• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Klasskamp och klasshat

Det var skönt att Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida skrev ungefär vad jag tänkt skriva om detta med klasshat, som varit på tapeten senaste tiden. Precis som Arvidsson var jag aningen förvånad när jag hörde Göran Greider i P1:s Nya vågen försvara klasshatet och snarast understryka vikten av det. Jag som trodde Greider var åtminstone lite halvkristen.

Arvidsson skriver i sin artikel:

Det är svårt att riktigt tro, men två decennier efter murens fall har det kommunistiska klasshatet åter blivit på modet. Överklassafarin till Saltsjöbaden i våras arrangerades under mottot ”odla klasshatet”. Vänsterpartiet i Malmö firade första maj i klasshatets tecken genom att låta småbarn gå loss med basebollträn på piñatas som föreställde Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. När de hade slagits sönder ramlade det ut godis som barnen fick plocka åt sig: snacka om politisk betingning.
Tänk tanken att byta ut Fredrik Reinfeldt mot, låt oss säga, Jonas Sjöstedt – och fundera sedan på reaktionen.

Det är trist att de här militanta tongångarna stigit upp från gatans olika anarkistaktioner till Dramaten (som Nya vågen rapporterade från) och Dala-Demokratens redaktion. Det är ett sorgligt eko från den extrema vänster jag själv tyvärr var en del av vid 1970-talets början.

Vi talade visserligen inte så ofta om klasshat, även om det förekom, däremot mycket om klasskamp, och retoriken var därefter:

… ni fega fascistiska svin! Ställ er öppet mot oss och vi ska oförskräckt möta er, vi ska möta er med allt det beslutsamma organiserade och revolutionära våld, som de medvetna arbetarna i sitt klasshat mot er är mäktiga. (Proletären nr 10/1971)

Ja, så där kunde det låta. Och nu är tydligen klasskampspoesi av Leon Larssons typ högsta mode: ”… gå på och stick ned, du kamrat;/det svalkar så gott efter smärtan/ att släcka i blodet sitt hat” (Septembermorden 1907).

Poeten Johan Jönsson intervjuades i Nya vågen och ansåg att pacifism är ”vedervärdigt” och frågor om rätt och fel totalt ointressanta. Tro inte att resonemangen är mig obekanta. Jag har själv anklagat människor för ”idealism” och ”pisshumanism”. Det enda som gällde då, för 40 år sedan, var det revolutionära våldet som kunde befria arbetarklassen och ställa den inför dess historiska uppgift. Medmänsklig omtanke var en borgerlig avvikelse. Mot det borgerliga medlidandet ställdes solidariteten. Och den krävde i förlängningen alltid beväpning, inte filtar och soppkök.

Utan tvekan finns det klyftor i samhället. Utan tvekan finns det motsättningar. Utan tvekan kan man bli arg och förbittrad. Men jag tror man bör akta sig för att odla hatet. Man kan gärna känna förakt eller avsky inför vissa människors livsstil eller åsikter, fusk eller mygel (som t.ex. när moderaten Hanif Bali säger att långtidsarbetslösa är folk som glömt hur det är att hålla tider och duscha). Men jag tror man gör klokt i att inte odla hatet. Hat blir mycket lätt blint, och man kan fundera över vilken kamp som tjänar på att vägledas av människor som inte riktigt vet vad de gör.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: