(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)
Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.
Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.
Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).
Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.
Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.
Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)
En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.
Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.
Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.
Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:
Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)
Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:
Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)
Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.
Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”
Karl-Erik Tallmo
Filed under: Historia, Politik & samhälle | Tagged: Anders Chydenius, tryckfrihet, yttrandefrihet |
Slowfox 