bara till de förindustriella nivåerna av koldioxidhalt i atmosfären, utan också en helt grotesk återgång till ett förindustriellt liv. (IPCC har en egen definition av förindustriell tid: 1861–1880, enligt sid. 188 i Specialrapporten, men även 1850–1900 enligt sid. 183. Förindustriell tid brukar annars räknas som perioden 1750–1850.)

Många tycks inte förstå hur oerhört energikrävande vårt moderna liv är, inom nästan alla sektorer i samhället. Är dagens smartphoneanvändare och Thailandsresenärer, eller folk med köksutrustning i borstat aluminium beredda att börja leva som 1850? Och helt i onödan dessutom, eftersom katastrofen verkar vara inställd. De enorma pengar alla dessa klimatåtgärder skulle kosta (och redan har kostat) kan användas till något bättre. T.ex. för att stoppa jorderosion och skogsbränder; för hjälpinsatser vid jordbävningar, översvämningar m.m., som oavsett klimat alltid kommer att inträffa.

Se även:Klimatet och den omstridda hockeyklubban”, om det kontroversiella s.k. hockeyklubbsdiagrammet, med många citat ur de läckta mailen från den skandal som kallades Climategate.

Läs också:Har den globala uppvärmningen avstannat?”, om den ”paus” i den globala uppvärmningen som tycks ha inträtt de senaste 20 åren. Är det något tillfälligt eller har uppvärmningen avstannat?

Har den globala uppvärmningen avstannat?

Den senaste tiden har det förekommit viss debatt om huruvida den globala uppvärmningen, till följd av klimatförändringar, har avstannat de senaste decennierna och vad man i så fall ska dra för slutsatser av det.

Diskussionen är dock inte alls så ny. Frågan om huruvida den globala uppvärmningen har tagit en paus eller inte har dryftats sedan ungefär 2007. Hundratals artiklar har skrivits om detta, för och emot. Markku Rummukainen, som är professor i klimatologi och ingår i IPCC:s nätverk av forskare (FN:s klimatpanel), uttalade sig den 17/5 i SvT:s Aktuellt om saken och gav närmast intryck av att detta är fria fantasier. Att frågan är omstridd är lätt att se, man kan t.ex. läsa artikeln Global warming hiatus på Wikipedia.

Mellan 1998 och 2018 var variationerna i den globala medeltemperaturen mycket små, den globala medelavvikelsen varierade mellan 0,3 och 0,6 grader (se nedanstående diagram). 2015–16 förekom en mindre topp, upp emot 0,9 grader, som berodde på väderfenomenet El Niño, vilket inte kan räknas som klimatförändring utan är en naturligt förekommande ström i havet som uppträder då och då. Våren 2019 har temperaturen dock ökat en aning (vilket kan bero på att vi nu påbörjar en ny El Niño-period).

 

Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990–2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). Perioden 1998–2018 håller sig ungefär inom intervallet 0,3–0,6 graders avvikelse (se de gröna linjerna), förutom El Niño-toppen 2015–16. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

IPCC:s Fifth assessment report har följande siffror för 1998–2012: ”The rate of warming over the past 15 years (1998–2012; 0.05 [–0.05 to +0.15] °C per decade) is smaller than the trend since 1951 (1951–2012; 0.12 [0.08 to 0.14] °C per decade).” (AR5, sid. 37, min fetstil / KET.)

I den s.k. Climategate-skandalen (2009), då någon läckte tusentals mail från IPCC-forskare, avslöjades hur flera forskare med anknytning till East Anglia-universitet i England var väldigt bekymrade över bristen på global uppvärmning. I ett av de läckta mailen mellan bl.a. Michael Mann (en av upphovsmännen till den s.k. hockeyklubbskurvan) och atmosfärspecialisten Kevin Trenberth skriver den senare den 12 oktober 2009:

Well I have my own article on where the heck is global warming? We are asking that here in Boulder where we have broken records the past two days for the coldest days on record. We had 4 inches of snow. The high the last 2 days was below 30F and the normal is 69F, and it smashed the previous records for these days by 10F. […] The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t. The CERES data published in the August BAMS 09 supplement on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate. (Mail nr 1255352257, min fetstil / KET)

När observationerna inte stämmer med förutsägelserna måste det alltså vara fel på observationerna. Under arbetet med IPCC:s Fifth assessment report 2013 diskuterade man flitigt hur frågan om en paus i uppvärmningen (hiatus) skulle beskrivas. I utkastet till texten från Working group 1 känner företrädare för flera regeringar pressen av att uppvärmningspausen måste förklaras i den allmänna debatten. Nederländernas representant skrev t.ex.:

Given the wide attention to this period, it is very important that the SPM [Summary for Policymakers/KET] includes a concise and simple explanation of the difference between model and observations of the hiatus period. We would even suggest to devote a separate box to this issue, where both conclusions SPM-9, 11-17 and SPM-11, 1-6 can be incorporated. (WG 1 AR5, Final Draft, SPM Comments, sid 49.)

I den färdiga femte rapporten diskuteras denna ”observed recent warming hiatus” på åtminstone fyra ställen och man skriver bl.a. i Summary for Policymakers (sid 15):

The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability, which includes a possible redistribution of heat within the ocean (medium confidence). The reduced trend in radiative forcing is primarily due to volcanic eruptions and the timing of the downward phase of the 11-year solar cycle. However, there is low confidence in quantifying the role of changes in radiative forcing in causing the reduced warming trend. There is medium confidence that natural internal decadal variability causes to a substantial degree the difference between observations and the simulations; the latter are not expected to reproduce the timing of natural internal variability. There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing (dominated by the effects of aerosols). (AR5 Workgroup 1, SPM, sid 15, min fetstil / KET)

IPCC-forskarna brukar inte gärna vilja förklara förändringar när det blir varmare med naturliga variationer eller solens påverkan, men här passar det tydligen bra. Vilket däremot inte Kevin Trenberth tyckte: ”Saying it is natural variability is not an explanation. What are the physical processes? Where did the heat go?” (Mail nr 1255523796 till Michael Mann 14 oktober 2009.)

Lägg också märke till att man i slutet av ovanstående blockcitat funderar över om kanske den beräknade effekten (den s.k. klimatkänsligheten) av växthusgaser har överskattats.

