Macron vill införa en indragningsmakt

Emmanuel Macron – och många andra också för den delen – verkar vara inne på farliga vägar när det gäller yttrandefriheten.

AP skrev så här 3 januari:

French President Emmanuel Macron came out strongly Wednesday in support of press freedom and announced a bill to combat the spread of fake news during election campaigns.
In a speech to journalists at the Elysee Palace in Paris that laid out his agenda for 2018, Macron said that press freedom is “the highest expression of freedom.”
He said he’s going to propose soon a new law to combat fake news on the internet during French election campaigns.
“Journalists are the first threatened by propaganda,” he said.
Websites would have to say who is financing them and the amount of money for sponsored content would be capped, the French president said.
In the case of fake news, an emergency legal action could allow French authorities to suppress that content or even block access to the website, Macron said.

Se ”France’s Macron vows to combat fake news on the internet”.

Att detta skulle innebära ”support of press freedom” låter lite magstarkt. Kanske är det något i den här stilen Macron vill ha, som denna ”Kungörelse och Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande” som rådet (mot kungens vilja) utfärdade bara tre månader efter att vår berömda tryckfrihetsförordning från 1766 instiftats. Varje invånare i riket, stod det i kungörelsen, ”kan wid minsta eftertänkande finna, at ogrundade uttydningar, mörka utlåtelser, som altid föda mißtankar och illvilligt tadel öfwer hwad på Riksdagar blifwit afhandlat, ej kan hafwa annan werkan, än injaga hos de mindre kunnige allmän wilfarelse, allmän fruktan och allmänt mißnöje”, och detta skulle leda till ”oro, buller, twedrägt och en skadelig mißhällighet Rikets Inwånare imellan”.

 

Kungl. Maj:ts kungörelse och warning från den 3 mars 1767, bara tre månader efter att vår berömda tryckfrihetsförordning från 1766 antagits. Man utlovade en belöning på 2  000 daler silvermynt till den som förde en utspridare av osannfärdiga och skadliga rykten till domstol. Detta var en enorm summa som ledde till en mängd falska angivelser, så lagen avskaffas 1770.

 

Det talas i olika länder, både bland allmänhet och politiker, om behovet av en sorts samhällsinstans som ska granska informationens sanningshalt. Man behöver egentligen bara fråga sig vem som ska avgöra vad som är sant och osant, så bör man inse hur omöjligt detta är att förena med ett demokratiskt samhälle.

Många menar också att bara experter ska få uttala sig i vissa frågor. Det är en illavarslande tanke. Experter är ju dessutom inte alls en enhetlig grupp som tycker lika om allt inom deras ämnesområde. Forskningen går ju framåt hela tiden; gamla sanningar får ge vika för nya. Jag brukar ofta citera vår tryckfrihetsförordnings främsta lagfader Anders Chydenius som begrep det där:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.” (Memorial till riksdagen 12 juni 1765.)

Detta som Macron sa i sitt tal den 3 januari till journalisterna är kanske det mest oroväckande:

En cas de propagation d’une fausse nouvelle, il sera possible de saisir le juge à travers une nouvelle action en référé permettant le cas échéant de supprimer le contenu mis en cause, de déréférencer le site, de fermer le compte utilisateur concerné, voire de bloquer l’accès au site Internet. […] Ce nouveau dispositif impliquera un devoir d’intervention de la part des intermédiaires techniques afin de retirer rapidement tout contenu illicite porté à leur connaissance.

Alltså ska man kunna radera osant innehåll som man upptäckt, stänga ned en användares konto och blockera tillgång till en viss webbplats. Man ska också tydligen kräva av mellanhänderna, dvs tjänsteleverantörerna för internataccess, att ta bort olagligt innehåll. Men detta innebär ju att man måste göra osanning olaglig genom någon ny lagstiftning. Jag blev glatt överraskad när det visade sig att Magdalena Andersson förstod problematiken när hon uttalade sig i Aftonbladet 22 februari 2017:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson.

Både Macrons och Merkels politik på det här området innebär såvitt jag förstår inte någon förhandscensur, men väl en indragningsmakt. Sådan har vi haft i Sverige åtminstone tre gånger; mest känd är väl den 1812-1844 då Karl XIV Johan (även som kronprins 1812-1818) drog in den ena efter den andra publikationen, exempelvis Aftonbladet som ständigt kom ut igen under nytt namn.

Justitieminister K.G. Westman var inne på samma linje under andra världskriget, även om lagarna inte kom att användas fullt ut. Indragningsmakten från 1812, som Westman återupplivade 1939, var ”i nuvarande utrikespolitiska läge … behövlig och nyttig.” ”I kommande lugna tider må den gärna återvända till vila igen”, menade han.

Statsvetaren Georg Andrén sa något tänkvärt om detta: ”Man vet endast till vilken regering man ger en fullmakt, man vet inte vilken regering som kommer att begagna den.”

Jag skrev en artikel med historiska paralleller till detta för snart ett år sedan i Kvartal: ”250 år sedan det fria ordets slyngelålder”.