97 procent av forskarna är eniga om klimatet – eller?

I ett par år har jag försökt undvika att skriva den här artikeln. Utgångspunkten är nämligen helt felaktig, så därför bör man inte acceptera att föra diskussionen på den nivån. Det handlar om petitioner och om 97 procents konsensus inom klimatforskningen. Sådan procenträkning är främmande för seriös forskning och har inget med sanningssökande att göra. Men med jämna mellanrum fortsätter det här argumentet att dyka upp i debatten, nu senast i samband med IPCC:s nya rapport AR6 sensommaren 2021.

I cirka 17 år har vi nu fått höra att det råder 97 procents eller rent av 100 procents konsensus om att klimatet blir varmare och att det är människan som förorsakat det genom fossilbränning och koldioxidutsläpp. Nu senast var det (återigen) Dagens Nyheter som skrev om ”klimatförnekelse” och hävdade att ”97% av aktiva klimatforskare som publicerar klimatvetenskapliga rapporter stöder konsensusuppfattningen”. Man länkade i den meningen till en webbsida från NASA.

Jag ska försöka förklara varför utgångspunkten om vetenskaplig konsensus som sanningsindikator är bedräglig.

Från politiken är vi ju vana vid att rösta, majoriten får rätt. (Eller åtminstone rätt att bestämma.) Inom vetenskap och forskning ser det inte ut så. En forskare kan ha rätt och 100 fel eller tvärtom. Dessutom kompliceras bilden av att man kan ha delvis rätt och delvis fel, forskningen kan vara något på spåren utan att ha förstått sammanhangen helt och hållet.

Ett av de mera välkända exemplen på det är Ignaz Semmelweis, förlossningsläkare vid Allgemeines Krankenhaus i Wien, som 1847 hade helt rätt vad gällde smitta och nödvändigheten av att medicinstudenterna tvättade händerna sedan de utfört obduktioner innan de gick till barnbördsavdelningen, där förekomsten av mödrar med barnsängsfeber och påföljande dödsfall var hög. När Semmelweis fick medicinstudenterna att tvätta händerna innan de gick till barnbördsavdelningen minskade mortaliteten i barnsängsfeber. Men ingen trodde på ett samband. Semmelweis hade helt rätt vad gällde smittan, men på hans tid kände man ännu inte till bakterier och virus. Man kan alltså ha rätt men på ett ofullständigt sätt. Och Semmelweis blev extremt motarbetad av kolleger och vetenskapsmän och slutade sina dagar på mentalsjukhus – delvis kanske pga hur han blev behandlad av dåtidens konsensuskultur. (Även Jenners tidiga försök med vaccination skedde utan kunskaper om bakterier och virus.)

Siffror har ju alltid funnits med i vetenskapliga diskussioner, inte minst när det gäller dagens debatt om klimat och klimatförändringar. Det relevanta här är förstås siffror som gäller fysikaliska och kemiska förlopp i t.ex. haven, atmosfären eller isen i Antarktis. Den naturvetenskapliga matematiken helt enkelt.

Men så finns det en annan sorts siffror som hela tiden används i debatten och som inte har ett dugg med fysikaliska och kemiska förlopp att göra. Det är när man som argument försöker visa hur många tusen artiklar som anses styrka en viss sak eller hur många forskare som skrivit på en petition för den ena eller andra ståndpunkten. Det här borde ju inte lura någon tänkande människa. Vetenskap är inte som när man röstar i melodifestivalen. Det är inte heller som när man i riksdagen röstar om hur man tycker att t.ex. statsbudgeten ska utformas. Där finns det ju utrymme för åsikter och olika visioner om hur man anser att samhället ska se ut och vilka områden som bör prioriteras osv.

I en debattartikel i Dagens Nyheter 30 oktober 2019 beklagar statsvetarna Marie Demker och Ulf Bjereld att ”kampen om ’sanningen’ snarare än kampen om politiska visioner ställs i centrum” i debatten och de nämner en rad exempel som klimat, invandring, brottslighet, genusvetenskap. Man ser det som ett problem att debatten underordnas ”frågan om vad som är sant snarare än att ge politiska och ideologiska svar”. Det är oroande när akademiker har en så lättsinnig syn på kunskap och sanning, som ju verkligen borde överordnas visioner. Annars kommer ju visionernas förverkligande att byggas på lösan sand.

Det vore nu lätt att argumentera genom att säga att politik är åsikter, medan vetenskap är sanning. Men så enkelt är det inte. För vetenskapen strävar förstås efter att beskriva verklighetens olika fenomen och processer så korrekt och exakt som möjligt, så sanningsenligt som möjligt. Men det betyder också att man ofta får nöja sig med närmevärden, t.ex. kanske det inte finns mätinstrument som är tillräckligt exakta för att de forskningsresultat där värden från dessa använts ska bli mer än ungefärliga.

Det kan också vara så att den vetenskapliga förståelsen av en viss process inte är fullständig, vetenskapen kanske inte känner till alla faktorer som spelar in i processen ifråga. Då blir forskningsresultatet förstås också state of the art, så bra som det kan bli just nu, där vetenskapen nu befinner sig i historiens utveckling.

I det sammanhanget är det ändå en viss hjälp om man kan ana vad man ännu inte vet, om det åtminstone finns en fråga. Svårare är det när det finns faktorer som ännu är helt oupptäckta, som kanske många decennier senare kommer att kullkasta en del av forskningen – eller komplettera den. Det finns, som det brukar heta, known unknowns, men också, vilket är lömskare, unknown unknowns.

Därför är det också så dumt att hävda att science is settled, att vetenskapen är avgjord och fastslagen. Då finns alltså inget mer att tillföra, inget att diskutera, vilket är en inställning som är helt främmande för vetenskapen. Det är också knappast några vetenskapmän som i klimatfrågan säger att science is settled. Det är politiker och debattörer som hävdar detta i hopp om att slippa motargument. Kanske säger de så också för att de ska slippa gå in på besvärliga vetenskapliga resonemang som de inte förstår. Se t.ex. US News & World Report 24 sept 2013: ”Settled Science: Climate change is for real. The debate is over.”

Även Einstein råkade ut för att hans forskning ifrågasattes med argumentet att många var emot. I denna skrift från 1931 gick 100 författare emot Einsteins relativitetsteori. (Det sägs ibland att Einstein ska ha svarat att om jag har fel så hade det räckt med en författare. Jag har dock inte lyckats hitta någon källa till detta.)

Under åren har det då och då dykt upp olika petitioner och uttalanden, där en rad forskare och vetenskapliga organisationer skrivit under på det ena eller det andra synsättet om klimatförändringar. Wikipedia listar här en lång rad organisationer. Enskilda forskare (inte alltid inom klimatvetenskaper dock) har skrivit under t.ex. Oregon Petition och Leipzig Declaration på 1990-talet. World Scientists’ Warning of a Climate Emergency kom 2019, ”we declare, with more than 11,000 scientist signatories from around the world, clearly and unequivocally that planet Earth is facing a climate emergency”. World Climate Declaration hävdade 2020 att ”There is no climate emergency”, med drygt 900 undertecknare. Allt detta är förstås i och för sig legitima opinionsyttringar, men knappast vetenskap.

När FN:s klimatpanel (IPCC) släppte första rapporten 1991 hette det att den sammanställts av 170 vetenskapsmän från 25 länder. I andra rapporten 1995 var det enligt uppgift 400 författare (inte nödvändigtvis vetenskapsmän alltså) och i tredje rapporten 2001 var det 637 författare.

En ofattbar mängd kunskap kondenserad i en enda rapport. Vem kan säga emot detta?

Fjärde rapporten 2007 marknadsfördes i pressbroschyrer och reklamblad så här: ”2500+ Scientific Expert Reviewers, 800+ Contributing Authors and 450+ Lead Authors from 130+ Countries, 6 Years Work, 1 Report”.

Femte rapporten 2013/14 påstods ha 830 författare och 136 000 kommentarer. Underförstått var förstås att detta var en så öronbedövande kör av vetenskaplig homofoni att alla måste tro att det som sägs är korrekt in till minsta decimal.

