• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Spanska sjukan och covid-19

 

En skämtteckning i Dagens Nyheter den 7 juli 1918 om spanska sjukan. Så sorglöst kunde man skämta bara två månader innan människor började dö i stort antal av denna pandemi, som till årets slut skulle komma att skörda 27  000 dödsoffer.
__________________________________________________________

 

Covid-19 är som en vanlig influensa, påstår vissa. Men man får gå tillbaka till spanska sjukans dagar för att hitta ett influensaår som överträffar covid-19 vad gäller antal avlidna människor. Även för 103 år sedan fanns det många som inte insåg allvaret i epidemin. Även för 103 år sedan fick myndigheterna kritik för hur pandemin hanterades. Skämtteckningen ovan publicerades i Dagens Nyheter den 7 juli 1918, bara ett par månader innan sjukdomen utvecklats till den dödligaste på flera hundra år.

Ett par dagar senare (9/7 1918) publicerade Dagens Nyheter två artiklar på förstasidan, den ena med rubriken ”Inte så farligt med spanska sjukan: Dess utbredning har ännu ej tagit den fart man befarat” och alldeles intill fanns en artikel om hur internationell fotboll ställdes in pga smittofaran.

Första världskriget pågick fortfarande. Striderna upphörde först 11 november 1918. Kriget var också den främsta orsaken till att spanska sjukan fick den spridning den fick. Soldater som stridit runt om i Europa återvände hem med smittan. Spanska sjukan krävde fler människoliv än kriget gjorde, troligen minst 50 miljoner. I Sverige dog 1918–1920 ca 37 500 personer. Ovanligt för denna influensa var att den inte drabbade de äldsta och yngsta värst utan åldersgruppen 20–40.

Inbillad sjukdom?

Den 11 juli 1918 skrev DN om den ”Spanska skräcken i Stockholm”, om ”Rusning till läkare för inbillad sjukdom”. Man skriver att allmänheten synes ha gripits av panikartad skräck för den s.k. spanska sjukan, ”och som vanligt vid epidemier tycks en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkarn bums.” Det är inte utan att man känner igen vissa debattörer från idag, ett sekel senare.

I augusti rapporterades spridda dödsfall från Stockholm, främst bland soldater. Områden där smittan spreds häftigt var enligt DN den 3 augusti särskilt inom kommunikationsverken, spårvägarna, järnvägen, på telefon- och telegrafstationer etc.

Den 10 augusti tror man att ”det bekräftar sig alltmer och mer att spanska sjukan i Stockholm nu äntligen rasat över”. Komplikationerna blir dock fler och senaste dygnet, skriver man, har Johannes brandstation i Stockholm fått rycka ut med ambulans 47 gånger.

Tidningarna redovisar inte statistik som vi gör idag under covid-19, utan bilden var mycket mer fragmentarisk. Man beskriver hur många ambulansutryckningar som skett på vissa orter det senaste dygnet.

16 augusti meddelas att höstterminsstarten i Stockholms skolor flyttats fram 14 dagar och att besluten om liknande åtgärder varierar ute i landet. Den 20 augusti spekulerar man om vilken patogen det kan vara som förorsakar spanska sjukan. Kanske är det ingen influensa, följdsjukdomarna orsakas av ”varbildande bakterier”, skriver man. Men för grundsjukdomen har ingen smittobakterie hittats. Virus nämns inte.

Influensavirus var inte känt 1918

Ordet virus förekom förvisso vid denna tid, men ofta betydde det ungefär ’gift’. Pasteur hade ändå på 1880-talet beskrivit virus som en ”parasite microscopique”. 1915 skrev den brittiske bakteriologen Fredrick Twort så här i tidskriften The Lancet:

In the first place, we do not know for certain the nature of an ultra-microscopic virus. It may be a minute bacterium that will only grow on living material, or it may be a tiny amœba which, like ordinary amoebae, thrives on living microorganisms. On the other hand, it must be remembered that if the living organic world has been slowly built up in accordance with the theories of evolution, then an amoeba and a bacterium must be recognised as highly developed organisms in comparison with much more primitive forms which once existed, and probably still exist at the present day. It is quite possible that an ultra-microscopic virus belongs somewhere in this vast field of life more lowly organized than the bacterium or amœba. It may be living protoplasm that forms no definite individuals, or an enzyme with power of growth.

Detta var ändå för sin tid mycket insiktsfulla resonemang kring frågan. Än idag tvistar man om vad virus egentligen bör klassificeras som. Influensavirus isolerades först 1933.

Den 12 juli 1918 trodde man sig ha ”sett” spanska sjukans bacill. Men denna bacillus pfeifferi var förstås inte orsaken till influensa utan till några av följdsjukdomarna, t.ex. lung- och hjärninflammation. Idag kallas bakterien haemophilus influenzae.

 

Klipp ur DN 12 juli 1918. Bacillus pfeifferi var inte orsaken till spanska sjukan. Bakterien går idag under namnet haemophilus influenzae.

 

Den 15 september meddelar DN att spanska sjukan tar ny fart: ”Vid flera av Stockholms skolor har undervisningen avbrutits.” På vissa regementen vill man avbryta repövningar. Det rapporteras om ett flertal dödsfall, men någon riktig överblick över antalet avlidna tycks inte finnas.

17 september skriver DN att 25 nya dödsfall skett i spanska sjukan. Varje miltärförläggning har hundratals sjuka: ”Epidemien uppträder fullkomligt katatstrofartat i Boden”, lyder en rubrik: ”Antalet sjuka är här nu flera tusen och dödligheten ökas med förfärande hastighet.” Vid första livgrenadjärregementet i Linköping är 1 000 soldater sjuka.

 

Bodens regemente där sjuka bäddats ned i en gymnastiksal 1918. (Foto trol. A. Andersson för Vecko-Journalen, Nordiska museets arkiv, NMA.0033615.)

 

Medicinalstyrelsen får kritik

Ett meningsutbyte mellan Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre och en doktor Arnold Josefson utbröt den 16 september. Josefsson menade att en influensakommission borde tillsättas. Farsoten håller på att växa oss över huvudet, menade han. Flygblad med hygieniska råd till allmänheten borde utdelas, skriver Josefson vidare. Att läkaresällskapet givit råd den 10 augusti i pressen hjälper inte, menade han, när man drabbas i september. ”Det är mycket begärt av allmänheten att den ska ta fram tidningen från augusti till studium.” Råd bör ges på platsen när faran är där, menar han och förordar också speciallagstiftning för situationen, ”lex in casu”. Medicinalstyrelsen tycks inte ha insett att läkarbrist råder, i synnerhet på de platser där farsoten härjar som värst, skriver Josefson.

Med förvåning konstaterar Josefson i samma artikel att ”då skolorna nyss efter ett klokt uppskov med öppnandet äntligen öppnats, i regel inga som helst särskilda direktiv givits till lärare eller lärjungar med tanke särskilt på influensans bekämpande. Skolan öppnas för alla. Friska och sjuka, barn ur friska och sjuka hem, barn från friska och svårt hemsökta trakter.”

Josefsson tillägger sedan: ”det är ej sant att den [influensan] icke uppträder hos barn, som en del läkare påstå. Med barnen kan smittan föras in i hemmet och där framkalla farliga följder för de vuxna.” Josefsson förutser att man kommer att ha invändningar mot hans artikel, därför att den ”inför allmänheten förstorar faran”. Men, skriver han, ”allmänheten kan snart ej skrämmas upp mer än vad redan skett genom händelsernas vittnesbörd. Min tro är snarare den att allmänheten bör få se saken sådan den är.”

Nämnas kan att barn drabbades, framför allt genom att tusentals barn blev föräldralösa. Men barn blev också sjuka själva. Enligt denna artikel med en ganska grovt tillyxad metastudie kan dödligheten för barn under fem års ålder ha legat i storleksordningen 1 300 döda per 100 000 invånare (i flera länder i det undersökta materialet).

Bertil Buhre på Medicinalstyrelsen svarade dagen därpå (den 17) och höll med om att det är beklagligt att läkarvården var eftersatt i vissa delar av riket, men att detta inte ankom på Medicinalstyrelsen utan ”på andra mäktiga institutioner”, vilka det nu var. Han hoppades att läkare i de landsdelar där epidemien upphört skulle åta sig förordnande på de drabbade orterna. För övrigt menade Buhre att sjukdomen är ”av sådan art att dess gång icke mycket påverkas av sådana hygieniska åtgärder som i hast kunna vidtagas”. Buhre avslutar med att ”doktor Josefsons varmhjärtade, men kanske icke alltid så grundligt genomtänkta framställningar, ha vi icke kunnat reflektera på. Ty saken har många sidor och problemet är icke så enkelt som mången föreställer sig.”

I en DN-artikel den 18 september blandade sig även krigsministern Erik Nilson i debatten (hans uttalanden till DN:s journalist gjordes förstås någon dag tidigare). Han menade att Josefson försökte skapa en motsättning mellan de medicinska myndigheternas ståndpunkt och regeringens beslut. Men regeringen ”har vid sina beslut handlat i fullt samförstånd med de medicinska myndigheterna”. Nilson trycker också på frivillighet, att lagen inte tillåter striktare tvångsmedel när det gäller att permittera soldater. Uppfattningen att repövningar skulle vara smittohärdar för spanska sjukan är fullkomligt ogrundad, säger ministern. Ändå utfärdade regeringen redan samma dag som Nilsons uttalanden publicerades, den 18 september, en kungörelse att årets regements- och fältjänstövningar helt skulle ställas in. (DN publicerade denna kungörelse den 19 september.)

Spanska sjukan, ryska snuvan, asiaten …

Spanska sjukan och ryska snuvan är samma sjukdom, utropas det den 26 september. Överläkaren på Sabbatsbergs sjukhus, Hilding Bergstrand, har vid obduktioner funnit att förändringar som iakttagits är desamma som vid epidemien 1889–90. Hade han rätt? Spanskan var av typen A H1N1, vilket man inte kunde fastställa förrän i våra dagar, 2005. Svininfluensan 2009 var för övrigt av samma typ. Ryska snuvan 1889–90 däremot var en fågelinfluensa av typen A H2N2, samma som senare orsakade den s.k. asiaten som i Sverige härjade 1957–58. (Hongkonginfluensan 1968–70 var av ännu en annan typ, A H3N2.) Ingen av dessa senare influensor har dock varit lika förödande som spanska sjukan. Asiaten krävde ca 3 000 liv i Sverige och Hongkong ca 1 000. Spanska sjukan krävde totalt under 1918–1920 ungefär 37 500 människoliv i Sverige.

 

Poliser i Seattle, USA, i december 1918. Man patrullerade med ansiktsskydd, bl.a. för att se till att folk höll sig inomhus i särskilt drabbade områden. (National Archives at College Park, Maryland. Record number 165-WW-269B-25.)

 

I september 1918 började ansvariga myndigheter och allmänhet i Sverige alltmer inse att spanska sjukan var myckert allvarlig. Man mobiliserade krigsreservsjuksköterskor, och även medicine kandidater kallades in för att tjänstgöra som läkare. Man diskuterade t.o.m. (enligt DN 27/9 1918) att stänga kliniker och skicka läkare och kandidater dit där sjukdomen grasserade. Medicinalstyelsen motsatte sig detta. Med dagens språkbruk skulle förstås en stor ”vårdskuld” ha uppstått av en sådan åtgärd.

13 oktober rapporteras att 3 000 skolbarn är sjuka i Stockholm och att 526 personer har dött i armén. Även vid fängelserna har flera dödsfall inträffat. 18 oktober skriver DN att 75 ambulansutryckningar gjorts i Stockholm, främst till S:t Görans sjukhus. Skolorna i Brännkyrka har stängts helt. Man berättar också om stadsläkaren i Söderhamn som använt den kvicksilverhaltiga s.k. gråsalvan, som annars främst använts mot syfilis, mot spanska sjukan. Den har dock ingen kurativ verkan, menar han, däremot en förebyggande effekt. Man prövar även att gurgla med natriumfluorid, saltvatten, bikabonat eller väteperoxid (det sistnämnda något som vissa förespråkar även idag mot covid-19). Från Malmö rapporterades dock att folk hade skadat strupen med detta medel.

5 november 1918 redovisas statistik som visar att man inte hade särskilt väl reda på spridning och dödsfall. Man hävdar att 800 personer dött senaste kvartalet i 100 städer men att statistiken för landsbygden ”kräver mera tid och arbete”.

Den 6 december kan man läsa den förfärliga nyheten att en lantbrukare i Norrköpingstrakten och sju av hans tio barn avlidit i i spanska sjukan. Den 12 rapporteras att samtliga fyra personer på en gård i Övre Ullered i Värmland dött i influensan.

Ny våg våren 1919

14 mars 1919 meddelar DN att spanska sjukan åter tagit fart i Stockhomlstrakten, bl.a. hos militär personal i Vaxholm och hos trängen i Skövde.

Den 30 mars skriver DN att en ny våg är på väg, som ansvariga borde ha kunnat förbereda sig på. Rubriken är ”Influensans stegring, en väntad katastrof. Väntetiden obegagnad.” Stadsläkaren hade den 29 meddelat att möjligheterna att bereda vård åt ens de svårast sjuka var uttömda. ”Så har man begagnat det mer än ett tredjedels år av relativt lugn som följt efter epidemins maximiutbredning under oktober och november i fjol”, skriver tidningen och fortsätter: ”Det är inte underligt att vederbörande gjort ett försök att i det längsta hemlighålla epidemins nya uppblossande genom att från och med den 23 mars förbjuda brandkåren att lämna pressen meddelanden om antalet ambulansutryckningar för influensasjuka.”

 

Från Dagens Nyheters förstasida den 30 mars 2019. Tidningen menade att de sjukvårdsansvariga försuttit tillfället att förbereda sig för nästa våg medan smittspridningen var mindre omfattande.

 

Tidningen anser det förkastligt att dölja sanningen, ”det träffar allmänheten som behöver underrättas, upplysas och oroas”. Nyttan med sådan upplysning är, menar tidningen, att ”man tar sina mått och steg för att möta faran, låter vaccinera sig, undviker att besöka influensasjuka m.m.”

Kunde man vaccinera mot spanska sjukan?

Vad fanns det då för möjligheter att vaccinera sig vid den här tiden? Man var som nämnts inte klar över att influensan orsakades av ett virus. Vad man menade med att vaccinera var att ge streptokock- eller pneumokockvaccin, som kunde hjälpa mot influensans bakteriella komplikationer. Numera tror flera forskare dock inte att detta kunde ha haft någon större effekt, eftersom man inte förstod att dessa bakterier förekom i en stor mängd av serotyper, dvs. undergrupper, och vaccinet hjälpte kanske endast mot en av dessa. Andra menar att korsimmmunitet kunde uppstå, så att vaccin mot en serotyp ändå kunde hjälpa mot vissa andra.

Dessutom gav man s.k. konvalescentserum, dvs. antikroppar från blodet hos tillfrisknade patienter som man injicerade i sjuka. Det är det man idag kallar polyklonala antikroppar och som även använts mot covid-19. Detta lär ha haft en viss effekt under spanska sjukan, hur stor är svårt att uppskatta.

De här vaccinationerna utgjorde ett storskaligt experiment, och DN pekar också i sin artikel den 30 mars på att ju fler som låter vaccinera sig, desto större material får man för att bedöma vaccineringens verkningar. Tidningen förefaller dock milt kritisk till att någon systematiskt bearbetad statistik kring vaccinernas verkningar inte föreligger:

Man kunde ha väntat att en del av de tiotusentals doser vaccin som kommo till användning redan i höstas skulle ha lämnat material som snabbt bearbetats av statistici, så att vi inte nu skulle sakna tillförlitlig statistik över vaccineringens verkningar.

Under året 1919 avled drygt 7 000 personer i spanska sjukan och 1920 ytterligare nära 3 000. Under några påföljande år på 1920-talet avled ytterligare cirka 7 000 personer. 1918 års siffror blev inte helt klarlagda förrän 1923, då Statistiska centralbyråns officiella statistik publicerades för år 1918 (siffrorna för 1919 publicerades 1924). I årsboken för 1918 skriver SCB om att ”den svåra försening i fråga om dödsorsaksstatistiken, som sedan flera år gjort sig gällande” har berott på ”ämbetsverkets otillräckliga arbetskrafter”. Om de höga dödstalen under 1918 skriver SCB:

Skillnaden mellan 1918 och de närmast föregående åren är ofantlig. Ensamt influensan har vållat en vida större dödlighet än vad som under de föregående åren förorsakades av alla infektionssjukdomar tillsammantagna. Det absoluta antalet dödsfall i ”spanska sjukan”, såsom epidemien vanligen benämnes, utgjorde 27 379; något motsvarande kan icke uppvisas från den tid, man har en svensk dödsorsaksstatistik. Till jämförelse kan anföras, att den tidigaste och svåraste av de koleraepidemier, som hemsökt Sverige, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 människoliv. På 100 000 av dåvarande medelfolkmängd skulle denna förlust motsvara 425, vadan alltså icke ens den första koleraepidemiens härjningar nå upp emot spanska sjukans.

Som jämförelse med det ovannämnda dödstalet för kolera (425) kan nämnas att dödstalet för spanska sjukan 1918 var 471 döda per 100 000 invånare. Dödstalet för covid-19 år 2020 var 95, vilket är det högsta dödstalet i Sverige för en infektionssjukdom sedan 1935, då 6 000 människor dog i tuberkulos. (En jämförelse med ett visst tuberkulosår blir inte riktigt rättvisande dock, eftersom tuberkulosen var ett sådant oerhört gissel under decennier, då det dog flera tusen varje år.)

SCB resonerar i årsboken också kring det faktum att tuberkulosen tagit något färre liv än vanligt under spanska sjukans härjningar. Man menar att en del av dem som dog kan ha lidit av tuberkulos men att de ”bortrycktes av den hastigare förlöpande influensan”.