Man kan fråga sig hur korta perioder av förändrat väder som egentligen kan tillskrivas en klimatförändring. Jag minns när klimatet började diskuteras på allvar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Då verkade debattörer med olika åsikter ändå vara ganska överens om att man inte kunde dra några slutsatser om klimatet utifrån ett par kalla vintrar eller ett par varma somrar. Man måste bedöma väderförändringar över flera hundra år, sades det då. Men numera räknar man med att kunna göra signifikanta iakttagelser under bara 30 års tid. Då blir förstås 20 år av relativt stabila globala temperaturer något betydelsefullt, och man frågar sig om detta tillstånd är början på en trend eller bara en tillfällig avvikelse.

Man bör även tänka på att hela begreppet global medeltemperatur är kritiserat som bedömningsgrund för klimat och klimatförändringar. Flera forskare anser att det inte egentligen finns något som heter global medeltemperatur. Eftersom temperaturen (och även andra väderparametrar) varierar kontinuerligt över jordens yta och inte kan mätas på isolerade punkter som är (tillräckligt) representativa för de punkter som inte mäts, så är frågan vad en medeltemperatur egentligen visar. Kanske är det lika missvisande som att fråga sig vilken färg som är jordens medelfärg. Är det kanske en murrig grönbrunblå nyans? Och vad säger det i så fall om hur jorden ser ut i olika länder, landskap och havsområden?

Det som är svårt att förklara är varför den globala medeltemperaturen inte stiger nämnvärt just nu, när CO2-halten uppenbarligen gör det. Och likaså varför temperaturen steg ganska ordentligt under 1930–40-talen, fast CO2-halten då inte ökade särskilt mycket.

Vi får väl se om ytterligare några år vad nuvarande hiatus kan tänkas innebära. Vissa tror t.o.m. att vi är i början av en ny ”liten istid”, som den som rådde ungefär mellan 1500-talet och mitten av 1800-talet.

Hur ovanligt är skogsbrand i april?

Flera skogsbränder har förekommit nyligen, fast vi bara befinner oss i slutet av april. Det är mycket ovanligt, sägs det.

Anneli Bergholm-Söder från MSB kände inte till att gräsbrands- och skogsbrandssäsongen tidigare kopplats ihop på det sätt som nu sker. Det är ett fenomen som har uppstått just nu, menade hon i SvT:s Aktuellt (24/4). Och vissa hävdar att dessa tidiga bränder är exempel på hur klimatet förändras (”Skogen brinner igen – och ja, det har med klimatet att göra”, SvD 25/4).

Men så ovanligt är det inte. Jag letade i Dagens Nyheters arkiv, först från åren 1867–1925, och fann då följande skogsbränder som rasat i mars eller april (gräsbränder inte medtagna; datum anger när DN skrev om saken):

16 april 1867: 15 mars, Höghult, Hishult socken 10 tunnland.
26 april 1878: Annandag påsk brann 70–80 tunnland (anlagd brand?).
11 april 1882: Brand på Djurgården (ingen arealuppgift).
22 mars 1887: Söderköping (5 tunnland) och Norrköping (ingen arealuppgift).
26 april 1901: ”Skogseldarne börja”, är rubriken. 200–300 tunnland i Jonsered.
14 april 1906: 1 500 tunnland nära Uddevalla.
5 april 1910: Halvt tunnland, Borås.
6 april 1910: Ett ”ganska vidsträckt område ungskog” brann mellan Jörlanda och Spekeröds socknar i Göteborgstrakten.
22 april 1911: ”Skogseldarna börja tidigt”, om bränder i Rabbalshede/Hellevadsholm, Herrljunga, Vårgårda (orsakade av gnistor från lokomotiv), 2 000 tunnland i Abbeshult, nära Växjö (svedning som spridit sig p.g.a. blåst).
25 april 1911: Holtsljunga socken, 100 tunnland.
24 april 1912: Aspudden, Stockholm. Ett halvt tunnland hade brunnit vid pressläggningen.
21 april 1914: Brand mellan Eskilstuna och Hellberga, ”ett par tunnland”.
26 mars 1921: Jakobstorp i Landskronatrakten, cirka 20 tunnland.
29 mars 1921: Spånga, mindre brand, ca 500 kvm.
5 april 1923: Ca 800 tunnland vid Tönnersjö, söder om Halmstad.
7 april 1925: Bösarp, ca 80 tunnland.

Detta är förstås inte alla skogsbränder som förekom under perioden. Rikstidningarna tog knappast upp alla mindre bränder. Man skulle behöva gå igenom lokalpressen också för att få en bättre bild.

 

Ur Dagens Nyheter 26 mars 1921.

 

 

Ur Dagens Nyheter 5 april 1923.

 

Jag undersökte även det stora brandåret 1933, då de första skogsbränderna rapporterades 27 mars (Lidingö), 31 mars (Stureby), 7 april (Rönö), 15 april (Herrljungatrakten), 20 april (Storvik) och 27 april (Hultafors).

Ett nedslag i 1970-talet gav träff på följande:

29 april 1973 (rapporterat i DN DN 30 april): 1,5 hektar blandskog, Skärsjölund i Göteborgstrakten.
7 april 1974: Skogsbrand i Bergsängen, NV om Norrtälje, samt i Töftedal i Dalsland (cirka 2,25 kvkm). Den senare branden blossade upp igen dagen därpå.
10 april 1974: Västerljungs skärgård, 320 000 kvm (32 hektar).
16 april 1974 (DN 17 april): Svarte Mosse, Göteborg, ”ett par hundra tusen kvm”.
30 april 1974 (DN 2 maj): Stor brand norr om Ulricehamn, ca 4 kvkm.
(April 1974 var en av de svårare torrperioderna de senaste hundra åren, enligt DN 2 maj 1974.)

Från de senaste 30 åren hittade jag följande tidiga skogsbränder (här sökte jag även i SvD:s arkiv):

27 april 1990 (DN): Uppgifter om en 5 kvadratkilometer stor brand mellan Kosta och Orrefors.
2 maj 1990 (DN): Skogsbrand den 30 april där en 82-årig man dött.
27 april 1991 (DN): 20 000–30 000 kvm brann i Nackareservatet.
26 april 1993 (SvD): Markaryd.
2 april 1997 (SvD 5 april): Gålö söder om Stockholm, ca 50 000 kvm.
31 mars 2000 (SvD): Molnby gård, Vallentuna.
31 mars 2003 (SvD): Vetlanda, ”flera tusen kvadratmeter stor gräs- och skogsbrand”.
29 april 2008 (SvD 30 april): Tiotal bränder i Småland: Markaryd, Ljungby, Tingsryd, Älmhult. Även flera bränder i Göteborgstrakten, t.ex. vid Brudaremossen.
26 april 2009 (SvD): Större brand vid Nödsjön i Vättlefjäll NO om Göteborg.