Sjätte rapporten har ännu inte publicerats i sin helhet, men i augusti 2021 släpptes den del som skrivits av Arbetsgrupp 1. Hur många hundra författare och hur många tusen kommentarer som den fullständiga sjätte rapporten innehåller är ännu inte klart (återstoden publiceras troligen 2022).

Sedan 2013 har det nu talats om att 97 procent av alla klimatforskare är överens om att jorden värms upp av växthusgaser och att det är människans fel, samt att detta innebär en stor fara för livet på jorden. Se t.ex. vad Barack Obama skrev på Twitter nedan.

Barack Obamas tweet från den 16 maj 2013, en dag efter att John Cook och medförfattare publicerat sin artikel ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature” (den artikeln behandlas lite längre ned i texten).

En kort sammanfattning av vad man inte är enig om är huruvida den uppvärmning som sker, beror på ökad koldioxidhalt i atmosfären och om det handlar om naturliga variationer som funnits långt före människan, p.g.a. sol, moln, vattenånga, m.m. Det diskuteras också om reella observationer verkligen stöder sambandet koldioxid–uppvärmning eller om detta är en produkt av datorsimuleringar som bygger på tvivelaktiga indata. Några menar rent av att uppvärmningen kommer först och att det är den som höjer koldioxidhalten i atmosfären, bl.a. genom att världshaven avger koldioxid vid höjd temperatur. Många framhåller också vikten av att skilja på klimat och väder. (Se vidare min artikel ”Klimatfrågan sammanfattad i två punkter”.)

Naomi Oreskes 2004

Början till den här konsensusstriden var en ganska blygsam artikel på en enda sida, skriven av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes, som 2004 publicerades i Science med titeln ” The Scientific Consensus on Climate Change”. Oreskes hade analyserat abstract i 928 vetenskapliga artiklar publicerade under perioden 1993–2003, som innehöll nyckelorden ”global climate change”.

Den definition av konsensus i klimatfrågan, som Oreskes använde var IPCC:s, att ”Human activities … are modifying the concentration of atmospheric constituents …” och att ”[M]ost of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations” (Third assessment report, Workgroup 2, 2001, sid 21.). Här sägs alltså ännu inget om att detta kan komma att ha katastrofala följder. Oreskes skriver:

The 928 papers were divided into six categories: explicit endorsement of the consensus position, evaluation of impacts, mitigation proposals, methods, paleoclimate analysis, and rejection of the consensus position. Of all the papers, 75% fell into the first three categories, either explicitly or implicitly accepting the consensus view; 25% dealt with methods or paleoclimate, taking no position on current anthropogenic climate change. Remarkably, none of the papers disagreed with the consensus position.

Hon skriver därefter att de kategorier som bedömer effekter, föreslår mät- och studiemetoder eller studerar paleoklimatologiska förändringar naturligtvis kan ha uppfattningen att de nuvarande klimatförändringarna är naturliga. Men eftersom ingen av författarna för fram en sådan åsikt, så räknar hon med att dessa författare implicit ansluter sig till konsensus. Den här artikeln kom snart att anses bevisa att samsynen var 100-procentig. Som synes i citatet ovan nämner Oreskes ingen procentsiffra men skriver att ”none of the papers disagreed with the consensus position”.

Oreskes sensationella resultat refererades av många. T.ex. av Al Gore 2007 i dennes film ”An Inconvenient Truth”, där han sa:

Isn’t there a disagreement among scientists about whether the problem is real or not? Actually, not really. There was a massive study of every scientific article in a peer reviewed article written on global warming in the last ten years. They took a big sample of 10 percent, 928 articles. And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that is a serious problem out of the 928: Zero. The misconception that there is disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small number of people.

2007 skrev Oreskes ett kapitel i boken Climate Change: What it Means for Us, Our Children, and Our Grandchildren (red. DiMento & Doughman ). Där framgår något som borde ha tagits med i artikeln i Science, nämligen att den grupp av de sex som explicit stödde konsensusuppfattningen endast var 25 procent av de 928 (235) artiklarna. ^{[not 1]} Bland de övriga grupperna ansåg hon alltså att det fanns en implicit samsyn, trots att hon faktiskt skriver i bokkapitlet att gruppen som sysslar med historiskt klimat och klimatstudiemetoder och som utgör ca 25 procent är ”essentially neutral” och inte kan anses ha någon ”particular opinion”. Men eftersom de inte direkt uttalat sig emot mänskligt orsakad global uppvärmning, så ser hon det som att de ändå implicit uttalat sig för detta synsätt.

Den största gruppen av de sex, den som skriver om effekter av klimatförändringar (ca 550 artiklar av 928), räknar hon som att den också implicit stöder tanken på klimatförändringar som till största delen beror på mänskliga aktivititer. Det är nog att gissa lite väl vilt. Det torde vara fullt möjligt att se klimatet som föränderligt av naturliga orsaker men att detta ändå kommer att ha effekter, t.o.m. dramatiska i vissa fall. Även grupper som ser vissa åtgärder som nödvändiga kan naturligtvis se klimatförändringar som naturliga och/eller till en mindre del orsakade av människan – minns att definitionen var att människan skulle anses stå för större delen (most; mer än 50 procent) av de uppvärmningsffekter som inträffat de senaste 50 åren.

Hur valdes de 928 ut och av hur många artiklar totalt? Oreskes anger inget exakt antal vare sig i Science-artikeln eller i bokkapitlet men skriver (i boken) att det nog är mer än tio tusen artiklar som skrivits om klimatförändringar de senaste tio åren:

The total number of papers published over the last ten years having anything at all to do with climate change is probably over ten thousand, and no doubt some of the authors of the other over nine thousand papers have expressed skeptical or dissenting views. But the fact that the sample turned up no dissenting papers at all demonstrates that any remaining professional dissent is now exceedingly minor.

Att tolka siffrorna på detta vis får nog anses vara vetenskapligt mycket lättsinnigt. Hon fick också kritik. Att bara undersöka abstracts är också vilsosamt, eftersom forskare ofta i Discussion-delen diskuterar fördelar och svagheter i den egna forskningen, något som sällan står i abstract.

Man kan också fundera över hur träffsäkert det är att söka på nyckelbegreppet ”global climate change”. Det är nog tänkbart att många av dem som inte håller med om mänskligt framkallad global uppvärmning inte själva använder dessa nyckelord (eller kanske bara ett eller två av dem) för att karakterisera sin artikel, som därmed inte kommer med. Detta har t.ex. hävdats av socialpsykologen José Duarte.

Peter Doran & Margaret Zimmerman 2008–2009

Våren 2008 genomförde Margaret Zimmerman som mastersuppsats vid Department of Earth and Environmental Sciences vid Illinois Universitet i Chicago en studie tillsammans med sin handledare, geofysikern Peter Doran, The consensus on the consensus: An opinion survey of Earth scientists on global climate change. En kort sammanfattning av detta arbete publicerades året därefter i tidskriften Eos, då med titeln ” Examining the Scientific Consensus on Climate Change”.

Doran & Zimmerman hade skickat inbjudan att delta i en enkät till 10 257 forskare inom earth sciences, dvs. geovetenskap, ett samlingsnamn för en stor mängd discipliner, t.ex. geologi, geokemi, geofysik, hydrologi, oceanografi, atmosfärfysik och många fler. Av de inbjudna ville 3 146 vara med, vilket innebär 30,7 procent. De fick nio frågor, av vilka de två viktigaste var:

1. When compared with pre-1800s levels, do you think that mean global temperatures have generally risen, fallen, or remained relatively constant?
2. Do you think human activity is a significant contributing factor in changing mean global temperatures?

(1. Om man jämför med nivåerna före 1800-talet, tror du att de globala medeltemperaturerna i allmänhet har stigit, sjunkit eller varit relativt konstanta?
2. Tror du att mänsklig aktivitet är en betydande bidragande faktor till förändrade globala medeltemperaturer?)

Redan hur frågorna formulerades fick stark kritik. Hur långt före år 1800 ska man jämföra med i fråga 1? Få skulle inte hålla med om att temperaturen stigit jämfört med den s.k. lilla istiden, ca 1400–1850. Och när skulle temperaturerna ha stigit, hela tiden eller t.ex. främst efter andra världskriget? Fråga 2 definierar inte vad mänsklig aktivitet innebär – jordbruk, byggnation, stadsbildningar eller någon typ av föroreningar eller gasutsläpp, aerosoler osv. Hur mycket är ”significant” (betydande)?

På fråga 1 fick Doran & Zimmerman svaret ”risen”, att temperaturerna generellt har stigit från 90 procent av deltagarna. På fråga 2 fick de svaret ”ja” från 82 procent. Att dra några större växlar på detta var kanske svårt, med tanke på det stora bortfallet, de 7 111 tillfrågade som inte ville vara med. Författarna delade då in respondenterna i ett flertal kategorier, t.ex. forskare som publicerat sig med minst 50 procent av sina artiklar inom klimatområdet de senaste fem åren respektive sådana som inte gjort det, och även vilken specialitet de hade bland alla geovetenskaperna. De fann då att av de mest specialiserade, som angivit klimatologi som sitt expertområde (climate scientists) hade 96,2 procent svarat ”stigit” på fråga 1 och 97,4 procent ”ja” på fråga 2. Då har vi således fått 97 procent igen. Fast just denna grupp av klimatologer var inte många, närmare bestämt bara 79 personer. Ofta presenteras dock Doran & Zimmermans forskningsresultat som att de funnit att av 10 257 forskare, så stöder 97 procent tanken på mänskligt framkallad global uppvärmning.

Det blev en tumme av alltihop, frestas man säga. Ändå blir Doran & Zimmermans slutkläm i Eos-artikeln: ”It seems that the debate on the authenticity of global warming and the role played by human activity is largely nonexistent among those who understand the nuances and scientific basis of long-term climate processes.” Alltså: bland dem som förstår sig på sådana här intrikata klimatfrågor, så tycks det i stort sett inte finnas någon debatt om global uppvärmning och människans roll i denna.

William Anderegg et al. 2010

Biologen William Anderegg, dataingenjören James Prall, Greenpeace-aktivisten m.m. Jacob Harold och klimatologen Stephen Schneider förde denna vinkling vidare i artikeln ” Expert credibility in climate change” (PNAS 2010), där man kommer fram till att det är de mest kunniga och mest citerade forskarna som utgör den grupp som menar att människan påverkat klimatet, medan det är de minst kunniga och minst citerade som utgör den grupp som tvivlar på det. Och – tänka sig – den kunniga gruppen tycks utgöras av ungefär 97–98 procent av forskarna i studiematerialet.

Det gick till på det viset att Anderegg et al. skapade en databas av 1 372 klimatforskare utifrån deras medförfattarskap i olika assessment reports (utvärderings- eller lägesrapporter) och deltagande i olika petitioner och upprop i klimatfrågan. För att räknas måste forskaren i fråga ha publicerat minst 20 artiklar i klimatfrågan. Därmed sjönk antalet forskare från 1 372 till 908.

Man räknade sedan hur många citeringar varje författare fått på sina fyra mest citerade artiklar. Man ansåg sig därigenom ha fått mått på såväl expertise som prominence. Om jag förstått saken rätt, så mäter man graden av expertis (kunnande) genom att räkna antalet publicerade artiklar och prominensen (hur framskjuten ställning man har i forskarvärlden) genom att räkna antalet citeringar.

Bland assesment reports har IPCC:s rapporter en stor plats, och redan här anar man vissa felkällor, eftersom långt ifrån alla som skriver där är forskare. Och de som skriver i IPCC-rapporterna torde till stor del vara just sådana som är övertygade om mänskligt framkallad global uppvärmning, eftersom detta ingår i IPCC:s grunduppdrag: att sammanställa ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change” (”Principles Governing IPCC Work” från 1998).

Anderegg et al. skriver: ”Citation and publication analyses must be treated with caution in inferring scientic credibility, but we suggest that our methods and our expertise and prominence criteria provide conservative, robust, and relevant indicators of relative credibility …” Jag vet inte vilken försiktighet i tolkningen de tillämpat, för i artikeln står ingenting om självklara felkällor som publication bias, dvs. att artiklar som funnit samband eller påvisat olika positiva resultat lättare blir publicerade än artiklar som visar brist på samband. Likaså finns funding bias , dvs. att de som finansierar en viss forskning gärna får sina intressen tillgodosedda i forskningsresultatet. Det har framgått ganska väl, att arbets- och publiceringsmöjligheterna för dissidenter på området är betydligt mindre än för dem som ansluter sig till uppfattningen om en mänskligt framkallad global uppvärmning. ^{[not 2]}

Vetenskapshistorikern Spencer Weart, som bl.a skrivit boken The Discovery of Global Warming, och inte precis är någon ”klimatförnekare”, skrev i juni 2010 i Skepticalsciences kommentarsfält apropå artikeln av Anderegg et al. att den inte borde ha publicerats i nuvarande skick:

Many scientists might have been ”unconvinced by the evidence” and yet chosen not to volunteer to sign a politicized statement that ”strongly dissented” from the IPCC’s conclusions – which is the only criterion the authors of the paper had. What if they weakly dissented or are just, like many scientists, shy about taking a public stand? You don’t have to invoke groupthink, fear of retribution or all that. The statistics are certainly interesting, but must be interpreted as ”2–3% of people who have published 20 climate papers are willing to publicly attack the IPCC’s conclusions.” That is, to me, a surprisingly high fraction …

John Cook et al. 2013

Webbutvecklaren och kognitionsvetaren John Cook försökte 2013 föra Oreskes haltande undersökning vidare med ett stort undersökningsmaterial på 11 944 artiklar skrivna av 29 083 författare under åren 1991–2011. Artikeln (som han skrev tillsammans med åtta medförfattare) heter ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature” och publicerades i Environmental Research Letters. Cook är grundaren av webbplatsen Skepticalscience.com (som trots namnet inte är en webbplats för klimatalarmistskeptiker utan för dem som är skeptiska till skeptikerna).

Cook et al. kom fram till att det rådde 97,1 procents konsensus kring uppfattningen om mänskligt framkallad global uppvärmning, anthropogenic global warming (AGW). Men denna studie är inte precis mera vetenskaplig än Oreskes från 2004. Bedömare skulle klassificera Cooks undersökningsmaterial efter sex kategorier (inte riktigt desamma som Oreskes sex kategorier dock), och detta gjordes av 24 frivilliga besökare på webbplatsen Skepticalscience.com. Ställningstagandena ordnades efter sju kategorier (artiklarna delades alltså in i sex grupper men ställningstagandena i sju).

De sju grupperna var: 1. Uttalat stöd till tanken på AGW samt kvantifiering av den mänskliga påverkan till mer än 50 procent. 2. Uttalat stöd till tanken på AGW men ingen kvantifiering. 3. Outtalat (underförstått) stöd till tanken på AGW. 4. Ingen ståndpunkt. 5. Outtalat (underförstått) förkastande av tanken på AGW. 6. Uttalat förkastande av tanken på AGW men ingen kvantifiering. 7. Uttalat förkastande av tanken på AGW och kvantifiering av ev. mänsklig påverkan till mindre än 50 procent.

Punkt 7 förefaller märklig. Om man förkastar tanken på AGW, så bör man väl inte ha åsikten att människan bidrar med någon procentsats under 50. Den borde ju vara 0 procent.

Punkt 3 är också tvivelaktig, dvs. den som innebär outtalat (underförstått) stöd till tanken på AGW. Som exempel på en sådan ståndpunkt anger man följande citat: ”carbon sequestration in soil is important for mitigating global climate change” (instängning av kol[dioxid] i marken är viktigt för att mildra de globala klimatförändringarna). En sådan uppfattning kan man ju ha utan att anse människan som ansvarig för någon större del av koldioxidhalten i atmosfären.

Man redovisar i artikeln inte resultaten grupp för grupp utan ”to simplify the analysis” slår man ihop de tre grupper som anses stödja tanken på AGW, dvs 1–3 och grupperna som anses förkasta tanken på AGW, alltså 5–7. Man får då tre grupper: 1. stöd, 2. förkastande, samt 3. ingen ståndpunkt. Cook et al. kommer då fram till att stödgruppen består av 3 896 artiklar, och till förkastandegruppen hör 78 artiklar. Räknar man sedan bort gruppen som inte tycktes ha någon ståndpunkt (7 930) från det totala antalet i studien 11 944, så återstår 4 014 artiklar. Stödgruppens 3 896 artiklar är då 97 procent av de 4 014. Voilà.

Som redan nämnts finns det stora problem med gruppindelningen. Och hur ska man egentligen betrakta den stora grupp som inte tycks ha någon ståndpunkt? 7 930 artiklar av ett material på 11 944 är ett enormt bortfall, närmare bestämt 66 procent. Hur många skulle lita på en gallupundersökning om folks politiska åsikter inför ett val om 66 procent inte svarat?

I supplementmaterialet med rådata kan man också se att den grupp av de ursprungliga sju (inte de ihopslagna alltså), som starkast uttrycker stöd för AGW-tanken, dvs. grupp 1 (uttalat stöd till tanken på AGW samt kvantifiering av den mänskliga påverkan till mer än 50 procent) består av – bara 64 artiklar! Man kan förstås fundera över varför denna siffra inte fanns med i själva artikeln utan bara i supplementmaterialet, som man helst inte ville offentliggöra.

Många kritiker har räknat ut att 64 artiklar av 11 944 ju bara är 0,5 procent. De 97 procentens konsensus krympte alltså plötsligt till 0,5 procent (eller möjligen om man räknar som andel av den grupp som hade en ståndpunkt, 4 014, så blir det 1,5 procent). Men så kan man förstås inte räkna heller. Hela upplägget är felaktigt från början.

Som om inte detta var nog har Legates et al. i artikeln ” Climate Consensus and ’Misinformation’: A Rejoinder to Agnotology, Scientific Consensus, and the Teaching and Learning of Climate Change” (Science & Education, nr 24, 2015) detaljgranskat just de 64 artiklarna och funnit att inte ens dessa stöder AGW-tanken. De kommer fram till att 41 av de 64 gör det, så procentsatsen skulle alltså krympa ännu mer.

Artikeln av Cook et al. har fått kritik även i det egna lägret så att säga. Richard Tol, som är professor i ekonomi med specialisering på ekonomiska aspekter av klimatförändringar, skrev i artikeln ” Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the literature: A re-analysis” (Energy Policy, 2014) att Cook et al. tagit med en mängd artiklar som inte kan anses stödja AGW, men där man behandlar t.ex. klimateffekter och vad man kan göra för att stävja dessa – men det säger inget om vad författaren anser att problemet beror på: ”The overall consensus rate is driven by papers that are not about the causes of climate change. […] 95% of surveyed papers are silent on the hypothesis of anthropogenic climate change.” Tols slutkläm i artikeln är:

The conclusions of Cook et al. are thus unfounded. There is no doubt in my mind that the literature on climate change overwhelmingly supports the hypothesis that climate change is caused by humans. I have very little reason to doubt that the consensus is indeed correct. Cook et al., however, failed to demonstrate this.

Cook slog sig ihop med Oreskes, Doran och Anderegg m.fl. för att svara Tol i artikeln ” Consensus on consensus: a synthesis of consensus estimates on human-caused global warming” i Environmental Research Letters 2016. Tol hade anklagat Cook et al. för att hoppa över de verkliga experterna, och här gör Cook et al. detsamma och menar att Tol inte brytt sig om de verkliga experterna i sin hopräkning av konsensus. Tol hade i sin ”re-analysis-artikel” 2014 räknat ungefär som Cook fast försökte göra det på ett mera rättvisande sätt och kom då fram till 90 procents konsensus istället för 97. Cook et al. hade också redan 2014 publicerat en broschyr, där de gick igenom ”24 Critical Errors in Tol (2014): Reaffirming the 97% Consensus on Anthropogenic Global Warming” (utgiven på Skepticalscience i Brisbane). De 24 fel de hittat hos Tol kanske ändrar något marginellt av dennes kritik, men de ändrar knappast det grundläggande felet hos Cook et al. i deras första artikel 2013, nämligen att 66 procent av materialet valts bort, som ovan beskrivits.

James Powell 2016 & 2019

Geologen James Powell skrev en artikel 2016 (” Climate Scientists Virtually Unanimous: Anthropogenic Global Warming Is True” i Bulletin of Science, Technology & Society), där han kom fram till att 99,99 procent av alla forskare stödde idén om mänskligt förorsakad klimatförändring. Han är ännu radikalare än Oreskes, som på sin tid bara sökte med datorn genom texterna i abstract. Powell söker endast igenom rubriker och bara under två år, 2013 och 2014. Om en rubrik gav intryck av något klimatförnekande, så läste han även abstract. Han hittade på så vis fyra författare av 69 406 som inte höll med om AGW, vilket blir 99,99 procents konsensus.

Bara tre år senare (2019) hade han lyckats få bort denna irriterande sista hundradel av en procent och var uppe i 100 procent (artikeln ” Scientists Reach 100% Consensus on Anthropogenic Global Warming” i Bulletin of Science, Technology & Society). Denna gång tog Powell inte med artiklar publicerade ens under två år, utan bara publikationer från januari till början av augusti 2019. Så var man alltså tillbaka på Oreskes 100 procent som hon framlagt femton år tidigare, 2004.

Ja, vad ska man säga. Inte är det vetenskap. Och det vore inte vetenskap ens om de hade räknat rätt och tagit med ett representativt urval. För som sagt, vetenskaplig sanning handlar inte om hur många som tycker det ena eller andra, inte ens om mängden vetenskapliga resultat med ett visst utfall, utan om vetenskaplig evidensstyrka.

Har det då ingen som helst betydelse för vetenskapen om ett stort antal forskare inom ett visst forskningsområde är eniga om hur ett stort antal forskningsresultat ska tolkas? Självklart har det stor betydelse, forskning som pekar i samma riktning som tidigare resultat kommer att gynnas och uppmärksammas mer, medan forskning som går däremot kommer att bli minde uppmärksammad. Det kommer att ske en förstärkning av ett visst synsätt, och då är det ju av stor betydelse om forskningen är på rätt väg eller inte.

Korrektiva mekanismer finns ju för varenda enskild studie (peer-review och därefter forskare som försöker upprepa samma experiment eller beräkning). Varför sådana mekanismer plötsligt skulle överges när forskningen tror sig ha nått en sorts kritisk massa (”97 procents konsensus” t.ex.) är faktiskt obegripligt. Röster som pekar på såväl stora som små brister inom ett visst forskningsområde behövs givetvis hela tiden, oavsett hur långt forskningen har kommit.

___________________________

Noter:
Not 1:: Läser man av Oreskes diagram i bokkapitlet och lägger ihop de olika gruppernas antal artiklar blir inte summan 928 utan 1105. Kan samma artikel ha fått vara med i flera grupper?) [Tillbaka]

Not 2: De läckta Climategate-dokumenten visade t.ex. hur peer-reviewprocessen åsidosattes. Se t.ex John Costellas översikt https://web.archive.org/web/20110217085223/https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf, bl.a. sidorna 24–59. Och tidskriften Natures försök att minimera kritiska synpunkter på det s.k. hockeyklubbsdiagrammet framförda i en artikel av Ross McKitrick och Stephen McIntyre https://web.archive.org/web/20110706211154/https://www.uoguelph.ca/~rmckitri/research/fallupdate04/update.fall04.html). [Tillbaka]

Till bloggens förstasida

Annons

Citat om klimat: Vad har verkligen sagts?

I klimatdebatten förekommer det en hel del citat från olika forskare, politiker, aktivister m.fl., många gånger sådana med anknytning till FN:s klimatpanel. Ofta är det ganska uppseendeväckande åsikter om behovet av skrämselpropaganda eller drastiska åtgärder gentemot människan, industrialismen och liknande. Jag har försökt kolla vilka citat som är korrekt återgivna.