Fanns kvardröjande symtom efter spanska sjukan?

Man kan undra över om spanska sjukan medförde postvirala symtom som dröjde sig kvar länge efter att man tillfrisknat från den egentliga sjukdomen. Detta är ju något som debatteras just nu när det gäller covid-19, s.k. långtidscovid eller postcovid. Letargisk encefalit är en sjukdom som blev vanlig ungefär samtidigt med spanska sjukan, och det har diskuterats om den var en följd av influensan. Symtomen var feber, halsont, huvudvärk, extrem trötthet och även komaliknande tillstånd.

DN skriver 19 maj 1920 om bankir Alfred Berg som avlidit 45 år gammal: ”Sedan mer än ett år tillbaka ofta svårt lidande av sviter efter spanska sjukan dukade den förut så kraftiga och verksamma mannen nu under efter att ännu blott några dagar tidigare ha kunnat röra sig ute.” Ofta kan man i tidningarna läsa om just ”sviter” efter spanska sjukan. Det är svårt att veta vad dessa under lång tid kvardröjande sviter skulle ha bestått i (tidigt förekommande sviter var ofta lunginflammation). I vissa fall kan det kanske vara exempel på postvirala symtom, som ju är ett känt fenomen efter många virussjukdomar. Ibland kan det kanske ha varit fråga om en samsjuklighet som funnits redan innan man fick spanska sjukan.

Sådana här diagnoser får ofta idag och fick även för 100 år sedan psykiatriska förtecken. Den norske forskaren Svenn-Erik Mamelund skrev 2010 ett paper, ”The impact of influenza on mental health in Norway 1872–1929”, där han konstaterar att ”antalet patienter som för första gången lades in på sjukhus pga av mentalsjukdom orsakad av influensa” ökade sjufalt 1918–24 jämfört med åren 1901–1917. Det handlade bl.a. om sömnsvårigheter, depression, yrsel och svårigheter att klara av arbetet. Vad som handlade om soma respektive psyche här är förstås inte helt enkelt att avgöra.

Det finns en del uppgifter om f.d. patienter i spanska sjukan som långt efteråt erfor både mera kroppsliga symtom och neurologiska problem, t.ex. muskelsvaghet, minnesproblem, synproblem, blackouter, osv. Sådana fall beskrivs t.ex. i den sydafrikanske historikern Howard Phillips ”In a Time of Plague: Memories of the ‘Spanish’ Flu Epidemic of 1918 in South Africa”, 2018.

Till bloggens förstasida.

När covid-19 inte vill gå över

Det skrivs sedan i höstas mer och mer om hur covid-19, särskilt bland drabbade i åldern ca 25–45 (men även barn), ofta medför långvariga sviter, även efter att man konstaterats inte längre bära på smittan. Många är mycket sjuka i ett halvår eller mer och har t.ex. extrem trötthet, svårighet att gå (många är rullstolsburna) och neurologiska symtom av olika slag.

Behandlande läkare vittnar ofta om att SARS-CoV-2-viruset, som orsakar sjukdomen covid-19, inte riktigt beter sig som andra kända virus, definitivt inte som vanliga influensavirus, vilket vissa debattörer påstår.

ICNARC (Intensive Care National Audit and Research Centre) i England gjorde två beräkningar av dödligheten i covid-19 bland intensivvårdade, i april och november 2020. Novemberberäkningen visade att 26,5 procent av de intensivvårdade avled (att jämföra med 22,4 procent av intensivvårdade som dog av viral lunginflammation, ett medeltal för åren 2017–2019).[1]


I elektronmikroskop är SARS-CoV-viruset från början av 2000-talet (till vänster) och det nya SARS-CoV-2-viruset från 2019 (till höger) ganska lika, med de typiska spikarna som vid infektion häftar vid de mänskliga cellernas receptorer (som består av ACE2-enzymer på cellens membran). Den högra bilden är dock färgad för att visa virusets olika delar bättre. Viktiga skillnader i hur de fungerar är att det första viruset var dödligare men mindre smittsamt än det SARS-virus som härjar nu. Det första SARS-viruset hade långvariga kvardröjande effekter hos dem som överlevde och det tycks det nya viruset också ha. (Vänster bild från C.D. Humphrey, CDC; höger bild från NIAID_Integrated Research Facility.)

Det har under 2020 förekommit många ganska vilda uppskattningar av hur hög dödligheten i covid-19 är bland alla smittade, alltså inte bara bland sjukhusvårdade. Tidskriften National Geographic gissade i juli 2020 att dödligheten var 50 till 100 gånger den för säsongsinfluensa. I december 2020 publicerade The Lancet en fransk studie, där dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) uppskattades till tre gånger högre än för säsongsinfluensa.[2]

Men det är inte bara dödlighet som är en allvarlig följd av sjukdomen. Det talas nu alltmer om långtids-covid, post-covid, longhaul-covid, long covid, chronic covid, osv. Novus gjorde i augusti 2020 en (troligen mycket ungefärlig och tyvärr dåligt redovisad) undersökning, som enligt företaget visade att ”40 % av de som är sjuka nu har varit sjuka i samma sjukdom i över 10 veckor”. Folk fick självuppskatta sina besvär, och de 40 procenten skulle enligt Novus motsvara ca 150 000 personer, som inte blivit friska på tio veckor.

Ingen vet egentligen hur stor andel av dem som blivit sjuka i covid-19 som sedan lider av kvardröjande symtom under lång tid. En studie från oktober (Sudre et al. i medRxiv) fann att av 4 182 fall hade 13 procent besvär mer än 28 dagar och 4,5 procent besvär mer än 8 veckor. JAMA redovisade i juli en kohortstudie (Puntmann et al.) om 100 konvalescenter efter covid-19 som scannades med magnetkamera mellan 64 och 92 dagar efter diagnos. Man ville undersöka eventuella kvardröjande hjärt- och kärlproblem, och 60 procent av de 100 hade ännu inflammation i hjärtmuskeln under denna period.

Inte bara de svårast sjuka får långtids-covid

Det är inte bara de svårast sjuka som får kvardröjande symtom, enligt en artikel i The Lancet i september (Yelin et al., ”Long-term consequences of COVID-19: research needs”):

We are seeing patients in clinics dedicated to COVID-19 convalescents, and for some of these patients the return to their former health trajectory is slow and painful. These patients are not only those recovering from the severe form of the acute disease (i.e., post intensive care syndrome), but also those who had mild and moderate disease.

I en artikel i JAMA i september konstaterar lungspecialisten Jessica Dine i Pennsylvania att de flesta patienter hon sett med post-covid inte hade varit så sjuka att de tagits in på sjukhus i den akuta fasen. Hon resonerar om orsakerna till detta syndrom:

She now sees so many people with persistent issues that she’s developed a flowchart to try to narrow down the reasons for their ill health: Is this a new symptom unrelated to COVID-19? Is it a complication of the disease, like a blood clot? Or is it a side effect of treatment? If she rules those out, she said there are just 2 options left: Either the patient is still infected with SARS-CoV-2 or they have postviral syndrome.

I våras rapporterade bl.a. SvT och TV4 om 48-årige Marcus Grundel som drabbades av covid-19 och var nära att dö. Han ansågs frisk i början av april men kunde ännu efter en månad inte gå. ”Vägen tillbaka kan bli mycket lång – upp till två år”, skrev SvT i en uppföljare den 24 juni. Hur det har gått för Grundel därefter vet jag tyvärr inte.

SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) publicerade den 1 december 2020 en litteraturöversikt, ”Långvariga symtom vid covid-19”, där man redovisar 25 studier om långvariga symtom (längre än sex veckor). Mellan 4 och 78 procent (beroende på patientgrupp) hade långvariga symtom. Vanligast var hjärtbesvär, extrem trötthet (fatigue), anfåddhet, hosta, försämrat luktsinne, men även muskel- och ledvärk och mag-/tarmbesvär m.m. En av de studier SBU nämner gällde tidigare friska värnpliktiga som uppvisade lungproblem sex veckor efter genomgången covid-19. SBU konstaterade även att det vid publiceringstillfället pågick ungefär 400 studier i ämnet långtids-covid. Man skriver också att det finns få studier om behandling och rehabilitering av de långtidssjuka. I Sverige har en ny (internationell) diagnoskod inregistrerats för ”Postinfektiöst tillstånd efter covid-19” med numret U09.9.

Hos barn talas det om mera kortvariga komplikationer som Kawasakis sjukdom (blodkärlsinflammation med feber och rodnader i t.ex. hud, ögon, tunga) och Multisystemiskt inflammatoriskt syndrom hos barn, MIS-C (hög feber, organsvikt, inflammationer t.ex. av hjärtmuskeln, mag-/tarmbesvär), även kallat PIMS. Denna komplikation kan vara dödlig men kan oftast botas på någon vecka med t.ex. immunglobuliner och kortikosteroider.

Jonas Ludvigsson vid Karolinska Institutet publicerade nyligen en rapport om fem barn mellan 9 och 15 år som hade symtom i 6–8 månader: trötthet, andningssvårigheter, hjärtklappning eller bröstsmärtor; fyra hade huvudvärk, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, yrsel och halsont. Se ”Case report and systematic review suggest that children may experience similar long-term effects to adults after clinical COVID-19” i Acta Paediatrica.

Influensa kan ha långvariga sviter också (oräknat mera akuta komplikationer som lunginflammation som nämndes ovan i det brittiska exemplet). Det är oftast extrem trötthet, muskelvärk, kanske i mera sällsynta fall hjärtmuskelinflammation, encefalit, ögonproblem (konjunktivit), njurpåverkan eller Guillain-Barrés syndrom (en autoimmun nervpåverkan med förlamning). I samband med spanska sjukan 1918 rapporterades det om störningar i rörelseapparaten, rent av Parkinson-symtom, se Sellers et al., ”The hidden burden of influenza”. Det finns rapporter om Parkinsons sjukdom, även som komplikation till covid-19.

Liknande symtom som vid ME/CFS

Det som nu beskrivs som ihållande symtom efter genomgången covid-19 är hjärndimma, tachycardi (hjärtrusning), andfåddhet, högt blodtryck, hög eller låg feber, yrsel, muskelsvaghet, inflammerade muskler, oförmåga att gå, såriga tår, minnesproblem, ryckningar och andra neurologiska symtom.

Några få fall har också rapporterats av transversell myelit (en ryggmärgsinflammation) efter genomgången covid-19, t.ex. här och här. (Även i samband med kliniska prov med de vacciner som många nu knyter sina förhoppningar till har ett par fall av transversell myelit förekommit.)

Det är intressant att symtombilden hos dem med långtids-covid stämmer rätt väl med den som patienter med ME (myalgisk encefalomyelit), CFS (kroniskt trötthetssyndrom, KTS) eller fibromyalgi brukar uppvisa. Just ME har ofta ansetts som en postviral sjukdom ända sedan utbrottet 1955 på Royal Free Hospital i England, då plötsligt 292 personer (huvudsakligen bland personalen) blev sjuka i en dittills okänd sjukdom, som fick namnet (benign) myalgisk encefalomyelit. Symtomen liknade fall som förekommit ända sedan neurastenins dagar på 1800-talet, men att det skulle kunna drabba hundratals på ett rätt begränsat område var nytt.

De ovan nämnda symtomen är jag själv mycket bekant med, eftersom jag varit sjuk i 27 år i en dylik sjukdom (se video här eller här). Jag har sedan 15 år varit van att tvätta händerna, akta mig för att gnugga mig i ögonen eller klia mig i mungipan om jag någon gång orkar åka någonstans, i taxi till läkare t.ex. Innan jag insåg hur nödvändig denna disciplin var, brukade jag oftast få någon infektion (ovanpå min grundsjukdom) och blev liggande i allt från tre–fyra dagar till ungefär lika många veckor. Så covid-19-rekommendationerna är för mig välbekanta. Det nya är att extra noga skydda sig för den luftburna smittan.

Symtomen hos långtidssjuka i post-covid-19 liknar alltså ofta symtomen hos ME/CFS-sjuka, men en skillnad som läkaren Mady Hornig, professor i epidemiologi, nämner i en video från AMA (American Medical Association: ”COVID-19 Update for October 15, 2020”) är att man hos covid-19-patienterna funnit lung- och hjärtförändringar efter lång tid (jfr tidigare nämnda JAMA-artikel). Man har t.o.m funnit sådana förändringar hos asymtomatiska covid-19-patienter, enligt Hornig. Läkaren Nina Muirhead nämner också en del skillnader i en kommentar i BMJ den 9 december.

Något annat man känner igen är att vissa debattörer nu åter misstänkliggör människor med de här symtomen. Så har det låtit i decennier. It’s all in the mind. Alla prover är OK, ingen sjukdom föreligger således. Problemet måste alltså vara psykiskt. En somatisering.

Invandrarkvinnor med tungt arbete i industrin ”gör en vinst av sjukskrivning genom att de får rätt att slippa arbeta”, som svenske psykiatriprofessorn Jan-Otto Ottosson sa om fibromyalgi i en intervju 1996 i tidskriften Colgate Tandhälsa. Och i somras var Hanne Kjöller (Dagens Nyheter 24 juli 2020) snabb att haka på de gamla tongångarna och kallade det kultursjukdom och jämförde de långtidssjuka i covid-19 med 1800-talets sjuka i kloros (bleksot):

I dag kommer hotet från virus och pandemier. Att människor verkligen blir sjuka och att ett betydande antal dör av covid-19 utesluter inte att det samtidigt kan röra sig om en ny uppseglande kultursjukdom. Vilka kroppsliga fenomen som verkligen är relaterade till virus och vilka som är internaliserade till hotbilden får tiden – precis som med bleksoten – utvisa. […] Att antalet sjukskrivna stigit under pandemin är inte det minsta konstigt. Men det jag ville veta var hur flödet mellan olika diagnosgrupper ser ut. Är ångest och utbrändhet på väg att ersättas av virusrelaterade diagnoskoder?

Aftonbladet skrev i juni om en grupp läkare, som i en sluten Facebookgrupp hånade långtidssjuka covid-patienter.

P1 morgon berättade den 19 nov om Gisela Rosenkvist vars tre barn varit sjuka i åtta månader (extrem trötthet, huvudvärk, neurologiska symtom, mag-/tarmproblem m.m.) och fått höra av vården att ”det sitter i själen”. Hon hade också råkat ut för att skolmyndigheterna gjort en s.k. orosanmälan för att barnen inte gick i skolan. Rosenkvist har startat en patientgrupp för detta och fått vetskap om 50 andra liknande fall (t.o.m. den 19 november).

Sjuka läkare förstår patienter bättre

En annan långtidssjuk är (eller var?) läkaren på Karolinska Institutet, Ebba Lindqvist, som i en artikel i Läkartidningen den 30 september skildrade sitt liv med symtom som hjärntrötthet, extrem trötthet, huvudvärk, ljuskänslighet, tinnitus och yrsel: ”Utkast till minnesord över en älskad hjärna”.

En grupp läkare som själva haft eller har covid-19 (vid artikelns publicering var de ca 70 personer) skrev i Läkartidningen i december: ”Covid-19 har sedan dess [sedan första svenska fallbeskrivningen i april] visat sig vara en systemsjukdom som gäckar professionen då det varierar stort i hur den presenterar sig kliniskt, både mellan individer och över tid.” Fyra av läkarna i ”Stödgruppen för läkare med covid-19” beskriver sedan hur deras egen sjukdom gestaltat sig.

Brittiska läkare berättar på British Medical Associations webbsida hur de drabbats av långtids-covid och hur det också fått vissa att förstå sina patienter bättre. Abbey Ordys, allmänläkare i Skottland säger:

I’m a doctor and I don’t think I really understood what fatigue was until I experienced it, a feeling of just being like your whole body is drowning in treacle, inside and out, and you can’t make your body or your mind function. I’m somebody who, with my job, is used to having a hundred thoughts and making a hundred decisions at any one moment, and I was finding it impossible even to watch Netflix or listen to music. I was just staring into space.

New York Times berättade 12 oktober om en 55-årig frisk, sportig kvinna som drabbades av covid-19 i våras och ännu efter sex månader har stora problem med orkeslöshet och helt nya hälsoproblem, såsom förstadium till diabetes, hjärtflimmer, högt blodtryck m.m.:

”I will feel better for about five days and able to walk a mile or more and do yoga, then I’m flattened again for another five days,” Ms. Londa told me. ”On-and-off like a switch, the same symptoms keep repeating – a feeling like cement is pushing on my chest, chills, cough, sore throat, dry mouth, tingling in my arm, an irregular heartbeat. I’m about to fall asleep, then suddenly start gasping for air like I’m drowning, and I have to get up and walk. It’s really, really depressing.”

Likheter med tidigare SARS-virussjukdom

Tidskriften Nature skrev i september att läkarna nu oroar sig för att pandemin kommer att leda till varaktiga funktionsnedsättningar och att man känner igen vissa kvarstående symtom från andra coronavirussjukdomar:

People with more severe infections might experience long-term damage not just in their lungs, but in their heart, immune system, brain and elsewhere. Evidence from previous coronavirus outbreaks, especially the severe acute respiratory syndrome (SARS) epidemic, suggests that these effects can last for years.

And although in some cases the most severe infections also cause the worst long-term impacts, even mild cases can have life-changing effects – notably a lingering malaise similar to chronic fatigue syndrome.


2003 talades det en hel del om hur kinesiska hälsovårdsmyndigheter mörkade fakta kring SARS-smittan. Detta diskuteras även idag när det gäller SARS-CoV-2-smittan, men främst i nyhetssammanhang. Men hur är det med den internationellt tillgängliga kinesiska forskningen – kan man lita på den? (Klippet från Dagens Nyheter 17 april 2003.)

Den första SARS-epidemin 2002–2004 ledde enligt en artikel hos BBC till förändrad fettmetabolism i 12 år! Tidskriften EMSWorld (som vänder sig till olika yrkeskategorier verksamma inom akutsjukvård) skrev i decembernumret om erfarenheter från den epidemin:

There were a little over 8,000 cases globally during the 2002–03 outbreak, 774 of which resulted in death. In one study Scheppke [Ken Scheppke, läkare i Florida / KET] reviewed, nearly 27% of a group of 369 survivors of SARS-CoV-1 developed chronic fatigue syndrome, and 40% still exhibited other symptoms years after infection. It’s critical to educate the public so people understand catching this virus isn’t a way to get it over with, because even if it doesn’t kill you, it may leave you disabled, potentially for months, if not years, says Scheppke.

Ken Scheppke tillägger: ”This pandemic could have echoes for decades if we let too many people get infected and end up with a large cohort of disabled people.”

Oliver O’Sullivan skriver i artikeln ”Long-term sequelae following previous coronavirus epidemics” i Clinical Medicine om hur överlevarna efter SARS och MERS ofta hade nedsatt funktionalitet (främst hjärt- och lungproblem samt utmattning) i ett år eller mer efter infektionen. Han menar att man bör förbereda sig på en liknande utveckling efter covid-19.

Vad man möjligen kan hoppas på är att detta coronavirus kommer att mildras med tiden. Det finns fyra coronavirus som vi råkat ut för tidigare, som numera orsakar runt 20–25 procent av alla förkylningar. Det är alltså exempel på coronavirus som blivit förhållandevis ofarliga med tiden men som kan ha varit dödliga från början (se artikel i New Scientist). I längden har virus ingen fördel av att deras ”värd” avlider. Virologen Rachel Roper säger i en artikel i The Scientist i juni 2020:

When a species is co-evolving with its pathogen . . . they tend to come to a detente, where the virus will be surviving in the population, and the population is surviving without that much illness,” she explains. “But when a virus jumps species, then you’ve got a real problem.”

Både i USA och i Europa öppnas nu mängder av kliniker för covid-19-konvalescenter som behöver förlängd vård. I Sverige finns för närvarande två (i Stockholm och Norrköping). ”För att spegla multisystemeffekterna vid covid-19 bör mottagningarna ha multidisciplinära team som, med tillgång till relevanta utredningsalternativ, kan göra individanpassade utredningar utifrån klinisk bedömning. Samtidigt får vi inte glömma bort dem som vårdas i hemmet, då organskador även ses hos gruppen hemmavårdade”, skriver ”Stödgruppen för läkare med covid-19” i den tidigare nämnda artikeln i Läkartidningen.

Vad beror långtids-covid på?

Varför får då vissa långtids-covid? Ingen vet förstås säkert. Inte ens grundsjukdomen covid-19 är ju helt klarlagd i sitt sätt att verka. Men det finns en del spekulationer om de utdragna symtomen. Det man först tänker på är väl att organskador uppkommit under den akuta sjukdomen och att dessa kanske är irreversibla eller av någon anledning mycket sakta läker ut. T.ex. skador på lungorna kan förstås även sedan viruset är borta förorsaka problem med andning och syresättning av blodet.


Rapport från British Society for Immunology från augusti 2020. Författarna skriver att långtidseffekterna tycks ha mer med immunförsvarets reaktion att göra än med viruset självt. Man refererar också till en studie (Mizumoto et al. i Eurosurveillance, 2020) som visade att 50 procent av hospitaliserade patienter hade kvardröjande symtom två månader efter utskrivning från sjukhus.

En annan tanke är att viruset finns kvar här och där i små ”kolonier” och orsakar specifika besvär där de finns, diarré om de finns i tarmen, neurologiska problem (som förlorad smak och lukt) om viruset lever kvar i nervsystemet. Ett överdrivet immunsvar kan kanske också dröja kvar sedan infektionen är borta och leda till autoimmuna problem. Vissa har fått diabetes som en följdsjukdom av covid-19. British Society for Immunology skrev följande i en rapport med titeln ”Long-term immunological health consequences of COVID-19” den 13 augusti 2020:

While COVID-19 was initially considered a respiratory syndrome, it is now clear that damaging fibrosis (scarring) and inflammation can be found in multiple organs including lung, heart, kidneys, liver, adrenal glands and gastrointestinal tract, although these phenomena vary widely between individuals. The extent of disease partly reflects the wide distribution of the cellular receptor for SARS-CoV-2, angiotensin-converting enzyme 2 (ACE-2), but also the indirect effects of inflammatory mediators. Other viral infections can trigger a range of autoimmune diseases, (e.g. Guillain-Barré syndrome), so follow-up studies for these and other conditions will be needed for COVID-19 patients. For the inflammatory effects, disproportionate activation of the complement system can lead to excessive coagulation in the blood and thrombotic complications, pulmonary embolism, cardiac injury and stroke.
In general, inflammation may worsen pre-existing conditions, but equally may cause them. Some secondary illnesses may persist for years, such as inflammation-induced cognitive decline, psychosis, mood disorder and fatigue.

Några forskare, Singh et al. i Cell Physiology, tror att SARS-Cov-2-viruset kan ta sig in i mitokondrierna och liksom ta över deras funktion (cellens energiomsättning m.m.), vilket innebär att både det medfödda och adaptiva immunförsvaret torde hämmas. I ”Role of mitochondria, oxidative stress and the response to antioxidants in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: a possible approach to SARS-CoV-2 ‘long-haulers’” skriver Wood et al. i Chronic diseases and translational medicine att det finns tecken som tyder på att mitokondriell dysfunktion medverkar till att sjukdomen utvecklas och att detta också kan vara skälet till det långvariga abnorma immunsvaret. Wood et al. diskuterar om koenzym Q10 eller dess analog MitoQ (mitoquinol mesylate) kan ha effekt.

Vissa tror att MCAS (mastcellsaktiveringssyndrom) kan ha med långtids-covid att göra, eftersom symtomen påminner om varandra och mastceller är inblandade i immunsvaret. Bl.a. utsöndras histamin, vilket kan ge många typer av allergiska symtom av den typ man ser hos långtidssjuka efter covid-19. Se t.ex. Afrin et al. i ”Covid-19 hyperinflammation and post-covid-19 illness may be rooted in mast cell activation syndrome” i International Journal of Infectious Diseases.

Teorierna är många, men innnan grundsjukdomen är ordentligt utredd lär knappast mekanismerna bakom långtids-covid heller kunna klarläggas. Vid den förra SARS-epidemin skrevs det en del om hur kineserna mörkade information och frågan är väl hur mycket som mörkas nu. Nyhetsförmedling om smittan i Kina är en sak, men även när det gäller den forskning kring covid-19 som kommer från Kina bör man nog förhålla sig kritisk. Det finns säkerligen mycket bra forskning där, frågan är hur mycket av den och i vilken form den släpps ut till omvärlden.

Slutligen: det intresse kring de mera kroniska konsekvenserna av covid-19 som nu uppstått är viktigt på flera sätt. Först och främst är det nödvändigt att se sjukdomen för vad den är. Mortaliteten berättar inte hela historien. Blir efterverkningarna utdragna under många år för en stor del av dem som drabbats av covid-19, så blir konsekvenserna för individer och samhälle stora.

En annan mera hoppfull aspekt är att många av dem som i åratal kämpat för att få bättre vård för kroniska sjukdomar, som t.ex. ME och CFS, kanske också kan få en bättre förståelse för problematiken. Det talas nu som nämnts t.ex. om multidisciplinära team för att studera de långvariga följderna av covid-19. Sådana team är något som många ME/CFS-sjuka önskat i decennier. Vi får hoppas att det kliniska engagemanget för den här kategorin patienter ökar. Skulle vi istället få en ny patientgrupp som samhället negligerar, vore det ju bara för sorgligt .

Noter:
1) ICNARC beräknade i april att av dem som fått intensivvård (690 av totalt 2 249 patienter) hade 50,1 procent (346) avlidit. En jämförelse med tre års (2017–2019) döda av viral lunginflammation (utan covid-19 således) visade att 22,4 procent dog då (av totalt 4 434 intensivvårdade patienter). Enligt Shovlin & Vizcaychip i British Medical Journal tycks de som dog i covid-19 ha varit friskare från början än de som dog i vanlig influensa.

ICNARC:s beräkning från november visade att siffran för döda sjunkit till 39,4 procent av de intensivvårdade under perioden fram till 3 augusti. Den hade ytterligare sjunkit under perioden fram till 26 november (till 26,5 procent). En missvisning med aprilvärdena torde vara att man då gav respiratorvård i mycket högre grad än senare, en påfrestning på mycket sjuka som kan ha bidragit starkt till dödligheten.

Tillägg 13 mars 2021: I SKR:s broschyr ”Skador vid vård av covid-19 patienter” hittade jag en svensk siffra på 24,6 procent (för första halvåret 2020) som nog är hyfsat jämförbar med de engelska uppgifterna:

”Totalt avled 15,2 procent av covid-19-patienterna. 13,5 procent av de patienter som under vårdtiden inte vårdats på IVA avled. Bland de patienter som intensivvårdats avled 24,6 procent. […] I covid-19 gruppen låg skadefrekvensen på 18,4 procent, vilket är nästan dubbelt så högt som för övriga patienter som granskats under samma period, där skadefrekvensen låg på 9,7 procent.” (Sid. 5.)

Vårdskador är generellt sett en häpnadsväckande stor andel av skador hos patienter och har de senaste åren legat på ungefär 8–10 procent. När det gäller covidpatienter är den alltså dubbelt så hög. Man har i denna statistik inte skilt på undvikbara och oundvikbara skador, vilket troligen kan göra en skillnad på tre–fyra procentenheter. [Tillbaka]

2) Under det senaste året har det förekommit många uppskattningar av hur stor dödligheten är i covid-19, något som givetvis växlar beroende på om man mäter som andel av antalet kända fall eller efter antalet inlagda på intensivvård (eller som andel av ett uppskattat antal smittade, inklusive ett mörkertal av otestade asymtomatiska personer). Man har ofta jämfört med dödligheten i säsongsinfluensa. I mars hade Anthony Fauci vid amerikanska National Institute of Allergy and Infectious Diseases uppskattat dödligheten till 10 gånger så stor som för säsongsinfluensan vid en hearing inför Representanthuset. När det gäller den franska studie i The Lancet Respiratory Medicine som uppskattade dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) till tre gånger högre än för säsongsinfluensa, så kan en felkälla vara att man inte vet hur många som avlider utanför sjukhus i respektive sjukdom, dvs. hur representativ för dödligheten i respektive sjukdom den grupp är som tas in på sjukhus. Även graden av influensavaccinering i den undersökta populationen kan förvrida resultatet. [Tillbaka]

Den svenska munskyddspolitiken

Någon sorts ändring skedde i regeringens och Folkhälsomyndighetens coronastrategi alldeles före jul. Frågan om munskydd är förstås det som sticker ut mest bland de åtgärder som aviserades den 18/12. Redan tidigt i våras hävdade Folkhälsomyndigheten att munskydd ”hjälper inte ett dugg”, och den hållningen har man hållit fast vid. Man har i stället menat att munskydd kan vara skadliga genom att folk tror sig säkra och då t.ex. struntar i att hålla avstånd.

Det har varit förvånande att Sverige valt en helt annan linje än de flesta andra länder i frågan om munskydd (ett riktigare ord är egentligen ansiktsmask). Och kanske konstigast av allt är att Folkhälsomyndigheten (FHM) inte tycks ha läst sin egen litteraturlista om munskyddsstudier. På myndighetens webbsida har sedan i augusti funnits en lista över 37 studier som gäller munskydd, i november uppdaterad till 52 studier. Av dessa är de allra flesta positiva till munskyddsanvändning. Nu är det ju aldrig kvantitet som avgör vetenskapliga frågor utan kvaliteten på studierna, och man kan lätt konstatera att i stort sett den enda studie som inte ser någon effekt av munskydd är en dansk studie som blivit ganska omdiskuterad och faktiskt ifrågasatt av författarna själva. Mer om den nedan.

”Folkhälsomyndigheten övervakar dagligen all ny granskad litteratur”, står det på sidan med litteraturlistan, men man undrar ju hur mycket man egentligen har läst på myndigheten. Forskargruppen ”Vetenskapsforum covid-19” kollade litteraturlistan och redovisade i en PDF vad de 52 studierna kommit fram till.


Folkhälsomyndighetens litteraturlista upprättades i augusti 2020. I november utökades listan och omfattar när detta skrivs 52 artiklar.

Det kanske mest bisarra har varit att vissa styrande inom vården i våras inte ens lät personalen använda munskydd. Det fanns t.ex. ett fall där en vårdanställd hotades med sparken för arbetsvägran (!) om hon använde munskydd (rapporterat i tidningen Arbetarskydd 28 april 2020).

Skyddsutrustning fanns inte i tillräcklig utsträckning, bl.a. för att man nyligen hade låtit förstöra beredskapslager med masker, där bäst före-datum passerats. Skyddskraven sänktes t.o.m. i slutet av mars. Många misstänkte att de nya råden berodde på att utrustningen inte fanns till hands, så därför anpassade man råden efter det, så att det skulle verka genomtänkt. I Expressen intervjuades sjuksköterskan Mia Lehtonen den 28 mars:

– Om det är så att det skulle finnas helt obegränsat med skyddsutrustning – att det finns långärmade skyddsrockar, massor munskydd och visir, och vi vet att det inte kommer ta slut – då skulle inte den här diskussionen om ändrade riktlinjer kommit upp överhuvudtaget, säger sjuksköterskan Mia Lehtonen till radion.

Den 7 april hade Johanna Sandwall från Socialstyrelsen uttalat sig om de utgångna och kasserade maskerna att det var helt otänkbart att man skulle godkänna att vårdpersonal skulle använda dessa halvdana masker och skyddskläder. Det skulle bara invagga personalen i en falsk säkerhet som skulle vara farlig. Hellre då inget skydd alls, menade hon uppenbarligen. Detta samtidigt som vårdpersonal berättade om att de själva klippte till och sydde både munskydd och skyddsrockar.

Hemtjänstpersonal behövde inte heller ha ansiktsmask. Det hade kommit rapporter om att s.k. brukare kunde ha kontakt med kanske 10–12 olika personer under 14 dagar. Den 2 april svarade Anders Tegnell vid en pressträff på frågan om inte hemtjänstpersonal kan bli smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.” Häromdagen (7 december) kom Coronakommissionens delbetänkande (SOU 2020:80), och där får denna syn skarp kritik. Inte minst därför att man vid denna tid också höll fast vid att symtomfria personer inte kunde smitta (delbetänkandet s. 188):

I enkäterna från Smittskydd i de tre regionerna efterfrågades vilka skäl den som besvarat enkäten trodde kunde finnas till att smitta kom in på boendet. Orsaker som angavs var att den kommit in via symtomfri personal och besökande anhöriga (innan besöksstoppet infördes), boende som varit i slutenvård och inte provtagits vid utskrivning, nyinflyttade boende samt via boende som rört sig ute. En del uppgav att det var oklart hur det hade gått till.
Även om kunskap fanns hos forskare att även personer utan symtom kunde föra in smittan var det ingen information som kommunicerades av Folkhälsomyndigheten, och den var inte etablerad i äldreomsorgen i landet.


Anders Tegnell vid pressträffen 2 april 2020 om hemtjänstpersonal som smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.”

Bland de främsta motargumenten har hela tiden varit att det är krångligt att använda ansiktsmask och att allmänheten inte kan klara av detta. Även WHO hade ett liknande synsätt till en början men ändrade den 5 juni sina rekommendationer något. Man menade då att ansiktsmask bör bäras i offentliga miljöer, där det är svårt att hålla avstånd. Ungefär vad FHM kommit fram till nu, sex månader senare.

Argumentet att det skulle vara så svårt att använda munskydd skulle egentligen också kunna anföras mot handtvätt: 1) Det invaggar folk i en falsk trygghet att man kan leva som vanligt. 2) Det kräver kunskaper för att åtgärden ska utföras på rätt sätt.

Hur många kan egentligen tvätta händerna på ett effektivt sätt? Många tvättar bara ena sidan av händerna, inte tillräckligt långt upp på underarmarna, man löddrar inte tillräckligt, man glömmer tummarna, har på sig ringar och sköljer inte tillräckligt länge och med tillräckligt tryck.

Det gäller också att veta när och i vilka situationer man ska tvätta sig och när en tvättning man just gjort kan råka omintetgöras. Många går in på en toalett och tvättar sig och går sedan ut och tar då i samma dörrhandtag för att stänga toalettdörren som de tog i när de öppnade med otvättad hand.

Man kan förstås diskutera vilken smitta som är värst, kontaktsmitta via föremål eller personer, eller den luftburna smittan. Överallt där det finns risk bör man förstås försöka minimera den, så att summan av den exponering man kan utsättas för blir så låg som möjligt. Ju färre viruspartiklar man får i sig (virusdos eller på engelska viral load), desto större chans att immunförsvaret kan klara av att bekämpa viruset eller att sjukdomsförloppet blir relativt lindrigt. Tillhör man en riskgrupp bör man givetvis vara ännu mera försiktig.

Man har länge misstänkt att covid-19 inte bara smittar via droppsmitta, som ganska snabbt skingras i luften, utan även med aerosoler, dvs. med mikroskopiska droppar som kan hålla sig svävande i ett rum i kanske en halvtimme eller mer och spridas betydligt längre än 2–3 meter, som ibland anges som säkerhetsavstånd inomhus. I november 2020 skrev Erik Salaneck et al. i artikeln ”Long-distance airborne dispersal of SARS-CoV-2 in COVID-19 wards” att man på Akademiska sjukhuset i Uppsala funnit RNA från coronaviruset på sjukhusets vind och i ventilationssystemet.

Många som kritiserat den officiella linjen har menat att man åtminstone borde rekommendera folk att bära mask i trånga utrymmen, t.ex. på allmänna transportmedel, i affärer och på storstadsgator med hög grad av trängsel. Däremot kanske inte på andra platser, t.ex. i mera glest befolkade parker och mindre gator etc.

Man kan knappast kräva att människor ska ha munskydd på sig hela tiden och överallt, det är inte nödvändigt. Dessutom är det förstås påfrestande att ha munskydd på sig länge, särskilt om man kanske redan har någon form av andningsbesvär, så användningen bör begränsas till platser där man inte kan hålla ordentlig distans.

Ett motargument har varit att det inte ger ett hundraprocentigt skydd. Men vad är hundraprocentigt? – knappast handtvätt och någon meters avstånd. (För övrigt ger inte heller vacciner något hundraprocentigt skydd.) Ett partiellt skydd med hjälp av munskydd är dock bättre än inget, menade t.ex. amerikanska CDC långt innan WHO ändrade sin policy. (Det har t.o.m. funnits ett något udda argument för ett partiellt skydd, nämligen att det skulle kunna fungera som en sorts vaccination, när man trots munskyddet får i sig en mycket liten mängd viruspartiklar, se artikel i New England Journal of Medicine.)

Runt 18–19 november skrevs det mycket om en dansk studie, Bundgaard & Iversen et al., ”Effectiveness of Adding a Mask Recommendation to Other Public Health Measures”, som visade att användning av munskydd knappt hade någon effekt alls. Det talades om studien som högkvalitativ och omfattande, men den har många brister. Förra statsepidemiologen Annika Linde menade att studien genomförts på våren, när smittläget redan förbättrats och att man inte tog hänsyn till att alla (smittade och osmittade) ska bära munskydd. Författarna skrev själva följande om studiens problem under rubriken Limitations:

Inconclusive results, missing data, variable adherence, patient-reported findings on home tests, no blinding, and no assessment of whether masks could decrease disease transmission from mask wearers to others.

Så sent som efter presskonferensen den 16 november menade Anders Tegnell i radions Studio Ett att ansiktsmask inte behövs, för att smittan i huvudsak inte sprids på bussar och tåg utan i hemmet osv. Varför inskärpte man då samma dag att medborgarna inte ska gå på bibliotek etc. utan hålla sig hemma? Den 23 juli hade Tegnell sagt att vi är ju så bra på att hålla avstånd i Sverige på tåg och andra kollektiva färdmedel, så något ytterligare skydd där skulle inte behövas. Men bara någon dag före hade både SL och SJ meddelat att det inte fungerade och att de inte kunde tvinga folk som trängdes att hålla avstånd.

På höstkanten var det många journalister som inför den åter ökande smittan undrade om det verkligen inte var dags att rekommendera mask. Svaret från statsminister Löfven var då att det ju ”inte är förbjudet” att ha mask, och Tegnell medgav att det kanske kan vara bra i vissa trånga utrymmen. Men någon rekommendation blev det som bekant inte. Och så länge en stark rekommendation eller obligatorium inte finns, kommer de få som ändå väljer att bära mask att utmärka sig och bli utsatta för påhopp från dem som menar att masker är dumheter.


Bilder som denna har spridits på nätet. Den illustrerar tydligt hur skyddsgraden skiftar mellan ingen mask, en mask och när både smittade och osmittade bär mask. De angivna procentsiffrorna för skyddsgraden stämmer dock knappast. Och så snart man går ut behövs nog inte mask, bara där tillräckligt avstånd till andra inte kan upprätthållas.

Utbildningsminister Anna Ekström har sedan i juli sett kollektivtrafiken som en plats där smitta sprids, till skillnad från Anders Tegnell. Vid en pressträff i juli meddelades att distansundervisning skulle underlättas för att ”begränsa smittspridningen i landet” och ”undvika trängsel i kollektivtrafiken”. 18 november sade Ekström vid en pressträff: ”Hittills har gymnasieskolorna haft möjlighet att införa fjärr- och distansundervisning för att undvika trängsel i kollektivtrafiken. Men nu utökar vi den möjligheten, och vi utökar den så att man kan använda den för att minska trängsel i lokalerna.”

19 november kom så Kungl. Vetenskapsakademiens rapport om bl.a. ansiktsmasker. I pressmeddelandet stod:

Slutsatsen av expertgruppens första delrapport är att god ventilation med luftutbyte och användning av munskydd är viktiga åtgärder för att minska smittspridningen i inomhusmiljöer. Detta gäller även för kollektivtrafiken. Användningen av munskydd är särskilt viktig inom all sjuk- och äldrevård.

Förra statsepidemiologen Annika Linde sade i Studio Ett (torsdag 19 november) att FHM inte förstått att man inte kan förlita sig på att SL och liknande företag löser detta. Resande som väntat med att gå på alltför fulla bussar tröttnar till sist på att vänta och kliver på en buss med för många människor i. Då måste man ha munskydd.

Så kom då beslutet. En månad ska det gälla från den 7 januari. På FHM:s nyhetssida från 18 december står inte detta med munskydden precis först. Mest handlar det om mellandagsrea, gym, badhus, skolor och restauranger (som nu inte ska servera sällskap med fler än fyra personer vid samma bord).

”När det gäller munskydd så kan de, enligt Folkhälsomyndighetens och WHO:s uppfattning, komma ifråga i miljöer där trängsel inte kan undvikas”, står det långt ned på sidan. Här låter det alltså som om WHO och FHM har samma linje. Kanske nu, men knappast för sex månader sedan när WHO ändrade sig.

Redan samma dag som presskonferensen hölls, gjorde Anders Tegnell som han brukar, tonade ned saken. I SvT:s Aktuellt sade han att den nya linjen om munskydd på bussar och tåg inte har ändrat Folkhälsomyndighetens uppfattning att smittan inte sprids särskilt mycket i kollektivtrafiken:

Det är fortfarande så. Alla studier i världen pekar på att det inte är en stor del av smittan som är i kollektivtrafiken. Men vi befinner oss i ett allvarligt läge och då behöver vi alla små bitar som kan föras till.

På sätt och vis har Tegnell rätt. Denna rekommendation är inte särskilt mycket starkare än vad den varit förut. Snarare är det andra som lagt in mer i den än vad som kanske finns där. T.ex. på presskonferensen, där detta presenterades och sedan hur medierna rapporterat om saken.

Något direkt paradigmskifte är det nog inte, vilket Stefan Löfven underströk i raljerande ton i SvT:s Morgonstudion 22 december, i en intervju med Mats Knutsson: ”Jag kan förstå kittlingen i att fråga har strategin bytts, nej i grunden är det exakt samma strategi.”

I samma intervju säger Löfven att FHM hela tiden sagt att munskydd kan tjäna som komplement till andra åtgärder. Men det stämmer inte. Man har varnat för att det kan vara farligt, folk kommer att röra vid ansiktet mera och man kommer att glömma bort att hålla avstånd osv. Det var först på höstkanten som Tegnell erkände att munskydd kanske kunde vara bra i vissa trånga utrymmen. Innan dess var det snarast riskabelt att bära munskydd.

Varför nu vänta till den 7 januari kan man fråga sig. Kanske handlar det om logistik. Hur ska munskydd distribueras? Ska busschaufförer kunna dela ut sådana till passagerare som inte har några? Tiden fram till den 7 borde användas till att upplysa om hur man använder skydden och vilka som passar i vilka situationer. Med eller utan ventil, treskikts eller kirurgmask osv.

Epidemiologer har sagt att det mest effektiva vore att helt stänga ned Sverige i fyra veckor och att alla då har munskydd. Det är förstås inte möjligt. Men för att munskyddsanvändningen ska få någon betydelse, bör den vara mer än en rekommendation. Och så många som möjligt bör ha dem under samma tidsperiod, inte lite då och då. Man bör ha dem i offentliga miljöer, där folk tvingas vara nära varandra, särskilt inomhus. Men de behövs knappast där det är glest med folk.

Kritikerna har givetvis rätt i att så småningom ställs vi inför smittan hur vi än gör. Någon gång måste vi ju ta av munskydden, och nedstängda offentliga lokaler måste öppnas. Det rådrum vi skulle få av en starkt tillbakahållen pandemi borde användas till att utveckla så bra terapier som möjligt med bl.a. antivirala medel. Om man lyckas göra ett vaccin som är både effektivt och utan biverkningar, eller i varje fall utan allvarligare biverkningar, så vore det förstås bra – och sensationellt, eftersom man hittills inte lyckats trots försök att skapa vacciner mot flera olika coronavirus i 20 år, både för djur och människor. Det återstår att se hur de vacciner som nu ska börja användas kommer att fungera.

Man kan också hoppas på att de mutationer som sker kommer att göra viruset mindre farligt. Den nya stammen (eller varianten) som hittats i England lär vara mer smittsam, men inte nödvändigtvis farligare. Men farligare genom att flera smittas. Kommer denna virusvariant till Sverige, och det är väl högst troligt, så är det ännu ett argument för munskydd.

Granskningsnämndens beslut om Attenborough

Den 8 september anmälde jag David Attenboroughs program ”Kimatkrisen” till Granskningsnämnden för radio och tv och anförde som exempel 11 punkter som felaktiga och/eller missvisande. Programmet som helhet är ensidigt och speglar inte – som SvT:s presentationstext påstår – ”all fakta om klimatkrisen” utan bara en ensidigt alarmistisk ståndpunkt, som inte ens har stöd i FN:s klimatpanels rapporter. Läs hela min anmälan här.

Den 14 oktober fattade Granskningsnämnden beslut (finns här eller här) om min anmälan (diarienr 20/03971), och föga överraskande leder det inte till någon åtgärd. Man hänvisar till en tidigare anmälan från en privatperson (diarienr 19/03045), som gjordes när programmet sändes i augusti 2019 och menar att man i beslutet den gången redan har svarat på min huvudsakliga kritik.

Den anmälan som gjordes 2019 tog dock inte upp lika många punkter som min, så beslutet från 2019 kan knappast anses vara ett svar på min anmälan. Faktum är att Granskningsnämndens svar till den tidigare anmälaren inte heller är något svar eller ens en bedömning av sakfrågan om opartiskhet. Jag återkommer till detta.


SvT Play presenterade Attenboroughs film så här (skärmdump från 3 september 2020) De röda understrykningarna är mina.

Nämnden skriver nu i beslutet om min anmälan att kraven på opartiskhet kan ställas lägre på intervjuade och andra medverkande i ett program än på företrädare för programföretaget (SvT i detta fall). Just detta argument hade jag förutsett och skrev därför i min anmälan:

Granskningsnämnden brukar inte bry sig om vad tillfälligt medverkande säger i ett program, eftersom kraven på opartiskhet och saklighet anses kunna ställas lägre där än för företrädare för programföretaget. Här är det dock inte primärt frågan om enskilda röster utan om programmets huvudtes, framförd av programledaren Attenborough, som utmålar bilden av det vetenskapliga forskningsläget i klimatfrågan som ”unequivocal” (otvetydigt, entydigt). Detta torde bryta mot avtalet med staten och kravet på opartiskhet.

Min yrkan här är givetvis inte att programmet inte borde sändas; bara att andra röster måste redovisas i en fråga som är omstridd. Att ge sken av att frågan inte är omtvistad (unequivocal) är inte att leva upp till hur SvT presenterar detta program på webbsidan: ”Av världsledande experter får vi all fakta om klimatkrisen och den globala uppvärmningens effekter.” Men i programmet är det enbart en sida från den vetenskapliga forskningen som redovisas som trovärdig.

Granskningsnämnden skriver avslutningsvis i sitt beslut om min anmälan:

Granskningsnämnden, som tagit del av programmet, konstaterar att utgångspunkten för filmen var att undersöka klimatförändringar genom vittnesmål från forskare och experter. Vad anmälaren anför utgör enligt nämndens mening inte grund för slutsatsen att filmen står i strid med kraven på opartiskhet och saklighet.

Ändå har Granskningsnämnden i beslutet redogjort för nio av de elva punkter jag tog upp som felaktiga eller missvisande: om havsnivåernas stigande, om hur s.k. flygande hundar i Australien dör pga av klimatförändringar, att skogsbränder blivit värre, att isen smälter vid polerna som resultat av mänsklig påverkan, att Louisiana översvämmas pga av havsnivåhöjning (utan att man nämner landsänkningen), att en tredjedel av världens korallreven har dött; man hånade ståndpunkten att jorden blivit grönare tack vare koldioxiden och att det finns fördelar på många platser om temperaturen blir högre, man utmålade smältande permafrost som en stor fara genom att metan frigörs, trots att mycket mera metan avges hela tiden från vanliga våtmarker, samt att man inte nämnde något av de miljöproblem som finns med sol- och vindenergi.

Hur förekomsten av dessa felaktigheter i programmet kan vara förenliga med att ”undersöka klimatförändringar” och att iaktta ”kraven på opartiskhet och saklighet” är svårbegripligt. Det är knappast att redovisa ”all fakta om klimatkrisen”.

Det märkliga med Granskningsnämndens hantering av både min anmälan och den tidare anmälarens inlaga från förra hösten är att man anför vår kritik i sina beslut, sedan argumenterar man inte mot denna kritik, men konstaterar ändå att:

Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas.

Men uppgifter har ju varit inkorrekta, och väsentliga uppgifter har ju utelämnats! Slutklämmen blir ändå den nämnda formuleringen: ”Vad anmälaren anför utgör enligt nämndens mening inte grund för slutsatsen att filmen står i strid med kraven på opartiskhet och saklighet.”

Vad Granskningsnämnden här säger är således:

1. Uppgifter som sänds i radio och TV ska vara korrekta, och väsentliga uppgifter ska inte utelämnas.

2. Uppgifter i det nu anmälda programmet har varit inkorrekta och ofullständiga (enligt referat från min anmälan, som man anför i beslutet och inte på något sätt motbevisar eller ens diskuterar).

3. Filmen står ändå inte i strid med kravet på opartiskhet och saklighet.

En logisk kullerbytta. Någon granskning kan man knappast påstå att nämnden utfört. Och anledningen till att man vågar skriva så här utan att skämmas är, gissar jag, att beslut inte kan överklagas.

Nyligen har program fällts som visat sig vara partsinlagor (t.ex. om Hare Krishna-rörelsen eller om Tibet ur officiellt kinesiskt perspektiv). Attenboroughs program är minst lika partiskt och osakligt. Attenborough följer inte ens vad FN:s klimatpanel säger om t.ex. stormar, skogsbränder m.m., vilket ju är anmärkningsvärt, eftersom klimatpanelen i medierna brukar anses spegla den etablerade vetenskapen. Men klimatalarmismen får uppenbarligen inte ifrågasättas. Det vore att svära i kyrkan.

Citat om klimat: Vad har verkligen sagts?

I klimatdebatten förekommer det en hel del citat från olika forskare, politiker, aktivister m.fl., många gånger sådana med anknytning till FN:s klimatpanel. Ofta är det ganska uppseendeväckande åsikter om behovet av skrämselpropaganda eller drastiska åtgärder gentemot människan, industrialismen och liknande. Jag har försökt kolla vilka citat som är korrekt återgivna.

Vi kan börja med Sir John Houghton, som var ordförande och vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC) 1988–2002. Han påstås ha sagt: ”Unless we announce disasters, no one will listen.” Källan ska ha varit Houghtons bok Global Warming: The Complete Briefing (1994). Där tycks formuleringen dock inte finnas. I en intervju med Frances Welch i Sunday Telegraph 10 september 1995 har Houghton ändå sagt något åt det hållet:

If we want a good environmental policy in the future, we’ll have to have a disaster. It’s like safety on public transport. The only way humans will act is if there’s been an accident.

Jag har inte sett själva tidningen eller texten på Sunday Telegraphs egen webbplats utan bara en scanning som bl.a. Wikipedia har länkat till, publicerad av en professor i geografi, John Adams. Rent teoretiskt kan den förstås vara förfalskad.

Ottmar Edenhofer, klimatforskare som var vice ordförande i IPCC:s arbetsgrupp nr 3, 2008–2015, citeras också ofta, och han ska ha sagt:

One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy…We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.

I en intervju 14 november 2010 med Neue Zürcher Zeitung sade Edenhofer ungefär så, fast i omvänd ordning (min fetstil/KET):

Zunächst mal haben wir Industrieländer die Atmosphäre der Weltgemeinschaft quasi enteignet. Aber man muss klar sagen: Wir verteilen durch die Klimapolitik de facto das Weltvermögen um. Dass die Besitzer von Kohle und Öl davon nicht begeistert sind, liegt auf der Hand. Man muss sich von der Illusion freimachen, dass internationale Klimapolitik Umweltpolitik ist. Das hat mit Umweltpolitik, mit Problemen wie Waldsterben oder Ozonloch, fast nichts mehr zu tun.

Ett annat citat om ekonomisk världsomvandling i samband med klimatpolitiken kommer från Christiana Figueres, verkställande sekreterare i UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change):

This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the industrial revolution.

Jo, det tycks stämma, och citatet återfinns här på en webbsida hos United Nations Regional Information Centre.

Citatet fortsätter:

That will not happen overnight and it will not happen at a single conference on climate change, be it COP 15, 21, 40 – you choose the number. It just does not occur like that. It is a process, because of the depth of the transformation.


Den 33-årige Stephen Schneider funderade i ett TV-program 1978 över hur man skulle kunna råda bot på global nedkylning och kommande istid. Schneider var dock inte helt säker på om det skulle bli varmare eller kallare men han blev sedermera en av de främsta alarmisterna när det gäller global uppvärmning. Till höger en bild från 2008 under en utomhusföreläsning vid Stanford University.