Tillägg 1 maj 2019: Radions ”Vetandets värld” tog den 30 april upp vårens skogsbränder, och där framkom ett par saker. Peter Berg, forskningsledare vid SMHI, förklarade förra årets torka med att ett högtryck parkerat sig över landet, som höll borta alla normala regn. Han såg dock inga trender historiskt att sådana högtryck skulle bli vanligare.

Det kan låta ibland i debatten som om skogen självantänder om det blir ett par grader varmare. Men varken torrt gräs eller trä självantänder förrän den omgivande temperaturen kommit upp i åtskilliga hundra grader.

”Även om det finns hög brandrisk, betyder det inte att det blir en brand utan det krävs en antändning också, och då är det oftast mänsklig aktivitet som gör det här”, sa Peter Berg. Det kan röra sig om en gnista från en maskin eller lägereldar, och en del pyromani förekommer också, menade Berg.

Anders Granström, skogsbrandforskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, betonade brandförsvaret. För 50 år sedan och mer fanns det fler lokala brandkårer och organiserade frivilliga som snabbt kunde ingripa. ”Trappar man ner lite grand på brandförsvarets effektivitet, så kommer man att se omedelbara effekter på arealen bränd mark”, menade Granström.

Se för övrigt också Dagens Nyheter 24 juli 2018, ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.”

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Det var aningen förvånande att häromdagen (24/3) i DN läsa Karin Bojs hyllning till den s.k. hockeyklubban inom klimatforskningen. Ingressen löd:

Bilden på hockeyklubban öppnade ögonen på många. Den var tydlig, och en bild säger mer än tusen ord. Just därför blev motståndet så hårt.

Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes skrev två artiklar om denna hockeyklubbsliknande kurva (i Nature 1998 och i Geophysical Research Letters 1999), som skulle visa hur temperaturen varit relativt jämn i ett årtusende (hockeyklubbans skaft) för att sedan runt 1900 sätta av uppåt (hockeyklubbans blad).[1] Ett avgörande datum sätter Bojs till 22 januari år 2001, då IPCC (FN:s klimatpanel) släppte sin tredje rapport (Third Assessment Report, även förkortad TAR), där Mann et al.:s kurva var det stora slagnumret som återgavs på flera ställen i rapporten.

”Före detta datum var det rimligt att säga ‘jag visste inte’. Historiens dom kommer att bli hård över alla som framhärdade i motstånd efter januari 2001,” skriver Bojs.

 

Fig. 1. Den s.k. hockeyklubban, som den återgavs i IPCC:s Third Assessment Report 2001.

 

Det märkliga är att hon ser denna kurva som en sådan klimatforskningens triumf, när den i själva verket blivit väldigt misskrediterad. Bojs skriver: ”Givetvis finns detaljer som var befogade att ifrågasätta, såsom en del felaktigheter i källmaterialet som senare korrigerades av författarna. Men i stora drag står sig hockeyklubban alldeles utmärkt, rent vetenskapligt.”

Gör den verkligen det?

Många kritiserade Mann et al.:s artiklar och kurvor, t.ex. fysikern Fred Singer och klimatologen Hans von Storch. De mest ihärdiga kritikerna var nog miljöekonomen Ross McKitrick och statistikern Stephen McIntyre (den senare publicerar omfattande kritiskt material på sin webbplats climateaudit.org).

McKitrick och McIntyre beskyllde Mann et al. bl.a. för att på ett felaktigt sätt ha använt sig av s.k. principalkomponentanalys, ett sätt att sammanjämka olika provserier med olika brister, t.ex. där vissa data saknas eller överlappar varandra. I detta fall handlade det om 90 serier av prover med årsringar från amerikanska bristlecone pines (på svenska bl.a. rävsvanstall och methusalemtall). Det var dessa s.k. proxydata som var grunden för hockeyklubbans skaft, som ju inte är särskilt rakt men som aldrig viker av uppåt så dramatiskt som värdena efter 1900 visar.

Proxydata är inga verkliga uppgifter om temperatur utan är indirekta indicier på temperatur. I detta fall studerar man årsringar för att se vilka år som tycks ha varit varmare än andra. Proxydata kan också bestå av borrkärnor av is från t.ex. Antarktis eller Grönland, lera från havsbottnar, kalkhaltiga avlagringar i grottor m.m.

Klubbans blad bestod däremot av reellt uppmätta temperaturvärden. Redan detta att kombinera proxydata med verkliga värden är vanskligt. Att dessutom försöka anpassa 90 serier av proxydata till en användbar följd för ett diagram innebär andra svårigheter. Frågan är om Mann et al. gjorde detta på ett korrekt sätt.

Vart tog medeltidsvärmen vägen?

Det intressanta här är att Mann et al. i sin kurva helt lyckades trolla bort den s.k. medeltida värmeperioden, som anses ha infallit ungefär mellan år 1000 och 1300. 1991 hade IPCC själva i sin First Assessment Report (s. 202) visat nedanstående figur, som faktiskt tyder på att den medeltida varma perioden var varmare än den period vi upplever nu.

 

Fig. 2. Kurvan i IPCC:s First Assessment Report (s. 202) från 1991 gav intrycket att den medeltida varma perioden var varmare än vår tid.

 

McKitrick och McIntyre menade att den algoritm Mann et al. använde förstärkte kurvavsnitt i delserierna som hade hög varians. Algoritmen skulle helt enkelt söka efter dataserier som liknade klubbladets stigande och förstärka alla sådana seriers betydelse för helheten.

Mann et al. redovisar i artikeln från 1998 bl.a. fem årsringsserier (se nedan). Enligt McKitricks kritik har artikelförfattarna givit den översta serien, som ju tydligt böjer av uppåt under 1900-talet, 390 gånger så stor vikt som andra serier.[2]

 

Fig. 3. Fem årsringsserier ur artikeln Mann et al. 1998.