Vi kan börja med Sir John Houghton, som var ordförande och vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC) 1988–2002. Han påstås ha sagt: ”Unless we announce disasters, no one will listen.” Källan ska ha varit Houghtons bok Global Warming: The Complete Briefing (1994). Där tycks formuleringen dock inte finnas. I en intervju med Frances Welch i Sunday Telegraph 10 september 1995 har Houghton ändå sagt något åt det hållet:

If we want a good environmental policy in the future, we’ll have to have a disaster. It’s like safety on public transport. The only way humans will act is if there’s been an accident.

Jag har inte sett själva tidningen eller texten på Sunday Telegraphs egen webbplats utan bara en scanning som bl.a. Wikipedia har länkat till, publicerad av en professor i geografi, John Adams. Rent teoretiskt kan den förstås vara förfalskad.

Ottmar Edenhofer, klimatforskare som var vice ordförande i IPCC:s arbetsgrupp nr 3, 2008–2015, citeras också ofta, och han ska ha sagt:

One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy…We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.

I en intervju 14 november 2010 med Neue Zürcher Zeitung sade Edenhofer ungefär så, fast i omvänd ordning (min fetstil/KET):

Zunächst mal haben wir Industrieländer die Atmosphäre der Weltgemeinschaft quasi enteignet. Aber man muss klar sagen: Wir verteilen durch die Klimapolitik de facto das Weltvermögen um. Dass die Besitzer von Kohle und Öl davon nicht begeistert sind, liegt auf der Hand. Man muss sich von der Illusion freimachen, dass internationale Klimapolitik Umweltpolitik ist. Das hat mit Umweltpolitik, mit Problemen wie Waldsterben oder Ozonloch, fast nichts mehr zu tun.

Ett annat citat om ekonomisk världsomvandling i samband med klimatpolitiken kommer från Christiana Figueres, verkställande sekreterare i UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change):

This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the industrial revolution.

Jo, det tycks stämma, och citatet återfinns här på en webbsida hos United Nations Regional Information Centre.

Citatet fortsätter:

That will not happen overnight and it will not happen at a single conference on climate change, be it COP 15, 21, 40 – you choose the number. It just does not occur like that. It is a process, because of the depth of the transformation.

Den 33-årige Stephen Schneider funderade i ett TV-program 1978 över hur man skulle kunna råda bot på global nedkylning och kommande istid. Schneider var dock inte helt säker på om det skulle bli varmare eller kallare men han blev sedermera en av de främsta alarmisterna när det gäller global uppvärmning. Till höger en bild från 2008 under en utomhusföreläsning vid Stanford University.

Stephen Schneider var en av de mer prominenta klimatforskarna vid Stanford och huvudförfattare i IPCC:s klimatrapporter, både den tredje (2001) och fjärde (2007). Man läser ofta att han ska ha sagt följande i en intervju med Discover Magazine i oktober 1989:

To do that [minska risken för en katastrofal klimatförändring] we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.

Schneider skriver på sin egen webbsida Mediarology att han är felciterad, att orden är tagna ur sitt sammanhang och anger själv följande citat som det korrekta (min fetstil/KET):

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but – which means that we must include all doubts, the caveats, the ifs, ands and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climate change. To do that we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This “double ethical bind” we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.

Det så ofta citerade avsnittet finns ju helt uppenbart där, kontexten ändrar inte särskilt mycket. Schneider menar i slutet att var och en själv måste bestämma hur man ska balansera effektivitet i budskapet med ärlighet.

Schneider är för övrigt intressant, eftersom han på 70-talet var en av dem som trodde på en snart kommande istid. I en artikel i Science 1971, ”Atmospheric Carbon Dioxide and Aerosols: Effects of Large Increases on Global Climate”, skriver Schneider och medförfattaren Rasool att även en otrolig ökning av CO₂-halten i atmosfären med en faktor åtta under flera tusen år skulle högst medföra en yttemperaturökning på 2 °K, men å andra sidan:

However, the effect on surface temperature of an increase in the aerosol content of the atmosphere is found to be quite significant. An increase by a factor of 4 in the equilibrium dust concentration in the global atmosphere, which cannot be ruled out as a possibility within the next century, could decrease the mean surface temperature by as much as 3.5 °K. If sustained over a period of several years, such a temperature decrease could be sufficient to trigger an ice age! (Rasool and Schneider, 1971.)

I TV-programmet ”In Search Of …The Coming Ice Age” (1978) undrar Stephen Schneider om mänskligheten borde ingripa för att avstyra en kommande istid. Filmens speaker (Leonard Nimoy) nämner först diverse saker man kan göra, sota ned snön, smälta is med kärnkraft etc., och sedan säger Schneider:

Can we do these things? Yes. But will they make things better? I’m not sure. We can’t predict with any certainty what’s happening to our own climatic future. How can we come along and intervene then in that ignorance? You could melt the icecaps. What would that do to the coastal cities? The cure could be worse than the disease. Would that be better or worse than the risk of an ice age?

I en debattartikel i Nature i december 1977 (”Against instant books”) är Schneider mera osäker. Han skriver där apropå en ny bok (The Weather Conspiracy: The Coming of the New Ice Age) och även med tanke på den då pågående ovanligt kalla vintern i USA att det inte är klart än om det blir kallare eller varmare: ”we just don’t know enough to chose [sic] definitely at this stage whether we are in for warming or cooling – or when”.

Rajendra K. Pachauri, doktor i ingenjörsvetenskap och styrelseledamot i Indian Oil Corporation Ltd och Oil and Natural Gas Commission i Indien, var ordförande i FN:s klimatpanel 2002–2015. Man ser ofta följande citat från Pachauri: ”Our models are giving us predictions or projections that are totally reliable.” Det ser ju ut att ge mycket lite utrymme för den osäkerhet som man faktiskt ändå kan hitta i IPCC:s publikationer, om man läser noga.

När man ser detta citat på nätet eller i böcker, finns oftast ingen källa angiven förutom att Pachauri ska ha sagt det. I några fall har man angivit en länk till en webbplats (dl.nmmstream.net), som inte tycks finnas längre och inte heller går att hitta på Archive.org. Efter en del detektivarbete hittade jag ändå källan: Pachauris key note address vid State of the World Symposium i Washington, anordnat av Worldwatch Institute, 15 januari 2009. På Youtube finns anförandet (i alla fall när detta skrivs) här.

Pachauri säger verkligen orden i citatet ovan, och ett lite fullständigare avsnitt lyder (min fetstil /KET):

You can look at this diagram, where you see observations going back to the beginning of the 20th century, and if you look at model runs which only take into account natural factors, and natural forcing, you get this sharp difference between these two curves. But the moment you enter human induced factors and increasing greenhouse gas emissions concentration, you get virtually a perfect fit with actual observations. So we have now enough validity in the work that we have done to give us confidence that our models are giving us predictions or projections that are totally reliable. We know that the frequency of heavy precipitation events have increased over most land areas and this is happening across the world, every part of the world. And I can tell you about this event, which took place in 2005, about a million people lost their homes, because the entire city of Mumbay suffered a massive cloud burst in a short period of time, and was completely under water, and several people actually lost their lives … (Youtube-klippet tid 1:21–2:32)

Stockholmskonferensen 1972 och Maurice Strong

Det brukar sägas att det finns föregångare till dagens klimatdebatt, vid t.ex. Stockholmskonferensen 1972 och även från en konferens i North Carolina 1975.

Boken Only One Earth sammanställdes som diskussionsunderlag inför Stockhomkonferensen, av miljödebattörerna Barbara Ward (ekonom m.m.) och René Dobos (mikrobiolog m.m.), med förord av Maurice Strong, som var generalsekreterare för konferensen. I boken skisseras det mera alarmistiska credot upp (sid. 266 i Penguin-utgåvan, 1972):

Clearly man has had nothing to do with these vast climatic changes in the past. And from the scale of the energy systems involved, it would seem rational to suppose that he is not likely to affect them in the future. But here we encounter the other facet about our planetary life: the fragility of the balances through which the natural world that we know survives. In the field of climate, the sun’s radiations, the earth’s emissions, the universal influence of the oceans and the impact of the ice are unquestionably vast and beyond any direct influence on the part of man. But the balance between incoming and outgoing radiation, the interplay of forces which preserves the average global level of temperature, appears to be so even, so precise, that only the slightest shift in the energy balance could disrupt the whole system. It takes only the smallest movement at its fulcrum to swing a seesaw out of the horizontal. It may require only a very small percentage of change in the planet’s balance of energy to modify average temperatures by 2 °C. Downwards, this is another ice age, upwards, a return to an ice-free age. In either case, the effects are global and catastrophic.