Stephen Schneider var en av de mer prominenta klimatforskarna vid Stanford och huvudförfattare i IPCC:s klimatrapporter, både den tredje (2001) och fjärde (2007). Man läser ofta att han ska ha sagt följande i en intervju med Discover Magazine i oktober 1989:

To do that [minska risken för en katastrofal klimatförändring] we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.

Schneider skriver på sin egen webbsida Mediarology att han är felciterad, att orden är tagna ur sitt sammanhang och anger själv följande citat som det korrekta (min fetstil/KET):

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but – which means that we must include all doubts, the caveats, the ifs, ands and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climate change. To do that we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This “double ethical bind” we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.

Det så ofta citerade avsnittet finns ju helt uppenbart där, kontexten ändrar inte särskilt mycket. Schneider menar i slutet att var och en själv måste bestämma hur man ska balansera effektivitet i budskapet med ärlighet.

Schneider är för övrigt intressant, eftersom han på 70-talet var en av dem som trodde på en snart kommande istid. I en artikel i Science 1971, ”Atmospheric Carbon Dioxide and Aerosols: Effects of Large Increases on Global Climate”, skriver Schneider och medförfattaren Rasool att även en otrolig ökning av CO2-halten i atmosfären med en faktor åtta under flera tusen år skulle högst medföra en yttemperaturökning på 2 °K, men å andra sidan:

However, the effect on surface temperature of an increase in the aerosol content of the atmosphere is found to be quite significant. An increase by a factor of 4 in the equilibrium dust concentration in the global atmosphere, which cannot be ruled out as a possibility within the next century, could decrease the mean surface temperature by as much as 3.5 °K. If sustained over a period of several years, such a temperature decrease could be sufficient to trigger an ice age! (Rasool and Schneider, 1971.)

I TV-programmet ”In Search Of …The Coming Ice Age” (1978) undrar Stephen Schneider om mänskligheten borde ingripa för att avstyra en kommande istid. Filmens speaker (Leonard Nimoy) nämner först diverse saker man kan göra, sota ned snön, smälta is med kärnkraft etc., och sedan säger Schneider:

Can we do these things? Yes. But will they make things better? I’m not sure. We can’t predict with any certainty what’s happening to our own climatic future. How can we come along and intervene then in that ignorance? You could melt the icecaps. What would that do to the coastal cities? The cure could be worse than the disease. Would that be better or worse than the risk of an ice age?

I en debattartikel i Nature i december 1977 (”Against instant books”) är Schneider mera osäker. Han skriver där apropå en ny bok (The Weather Conspiracy: The Coming of the New Ice Age) och även med tanke på den då pågående ovanligt kalla vintern i USA att det inte är klart än om det blir kallare eller varmare: ”we just don’t know enough to chose [sic] definitely at this stage whether we are in for warming or cooling – or when”.

Rajendra K. Pachauri, doktor i ingenjörsvetenskap och styrelseledamot i Indian Oil Corporation Ltd och Oil and Natural Gas Commission i Indien, var ordförande i FN:s klimatpanel 2002–2015. Man ser ofta följande citat från Pachauri: ”Our models are giving us predictions or projections that are totally reliable.” Det ser ju ut att ge mycket lite utrymme för den osäkerhet som man faktiskt ändå kan hitta i IPCC:s publikationer, om man läser noga.

När man ser detta citat på nätet eller i böcker, finns oftast ingen källa angiven förutom att Pachauri ska ha sagt det. I några fall har man angivit en länk till en webbplats (dl.nmmstream.net), som inte tycks finnas längre och inte heller går att hitta på Archive.org. Efter en del detektivarbete hittade jag ändå källan: Pachauris key note address vid State of the World Symposium i Washington, anordnat av Worldwatch Institute, 15 januari 2009. På Youtube finns anförandet (i alla fall när detta skrivs) här.

Pachauri säger verkligen orden i citatet ovan, och ett lite fullständigare avsnitt lyder (min fetstil /KET):

You can look at this diagram, where you see observations going back to the beginning of the 20th century, and if you look at model runs which only take into account natural factors, and natural forcing, you get this sharp difference between these two curves. But the moment you enter human induced factors and increasing greenhouse gas emissions concentration, you get virtually a perfect fit with actual observations. So we have now enough validity in the work that we have done to give us confidence that our models are giving us predictions or projections that are totally reliable. We know that the frequency of heavy precipitation events have increased over most land areas and this is happening across the world, every part of the world. And I can tell you about this event, which took place in 2005, about a million people lost their homes, because the entire city of Mumbay suffered a massive cloud burst in a short period of time, and was completely under water, and several people actually lost their lives … (Youtube-klippet tid 1:21–2:32)

Stockholmskonferensen 1972 och Maurice Strong

Det brukar sägas att det finns föregångare till dagens klimatdebatt, vid t.ex. Stockholmskonferensen 1972 och även från en konferens i North Carolina 1975.

Boken Only One Earth sammanställdes som diskussionsunderlag inför Stockhomkonferensen, av miljödebattörerna Barbara Ward (ekonom m.m.) och René Dobos (mikrobiolog m.m.), med förord av Maurice Strong, som var generalsekreterare för konferensen. I boken skisseras det mera alarmistiska credot upp (sid. 266 i Penguin-utgåvan, 1972):

Clearly man has had nothing to do with these vast climatic changes in the past. And from the scale of the energy systems involved, it would seem rational to suppose that he is not likely to affect them in the future. But here we encounter the other facet about our planetary life: the fragility of the balances through which the natural world that we know survives. In the field of climate, the sun’s radiations, the earth’s emissions, the universal influence of the oceans and the impact of the ice are unquestionably vast and beyond any direct influence on the part of man. But the balance between incoming and outgoing radiation, the interplay of forces which preserves the average global level of temperature, appears to be so even, so precise, that only the slightest shift in the energy balance could disrupt the whole system. It takes only the smallest movement at its fulcrum to swing a seesaw out of the horizontal. It may require only a very small percentage of change in the planet’s balance of energy to modify average temperatures by 2 °C. Downwards, this is another ice age, upwards, a return to an ice-free age. In either case, the effects are global and catastrophic.

Energibalansen är alltså så delikat att den minsta skiftning kan medföra katastrof. Hur vår stackars planet har överlevt hittills blir en gåta. Det är intressant också hur man redan här förebådar att det inte bara är global uppvärmning som skulle vara katastrofal, utan även en nedkylning. Åt vilket håll det än går så blir det katastrof. Som bekant övergavs begreppet global warming för det vidare begreppet climat change någon gång under 2010-talet. (Och när detta skrivs förespråkar många t.ex. att man inte heller ska säga climate change utan climate crisis, viket anammats redaktionellt av bl.a. The Guardian och Dagens Nyheter.)


En artikel om den kommande miljökonferensen i Stockholm i Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Konferensen hölls 5–16 juni 1972. I denna artikel nämns diverse miljöproblem men faktiskt inte klimatfrågan.

Från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 förekommer ofta detta klipp ur Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Rubriken är ett citat från konferensens generalsekreterare, affärsmannen Maurice Strong, som märkligt nog (i likhet med Pachauri) hade en bakgrund i oljeindustrin: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”.

Sådana uttalanden har ju hörts rätt ofta på senare år, t.ex. från Al Gore eller Johan Rockström m.fl. Men just den här artikeln tar faktiskt inte upp klimatet. De tio åren tycks snarare syfta på någon sorts generell miljökatastrof. Märkligt nog nämns nästan inget konkret i artikeln utom ”befolkningsökningen” och ”miljöförstöringen”.

Att Strong gärna torgförde domedagsvisioner framgår dock av en BBC-intervju från Stockholmskonferensens år 1972, där han säger (min fetstil / KET):

Strong: Of all the evidence, we have amassed in our preparations for the Stockholm conference, including the views of many of the worlds leading scientists, I am convinced that the prophets of doom have got to be taken seriously. In other words, doomsday is a possibility. I am equally convinced that doomsday is not inevitable.

BBC: Why do you think they have to be taken seriously?

Strong: Well, they have to be taken seriously because it has become apparent that today man’s own activities, have reached the scale, where they are the principle determinants of his own future. For example, we are now, today, effecting more changes in the composition of the atmosphere and the composition of the waters of the world, and even of the composition of certain elements of our food chain. We are making more of these changes in one generation than have been made in millions of years of human evolution. We don’t know exactly what will be the ultimate impact of these changes, but we do know that many of them are irreversible, and many of them could be decisive in their effects on man’s future.

Han nämner alltså inte heller här klimatförändringar; han menar ändå att vi riskerar undergång men att denna undergång inte är oundviklig.. Ett uttalande av Strong som cirkulerar på nätet är detta:

Isn’t the only hope for this planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?

Ibland sägs det att han ska ha sagt detta vid FN-konferensen i Rio 1992. Men kanske har han inte sagt det alls, i varje fall inte på fullt allvar. Kanske har han lekt med tanken. I en lång artikel i den kanadensiska tidningen The Globe And Mails speciella månadsmagasin West från maj 1990, skriver Daniel Wood om sitt möte med Maurice Strong och hans hustru Hanne på Baca Grande i Colorado, där makarna skapat en sorts New Age Community. Strong berättar om en roman han länge velat skriva, ”a cautionary tale about the future”. Han nämner World Economic Forum i Davos som en scen för romanen (min fetstil; kursiverna är artikelns /KET):

”What if a small group of these world leaders were to conclude that the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries? And if the world is to survive, those rich countries would have to sign an agreement reducing their impact on the environment. Will they do it?” And Strong, driving as I take notes, looks at me. Then his eyes go back to the Highway 17. The man who founded the United Nations Environment Program and who wrote parts of the Brundtland Report and who in 1992 will try to get the world’s leaders, meeting in Brazil, to sign just such an agreement, savors the questions hanging in the air. Will they do it? Will the rich countries agree to reduce their impact on the environment? Will they agree to save the earth?

Strong resumes his story. ”The group’s conclusion is ’no’. The rich countries won’t do it. They won’t change. So, in order to save the planet, the group decides: isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?”

”This group of world leaders,” he continues, ”form a secret society to bring about an economic collapse. It’s February. They’re all at Davos. These aren’t terrorists. They’re world leaders. They have positioned themselves in the world’s commodity and stock markets. They’ve engineered, using their access to stock exchanges and computers and gold supplies, a panic. Then, they prevent the world’s stock markets from closing. They jam the gears. They hire mercenaries who hold the rest of the world leaders at Davos as hostages. The markets can’t close. The rich countries …” And Strong makes a light motion with his fingers as if he were flicking a cigarette butt out the window.

I sit there spellbound. This is not any storyteller talking. This is Maurice Strong. He knows these world leaders. He is, in fact, co-chairman of the council of the World Economic Forum. He sits at the fulcrum of power. He is in a position to do it.

”I probably shouldn’t be saying things like this,” he says.

Ett liknande citat, eller snarare en indirekt anföring, cirkulerar där Strong ska ha sagt nästan samma sak om ”industrialized civilizations”, att ”Isn’t it our responsibility to shut them down?” eller ”Isn’t it our responsibility to get rid of them?” och liknande. Detta ska ha stått i Elaine Dewars bok från 1993, Cloak of Green. Denna bok har jag inte kunnat få tag på, vare sig antikvariskt eller på svenska forskningsbibliotek. Ganska många sidor ur boken kan man finna på Google Books, men där har jag inte hittat citatet. Jag lyckades till sist få kontakt med Elaine Dewar själv (10/10 och 18/11 2019), som svarade att hon inte kunde minnas att Strong sagt detta till henne och att citatet inte finns i hennes bok.

Vid Earth Climate Summit (1992) i Rio de Janeiro ska Strong ha sagt: ”We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse.” Detta, som ju liknar det han sa om sin roman, har jag inte heller hittat. Det finns inte i hans öppningsanförande, om det nu är hela anförandet som redovisas på hans egen webbplats. Möjligen skulle han ha kunnat säga det i något diskussionsinlägg, men det har jag inte kunnat verifiera. Citatet förekommer också i en artikel i The National Review 1 september 1997, men utan källangivelse.

Däremot talar Strong i sitt avslutningsanförande 1992 om att koldioxidutsläppen måste skäras ned med 60 procent, men inget om civilisationens kollaps som botemedel:

Stabilizing the gaseous composition of the atmosphere is clearly the most urgent problem we will face in the 1990s. Yet the agreement signed here sets neither targets nor timetables. You must now act quickly to bring the climate convention and its protocols in line with what scientists are telling us – that carbon emissions must be cut by at least 60 per cent just to put the global warming trend on hold. It is too late for protracted discussions and delay.

Jag borde kanske också nämna något som oftast inte anges som ett exakt citat, men man ser då och då uppgiften att Olof Palme skulle ha sett klimatförändringarna som en av de viktigaste frågorna redan 1974. Han kan säkert ha talat om detta i andra fora också, men en trolig källa är en artikel i Svenska Dagbladet den 29 november 1974, med rubriken ”Partiledare om Sverige år 2000”, där han och moderatledaren Gösta Bohman intervjuas om de frågor de trodde skulle bli viktigast. Det har sagts att Palme var god vän med Strong, och de träffades givetvis vid Stockholmskonferensen. Här är två av frågorna i artikeln med Palmes svar:

Vilket krishot oroar er mest?
– Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarna smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.

Kan ni se hur de globala problemen skall kunna lösas utan att staterna avstår från mycket av den nationella suveräniteten, som f.n. är grundvalen för allt internationellt samarbete?
– Nej det går inte. Vi lever i en tid då den nationella suveräniteten kraftigt hävdas. Det är helt naturligt bland människor som aldrig tidigare haft den. Men vi måste över till ett skede då alla inser att vi tvingas ge av kall på den egna självbestämmanderätten.

I North Carolina hölls 1975 en konferens om atmosfär och klimat, organiserad av antropologen Margaret Mead och klimatologen William W. Kellogg. Man ser ibland följande citat attribuerat till Kellogg, där han menar att där det finns en risk för samhället, så bör man inte bry sig om ifall andra källor till global uppvärmning än CO2 har tagits med i beräkningen eller inte utan agera som om man tagit hänsyn till dessa faktorer (min fetstil / KET):

It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very possibility that the calculated effect will prevail.

Stycket finns i dokumentationen från konferensen, som givits ut undet titeln The Atmosphere: Endangered and Endangering, med de båda organisatörerna som redaktörer. Det tycks dock inte vara Kellogg som sagt detta utan det ingår i ett referat av de olika ståndpunkter som kom fram, och man skiljer på två ”skolor” (min fetstil / KET):

One school of thought insists that there is technical agreement that increased CO2 concentration by itself, all other things being equal, will lead to global warming. Admitting that there are myriad other related effects, the argument is presented that they are probably relatively small, and that in any case there is an equal likelihood that these unaccounted-for effects would either enhance or reduce the calculated effect. It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very real possibility that the calculated effect will prevail. (Sid. 24.)

Den andra ”skolan”, skriver man, varnar för att det aldrig har funnits någon ”global climatic change whose explanation has been accepted by the scientific community as a whole”. Man borde vara ”wary of basing broad national or international decisions on hand-waving arguments or back-of-the-envelope calculations”, står det, och man citerar då meteorologen Joseph Smagorinsky. Referatförfattaren skriver att ”skolorna” kan förefalla ha två helt olika syn på hur man bör agera, men ändå föreligger ”general agreement on the need for attention to these matters”.

Jämförelse med Förintelseförnekare

Det är inte ovanligt att klimatkrisskeptiker kallas förnekare eller deniers och många menar att detta är avsett att få folk att associera till dem som förnekar att Förintelsen ägt rum. Det sägs ibland att det inte stämmer, att förnekare skulle vara ett mera neutralt ord i sammanhanget, men det finns flera exempel på kopplingen till nazism och s.k. historievisionister. Journalisten, kolumnisten och Pulitzerpristagaren Ellen Goodman skrev t.ex. så här i Boston Globe 9 februari 2007:

I would like to say we’re at a point where global warming is impossible to deny. Let’s just say that global warming deniers are now on a par with Holocaust deniers, though one denies the past and the other denies the present and future.

En annnan inflytelserik journalist, George Monbiot, skrev en artikel 21 september 2006 i The Guardian:

Almost everywhere, climate change denial now looks as stupid and as unacceptable as Holocaust denial. But I’m not celebrating yet. The danger is not that we will stop talking about climate change, or recognising that it presents an existential threat to humankind. The danger is that we will talk ourselves to kingdom come.

Samme Monbiot skrev för övrigt ett par månader senare (en artikel den 5 december) följande (min fetstil / KET):

There was one proposal in Sir Rod Eddington’s report to the Treasury with which, when I first read it, I wholeheartedly agreed. He insists that ”the transport sector, including aviation, should meet its full environmental costs”. Quite right too: every time someone dies as a result of floods in Bangladesh, an airline executive should be dragged out of his office and drowned.

Nick Cohen skrev en artikel i The Guardian 22 mars 2014, där han nämner bl.a. David Cameron och George Osborn som politiker som utlovat olika åtgärder vad gäller klimat och miljö men som svikit, och han skriver sedan:

All of which is a long way of saying that the global warming deniers have won. And please, can I have no emails from bed-wetting kidults blubbing that you can’t call us ”global warming deniers” because ”denier” makes us sound like ”Holocaust deniers”, and that means you are comparing us to Nazis? The evidence for man-made global warming is as final as the evidence of Auschwitz. No other word will do.

Thomas Schelling, som fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2005, sa vid ett seminarium (se Youtube, tid 1:14:25) arrangerat av American Enterprise Institute, ”Solar radiation management: An evolving climate policy option”, 29 maj 2013 (min fetstil / KET):

I don’t really have any direct access to the conservatives. I do think it’s often a mistake to call them climate skeptics. I think they’re deniers, just as I think president Ahmadinejad of Iran who claims not to believe that the Holocaust occurred, he knows it did, he knows he can just annoy the hell out of the Isrealis by pretending that he believes that the Holocaust didn’t exist.