 

McKitrick och McIntyre gjorde rent av ett experiment med Manns algoritm. De prövade att mata in en mängd slumpmässiga siffror, som justerats så att de skulle likna data från trädprover från ett klimat med enbart slumpmässiga förändringar men utan någon trend. Då upptäckte de att 10 000 körningar med en konventionell principalkomponentanalys nästan aldrig resulterade i en hockeyklubbformad kurva, men om de använde Manns algoritm, så resulterade slumptalen i en hockeyklubbformad kurva i 99 procent av försöken.

Det finns också problem med kurvans början. 1998 års kurva började år 1400 men byggde på bara ett enda trädprov från 1404 till 1421 och därefter på två trädprover fram till 1447. Ett minst sagt magert underlag, och de fyra första åren var ren extrapolering. De trädprover från Gaspéhalvön i östra Kanada som använts var inte heller enligt Gordon Jacoby och Rosanne D’Arrigo, de forskare som samlat in proverna, lämpade för bedömningar längre tillbaka än till 1600-talet.

Rent generellt kan det vara bra att känna till att kurvor över t.ex. temperaturer eller koldioxidhalt i atmosfären kan se väldigt olika ut, även om de visar samma tidsperiod. Bl.a. kan man förtydliga (ibland innebär det snarast förvanska) en kurva genom att jämna ut den på olika sätt.

Nedanstående kurva (fig. 4) visar globala temperaturavvikelser (inte absoluta temperaturer alltså) 1990-2018. Istället för att visa ett myller av dagliga upp- och nedgångar är kurvan genom smoothing utjämnad med metoden glidande medelvärde till 12-månadersperioder. Man ser här t.ex. de båda topparna under de varmare El Niño-åren 1997-98 och 2014-2016, som man alltid måste kompensera för när man talar om global uppvärmning. Kurvan därunder (fig. 5) visar precis detsamma men med en smoothing på 48-månadersperioder istället. Där har El Niño-toppen kring 1998 i princip försvunnit. På webbplatsen Woodfortrees kan man själv laborera med kurvor och se olika resultat.

 

Fig. 4. Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990-2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). 12 månaders glidande medelvärde. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

 

Fig. 5. Samma data som i fig. 4, men en helt annan kurva. 12 månaders glidande medelvärde har här ändrats till 48 månaders glidande medelvärde. 1998 års topp har försvunnit och kurvans avslutande nedgång är borta. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

McKitrick och McIntyre framförde sin kritik mot hockeyklubban i två artiklar (i Environment and Energy 2003 och i Geophysical Research Letters 2005).[3] 2004 sände man också en kort artikel till Nature, som genomgick peer-review. Mitt i peer-review-processen gjorde Nature det allt svårare för McKitrick och McIntyre; man begränsade först deras spaltutrymme till 800 ord sedan till 500, men man menade sedan att frågan var för teknisk och inte skulle kunna utredas på så litet utrymme. Så en artikel under publicering stoppades alltså plötsligt. Den sist gjorda versionen finns här (pdf).

Nature var man dock inte helt opåverkad utan publicerade ett corrigendum gällande den artikel av Mann et al., som publicerats sex år tidigare. Rättelserna ger intrycket att det endast handlade om obetydliga detaljer om de olika årsringsserierna.

Climategate: någon läckte tusentals mail

Hösten 2009 var det någon vid Climatic Research Unit (CRU) vid University of East Anglia i England, som läckte mer än 1 000 e-mail. Det är CRU som sammanställer bl.a. den nyssnämnda databasen HadCRUT4, och institutionen har en mycket viktig roll bland IPCC-forskarna. I de läckta mailen kan man se hur några av hockeyklubbans upphovsmän resonerade. Det blev en skandal som kallades Climategate, och åtminstone i vissa kretsar menade man att mailväxlingen visade hur forskarna åsidosatte vetenskap och peer-review.

När man studerar dessa mail är det ganska uppenbart att det inte alltid är vetenskap i första rummet det handlar om. Politiker och tidningskolumnister var snabba att avfärda Climategate som helt oväsentligt, det handlade bara om ”a few scientists talking frankly among themselves – sometimes being rude, dismissive, insular, or even behaving like jerks” (Jess Henig på Factcheck.org 10 december 2009). Miljöminister Andreas Carlgren menade att IPCC:s arbete är en process ”med så mycket insyn och kontroll så jag avfärdar helt risken att helheten kan vara manipulerad” (Carlgren svarar på läsarnas frågor i SvD 9 december 2009).

Många hävdade också att Climategate bara handlade om enstaka faktafel i en IPCC-rapport. Ann-Charlotte Marteus skrev sålunda i Expressen 25 februari 2010: ”Nyligen uppdagades att det i IPCC-rapporten sägs att 55 procent av Hollands yta ligger under havsnivån. Den rätta siffran är 26 procent. Nyheten for som en löpeld runt världen, via nyhetssajter och bloggar. Som om jordens klimat hängde på Hollands topografi. Kom igen!”

Jag tycker nog det är allvarligare än så. Climategate-mailen är knappast något som ogiltigförklarar hela den samlade klimatforskningen, men nog ställer den ett antal tongivande forskare i mycket dålig dager. Det framgår t.ex. i mailväxlingen att de här forskarna vill bevisa något man från början bestämt sig för att bevisa, t.ex. att den uppvärmning som sker nu i världen är utan motstycke under de senaste tusen åren.

Det står ju också i ”Principles Governing IPCC Work” från 1998 att klimatpanelens huvuduppdrag är att sammanställa all möjlig ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change”. Då finns det inte något stort utrymme för en varm medeltida period, när det kanske var lika varmt som det är idag (eller rent av varmare). Man vill bevisa att den uppvärmning som sker nu beror på människans koldioxidutsläpp under industrialismen. Då passar det illa att det kanske var lika varmt (och kanske rent av lika höga nivåer av koldioxid) på medeltiden.

Keith Briffa, som var klimatolog och årsringsspecialist, tillika med en chefsposition vid CRU, hade också skapat en sorts hockeyklubbskurva, men med en mycket tydlig nedgång i temperaturen omkring 1940-60. Återigen en liten ”krok” i kurvan som inte såg bra ut om man ville ge intryck av en ständig uppvärmning.[4] Briffa skrev i ett mail 22 september 1999 till bl.a. Phil Jones och Mike Mann: [5]

I know there is pressure to present a nice tidy story as regards ‘apparent unprecedented warming in a thousand years or more in the proxy data’ but in reality the situation is not quite so simple. […] I believe that the recent warmth was probably matched about 1000 years ago. I do not believe that global mean annual temperatures have simply cooled progressively over thousands of years as Mike appears to […]

Den 16 november 1999 skrev Phil Jones det beryktade mail (till bl.a. Mann och Bradley), där han talar tala om ett ”trick”:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Jones försvarare brukar hävda att ordet trick inte är något att bråka om, bara ett uttryck som används ibland om en metod eller en åtgärd. Men det intressanta är inte alls detta ord utan meningens sista fyra ord: ”to hide the decline”. Man ville dölja att temperaturen inte bara stigit.

CRU kringgår lag om informationsfrihet

De som ville få insyn i forskningen hade det svårt. Från den 21 februari 2005 finns ett mail, där CRU-chefen Phil Jones skrev så här till bl.a. Mike Mann (hockeyklubbans huvudman):

I’m getting hassled by a couple of people to release the CRU station temperature data. Don’t any of you three tell anybody that the UK has a Freedom of Information Act!

Många ville försöka upprepa Manns beräkningar, som resulterat i hockeklubbskurvan, men då måste man ju få tillgång till originaldata. Men dessa vägrade CRU lämna ut. Man hoppades tydligen att kritikerna inte skulle begripa att det fanns en lag om informationsfrihet, ungefär som den svenska offentlighetsprincipen.

Detta blir en ganska stor fråga som diskuteras livligt i mailkorrespondensen; hur man ska kunna hålla olika dokument utanför allmän insyn. ”And don’t leave stuff lying around on ftp sites – you never know who is trawling them”, skriver Phil Jones till Mike Mann 2 februari 2005. ”I think I’ll delete the file rather than send to anyone”, fortsätter han, ”does your similar act in the US force you to respond to enquiries within 20 days? – our does! The UK works on precedents, so the first request will test it. We also have a data protection act, which I will hide behind.”

Den 3 december 2008 skriver Jones till Ben Santer (tidigare också vid CRU och en av huvudförfattarna till IPCC:s Second Assessment Report 1995) och Tom Wigley (tidigare chef för CRU):

When the FOI [Freeedom of information/KET] requests began here, the FOI person said we had to abide by the requests. It took a couple of half hour sessions – one at a screen, to convince them otherwise showing them what CA [Climateaudit – Steve McIntyres webbplats/KET] was all about. Once they became aware of the types of people we were dealing with, everyone at UEA (in the registry and in the Environmental Sciences school – the head of school and a few others) became very supportive.

Den 29 (eller kanske 28) maj 2009 skrev Jones till Mann: ”Can you delete any emails you may have had with Keith re AR4? [IPCC:s Fourth Assessment Report/KET] Keith will do likewise. […] Can you also email Gene and get him to do the same? I don’t have his new email address. We will be getting Caspar to do likewise.”

Åter till 2005. Hockeyklubban, som gjorde stor succé 2001, hade nu under några år ifrågasatts från många håll. Det gällde alltså att försvara den och i efterhand (!) visa att det vetenskapliga underlaget, med bl.a. årsringar från träd, var giltigt. Hösten 2005 visade Steve McIntyre en s.k. poster presentation, en affisch alltså, vid en konferens arrangerad av Climate Change Science Program (CCSP), där det bl.a. stod (fetstilen är gjord av mig / KET):

Multiproxy studies [studier med proxydata från flera olika källor/KET] purporting to show 20th century uniqueness have been applied by policymakers, but they have received remarkably little independent critical analysis. Jones et al. [1998] is a prominent multi-proxy study used by IPCC [2001] and others to affirm the hockey stick shaped temperature reconstruction of Mann et al. [1998]. However, the reconstruction of Jones et al. [1998] is based on only 3-4 proxies in the controversial Medieval Warm Period, including non-arms-length studies by Briffa et al. [1992] and Briffa et al [1995]. We show that the Polar Urals data set in Briffa et al [1992] fails to meet a variety of quality control standards, both in replication and crossdating.

Mann och hans kolleger blev oroade av att affischen fått en framträdande placering, så att alla kunde se den: ”He [McIntyre/KET] almost had a point w/ the PCA [principalkomponentanalys/KET] centering, but as we all know, that doesn’t matter at all in the end”, skrev Mann 15 november till bl.a. Phil Jones och Keith Briffa.

Briffa svarade samma dag: ”… the magnitude of the extreme years in the early Urals reconstruction were not adjusted to account for inflated variance related to low chronology replication – so they are sort of right that the emphasis on 1032 is probably overdone.” Många forskare anser att år 1032 var det kallaste under den s.k. varma medeltidsperioden. Att då ge detta år särskild vikt förskjuter förstås resultatet.

Man erkänner alltså att viss kritik är berättigad, men det tycks inte spela någon roll rent vetenskapligt. Mest orolig verkar man vara för att alltför många skall ha sett affischen.

USA:s representanthus undersöker saken

I USA väckte kritiken mot Manns hockeyklubba visst uppseende, och en kommitté i Representanthuset skulle nu undersöka den vetenskapliga grunden för kurvan. Tidigare omnämnde Tom Wigley, som varit chef vid CRU (främst under 1980-talet), var vid detta tillfälle vid University Corporation for Atmospheric Research (UCAR) och skrev 25 juni 2005 till bl.a. Mann och Michael Oppenheimer, professor i geovetenskap vid Princeton:

A word of warning. I would be careful about using other, independent paleo reconstruction work as supporting the MBH [Mann, Bradley, Hughes/KET] reconstructions. I am attaching my version of a comparison of the bulk of these other reconstructions. Although these all show the hockey stick shape, the differences between them prior to 1850 make me very nervous. If I were on the greenhouse deniers’ side, I would be inclined to focus on the wide range of paleo results and the differences between them as an argument for dismissing them all.

Phil Jones vill verkligen inte ställas inför den amerikanska kommittén och svara på frågor. Den 6 juli 2005 skriver han till Neville Nicholls, meteorolog i Melbourne:

I hope I don’t get a call from congress! I’m hoping that no-one there realizes I have a US DoE [US Department of Energy/KET] grant and have had this (with Tom W.) for the last 25 years.

Öppenhet kring finansiärer är annars en dygd inom forskning, men inte här. Fyra år senare (28 juli 2009) skrev Jones följande till några kolleger vid East Anglia:

Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden. I’ve discussed this with the main funder (US Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.

