• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland. Läs mer

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. […]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

Glenn Gould and the artist’s new tools

(This article was originally published in the Swedish magazine Ikoner in 2006. I translated it into English especially for an American web magazine, which later gave a new meaning to the phrase editorial decorum by suddenly backing out. So, why waste the translation? Here it is.)

The pianist Glenn Gould was well-known not only for his brilliant but anachronistic interpretations of Bach, where he went so to speak in the opposite direction compared with those who aimed at authentic interpretations played on historical instruments. He was also known for his perfectionism, which manifested itself in grammophone recordings resulting from a meticulous cutting and pasting. Gould actually foreboded the working ways of the digital era.

Glenn Gould was a meteor fallen down on earth. Through him and his recordings, we get a glimpse of something quite unknown, which still is a part of our culture. Glenn Gould lifted Bach from the well of his own time up to a sort of timeless flow. Bach played on the piano is, of course, an anomaly. One can hear how Gould struggles against certain idiosyncrasies of the fortepiano, while making use of some of its others. All of a sudden, Bach becomes modern music. Or music for any epoch.

This is in accordance with Gould’s view on recorded concerts. They turn into sounding chronicles, nailed firmly to their places in history. The studio recording, on the other hand, edited together from several sessions from different points in time – and maybe even from different geographical places, free themselves from time, and thus from the anecdotal. Read more »