När representanter för the Climate Intelligence Foundation (Clintel) den 20 november 2019 vid en presskonferens för Europaparlamentet skulle överlämna den s.k. World Climate Declaration, med titeln ”There is no climate emergency” (undertecknad av 700 personer, främst vetenskapsmän), jämförde den inbjudna ledamoten av Europaparlamentet, liberaldemokraten Irina von Wiese ”denying” med massmord (min fetstil / KET):

… we do have overwhelming scientific evidence that there is man made climate emergency today, and denying it, is of course anybody’s free opinion, but it’s a bit like closing your eyes when you see a train speeding in your direction and say ’oh it is not coming is it’. And the problem is it isn’t just you, it is our future generation, probably our generation or however old that already suffer but certainly the generation of our children, and denying that it exists today is equivalent to some form of collective manslaughter on another generation.

Tidigare IPCC-ordföranden Rajendra K. Pachauri återkommer i detta sammanhang. I Jyllands-Posten den 21 april 2004 ska han ha liknat klimatalarmistskeptikern Bjørn Lomborg med Hitler i en artikel med rubriken ”FN-chef: Lomborg tænker som Hitler”:

What is the difference between Lomborg’s view of humanity and Hitler’s? You cannot treat people like cattle. You must respect the diversity of cultures on earth. Lomborg thinks of people like numbers. He thinks it would be cheaper just to evacuate people from the Maldives, rather than trying to prevent world sea levels from rising so that island groups like the Maldives or Tuvalu just disappear into the sea. But where’s the respect for people in that? People have a right to live and die in the place where their forefathers have lived and died. If you were to accept Lomborg’s way of thinking, then maybe what Hitler did was the right thing.

Jag har inte lyckats se artikeln, eftersom den ligger bakom betalvägg, men uttalandet (på engelska som ovan) finns också refererat i ett nummer av EU Reporter (The European Parliamentary Legislative Review) från 6 juni 2004, liksom hos Danmarks Radio.

Det finns också ett citat från den s.k. skeptikersidan, där professorn i fysik vid Princeton och en av president Trumps rådgivare i klimatfrågan, William Happer, ska ha sagt att ”demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler” (enligt Wikipedia). Citatet kommer från en TV-intervju i CNBC 2014, där man dock hänvisar till något Happer ska ha sagt redan 2009. Något citat från 2009 har jag inte hittat, men programledaren på CNBC 2014 säger till Happer: ”You made a comment back in 2009 comparing climate change to the Holocaust, and my question is, are you suggesting, when you made that comment, that climatologists and climate scientists are the equivalent of Hitler and nazis ?” Happer svarar:

Anyone who objects to all of the hype gets called a denier, that’s supposed to make me a Holocaust denier. You know, I am getting tired of that, and the comment I made was the demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler. Carbon dioxide is actually a benefit to the world, and so were the Jews.

Klippet, som finns här på Youtube, förefaller editerat, så både intervjuaren och Happer kan mycket väl ha sagt andra saker också.

Romklubben och miljöextremister

Romklubben är en sorts internationell tankesmedja som bildades 1968, av industrimannen Aurelio Peccei (högt positionerad inom både Fiat och Olivetti) och OECD:s vetenskapliga chef Alexander King. Ekonomiskt stöd kom från bl.a. Fiat och Rockefeller Foundation. Då diskuterades överbefolkning, miljöfrågor, teknologisk utveckling m.m. I dagens debatt ser man ofta detta citat som anses komma från Romklubben (sällan med någon mera exakt källangivelse):

In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that .. the threat of global warming.. would fit the bill…. the real enemy, then, is humanity itself….we believe humanity requires a common motivation, namely a common adversary in order to realize world government. It does not matter if this common enemy is a real one or….one invented for the purpose.

Utdraget är ett hopklipp av delvis korrekta citat men också omgjorda formuleringar tagna ur sitt sammanhang. Ursprunget är Romklubbens skrift The First Global Revolution, av Alexander King och Bertrand Schneider, från 1991. Första delen av citatet är en omstuvning av följande stycke från sidan 75:

In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself.

Senare delen av citatet kommer från samma skrift, sidan 70, där man skriver att människor numera saknar visioner och vilja att kämpa, som man gjorde t.ex under andra världskriget mot nazismen eller mot kolonialismen: ”It would seem that men and women need a common motivation, namely a common adversary against whom they can organize themselves and act together.” Här står alltså inget om att ”realize world government”.

Sista meningen i citatet kommer också från sidan 70, där man fortsätter resonemanget om människors historiska behov av att finna fiender och syndabockar: ”The ploy of finding a scapegoat is as old as mankind itself – when things become too difficult at home, divert attention to adventure abroad. Bring the divided nation together to face an outside enemy, either a real one, or else one invented for the purpose.”

Man skriver alltså om hur det ofta varit i historien, men att på detta vis skapa påhittade fiender är knappast något författarna förespråkar. Frasen ”we came up with the idea that pollution” osv. skulle ju kunna tyda på det. En snäll tolkning är annars att man menade att människan står inför en sådan mängd problem att det gällde att lyfta fram några som alla kunde enas kring (och som inte var partipolitiskt belastade) för att skapa ett globalt samarbete. Detta samarbete skulle dock inte utgöra”world government”:

Global ’governance’ in our vocabulary does not imply a global ’government’, but rather the institutions set up for cooperation, coordination, and common action between durable sovereign states. (A.a. sid. 73.)

Författarna pekar trots allt ut demokratin som ett problem, med partiegoism och ineffektivitet. Detta får ändå inte bli en ursäkt för att överge demokratin (A.a. sid. 71–72):

Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely, sacrilegious though this may sound. In its present form, democracy is no longer well-suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time. Few politicians in office are sufficiently aware of the global nature of the problems facing them and little, if any, awareness of the interactions between the problems. Generally speaking, informed discussion on the main political, economic and social issues take place on radio and television rather than in Parliament, to the detriment of the latter. The activities of political parties are so intensely focussed on election deadlines and party rivalries that they end up weakening the democracy they are supposed to serve. This confrontational approach gives an impression that party needs come before national interest. […] However, the crisis in the contemporary democratic system must not be allowed to serve as an excuse for rejecting democracy.

Problemet är mest framträdande bland f.d. kolonier som blivit självständiga. Här är det lätt att skylla bristen på framsteg på demokratin, menar författarna (A.a. sid. 72): ”The very concept of democracy could then be questioned and allow for the seizure of power by extremists of one sort or the other.”


Romklubbens första och tredje rapporter, The Limits to Growth (1972) och The First Global Revolution (1991). Däremellan publicerades Mankind at the Turning Point (1974)

Aurelio Peccei själv skrev dock rätt öppet i sin bok The Chasm Ahead (1969) om ett styre dikterat av De fyra stora, USA, EEC, Sovjetunionen och Japan, de som förstod sig på de nya esoteriska teknologierna. De borde härska över dem som inte hade sådana kunskaper:

Let us be brutal just for a moment. Once they [De fyra stora / KET] reach an agreement among themselves they have the power to impose it and there is no other alternative for the vast majority of the other people but to accept it.

Paul Watson var en av grundarna av Greenpeace 1972, men han uteslöts ur styrelsen 1977 och lämnade då rörelsen. Man ser ofta följande citat som ska ha yttrats av honom: ”It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.”

Exakt detta citat har jag inte funnit källan till, men liknande tankar finns i Watsons bok Earthforce! An Earth Warrior’s Guide To Strategy från 1993. Här finns mycket om olagliga och våldsamma aktioner och tips om hur man som aktivist bör agera, vilket torde ha kunnat inspirera t.ex. organisationen Extinction Rebellion. På sidorna 42–43 i Watsons bok kan man läsa (min fetstil / KET):

The nature of the mass media today is such that the truth is irrelevant. What is true and what is right to the general public is what is defined as true and right by the mass media. Ronald Reagan understood that the facts are not relevant. The media reported what he said as fact. Follow-up investigation was ”old news.” A headline comment on Monday’s newspaper far outweighs the revelation of inaccuracy revealed in a small box inside the paper on Tuesday or Wednesday.

If you do not know an answer, a fact, or a statistic, then simply follow the
example of an American President and do as Ronald Reagan did – make it up on the spot and deliver the information confidently and without hesitation.

På sidan 36 finns tio punkter under rubriken ”Media Laws”. Nr 9 lyder: ”The Media defines reality. What is real is what is reported. The public believes what it is told to believe.” Detta förefaller inte vara bara en beskrivning av hur medierna fungerar; tanken är snarare att detta är något som bör utnyttjas.

Och på sidan 19 under rubriken ”The Strategy of the Infiltrator” står: ”Other tactics that can be utilized are: the spreading of dis-information, outright sabotage of technical equipment, erasing files to protect people in the Movement, and covert re-direction of funds.”

Watson var också en extrem biocentrist, till skillnad från antropocentrister. Människan var jordens största problem, vad gällde miljöförstöring och utrotning av djur etc. Klimatfrågan var dock ännu ganska marginell för dessa aktivister vid den här tiden. De stod närmare de radikala djurrättsaktivisterna.

Dave Foreman är en extrem miljöaktivist som på 1980-talet grundade rörelsen och tidskriften Earth First! och uttalade sig extremt cyniskt om svält och krig såsom positiva regulatorer av folkmängden i världen. Man ser ofta följande citat:

My three main goals would be to reduce human population to about 100 million worldwide, destroy the industrial infrastructure and see wilderness, with it’s full complement of species, returning throughout the world.

Detta ska ha förekommit i en intervju i den australiska tidskriften Simply Living nr 12 (1986 eller 1987) i en artikel av Bill Devall, “A Spanner in the Woods”. Jag har dock inte lyckats hitta denna tidskrift, så jag kan inte avgöra om det stämmer. Ett annat citat som förekommer är detta: ”The human race could go extinct and I for one would not shed any tears.” Många uppger källhänvisningen Brian Tokar, ”EcoApocalypse”, New Internationalist no. 210, 1990, men där förekommer citatet mest som en dekoration utan någon vidare källa. En andrahandskälla utan förstahandskälla med andra ord.

Just dessa citat har jag alltså inte hittat, men i Earth First! kan man finna en hel del malthusianskt inspirerade skriverier i den stilen, av olika författare, t.ex. hyllar en skribent (med pseudonymen Miss Ann Thropy) AIDS som något positivt för miljön: ”AIDS has the potential to significantly reduce human population without harming other life forms.” (Earth First!, 1 maj 1987, sid. 32.)

Foreman skriver om liknande ting fortfarande, fast mer utifrån ett klimatperspektiv: ”The real problems of population growth are ecological. Catastrophic climate change, habitat destruction, and mass extinction are far harder to solve when there are more people.” skriver han i nr 2 (januari 2007) av sin skrift Around the Campfire, ” Birth Dearth Folly and the 300 Millionth American”.

Skrämselpropaganda

Sir John Houghton och Stephen Schneider har redan nämnts som exempel på personer som inte var främmande för överdrifter för att deras budskap skulle nå fram.

Yvo de Boer, ordförande vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 och sekreterare i UNFCCC ska ha sagt att nästa rapport från IPCC (Fifth assessment report 2013/44) skulle komma att skrämma vettet ur alla. Jo, han tycks ha sagt så, om skribenten i Brisbane Times citerat honom korrekt:

”That report is going to scare the wits out of everyone,” Mr de Boer said in the only scheduled interview of his visit to Australia. ”I’m confident those scientific findings will create new political momentum.”

Man ser ibland uttalandet att den globala uppvärmningen (tillskottsenergin) motsvarar 400 000 Hiroshimbomber per dygn, året runt, eller över 4 per sekund. Det finns t.ex. en widget man kan installera på sin webbsida som visar sekund för sekund hur många bomber den globala uppvärmningen motsvarat sedan 1998. Vancouver Observer publicerade en artikel 2012 med bild på Hiroshima före bomben och efter, för att understryka allvaret.


Räkneverket på webbsidan 4hiroshimas.com som visar hur många atombomber som den globala (över)uppvärmningen motsvarar.

Siffran kommer från ett kort föredrag av astrofysikern Jim Hansen på TEDx 2012 (avskrift här, video här), där han säger följande (min fetstil / KET):

The total energy imbalance now is about six-tenths of a watt per square meter. That may not sound like much, but when added up over the whole world, it’s enormous. It’s about 20 times greater than the rate of energy use by all of humanity. It’s equivalent to exploding 400,000 Hiroshima atomic bombs per day 365 days per year. That’s how much extra energy Earth is gaining each day. This imbalance, if we want to stabilize climate, means that we must reduce CO2 from 391 ppm, parts per million, back to 350 ppm. That is the change needed to restore energy balance and prevent further warming.

Dividerar man Hansens antal bomber (400 000) med antalet sekunder på ett dygn får man 4,6 bomber i sekunden. Man bör kanske inflika att solen totalt utsätter oss för en energimängd motsvarande ungefär 164 miljoner Hiroshimabomber per dygn. Tillskottsenergin är alltså ungefär 2 promille av den totala energin vi tar emot från solen.

19 juni 2007 skrev Independents Steve Conner om Hansen:

Dr Hansen said we have about 10 years to put into effect the draconian measures needed to curb CO2 emissions quickly enough to avert a dangerous rise in global temperature. Otherwise, the extra heat could trigger the rapid melting of polar ice sheets, made far worse by the ”albedo flip” – when the sunlight reflected by white ice is suddenly absorbed as ice melts to become the dark surface of open water.

I de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen får man en viss inblick i hur IPCC-forskare resonerar internt. Där kan man läsa vad humangeografen Mike Hulme skriver till Phil Jones vid University of East Anglia (Jones var en av upphovsmännen till det beryktade hockeyklubbsdiagrammet) apropå artikeln i Independen (Se detta mail):

Oh dear, we’re doomed, we’re all doomed!
‘Whipsaws’ now join ‘feedbacks’, ‘flips’ and ‘tipping points’ in the Earth science lexicon.
Hansen certainly uses the words ‘peril’, ‘planetary rescue’, etc. so it’s hard to blame Steve Connor, but what are we to make of all this? Does Jim want us to stop sleeping at night?
Mike

I David Attenboroughs film Climate change – the facts (som sannerligen inte gör skäl för namnet, se denna artikel) säger Jim Hansen i ett kort klipp att havsnivåerna varit stabila i tusentals år: ”Sea level has been stable for several thousand years. But if the ice sheets move icebergs faster and faster to the ocean, then sea level goes up.” (Vid tiden 18:40 in i filmen). Det är ju dock precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från den senaste istiden drog sig tillbaka.

Om jag skulle ta upp diverse uppseendeväckande citat som cirkulerar från olika aktivister, så skulle den här artikeln bli tio gånger så lång som den är nu. Låt mig ändå nämna ett citat som varit i omlopp sedan våren 2019. En av aktivistgruppen Extinction Rebellions grundare, Robert Hallam, ska ha sagt så här på en Amnestykonferens:

We are going to force the governments to act. And if they don’t, we will bring them down and create a democracy fit for purpose. And yes, some may die in the process.

Det verkar stämma, enligt en Youtubefilm från en Amnestykonferens i London för ”staff & volunteers” som hölls 4 februari 2019. Hallam talar där och säger exakt så efter tiden 6:45. I början av det tolv minuter långa anförandet säger han visserligen att det är hans personliga åsikter och inte Extinction Rebellions.

Hösten 2019 sade Hallam för övrigt att Förintelsen inte var så mycket att haka upp sig på. ” The fact of the matter is, millions of people have been killed in vicious circumstances on a regular basis throughout history”, ska han ha sagt till Die Zeit (bakom betalvägg) enligt referat i The Guardian . Han ska även ha sagt att Förintelsen var “almost a normal event”. Det som går att se av dessa citat utan prenumeration på Die Zeit finns här.

I en intervju 21 november 2019 i Der Spiegel tog Hallam dock tillbaka detta. Samma dag hade han också skrivit på Facebook:

I realise that in the interview 1 got sidetracked into an unnecessary debate about where the Holocaust sits in terms of horrific genocides. I see now my cultural insensitivity. I understand that such a debate is obscene and offensive, in particular for all those who remain haunted by memories of what occurred and for all those who lost people they loved.

I am sorry for the crass words that I used. I do not feel the need to apologise for drawing attention to the genocide that is happening now. We must learn from the past, from tragedies like the Holocaust and other genocides, to prevent the horror of the near future. Despite my poorly phrased statement, I still strongly demand action on the preventable genocide that so many are ignoring across the world.

Robert F. Kennedy Jr uttalade sig 2016 i filmen Climate Hustle av Christopher Rogers och Marc Morano om bl.a. bröderna Koch, som han ansåg borde fängslas som krigsförbrytare:

I think they should be in jail, I think they should be enjoying three hots and a cot at the Hague with all the other war criminals who were there.

Intervjuaren: What about politicians, people who deny (ohörbart)…

They’re selling out the public trust. I think those guys who are doing the Koch Brothers bidding and are against all the evidence of the rational mind, are saying that global warming does not exist., they are contemptible human beings, and that I wish there were a law you could punish them under. I don’t think there is a law that you can punish those politicians under, but do I think the Koch brothers should be prosecuted for reckless endangerment? Absolutely, that is a criminal offence and they ought to be serving time for it.

Intervjun gjordes redan 2014 och väckte viss uppmärksamhet redan då, t.ex. på denna webbsida. Kennedy publicerade efter detta en artikel i EcoWatch, där han bl.a. skrev:

I do, however, believe that corporations which deliberately, purposefully, maliciously and systematically sponsor climate lies should be given the death penalty. This can be accomplished through an existing legal proceeding known as ”charter revocation.” State Attorneys General can invoke this remedy whenever corporations put their profit-making before the ”public welfare.”