Jones blev aldrig kallad till någon hearing i Representanthuskommittén i juli 2006, vilket däremot Mann blev tillsammans med flera av sina kritiker, t.ex. Steven McIntyre och John Christy. Den här kommitten blev själv skandaliserad, med anklagelser om diverse oegentligheter, plagiat m.m., så värdet av slutsatserna torde ha sjunkit till nära noll. Dock är det intressant att läsa vittnesmålen av bl.a. von Storch, McIntyre och Mann.[6]

Den spanske paleoklimatologen Eduardo Zorita uttalade sig 2009 i en tidningsartikel om CRU och Climategate-skandalen:

I may confirm what has been written in other places: research in some areas of climate science has been and is full of machination, conspiracies, and collusion, as any reader can interpret from the CRU-files.

Han tror visserligen att det stämmer att människan påverkar klimatet, men:

[…] editors, reviewers and authors of alternative studies, analysis, interpretations, even based on the same data we have at our disposal, have been bullied and subtly blackmailed. In this atmosphere, Ph D students are often tempted to tweak their data so as to fit the ”politically correct picture”. (”Notable & Quotable”, Wall Street Journal, 5 December 2009.)

Den 4 aug 2005 skriver Mike Mann till Phil Jones angående en konferens som ska hållas i Bern i Schweiz. Uppenbarligen gäller det att bjuda in rätt folk: ”Martin Juckes has an invited talk in my session. I invited him, because he was working w/ Stott et al, and so I assume he was legit, and not associated with the contrarians.”

Det där känner jag väl igen från mitt grävande under fyra års tid i tusentals dokument från tobaksindustrin, som arrangerade olika vetenskapliga konferenser som gick ut på att dölja riskerna med s.k passiv rökning. Även där var det oerhört viktigt att välja ut forskare som kunde ge sken av en internationell konsensus (gärna också en s.k. token dissident för att man inte skulle verka misstänkt eniga).

Den 25 augusti 2005 skriver Mann till bl.a. Christoph Kull vid schweiziska vetenskapsakademin:

In our discussion of possible participants in Bern, I think (someone correct me if I’m wrong) we concluded that the last two on the list (w/ question marks) would be unwise choices because they are likely to cause conflict than to contribute to concensus and progress.

Eduardo Zorita vill Mann definitivt inte ha med (mail 26 augusti 2005 till Phil Jones m.fl.):

I’m afraid I don’t agree on Zorita. He has engaged in some very nasty, and in my opinion unprofessional email exchanges with some close colleagues of mine who have established some fundamental undisclosed errors in work he co-published with von Storch. Given this, I don’t believe he can be involved in constructive dialogue of the sort we’re looking for at this workshop.

”That darned diagram”

Diagrammet från IPCC 1991, som visade en markant medeltida värmeperiod (se fig. 2 ovan), började dyka upp i debatten allt oftare. För hockeyklubbans tillskyndare blev existensen av detta gamla diagram allt mer genant – i en officiell IPCC-rapport dessutom. Man undrade t.o.m. var det kom från.

Tom Crowley (maringeolog som studerat bl.a. havsbottensediment) skrev till Mike Mann 2 januari 2007: ”I do not believe it was purely out of thin air”. Raymond Bradley (medförfattare till båda hockeyklubbsartiklarna 1998/1999) hade dessförinnan gissat att diagrammet kom från en lärobok för högstadiet av Jack Eddy. Han menade vidare att det inte fanns någon objektiv grund för diagrammet utan att det mest var ”like something we might sketch on a napkin at a party”.

Den 6 januari 2007 skriver Tom Wigley (tidigare CRU-chefen) till Phil Jones ett mail med ämnesraden ”That darned diagram”: ” I think Chris Folland [vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research/KET] is to blame for this. The issue is not our collective ignorance of paleoclimate in 1989/90, but Chris’s ignorance.”

När hockeyklubban hade lanserats i IPCC-sammanhang 2001 hade det också varit nödvändigt att ta avstånd från den medeltida värmeperioden. Man förklarade då att den var omstridd och att om en sådan period fanns, så fanns den i alla fall inte jorden runt utan bara på norra halvklotet:

[…] evidence does not support these ”Medieval Warm Period” and ”Little Ice Age” periods, respectively, as being globally synchronous. As Figure 5 indicates, the rate and duration of warming of the Northern Hemisphere in the 20th century appears to have been unprecedented during the millennium. (Third Assessment Report, 2001, s. 28.)

Fast detta argument var ju inte särskilt mycket värt i sammanhanget, eftersom Mann et al.:s hockeyklubba också avsåg norra halvklotet.

Kanske tog man intryck av all kritik och av Representanthuskommitténs granskning (trots alla skandaler kring den), för när IPCC:s Fourth Assessment Report kom 2007, var hockeyklubban nästan helt borta. Den kan spåras i ett diagram på s. 55 (och igen på s. 467), där man kombinerat 12 olikfärgade kurvor i ett snårigt knippe, bl.a. Mann et al.:s från 1999. Den av de tolv kurvorna som mest ger intryck av att spegla en medeltida värmeperiod är från en artikel i Nature av Anders Moberg et al. 2005.[7]

En kritik mot IPCC, som ofta hörs är att det är en politisk organisation snarare än en vetenskaplig. Eduardo Zorita var ju inne på detta i citatet ur Wall Street Journal ovan. Den 13 februari 2008 skrev atmosfärforskaren m.m. Jagadish Shukla, som var huvudförfattare till IPCC:s Fourth Assessment Report 2007 så här till en stor mängd IPCC-forskare med kopia (cc) till ytterligare 155 personer:

While it is true that a vast majority of the public and the policymakers have accepted the reality of human influence on climate change (in fact many of us were arguing for stronger language with a higher level of confidence at the last meetings of the LAs), how confident are we about the projected regional climate changes? // I would like to submit that the current climate models have such large errors in simulating the statistics of regional (climate) that we are not ready to provide policymakers a robust scientific basis for ”action” at regional scale.

Och vidare i samma mail:

It is inconceivable that policymakers will be willing to make billion-and trillion-dollar decisions for adaptation to the projected regional climate change based on models that do not even describe and simulate the processes that are the building blocks of climate variability.