Energibalansen är alltså så delikat att den minsta skiftning kan medföra katastrof. Hur vår stackars planet har överlevt hittills blir en gåta. Det är intressant också hur man redan här förebådar att det inte bara är global uppvärmning som skulle vara katastrofal, utan även en nedkylning. Åt vilket håll det än går så blir det katastrof. Som bekant övergavs begreppet global warming för det vidare begreppet climat change någon gång under 2010-talet. (Och när detta skrivs förespråkar många t.ex. att man inte heller ska säga climate change utan climate crisis, viket anammats redaktionellt av bl.a. The Guardian och Dagens Nyheter.)

En artikel om den kommande miljökonferensen i Stockholm i Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Konferensen hölls 5–16 juni 1972. I denna artikel nämns diverse miljöproblem men faktiskt inte klimatfrågan.

Från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 förekommer ofta detta klipp ur Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Rubriken är ett citat från konferensens generalsekreterare, affärsmannen Maurice Strong, som märkligt nog (i likhet med Pachauri) hade en bakgrund i oljeindustrin: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”.

Sådana uttalanden har ju hörts rätt ofta på senare år, t.ex. från Al Gore eller Johan Rockström m.fl. Men just den här artikeln tar faktiskt inte upp klimatet. De tio åren tycks snarare syfta på någon sorts generell miljökatastrof. Märkligt nog nämns nästan inget konkret i artikeln utom ”befolkningsökningen” och ”miljöförstöringen”.

Att Strong gärna torgförde domedagsvisioner framgår dock av en BBC-intervju från Stockholmskonferensens år 1972, där han säger (min fetstil / KET):

Strong: Of all the evidence, we have amassed in our preparations for the Stockholm conference, including the views of many of the worlds leading scientists, I am convinced that the prophets of doom have got to be taken seriously. In other words, doomsday is a possibility. I am equally convinced that doomsday is not inevitable.

BBC: Why do you think they have to be taken seriously?

Strong: Well, they have to be taken seriously because it has become apparent that today man’s own activities, have reached the scale, where they are the principle determinants of his own future. For example, we are now, today, effecting more changes in the composition of the atmosphere and the composition of the waters of the world, and even of the composition of certain elements of our food chain. We are making more of these changes in one generation than have been made in millions of years of human evolution. We don’t know exactly what will be the ultimate impact of these changes, but we do know that many of them are irreversible, and many of them could be decisive in their effects on man’s future.

Han nämner alltså inte heller här klimatförändringar; han menar ändå att vi riskerar undergång men att denna undergång inte är oundviklig.. Ett uttalande av Strong som cirkulerar på nätet är detta:

Isn’t the only hope for this planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?

Ibland sägs det att han ska ha sagt detta vid FN-konferensen i Rio 1992. Men kanske har han inte sagt det alls, i varje fall inte på fullt allvar. Kanske har han lekt med tanken. I en lång artikel i den kanadensiska tidningen The Globe And Mails speciella månadsmagasin West från maj 1990, skriver Daniel Wood om sitt möte med Maurice Strong och hans hustru Hanne på Baca Grande i Colorado, där makarna skapat en sorts New Age Community. Strong berättar om en roman han länge velat skriva, ”a cautionary tale about the future”. Han nämner World Economic Forum i Davos som en scen för romanen (min fetstil; kursiverna är artikelns /KET):

”What if a small group of these world leaders were to conclude that the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries? And if the world is to survive, those rich countries would have to sign an agreement reducing their impact on the environment. Will they do it?” And Strong, driving as I take notes, looks at me. Then his eyes go back to the Highway 17. The man who founded the United Nations Environment Program and who wrote parts of the Brundtland Report and who in 1992 will try to get the world’s leaders, meeting in Brazil, to sign just such an agreement, savors the questions hanging in the air. Will they do it? Will the rich countries agree to reduce their impact on the environment? Will they agree to save the earth?

Strong resumes his story. ”The group’s conclusion is ’no’. The rich countries won’t do it. They won’t change. So, in order to save the planet, the group decides: isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?”

”This group of world leaders,” he continues, ”form a secret society to bring about an economic collapse. It’s February. They’re all at Davos. These aren’t terrorists. They’re world leaders. They have positioned themselves in the world’s commodity and stock markets. They’ve engineered, using their access to stock exchanges and computers and gold supplies, a panic. Then, they prevent the world’s stock markets from closing. They jam the gears. They hire mercenaries who hold the rest of the world leaders at Davos as hostages. The markets can’t close. The rich countries …” And Strong makes a light motion with his fingers as if he were flicking a cigarette butt out the window.

I sit there spellbound. This is not any storyteller talking. This is Maurice Strong. He knows these world leaders. He is, in fact, co-chairman of the council of the World Economic Forum. He sits at the fulcrum of power. He is in a position to do it.

”I probably shouldn’t be saying things like this,” he says.

Ett liknande citat, eller snarare en indirekt anföring, cirkulerar där Strong ska ha sagt nästan samma sak om ”industrialized civilizations”, att ”Isn’t it our responsibility to shut them down?” eller ”Isn’t it our responsibility to get rid of them?” och liknande. Detta ska ha stått i Elaine Dewars bok från 1993, Cloak of Green. Denna bok har jag inte kunnat få tag på, vare sig antikvariskt eller på svenska forskningsbibliotek. Ganska många sidor ur boken kan man finna på Google Books, men där har jag inte hittat citatet. Jag lyckades till sist få kontakt med Elaine Dewar själv (10/10 och 18/11 2019), som svarade att hon inte kunde minnas att Strong sagt detta till henne och att citatet inte finns i hennes bok.

Vid Earth Climate Summit (1992) i Rio de Janeiro ska Strong ha sagt: ”We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse.” Detta, som ju liknar det han sa om sin roman, har jag inte heller hittat. Det finns inte i hans öppningsanförande, om det nu är hela anförandet som redovisas på hans egen webbplats. Möjligen skulle han ha kunnat säga det i något diskussionsinlägg, men det har jag inte kunnat verifiera. Citatet förekommer också i en artikel i The National Review 1 september 1997, men utan källangivelse.

Däremot talar Strong i sitt avslutningsanförande 1992 om att koldioxidutsläppen måste skäras ned med 60 procent, men inget om civilisationens kollaps som botemedel:

Stabilizing the gaseous composition of the atmosphere is clearly the most urgent problem we will face in the 1990s. Yet the agreement signed here sets neither targets nor timetables. You must now act quickly to bring the climate convention and its protocols in line with what scientists are telling us – that carbon emissions must be cut by at least 60 per cent just to put the global warming trend on hold. It is too late for protracted discussions and delay.

Jag borde kanske också nämna något som oftast inte anges som ett exakt citat, men man ser då och då uppgiften att Olof Palme skulle ha sett klimatförändringarna som en av de viktigaste frågorna redan 1974. Han kan säkert ha talat om detta i andra fora också, men en trolig källa är en artikel i Svenska Dagbladet den 29 november 1974, med rubriken ”Partiledare om Sverige år 2000”, där han och moderatledaren Gösta Bohman intervjuas om de frågor de trodde skulle bli viktigast. Det har sagts att Palme var god vän med Strong, och de träffades givetvis vid Stockholmskonferensen. Här är två av frågorna i artikeln med Palmes svar:

Vilket krishot oroar er mest?
– Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarna smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.

Kan ni se hur de globala problemen skall kunna lösas utan att staterna avstår från mycket av den nationella suveräniteten, som f.n. är grundvalen för allt internationellt samarbete?
– Nej det går inte. Vi lever i en tid då den nationella suveräniteten kraftigt hävdas. Det är helt naturligt bland människor som aldrig tidigare haft den. Men vi måste över till ett skede då alla inser att vi tvingas ge av kall på den egna självbestämmanderätten.

I North Carolina hölls 1975 en konferens om atmosfär och klimat, organiserad av antropologen Margaret Mead och klimatologen William W. Kellogg. Man ser ibland följande citat attribuerat till Kellogg, där han menar att där det finns en risk för samhället, så bör man inte bry sig om ifall andra källor till global uppvärmning än CO₂ har tagits med i beräkningen eller inte utan agera som om man tagit hänsyn till dessa faktorer (min fetstil / KET):

It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very possibility that the calculated effect will prevail.

Stycket finns i dokumentationen från konferensen, som givits ut undet titeln The Atmosphere: Endangered and Endangering, med de båda organisatörerna som redaktörer. Det tycks dock inte vara Kellogg som sagt detta utan det ingår i ett referat av de olika ståndpunkter som kom fram, och man skiljer på två ”skolor” (min fetstil / KET):

One school of thought insists that there is technical agreement that increased CO₂ concentration by itself, all other things being equal, will lead to global warming. Admitting that there are myriad other related effects, the argument is presented that they are probably relatively small, and that in any case there is an equal likelihood that these unaccounted-for effects would either enhance or reduce the calculated effect. It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very real possibility that the calculated effect will prevail. (Sid. 24.)

Den andra ”skolan”, skriver man, varnar för att det aldrig har funnits någon ”global climatic change whose explanation has been accepted by the scientific community as a whole”. Man borde vara ”wary of basing broad national or international decisions on hand-waving arguments or back-of-the-envelope calculations”, står det, och man citerar då meteorologen Joseph Smagorinsky. Referatförfattaren skriver att ”skolorna” kan förefalla ha två helt olika syn på hur man bör agera, men ändå föreligger ”general agreement on the need for attention to these matters”.

Jämförelse med Förintelseförnekare

Det är inte ovanligt att klimatkrisskeptiker kallas förnekare eller deniers och många menar att detta är avsett att få folk att associera till dem som förnekar att Förintelsen ägt rum. Det sägs ibland att det inte stämmer, att förnekare skulle vara ett mera neutralt ord i sammanhanget, men det finns flera exempel på kopplingen till nazism och s.k. historievisionister. Journalisten, kolumnisten och Pulitzerpristagaren Ellen Goodman skrev t.ex. så här i Boston Globe 9 februari 2007:

I would like to say we’re at a point where global warming is impossible to deny. Let’s just say that global warming deniers are now on a par with Holocaust deniers, though one denies the past and the other denies the present and future.

En annnan inflytelserik journalist, George Monbiot, skrev en artikel 21 september 2006 i The Guardian:

Almost everywhere, climate change denial now looks as stupid and as unacceptable as Holocaust denial. But I’m not celebrating yet. The danger is not that we will stop talking about climate change, or recognising that it presents an existential threat to humankind. The danger is that we will talk ourselves to kingdom come.

Samme Monbiot skrev för övrigt ett par månader senare (en artikel den 5 december) följande (min fetstil / KET):

There was one proposal in Sir Rod Eddington’s report to the Treasury with which, when I first read it, I wholeheartedly agreed. He insists that ”the transport sector, including aviation, should meet its full environmental costs”. Quite right too: every time someone dies as a result of floods in Bangladesh, an airline executive should be dragged out of his office and drowned.

Nick Cohen skrev en artikel i The Guardian 22 mars 2014, där han nämner bl.a. David Cameron och George Osborn som politiker som utlovat olika åtgärder vad gäller klimat och miljö men som svikit, och han skriver sedan:

All of which is a long way of saying that the global warming deniers have won. And please, can I have no emails from bed-wetting kidults blubbing that you can’t call us ”global warming deniers” because ”denier” makes us sound like ”Holocaust deniers”, and that means you are comparing us to Nazis? The evidence for man-made global warming is as final as the evidence of Auschwitz. No other word will do.

Thomas Schelling, som fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2005, sa vid ett seminarium (se Youtube, tid 1:14:25) arrangerat av American Enterprise Institute, ”Solar radiation management: An evolving climate policy option”, 29 maj 2013 (min fetstil / KET):

I don’t really have any direct access to the conservatives. I do think it’s often a mistake to call them climate skeptics. I think they’re deniers, just as I think president Ahmadinejad of Iran who claims not to believe that the Holocaust occurred, he knows it did, he knows he can just annoy the hell out of the Isrealis by pretending that he believes that the Holocaust didn’t exist.

När representanter för the Climate Intelligence Foundation (Clintel) den 20 november 2019 vid en presskonferens för Europaparlamentet skulle överlämna den s.k. World Climate Declaration, med titeln ”There is no climate emergency” (undertecknad av 700 personer, främst vetenskapsmän), jämförde den inbjudna ledamoten av Europaparlamentet, liberaldemokraten Irina von Wiese ”denying” med massmord (min fetstil / KET):

… we do have overwhelming scientific evidence that there is man made climate emergency today, and denying it, is of course anybody’s free opinion, but it’s a bit like closing your eyes when you see a train speeding in your direction and say ’oh it is not coming is it’. And the problem is it isn’t just you, it is our future generation, probably our generation or however old that already suffer but certainly the generation of our children, and denying that it exists today is equivalent to some form of collective manslaughter on another generation.

Tidigare IPCC-ordföranden Rajendra K. Pachauri återkommer i detta sammanhang. I Jyllands-Posten den 21 april 2004 ska han ha liknat klimatalarmistskeptikern Bjørn Lomborg med Hitler i en artikel med rubriken ”FN-chef: Lomborg tænker som Hitler”:

What is the difference between Lomborg’s view of humanity and Hitler’s? You cannot treat people like cattle. You must respect the diversity of cultures on earth. Lomborg thinks of people like numbers. He thinks it would be cheaper just to evacuate people from the Maldives, rather than trying to prevent world sea levels from rising so that island groups like the Maldives or Tuvalu just disappear into the sea. But where’s the respect for people in that? People have a right to live and die in the place where their forefathers have lived and died. If you were to accept Lomborg’s way of thinking, then maybe what Hitler did was the right thing.

Jag har inte lyckats se artikeln, eftersom den ligger bakom betalvägg, men uttalandet (på engelska som ovan) finns också refererat i ett nummer av EU Reporter (The European Parliamentary Legislative Review) från 6 juni 2004, liksom hos Danmarks Radio.

Det finns också ett citat från den s.k. skeptikersidan, där professorn i fysik vid Princeton och en av president Trumps rådgivare i klimatfrågan, William Happer, ska ha sagt att ”demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler” (enligt Wikipedia). Citatet kommer från en TV-intervju i CNBC 2014, där man dock hänvisar till något Happer ska ha sagt redan 2009. Något citat från 2009 har jag inte hittat, men programledaren på CNBC 2014 säger till Happer: ”You made a comment back in 2009 comparing climate change to the Holocaust, and my question is, are you suggesting, when you made that comment, that climatologists and climate scientists are the equivalent of Hitler and nazis ?” Happer svarar:

Anyone who objects to all of the hype gets called a denier, that’s supposed to make me a Holocaust denier. You know, I am getting tired of that, and the comment I made was the demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler. Carbon dioxide is actually a benefit to the world, and so were the Jews.

Klippet, som finns här på Youtube, förefaller editerat, så både intervjuaren och Happer kan mycket väl ha sagt andra saker också.

Romklubben och miljöextremister

Romklubben är en sorts internationell tankesmedja som bildades 1968, av industrimannen Aurelio Peccei (högt positionerad inom både Fiat och Olivetti) och OECD:s vetenskapliga chef Alexander King. Ekonomiskt stöd kom från bl.a. Fiat och Rockefeller Foundation. Då diskuterades överbefolkning, miljöfrågor, teknologisk utveckling m.m. I dagens debatt ser man ofta detta citat som anses komma från Romklubben (sällan med någon mera exakt källangivelse):

In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that .. the threat of global warming.. would fit the bill…. the real enemy, then, is humanity itself….we believe humanity requires a common motivation, namely a common adversary in order to realize world government. It does not matter if this common enemy is a real one or….one invented for the purpose.