Den svenske miljöaktivisten Andreas Malm lär ha sagt att vi kommer att koka som ägg om inget görs i klimatfrågan. Och i hans bok med det långa namnet Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007) står det något åt det hållet på sidan 203:

Vad som är farligt med värmeböljor är mindre omtvistat: en värme som människokroppen inte är van vid. Särskilt illavarslande är värmen om den inte sjunker påtagligt under natten, då kroppen i normalfall ska få chansen att vila ut. Det kan leda till hypertermi, ett tillstånd där huden är blossande röd och torr, där svetten uteblir, urinen gulnar och delirier sätter in; om kroppens temperatur överstiger 42 grader börjar cellernas proteiner koka likt äggvita.

Det är underförstått att detta är vad som väntar när den globala uppvärmningen gjort att värmeböljor är det normala. Samme Malm intervjuades i Svenska Dagbladet den 18 oktober 2020, under rubriken ”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”, och han säger där:

Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?

SvD ändrade senare rubriken till det mildare ” Nu räcker det inte att sjunga Idas sommarvisa”.

Ekologen Daniel Botkin påstås ibland ha sagt detta: ”The only way to get our society to truly change is to frighten people with the possibility of a catastrophe.”

Men då har man missuppfattat saken. Botkin är ju skeptisk till alarmismen. Den citerade meningen syftar på hur hans mindre vetenskapligt stringenta kolleger såg på saken. Så här skrev Botkin i en artikel i Wall Street Journal 17 oktober 2007, ”Global Warming Delusions” (min fetstil / KET):

I’m not a naysayer. I’m a scientist who believes in the scientific method and in what facts tell us. I have worked for 40 years to try to improve our environment and improve human life as well. I believe we can do this only from a basis in reality, and that is not what I see happening now. Instead, like fashions that took hold in the past and are eloquently analyzed in the classic 19th century book “Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds,” the popular imagination today appears to have been captured by beliefs that have little scientific basis.

Some colleagues who share some of my doubts argue that the only way to get our society to change is to frighten people with the possibility of a catastrophe, and that therefore it is all right and even necessary for scientists to exaggerate. They tell me that my belief in open and honest assessment is naïve. “Wolves deceive their prey, don’t they?” one said to me recently. Therefore, biologically, he said, we are justified in exaggerating to get society to change.

Att döma av boken The Moon in the Nautilus Shell från 2012, så blev Botkin senare ännu mera kritisk till alarmismen. Här finns bl.a. en passus som jag själv har citerat som jag tror är viktig i debatten om hur arter utrotas p.g.a. klimatförändringar. Motsatsen är förmodligen det vanligaste, dvs. anpassning när miljön förändras, annars skulle livet på jorden nog inte har klarat sig så länge som det har gjort:

Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, p. xiii.)

Åter till de citat man ofta stöter på i debatten. Professor Chris Folland vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research var huvudförfattare och medförfattare till åtskilliga av IPCC:s rapporter. Han påstås ha sagt följande 1992 eller 1993: “The data doesn’t matter. We’re not basing our recommendations on the data. We’re basing them on the climate models.”

Läkaren och elingenjören Charles Battig, med band till Heartland Institue bl.a., försökte få detta citat bekräftat och fick enligt Battigs egen blogg detta brev som svar. Där förklarar Folland att detta var sant när han skrev det 1993, men att man numera (2014) har mycket mera data att utgå ifrån. Han skriver bl.a. i brevet:

At that time, the key driver for nations’ concern about climate change was indeed mostly driven by model projections of global warming. The attached published letter written in an Institute of Physics journal by myself and one of the then IPCC Working Group 1 coordinators tried to accurately reflect the general view at that time (1993). It reflects accurately what I was trying to say the year or so before. Please quote these words as appropriate – but they were only appropriate in the early 1990s. This view was soon to change greatly; notice that the letter looks forward at its end to a greatly increased importance of climate data to the climate change debate, and to nations’ policy actions and concerns. The situation is now very different and has been since about 1995. Up to 1993, there were no published detection and attribution studies.

Man hade förstås gärna läst texten som citatet ska vara hämtat ifrån i sin helhet. Man kan inte vara säker på att Folland bekräftar hela citatet, t.ex. den inledande meningen ”The data doesn’t matter”.

Al Gore gjorde 2006 en omdiskuterad film om klimatförändringar, An unconvenient truth (textavskrift här). En domstol i England beslutade i oktober 2007 att filmen inte fick visas i engelska skolor om man inte kommenterade nio felaktigheter som fördes fram (se artikel i The Guardian). Förutom dessa osakligheter hade Gore också ett märkligt sätt att citera. I filmen säger han (min fetstil / KET):

There was a massive study of every scientific article in a peer-reviewed
journal written on global warming for the last 10 years. And they took a big sample of 10%, 928 articles.
And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that it’s a serious problem? Out of the 928, zero. The misconception that there’s disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small group of people. One of their internal memos leaked. And here’s what it said, according to the press. Their objective is to reposition global warming as theory rather than fact. This has happened before. After the Surgeon General’s report. One of their memos leaked 40 years ago. Here’s what they said. ”Doubt is our product, since it is the best means of creating a controversy in the public’s mind.” But have they succeeded? You’ll remember that there were 928 peer-reviewed articles. Zero percent disagreed with the consensus.

Det Gore här citerar, ”doubt is our product”, är inget som har med fossilbränsleindustrin att göra, vilket han ju inte säger rent ut men låter vara underförstått. Citatet finns i ett internt dokument från tobaksföretaget Brown & Williamson och offentliggjordes 1994 i samband med de stora rättegångarna mot tobaksbolagen som då pågick. Det kan inte gärna ha läckt ut 40 år tidigare (1967) eftersom det då inte ens fanns; det skrevs 1969. Gore blandar också ihop detta med den beryktade studie, eller snarare artikel i Science av Naomi Oreskes från 2004, som hävdade att 100 procent av alla vetenskapliga artiklar i ämnet stöder tanken på att global uppvärmning beror på människans användning av fossila bränslen.

Det är sällan forskare talar om att ”science is settled” eller ”science is unequivocal” och liknande. De flesta seriösa forskare inser att vetenskapen alltid ifrågasätter sina egna resultat och dementerar, bekräftar eller förfinar sina slutsatser, helt eller delvis. Politiker och aktivister säger däremot detta ofta.

Barack Obama sade t.ex. så här vid ett tal på Wal-Mart i Mountain View i Kalifornien 9 maj 2014, apropå National Climate Assessments tredje rapport (video här):

Hundreds of scientists, experts and businesses, not for profits, local communities, all contributed over the course of four years. What they found was unequivocally that climate change is not some far off problem in the future, it is happening now, it is causing hardship now, it’s affecting every sector of our economy, and our society. More severe floods, more violent wildfires, it’s already costing cities and states and families and businesses money. You’re in California, you’ve seen these effects firsthand, you know what’s happening, and increasingly more and more Americans do, including, by the way, many republicans, outside of Washington, so, unfortunatelty inside of Washington we still got some climate deniers, who shout loud, but they’re wasting everybody’s time on a settled debate, climate change is a fact. (Min fetstil / KET.)

Som nyvald president sade Barack Obama följande, 18 november 2008 (se länk här eller här):

Few challenges facing America and the world are more urgent than combating climate change The science is beyond dispute, and the facts are clear. Sea levels are rising. Coastlines are shrinking. We’ve seen record drought, spreading famine, and storms that are growing stronger with each passing hurricane season. (Min fetstil / KET.)

”Beyond dispute”, säger Obama, men just dessa påståenden har många påvisat att de inte stämmer, i varje fall inte som följd av global uppvärmning. Se t.ex. denna artikel om bl.a. skogsbränder, stormar, m.m.

Avslutningsvis kan en annan amerikansk president, Thomas Jefferson, få vittna om att klimatet (eller vädret) förändrades redan för drygt 200 år sedan. Jefferson påstås ibland ha sagt ungefär följande: ”I remember when I was a small boy, say 60 years ago, snows were frequent and deep every winter. A change in our climate is taking place, snows are less frequent and less deep.”

Jag har inte hittat exakt dessa formuleringar i ett enda sammanhang, men några mycket snarlika på olika ställen. I ett brev till Dr Chapman från 11 december 1809 skriver Jefferson (min fetstil / KET):

I remember that when I was a small boy, (say 60 years ago,) snows were frequent and deep in every winter to my knee very often, to my waist sometimes – and that they covered the earth long. And I remember while yet young, to have heard from very old men, that in their youth, the winters had been still colder, with deeper and longer snows.

Ett par rader längre ned i brevet skriver han: ”The change in our climate is very shortly noticed in the Notes on Virginia, because I had few facts to state but from my recollections, then only of thirty or thirty-five years.” (The Writings of Thomas Jefferson Being his Autobiography, Correspondence, Reports, Messages, Adresses, and other Writings, Official and Private, Vol V, 1853, s. 487, 488.)

I Jeffersons bok om Virginia (skriven 1781–82) hittar jag följande (min fetstil / KET):

A change in our climate, however, is taking place very sensibly. Both heats and colds are become much more moderate within the memory even of the middle aged. Snows are less frequent and less deep. They do not often lie, below the mountains, more than one, two, or three days, and very rarely a week. They are remembered to have been formerly frequent, deep, and of long continuance. The elderly inform me, the earth used to be covered with snow about 3 months in every year. The rivers which then seldom failed to freeze over in the course of the winter, scarcely ever do so now. This change has produced an unfortunate fluctuation between heat and cold, in the spring of the year, which is very fatal to fruits. (Jeffersons’s Notes on the State of Virginia; with the Appendixes Complete, 1800, s. 86.)

Till Granskningsnämnden om Attenboroughs klimatfilm

(I går anmälde jag David Attenboroughs TV-program ”Klimatkrisen”, som sändes i torsdags i SvT, för Granskningsnämnden, eftersom det är osakligt och inte allsidigt redovisar det vetenskapliga läget i klimatfrågan. Anmälans diarienummer är 20/03971.)

Härmed anmäler jag programmet ”Planet under press: David Attenborough: Klimatkrisen”, som sändes 3 september i SvT 2 kl 18.30 samt 00.45 (4/9), även på SvT Play till den 18 oktober. Programmet har även sänts 2019.

På er hemsida står att ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.” Det anser jag har skett här. Det står även att ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Jag yrkar på att programmet fälls för osaklighet/partiskhet och att ett balanserande program bör sändas.

Granskningsnämnden brukar inte bry sig om vad tillfälligt medverkande säger i ett program, eftersom kraven på opartiskhet och saklighet anses kunna ställas lägre där än för företrädare för programföretaget. Här är det dock inte primärt frågan om enskilda röster utan om programmets huvudtes, framförd av programledaren Attenborough, som utmålar bilden av det vetenskapliga forskningsläget i klimatfrågan som ”unequivocal” (otvetydigt, entydigt). Detta torde bryta mot avtalet med staten och kravet på opartiskhet.

Min yrkan här är givetvis inte att programmet inte borde sändas; bara att andra röster måste redovisas i en fråga som är omstridd. Att ge sken av att frågan inte är omtvistad (unequivocal) är inte att leva upp till hur SvT presenterar detta program på webbsidan: ”Av världsledande experter får vi all fakta om klimatkrisen och den globala uppvärmningens effekter.” Men i programmet är det enbart en sida från den vetenskapliga forskningen som redovisas som trovärdig. Allt annat presenteras som dumheter, utan att sådana forskningsresultat ens tas upp. Det är illa, eftersom forskningsläget är långt ifrån entydigt.

Inom FN:s klimatpanel IPCC finns t.ex. flera forskare som inte håller med om det som sägs i detta program, t.ex. om ökande antal stormar, översvämningar etc., liksom om det hot klimatförändringar utgör – är de ett stort hot eller ett litet? Är de ett hot över huvud taget? Här är exempel på några forskare som medverkat eller fortfarande medverkar i FN:s klimatpanel, men som inte håller med om detta katastrofscenario, som man kunde ha intervjuat om man velat förmedla ”all fakta om klimatkrisen”:

Christopher W. Landsea, Lee C. Gerhard, Aynsley Kellow, Yury Izrael, Robert E. Davis, Peter Dietze, Eigil Friis-Christensen, Roy Spencer, John Christy, Miklos Zagoni, Rosa Compagnucci, Richard Courtney, Mike Hulme, John T. Everett, Tom V. Segalstad,, Madhav Khandekar, Vincent Gray, David Wojick, Hans H.J. Labohm, Philip Lloyd, Hajo Smit, Richard Tol, Richard Lindzen, Anthony Lupo, Tad Murty, Indur M. Goklany.

Se t.ex. vad ovannämnde professor Mike Hulme skriver på sin webbsida: [länk] Eller vad orkanforskaren Christopher W. Landsea skrev, när han tyckte att IPCC gått för långt i katastroftänkande och avbröt samarbetet med nätverket: [länk]

Granskningsnämnden brukar hävda att man inte kan ingripa mot eller kritisera program som ”utgår från etablerad vetenskap och beprövad erfarenhet”. Men det gör inte programmet. Attenborough ansluter sig inte ens till vad FN:s klimatpanel IPCC säger, och denna brukar ju ofta anses stå för etablerad vetenskap. Men klimatpanelen IPCC:s röster är mycket mindre dramatiska och tar upp många fler aspekter av frågorna, t.ex. detta med mängden skrogsbränder, översvämningar, stormar m.m. Klimatpanelen skriver t.ex. i Fifth assessment report att: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report, 2013/14, kapitel 2, sid. 216). Liknande skrivningar finns om översvämningar m.m. I nämnda rapport på sid. 928 skriver man:

”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. […]Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change.”

Detta bryr sig uppenbarligen inte Attenborough om. Gör SvT det? Programmet innehåller en mängd felaktigheter och missvisande uppgifter, så jag kan naturligtvis inte dra upp samtliga. Låt mig bara nämna några enskildheter:

• Vid tiden 0:35 säger Naomi Oreskes: ”For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future.” Vem som skulle anse det framgår inte; knappast vetenskapsmän. Klimatförändringar har ju skett under hela jordens historia. Hur skulle annars små och stora istider ha uppstått eller värmeperioder som den romerska värmeperioden ca 250 f.v.t. till 400 eller den medeltida värmeperioden (ca år 1000–1300)?

• Astrofysikern Jim Hansen säger vid tiden 18:40 i filmen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years”. Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut.

• I filmens 9:e minut visar Attenborough döda fladdermöss (flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge och har troligen inte med klimatförändringar att göra, däremot har det med Australiens sedan länge extrema klimat att göra. Fenomenet med flyghundarna beskrevs redan på 1700-talet av den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring:

”An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere.” (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

• Från 12:e minuten visas bilder från skogsbränder. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Skildringen av bränderna är kanske riktig, men har de verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. denna statistik hos NIFC, The National Interagency Fire Center: [länk]), åtminstone i antal.

Doerr & Santing skriver också i en artikel publicerad av Royal Society:
”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.” Se [länk].

Se även denna artikel i Dagens Nyheter 24 juli 2018: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.” Se [länk].

• Vid tiden 17:25 säger klimatforskare Andrew Shepherd: ”In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.”

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

”The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade.” (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en period när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan. Lassen & Thejll (2005) redovisar forskning (rörande Island och Nordatlanten) om ett isminimum på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel under perioden 1600–1900. Se PDF här: [länk].

Moffa-Sánchez och Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volym 8, 2017) undersökte arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt dem torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt om den ska ge ”all fakta om klimatkrisen”.

• Man besöker sedan Louisiana och konstaterar att mark stor som en fotbollsplan översvämmas var 45:e minut pga. havsnivåhöjningar. Man nämner dock inte att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på ca 3 mm per år samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en relativ havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Här kan man se den relativa landsänkningen med 9 mm per år sedan 1930 (extrapolerat från tiden 1947–2019): [länk].

• I filmens 22:a minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepåfrestningar. Det tycks inte stämma alls med många forskares data, t.ex. Yan et al. (2019), som beskriver reven i Sydkinesiska havet:

”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” Se [länk].

Andra forskare, som inte är så oroade över korallreven, är t.ex. Mike Fox och Jen Smith et al., som kommit fram till att reven vid Palmyraatollen t.ex. återhämtar sig väl efter värmeperioder: ”Despite extreme heating, corals were able to recover without experiencing widespread mortality. These findings certainly provide an important counterpoint to the general decline in reef health being reported globally.” Se artikel om studien: [länk].

En mexikansk studie från 2017 visade att en art av koraller i östra Stilla havet tillväxte väl efter lokala värmeböljor: ”… Pocillopora corals from the northeast tropical Pacific are increasing their capacity to tolerance frequent thermal anomalies, which is quick recovery followed by growth activity.” Studien täckte tre år, författarna reserverar sig dock för hur effekterna kan se ut på längre sikt. Se [länk].

Fysikern och marinforskaren Peter Ridd, tidigare vid James Cook University i Australien, hävdar i flera artiklar att korallerna i Stora barriärrevet inte har minskat sin kalcifieringshastighet under de senaste 20 åren, t.ex. i denna artikel: [länk].

Ridd skriver också i boken Climate Change: The Facts (2017), sid. 12, att korallerna tycker om värme: ”Corals are essentially a tropical species and the best corals live in the hottest places. Which is why there are some corals in Queensland that are regularly temperature stressed. In Moreton Bay near Brisbane, for example, they are stressed because the temperature gets too low in winter.”

Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad. Och när filmen inte gör det, så borde SvT göra det.

• Har den globala uppvärmningen avstannat? I filmen 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Broun var kanske aningen tidigt ute 2001, men det är inte dummare än att FN:s klimatpanel IPCC i t.ex. sin Fifth assessment report skriver om saken på åtminstone fyra ställen. På sid. 61 har man en faktaruta om 15 års brist på temperaturökning: ”Climate Models and the Hiatus in Global Mean Surface Warming of the Past 15 Years”.