När det gäller skandalen kring de läckta mailen från East Anglia, Climategate, så kan man konstatera att två personer blev föremål för utredning. Phil Jones suspenderades tillfälligt och utreddes av underhusets Science and Technology Select Committee. Man fann inte att Jones gjort sig skyldig till någon typ av ”dishonesty”, men han fick en liten bock i kanten för oviljan att lämna ut dokument enligt Freedom of information act. Han återgick sedan till arbete vid CRU i juli 2010. Mike Mann utreddes av Pennsylvania State University, och man fann att han inte gjort sig skyldig till ”research misconduct”.

Finns det någon global medeltemperatur?

Det finns en fråga som kanske är den mest grundläggande av alla, men som sällan ställs. Vad är egentligen global medeltemperatur? Finns det en sådan? Och vad händer om den stiger? Vi hör ofta talas om att den globala medeltemperaturen kanske stiger cirka 4 eller 5 grader till år 2100 om inget görs åt koldioxidutsläppen. Minskar vi utsläppen till i princip noll kanske vi kan klara oss med 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Instinktivt låter det inte så farligt, med tanke på att vi nordbor genomlider temperaturskillnader på kanske 40-50 grader när vi går från vinterkyla till sommarhetta. Ska vi då i framtiden ”koka likt äggvita”, som Andreas Malm varnade för i sin bok från 2007 (med den långa titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”)?

Om den globala medeltemperaturen stiger med 2 grader som medelvärde, skulle det, för att ta ett av otaliga exempel, kunna betyda att temperaturen sjunker med 2 grader på vissa ställen och stiger med 6 grader på lika många andra. För att kunna ta ställning till om det är bra eller dåligt, skulle man behöva veta var detta sker. Lokalt kan det kanske vara positivt med en nedkylning eller med en uppvärmning. Mike Hulme, professor i humangeografi, med anknytning till East Anglia, nämnde just detta i ett mail den 5 februari 2002 till Emma Tompkins (som arbetade med Fourth Assessment Report):

This leads to my next point: that the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere as it is one of the reasons that the problem of taking action is so difficult to solve – there are competing views on just how important and rapid effective action needs to be.

Christopher Essex, Ross McKitrick och Bjarne Andresen skrev 2007 en artikel, ”Does global temperature exist?”, där man pekar på en rad svårigheter med begreppet.[8] De skriver inledningsvis att det finns över hundra sätt att beräkna medeltemperatur på, vilket kan ge väldigt olika resultat. Temperatur är heller inga isolerade värden som t.ex. att räkna ut medellängden på Sveriges 20-åringar. Temperatur är en gradient som sveper över hela jorden. ”Temperature averages fail in the most basic role of an average”, skriver författarna, ”which is for one value to represent many.”

När man viktar medelvärden, så försöker man kompensera bristen på mätpunkter. Kanske finns det bara några få mätpunkter ute på Atlanten. Då kommer dessa punkter att viktas så att de får en enorm betydelse för helheten, trots att de kanske inte alls är särskilt representativa för hur temperaturen på olika delar av Atlanten är. Jordens mätpunkter har också minskat drastiskt i antal, särskilt sedan 1990, då många tidigare sovjetiska väderstationer lades ned, ofta i kalla områden väl att märka. Nödvändigheten att vid beräkningar interpolera och harmonisera ofullständiga serier (i princip gissningar, om än mycket kvalificerade sådana) har därigenom ökat, och därmed risken för olika typer av missvisning. Artikelförfattarna menar att uttrycket global medeltemperatur är ett helt meningslöst begrepp:

It might seem contradictory that the same data show ‘global warming’ of about 0.02 °C/decade for s = 0.04, but ‘global cooling’ of -0.04 °C/decade for s = -0.04. But there is no contradiction in the data: They do not show ‘global’ anything. The data are local. The interpretation of ‘global’ warming or cooling is an artificial imposition on the data achieved by attaching a label to, respectively, a positive or negative trend in one particular average. (Essex et al. 2007.)

Det brukar heta att man inte ska dra slutsatser om klimatförändringar utifrån enstaka väderhändelser eller enstaka somrar eller vintrar. Ändå görs detta hela tiden. När vi för några år sedan hade mycket kalla vintrar menade en del skeptiker att det var bevis för att idén om den globala uppvärmningen var fel. Detta besvarades alltid med att klimatförändringar är något man möjligen kan se på ett par decenniers tid. Sedan fick vi en väldigt varm sommar 2018. ”Det vi ser just nu är ingenting annat än klimatet som förändras framför våra ögon”, skrev Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida 28 juli. Andra tidningar hade liknande formuleringar.

En av förgrundsfigurerna inom IPCC, atmosfärspecialisten Kevin Trenberth, uttalade sig om det här 2011 och tyckte att man mycket väl kan peka på enstaka väderhändelser. I ett föredrag inför American Meteorological Society 26 januari, med rubriken ”Communicating climate science and thoughts on Climategate”, sa han så här:

So we frequently hear that ”while this event is consistent with what we expect from climate change, no single event can be attributed to human induced global warming”. Such murky statements should be abolished. On the contrary, the odds have changed to make certain kinds of events more likely. For precipitation, the pervasive increase in water vapor changes precipitation events with no doubt whatsoever. Yes, all events! Even if temperatures or sea surface temperatures are below normal, they are still higher than they would have been, and so too is the atmospheric water vapor amount and thus the moisture available for storms. Granted, the climate deals with averages. However, those averages are made up of specific events of all shapes and sizes now operating in a different environment. It is not a well posed question to ask ”Is it caused by global warming?” Or ”Is it caused by natural variability?” Because it is always both.

Man kan alltså betrakta även onormalt låga temperaturer som onormalt höga, eftersom de alltid är högre än de annars skulle ha varit. På så sätt kan man aldrig ha fel, vare sig man talar om ett års väder eller trettio.

En vanlig kritik mot IPCC-forskarnas förutsägelser om framtidens klimat är att de bygger på mycket osäkra datormodeller. Men det gäller inte bara framtiden. Även beskrivningen av historien, tolkningen av bubblor i Antarktis is eller av årsringar från gamla träd kräver ju en sorts datorsimuleringar. T.o.m. beskrivningen av vår egen tids temperatur är en sorts simulering, eftersom det inte finns mätpunkter över hela jorden och de som saknas måste interpoleras fram och sedan homogeniseras så att värdena blir hyfsat jämförbara. När vår bild av klimatet i såväl historien, nuet som framtiden, är så pass osäker är det närmast ett hån mot all vetenskap att hävda att ”science is settled”. I Third Assessment Report från IPCC 2001 (kap. 14.2.2.2) var man nog ganska realistisk när man skrev:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible.

Det kommer alltid att finnas utrymme för nya tolkningar av data, nya parametrar att räkna in. Varför skulle annars IPCC:s forskare ständigt syssla med vad de menar är tuning av modellerna om inget mera finns att tillföra?

Konsensus = inget mer att diskutera?

Det nu så utbredda förhållningssättet bland både vetenskapsmän och journalister att klimatfrågan är avgjord – inget mer finns att diskutera, nu gäller det att agera och skapa politik – är ett förhållningssätt som totalt bryter mot två av vårt samhälles kardinaldygder: för det första bryter det mot vetenskapens kanske viktigaste metod, att ständigt ifrågasätta sig själv, att söka det falsifierbara, att söka upprepa andras forskning för att komma till liknande eller motsägande resultat; för det andra bryter det mot demokratins krav på och rätt till yttrandefrihet och en fri debatt.

Allt detta är mycket oroande, och särskilt oroande är att så många applåderar denna utveckling. Man vill tillfälligt avskaffa demokratin, människor som annars varit mycket kritiska till etablissemanget och tron på experter vill nu plötsligt underkasta sig ett expert- och politikervälde. Man målar upp en annalkande katastrof för att motivera ett sådant avsteg från fundamentala samhällsprinciper som etablerats de senaste hundra åren. 1800-talets domedagsprofeter, helvetespräster och svavelpredikanter, som hotade menigheten med att den skulle brinna i den eviga elden om man inte gjorde bot och bättring, har helt oväntat kommit tillbaka i vad man nog trodde var ett modernt, rationellt kunskapssamhälle.

Det är naturligtvis oerhört svårt för en lekman att förstå sig på komplicerade matematiska beräkningar av det slag jag nämnt här. Jag brukar säga att så snart man sett ett diagram som ska bevisa något om klimatet i någon riktning, så hittar man snart ett annat som visar motsatsen. Det man slås av är vilket oerhört stort utrymme det finns för ren spekulation med denna mängd av parametrar som ska sammanjämkas och denna mängd av metoder som finns för att beräkna t.ex. temperaturmedelvärden.

Frågan om konsensus framställs i medierna oftast som att 97, 98 eller t.o.m. 100 procent av alla forskare är överens om att människan påverkat klimatet, så att vi står inför en katastrof om inget drastiskt görs. Vi får bilden av en helt enig forskarkår å ena sidan och ett antal vildhjärnor som förnekar vetenskapen å den andra. En total polarisering utan mellanlägen. Men så ser det inte ut. Bara bland dem som ingår i IPCC-nätverket finns det mängder av åsikter; forskare som håller med om vissa saker men inte om andra, t.ex. de redan citerade Mike Hulme och Eduoardo Zorita men även Keith Briffa, John Christy och många fler.

Det viktigaste nu är kanske inte egentligen klimatfrågan i sig. Om den officiella linjen är felaktig, så kommer det nog att tydligt visa sig för alla inom ett par decennier; det tråkiga är då förstås att detta stickspår kostat enorma pengar, kanske helt i onödan. I bästa fall kanske några värdefulla uppfinningar har gjorts under tiden. Men ändå: det värsta med klimatfrågan är kanske hur den hanteras. Kommer detta förhållningssätt att sprida sig till andra områden inom vetenskapen?

Ska direkt livsavgörande forskningsfrågor inom t.ex. folkhälsa och miljö i framtiden avgöras med omröstning bland experter? Så snart en viss procentsats av forskare ansluter sig till en viss hypotes, så anses den avgjord – och det är då bara för det övriga samhället att rätta sig efter detta. Observera att forskning och demokrati är olika saker. Inom forskning kan en person ha rätt och tusen personer ha fel – och tvärt om. Hur ska det hanteras? Kommer kanske lagar att stiftas mot dem som inte finner sig utan framhärdar i kritik och individuell tanke och handling, såväl forskare som vanliga medborgare? Där har vi klimatfrågans orwellianska dimension.

Till yttermera visso finns redan personer som menar att den opartiskhet som medierna åtminstone hittills försökt leva upp till i själva verket är partisk, när det gäller sådant som kan anses vetenskapligt fastställt. Diskussion i det läget skapar bara förvirring. I artikeln ”Balance as bias: global warming and the US prestige press” (i Global Environmental Change nr 14, 2004) skriver Maxwell och Jules Boykoff att ”when it comes to coverage of global warming, balanced reporting can actually be a form of informational bias.”

Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka, hette det hos Orwell. Vi kan snart alltså lägga till ”opartiskhet är partiskhet”.

Noter:

1) Mann, Bradley, Hughes, ”Global-scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries”, Nature vol. 392, 23 april 1998; samt Mann, Bradley, Hughes, ”Northern hemisphere temperatures during the past millennium: inferences, uncertainties, and limitations”, Geophysical Research Letters, vol. 26, 15 mars 1999.
2) McKitrick, ”What is the ‘hockey stick’ debate about?”, APEC Study Group, 4 april 2005.
3) McIntyre, McKitrick, ”Corrections to the Mann et. al. (1998) proxy data base and northern hemispheric average temperature series”, Energy & Environment, vol. 14, no 6, 2003; samt McIntyre, McKitrick, ”Hockey sticks, principal components, and spurious significance”, Geophysical Research Letters, vol. 32, 15 februari 2005.
4) Briffas kurva från 1998 och 1999 finns sedan i flera artiklar, t.ex. i översikten ”Annual climate variability in the Holocene: interpreting the message of ancient trees” Quaternary Science Reviews 19, 2000, s. 96.
5) Dokumenten från Climategate finns bl.a. på den sökbara webbplatsen http://di2.nu/foia/foia.pl.
6) Se https://web.archive.org/web/20190214142845/https://www.govinfo.gov/content/pkg/CHRG-109hhrg31362/html/CHRG-109hhrg31362.htm
7) Moberg et al., ”Highly variable Northern hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data”, Nature, nr 433, 2005.
8) Christopher Essex et al., ”Does global temperature exist?”, Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, Vol. 32, nr 1, 2007.