På sid. 15 skriver man: ”The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability …”

Om orsakerna till detta säger man bl.a.: ”There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing …” FN:s klimatpanel IPCC menar alltså att man kan ha överdrivit klimatets känslighet för växthusgaser.

• Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Men Mike Hulme, som ingår i IPCC:s nätverk, har sagt i ett mail som läckte ut i den s.k. Climategateskandalen: ”… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere …” (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari, 2002.) Se Hulmes mail här: [länk].

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare: ”From a quarter to half of Earth’s vegetated lands has shown significant greening over the last 35 years largely due to rising levels of atmospheric carbon dioxide.” Se [länk].

• När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter. En bedömare menar att 1 gigaton metan skulle kunna avsöndras från permafrosten till år 2100. Men sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli ca 13,5 gigaton. Se [länk] och [länk].

• Sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Ett program som vill förmedla ”all fakta om klimatkrisen” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor: De har en ojämn energiproduktion och kan knappast vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar, som här vid tre solenergianläggningar i Kalifornien: [länk till PDF]. Solpanelerna kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut orsakar de miljöfarligt avfall.

Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss, som ju ska bevaras för mångfaldens skull. Även vindkraftverken innehåller miljöfarliga ämnen, som måste tas om hand på något sätt vid demontering. Se följande om sjöfåglar och vindkraftverk: [länk].

Om flygande insekter och vindkraftverk: [länk till PDF].

Om migrerande fladdermöss och vindkraftverk: [länk].

Slutligen: SvT borde göra program för att belysa sakfrågan från flera håll än bara från personer med ett ensidigt katastrofperpektiv. På nämndens webbsida står som sagt: ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Ett sådant borde snarast sändas.

SvT borde också, om programmet fälls i nämnden, i t.ex. nyhetsprogram nämna att det fällts och beröra några av punkterna ovan, där felaktigheter och missvisande uppgifter beskrivits.

Karl-Erik Tallmo

Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

kommunistiska_manifestet_small

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska gjordes av bokhandlaren Per Götrek 1848 och fick titeln Kommunismens röst. En underrubrik är ”Folkets Röst är Guds Röst”. Skriften kostade 8 skilling banko, vilket enligt Rodney Edvinssons ”Prisomräknare” torde motsvara ungefär 20 kr idag. Det i artikeln citerade avsnittet om ”gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung” översatte Götrek med ”radikal reorganisation af den nuwarande samhällsordningen”.

Australiska skogsbränderna är fasansfulla men inte unika

Man bör nog inte skylla bränderna i Australien på klimatförändringar. Åtminstone går det inte att säga det nu, medan de pågår. Kanske om 30 år, när de kan sättas in i ett sammanhang. Annars har det varit minst lika varmt som nu i Australien, t.ex. 1939, 1909 och 1896. Och avsevärt större arealer har brunnit än nu.

Australian Bureau of Meteorology hävdade i australisk TV nyligen att den 17 december var den hetaste dagen som uppmätts, 40,9 grader Celsius. Det var tydligen ett medelvärde av heta och något svalare platser på Australiska kontinenten. Annars kan man se högre lokala temperaturer i deras egen statistik: den 2 januari 1960 var det 50,7 grader Celsius i Oodnadatta i South Australia. 1909 hade Bourke i sydöstra Australien (New South Wales) 125 grader Fahrenheit (51,6 Celsius), enligt ett klipp ur Goulburn Evening Penny Post, 5 januari 1909 (eller skärmdump).

1896 var också extremt varmt, men mätmetoderna var förmodligen mer osäkra. The New York Times meddelade dock 18 augusti 1896 att Adelaide i januari samma år haft 127 grader Fahrenheit (52,7 Celsius).


NYT1896mindre

New York Times skrev om hettan i Australien den 18 augusti 1896.

Och även för den nu aktuella dagen 17 december 2019 visade Bureau of Meteorology (se videon från 18 december) upp lokala temperaturer på Lajamanu 46 grader, Trepell 45,1 grader, Rabbit Flat 45,8 grader, Jervois 45,6 grader, Longreach 45,3 grader, Birdsville 46,1 grader och Ceduna 46,5 grader (Celsius).


BOM 17 dec temperaturer dump2

Från Australian Bureau of Meteorologys video 18 december 2019.

50,7 på Oodnadatta Airport 1960 och 51.6 i Bourke 1909 är ju fortfarande högre lokala mätningar. Samtidigt kan man ju fundera över om Oodnadatta Airport kan vara missvisande med tanke på heat island-effekten (att bebyggda områden oftast är varmare än omgivande landskap). Men detta kanske man har kompenserat för.

Frågan är förstås vad man kan utläsa av att temperaturmedelvärdet för hela australiska kontinenten nu nått rekordet 40,9 grader Celsius, jämfört med det gamla rekordet från 2013, då man uppmätte och räknande fram ett medelvärde på 40,3 grader. Rekordet utgörs alltså av 0,6 grader högre temperatur. Vad detta beror på är ju svårt att säga. Kanske har man räknat med några fler platser med 45-gradig värme än 2013. Kanske har man räknat samma antal platser som 2013 men att några nu varit ett par grader varmare än tidigare. Signifikansen är oklar.

När det gäller skogs- och markbränderna, så är jämförelser som den nedan från Statista vanligt förekommande just nu, men de är missvisande. I grafiken ursprungligen betitlad ”Acres burnt in recent major wildfire events”, senare kallad ”Acres burnt in selected recent major wildfire events”, går man bara tillbaka två år och jämför väldigt olika förhållanden i olika länder. Australien har alltid varit extremt och dessutom betydligt extremare än i år. 1974/75 brann otroliga 117 miljoner hektar.


statista_from_lasses_tread

Statista borde ha jämfört Australien med Australien, som är en extrem brandkontinent, och gått tillbaka flera år än två.

Man hör och läser ofta också att bränderna som pågår nu är de värsta någonsin. Och visst är de fruktansvärda, inte bara p.g.a. av själva elden utan även genom att mängder av människor långt från bränderna utsätts för farlig rök. Men det har varit värre vad gäller avbränd yta. Förstörda värden kan mycket väl vara större nu än förr, eftersom folk bor tätare och har dyrare ägodelar som förstörs.

Man tycker ändå att de som nu hävdar att detta är det värsta som hänt, borde kunna minnas säsongen 2002/03, då det brann 21 miljoner hektar (enligt Australian Bureau of Statistics).


australien DN dumpx1_ny

Dagens Nyheter skrev mycket om bränderna 2002/03 bl.a. ovanstående.
Se även artiklar här, här och här.

1974–75 brann som sagt ofattbara 117 miljoner hektar eller 15 procent av Australiens totala landarea (inklusive där man anlagt moteld). Anledningen till detta är förmodligen inte klimatförändringar, utan klimat. Australien har ett av jordens mest extrema klimat. Bureau of Statistics skriver om detta:

For example, in 1974-75, following lush vegetation growth due to heavy rainfall in the previous two years, over 117 million ha or 15% of the total land area of the continent was burnt in central Australia during the fire season […] These fires are part of the natural cycle and also a tradition in Aboriginal people of the region. Up to 50% of the northern Australian landscape is burnt each year, and most areas are burnt at least once in every three years (Anderson 1999).

Traditionellt har man i hundratals år varit van att hantera dessa situationer genom att bl.a. bränna bort torrt material i markerna i förebyggande syfte. Det sägs att man av miljöskäl inte fått göra det under senare år. Några olika uppfattningar om den saken finns här, här, här och här.

Australian Bureau of Meteorology publicerade för några år sedan webbsidor, där man kan läsa mer om historiska bränder i Australien, t.ex. Black Friday 1939, Hobart-bränderna 1967, de enorma bränderna 1974-75, Eastern Seabord 1994 m.m.

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]

(Den här artikeln refuserades av sex tidskrifter, av vilka jag tidigare medverkat i två. Så nu publicerar jag den på bloggen istället.)
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Dessutom: Om en eller en och en halv grads höjning av medeltemperaturen skulle medföra dramatiska förändringar, kanske t.o.m. katastrofer på vissa håll – borde vi då inte redan ha erfarit sådana drastiska händelser de senaste hundra åren, eftersom en temperaturhöjning av motsvarande storlek redan skett? Som nämnts ovan anser inte ens IPCC att enstaka extrema väderhändelser kan knytas till klimatförändringar.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

Dör tusentals arter ut varje år?

I debatten om klimatet och biologisk mångfald cirkulerar det en mängd fantasisiffror om att tusentals djur- och växtarter förvinner från jorden varje år. Redan 2007 skrev t.ex. ordföranden i FN:s Convention on Biological Diversity, Ahmed Djoghlaf:

Every hour, three species disappear. Every day, up to 150 species are lost. Every year, between 18,000 and 55,000 species become extinct. The cause: human activities.

På webbplatsen Center for Biological Diversity hävdar man att några dussin arter dör ut varje dag: ”Scientists estimate we’re now losing species at up to 1,000 times the background rate, with literally dozens going extinct every day.”

I maj kom en rapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) som uppmärksammades stort i medierna. Titeln är The Global Assessment Report on Biodiversity and Ecosystem Services. IPBES är en FN-organisation ungefär som IPCC (FN:s klimatpanel). Enligt rapporten står vi nu inför en massutrotning av arter, och det sker snabbare än det gjort på 10 miljoner år.

Jag laddade ned sex av de åtta PDF-filer som innehåller IPBES-rapporten, i hopp om att finna exempel på vilka arter som utrotats (filerna finns här). När det nu talas om att det pågår en massutrotning och att tusentals arter hotas, borde man väl kunna hitta några exempel.

Jag hittade till sist ett enda exempel i IPBES-rapporten. Man nämnde en sköldpadda på Galapagos (Pinta, chelonoidis abingdoni), som skulle ha försvunnit 2012. Annars så nämndes kanske en handfull arter med namn, men det gällde då alltid arter som var invasiva eller dylikt, inte exempel på utrotade arter. Man skriver så här (IPBES Summary for policymakers, draft version, IPBES 7:10 add 1, sid 14.):

The global rate of species extinction is already at least tens to hundreds of times higher than the average rate over the past 10 million years and is accelerating (established but incomplete) {2.2.5.2.4} (Figure SPM.3).[Not 1]

Men i nästa mening låter det mindre dramatiskt: ”Human actions have already driven at least 680 vertebrate species to extinction since 1500.” Siffrorna har man tagit från International Union for Conservation of Nature (IUCN), närmare bestämt från deras s.k. red list, enligt Wikipedia ”the world’s most comprehensive inventory of the global conservation status of biological species”.

I IPBES-rapportens kapitel 5, sid 81, hittar jag följande:

Extinction statistics tell the story: 21% of all mammals, 13% of birds, 15% of reptiles, 30% of amphibians and 400 languages have gone extinct (Loh & Harmon, 2014). [Not 2]

Jag letade upp artikeln: Loh, J., & Harmon, D. (2014). ”Biocultural Diversity. Threatened species, endangered languages”, WWF Netherlands.

Artikeln verkar aningen besynnerlig; man jämför utrotning av däggdjur, fåglar och kräldjur med hur språk försvinner. Arter och språk tycks egentligen inte ha särskilt mycket med varandra att göra. Loh & Harmon använder helt enkelt matematiska modeller från artberäkningar (sådana som använts för red list) för att på liknande sätt beräkna hur språk hotas, försvinner eller transformeras.[Not 3]

Jag undrar om Loh & Harmons artikel ens räknas som akademisk. WWF:s uppsatser betraktas oftast som grey literature, vilket IPBES erkänner att man använder sig av (se sid. 55 i kap. 1, draft version):

… grey literature was not excluded from output results and held to the same criteria as all other literature and publications.

De där procentsatserna ovan, som skulle gälla utrotade arter enligt IPBES’ citat, finns mycket riktigt med i Loh & Harmon, sid 34, men där står det inte att det skulle röra sig om utrotade arter, utan om hotade:

The analysis indicates that at least a quarter of the world’s languages are threatened with extinction (CR, EN or VU), assuming that no data deficient (DD) language is threatened, compared with at least 21% of mammals, 13% of birds, 15% of reptiles and 30% of amphibians, the most threatened class of vertebrate.

Tydligen har man räknat ihop data för CR (= Critically endangered), EN (= Endangered) och VU (= Vulnerable) för att få dessa procentsiffror. Men i IPBES-rapporten citeras det som om siffrorna gäller utrotade arter.

Jag slog också i databasen på IUCN:s hemsida i deras red list. Här fann jag till sist artnamn. Slår man på extinct (inte bara hotade arter alltså) under de senaste tio åren, så får man 426 träffar. 872 arter ska det vara sedan år 1500, enligt IPBES kap. 2.2 sid 51. Skulle alltså hälften av utdöendet ha skett de senaste tio åren?[Not 4]

Om jag för samma tio år (2010–2019) kryssar för kriteriet ”climate change & severe weather” får jag träff på 26 arter, med latinska namn och allt. Men märkligt nog, när jag kollar flera av dessa i Wikipedia, så står det att de ansågs utrotade på 1920-talet eller 1840-talet osv. Och Wikipedia anger källan till detta vara – IUCN!

Det tycks vara så att en art som IUCN ett visst år deklarerar som utrotad (publication year) kan ha försvunnit långt tidigare. Det är själva beslutet som kommit detta år, inte utrotningen. Man kan bland IUCN:s sökresultat klicka på varje enskild art och sedan komma till en sida om bara den arten. En bit ned på denna sida finns rubriken Assessment information in detail, där man kan hitta last year seen och previously published red list assessment.

För t.ex. växten Cyanea dolichopoda (som enligt databasen ska ha försvunnit p.g.a. klimat- och väderfaktorer) ser det först ut som om den utrotats 2016 (publiceringsdatum). Vid närmare kontroll observerades den senast 1992 och förklarades tidigare utrotad redan 2003.

Ödlan Chioninia coctei publicerades som extinct 2013, men man hittar under detaljerad information att den senast observerades 1912 och förklarades utrotad första gången 1988 (även den p.g.a. av klimat- och väderfaktorer).

Mollusken Pseudamnicola desertorum ser vid första påseendet ut att ha förvunnit 2010 (publiceringsdatum), men under Assessment information in detail ser man att den senast observerades på 1800-talet (närmare tidsangivelse än så finns inte). Även denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Grodan Craugastor omoaensis publicerades som utrotad 2019. Under Assessment information in detail ser man att den senast observerades 1974 och klassificerades som allvarligt hotad (CR) 2004. Också denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Hur var det förresten med sköldpaddan på Galapagos (chelonoidis abingdoni), som jag nämnde i början och som enligt IPBES skulle ha försvunnit 2012? När jag söker i IUCN:s databas, finner jag att den senast observerades 1972 och förklarades utdöd i vilt tillstånd 1996.

Så mycket tycks ändå stå klart att vi knappast upplever någon massutrotning, där hundratals eller tusentals arter just nu utrotas varje år. Vad som kan hända i framtiden är ytterst osäkert, eftersom de förutsägelser som t.ex. IPBES gör bygger på datormodeller, ungefär som när IPCC gör sina ”projections” om klimatet.

__________________________________________

Noter, december 2019:

Not 1: Sedan denna text skrevs har SPM final version kommit, se denna länk. De ovan citerade avsnitten är desamma i final version.

Not 2: Kapitel 5 finns ännu inte i final version.

Not 3: Det närmaste författarna kommer något mera direkt samband mellan språk och arter är när man menar att kunskap om bevarandet av vissa djurarter finns hos personer som bara talar ett språk som håller på att försvinna. Därigenom skulle ett språks försvinnande också kunna bidra till en arts försvinnande.

Not 4: När jag gör om sökningen i IUCN:s databas i december 2019 får jag 877 utrotade arter sedan 1500. Och de senaste tio åren 435 träffar. Om jag lägger till sökkriteriet ”Climate change & severe weather” får jag denna gång 28 träffar. Samtliga parametrar som verkar ha med mänsklig aktivitet att göra ger resultatet 275 arter (244 djurarter och 31 växter) de senaste tio åren (men som framgått ovan är publiceringsdatum och faktiskt datum för artens utdöende två olika saker). Kategorierna som kan räknas som mänsklig påverkan är:

1. Residential & commercial development; 2. Agriculture & aquaculture; 3. Energy production & mining; 4. Transportation & service corridors; 5. Biological resource use; 6. Human intrusions & disturbance; 7. Natural system modifications; 9. Pollution.

Om climate change & severe weather ska räknas hit som mänsklig påverkan är förstås i högsta grad en fråga för debatt. Siffran totalt är 268 utan climate change & severe weather och 275 om man räknar med denna kategori. Siffran borde ju vara 296 (268 + 28), men kanske överlappar några kategorier varandra så att de inte gärna kan räknas flera gånger.

På webbsidan Summary Statistics länkar IUCN till tre PDF:er med siffror gällande djur, växter och övrigt (bl.a. svampar). Man skriver att genom att addera två kolumner, EX (Extinct) samt EW (extinct in the wild), kan man få fram totala antalet utrotade arter sedan år 1500:

”Combining the total numbers of EX and EW species gives the total number of actual extinctions recorded (since 1500 AD); when CR(PE) and CR(PEW) species are also included, the resulting figure is an estimate of number of recent extinctions when uncertainty is taken into account.”

CR(PE) betyder Critically Endangered Possibly Extinct och CR(PEW) betyder Critically Endangered Possibly Extinct in the Wild.

I de tre PDF:erna finns siffrorna 792 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för djur; 158 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för växter. För svampar m.m. är siffrorna 0 (EX+EW) och 0 för för CR(PE) och CR(PEW).

Här blir således totalsiffrorna (EX+EW) för utrotade djur- och växtarter sedan år 1500 792+158 = 950. Räknar man bara EX blir siffran 754 (djurarter) + 123 (växtarter) = 877.