Utdraget är ett hopklipp av delvis korrekta citat men också omgjorda formuleringar tagna ur sitt sammanhang. Ursprunget är Romklubbens skrift The First Global Revolution, av Alexander King och Bertrand Schneider, från 1991. Första delen av citatet är en omstuvning av följande stycke från sidan 75:

In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself.

Senare delen av citatet kommer från samma skrift, sidan 70, där man skriver att människor numera saknar visioner och vilja att kämpa, som man gjorde t.ex under andra världskriget mot nazismen eller mot kolonialismen: ”It would seem that men and women need a common motivation, namely a common adversary against whom they can organize themselves and act together.” Här står alltså inget om att ”realize world government”.

Sista meningen i citatet kommer också från sidan 70, där man fortsätter resonemanget om människors historiska behov av att finna fiender och syndabockar: ”The ploy of finding a scapegoat is as old as mankind itself – when things become too difficult at home, divert attention to adventure abroad. Bring the divided nation together to face an outside enemy, either a real one, or else one invented for the purpose.”

Man skriver alltså om hur det ofta varit i historien, men att på detta vis skapa påhittade fiender är knappast något författarna förespråkar. Frasen ”we came up with the idea that pollution” osv. skulle ju kunna tyda på det. En snäll tolkning är annars att man menade att människan står inför en sådan mängd problem att det gällde att lyfta fram några som alla kunde enas kring (och som inte var partipolitiskt belastade) för att skapa ett globalt samarbete. Detta samarbete skulle dock inte utgöra”world government”:

Global ’governance’ in our vocabulary does not imply a global ’government’, but rather the institutions set up for cooperation, coordination, and common action between durable sovereign states. (A.a. sid. 73.)

Författarna pekar trots allt ut demokratin som ett problem, med partiegoism och ineffektivitet. Detta får ändå inte bli en ursäkt för att överge demokratin (A.a. sid. 71–72):

Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely, sacrilegious though this may sound. In its present form, democracy is no longer well-suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time. Few politicians in office are sufficiently aware of the global nature of the problems facing them and little, if any, awareness of the interactions between the problems. Generally speaking, informed discussion on the main political, economic and social issues take place on radio and television rather than in Parliament, to the detriment of the latter. The activities of political parties are so intensely focussed on election deadlines and party rivalries that they end up weakening the democracy they are supposed to serve. This confrontational approach gives an impression that party needs come before national interest. […] However, the crisis in the contemporary democratic system must not be allowed to serve as an excuse for rejecting democracy.

Problemet är mest framträdande bland f.d. kolonier som blivit självständiga. Här är det lätt att skylla bristen på framsteg på demokratin, menar författarna (A.a. sid. 72): ”The very concept of democracy could then be questioned and allow for the seizure of power by extremists of one sort or the other.”

Romklubbens första och tredje rapporter, The Limits to Growth (1972) och The First Global Revolution (1991). Däremellan publicerades Mankind at the Turning Point (1974)

Aurelio Peccei själv skrev dock rätt öppet i sin bok The Chasm Ahead (1969) om ett styre dikterat av De fyra stora, USA, EEC, Sovjetunionen och Japan, de som förstod sig på de nya esoteriska teknologierna. De borde härska över dem som inte hade sådana kunskaper:

Let us be brutal just for a moment. Once they [De fyra stora / KET] reach an agreement among themselves they have the power to impose it and there is no other alternative for the vast majority of the other people but to accept it.

Paul Watson var en av grundarna av Greenpeace 1972, men han uteslöts ur styrelsen 1977 och lämnade då rörelsen. Man ser ofta följande citat som ska ha yttrats av honom: ”It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.”

Exakt detta citat har jag inte funnit källan till, men liknande tankar finns i Watsons bok Earthforce! An Earth Warrior’s Guide To Strategy från 1993. Här finns mycket om olagliga och våldsamma aktioner och tips om hur man som aktivist bör agera, vilket torde ha kunnat inspirera t.ex. organisationen Extinction Rebellion. På sidorna 42–43 i Watsons bok kan man läsa (min fetstil / KET):

The nature of the mass media today is such that the truth is irrelevant. What is true and what is right to the general public is what is defined as true and right by the mass media. Ronald Reagan understood that the facts are not relevant. The media reported what he said as fact. Follow-up investigation was ”old news.” A headline comment on Monday’s newspaper far outweighs the revelation of inaccuracy revealed in a small box inside the paper on Tuesday or Wednesday.

If you do not know an answer, a fact, or a statistic, then simply follow the
example of an American President and do as Ronald Reagan did – make it up on the spot and deliver the information confidently and without hesitation.

På sidan 36 finns tio punkter under rubriken ”Media Laws”. Nr 9 lyder: ”The Media defines reality. What is real is what is reported. The public believes what it is told to believe.” Detta förefaller inte vara bara en beskrivning av hur medierna fungerar; tanken är snarare att detta är något som bör utnyttjas.

Och på sidan 19 under rubriken ”The Strategy of the Infiltrator” står: ”Other tactics that can be utilized are: the spreading of dis-information, outright sabotage of technical equipment, erasing files to protect people in the Movement, and covert re-direction of funds.”

Watson var också en extrem biocentrist, till skillnad från antropocentrister. Människan var jordens största problem, vad gällde miljöförstöring och utrotning av djur etc. Klimatfrågan var dock ännu ganska marginell för dessa aktivister vid den här tiden. De stod närmare de radikala djurrättsaktivisterna.

Dave Foreman är en extrem miljöaktivist som på 1980-talet grundade rörelsen och tidskriften Earth First! och uttalade sig extremt cyniskt om svält och krig såsom positiva regulatorer av folkmängden i världen. Man ser ofta följande citat:

My three main goals would be to reduce human population to about 100 million worldwide, destroy the industrial infrastructure and see wilderness, with it’s full complement of species, returning throughout the world.

Detta ska ha förekommit i en intervju i den australiska tidskriften Simply Living nr 12 (1986 eller 1987) i en artikel av Bill Devall, “A Spanner in the Woods”. Jag har dock inte lyckats hitta denna tidskrift, så jag kan inte avgöra om det stämmer. Ett annat citat som förekommer är detta: ”The human race could go extinct and I for one would not shed any tears.” Många uppger källhänvisningen Brian Tokar, ”EcoApocalypse”, New Internationalist no. 210, 1990, men där förekommer citatet mest som en dekoration utan någon vidare källa. En andrahandskälla utan förstahandskälla med andra ord.

Just dessa citat har jag alltså inte hittat, men i Earth First! kan man finna en hel del malthusianskt inspirerade skriverier i den stilen, av olika författare, t.ex. hyllar en skribent (med pseudonymen Miss Ann Thropy) AIDS som något positivt för miljön: ”AIDS has the potential to significantly reduce human population without harming other life forms.” (Earth First!, 1 maj 1987, sid. 32.)

Foreman skriver om liknande ting fortfarande, fast mer utifrån ett klimatperspektiv: ”The real problems of population growth are ecological. Catastrophic climate change, habitat destruction, and mass extinction are far harder to solve when there are more people.” skriver han i nr 2 (januari 2007) av sin skrift Around the Campfire, ” Birth Dearth Folly and the 300 Millionth American”.

Skrämselpropaganda

Sir John Houghton och Stephen Schneider har redan nämnts som exempel på personer som inte var främmande för överdrifter för att deras budskap skulle nå fram.

Yvo de Boer, ordförande vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 och sekreterare i UNFCCC ska ha sagt att nästa rapport från IPCC (Fifth assessment report 2013/44) skulle komma att skrämma vettet ur alla. Jo, han tycks ha sagt så, om skribenten i Brisbane Times citerat honom korrekt:

”That report is going to scare the wits out of everyone,” Mr de Boer said in the only scheduled interview of his visit to Australia. ”I’m confident those scientific findings will create new political momentum.”

Man ser ibland uttalandet att den globala uppvärmningen (tillskottsenergin) motsvarar 400 000 Hiroshimbomber per dygn, året runt, eller över 4 per sekund. Det finns t.ex. en widget man kan installera på sin webbsida som visar sekund för sekund hur många bomber den globala uppvärmningen motsvarat sedan 1998. Vancouver Observer publicerade en artikel 2012 med bild på Hiroshima före bomben och efter, för att understryka allvaret.

Räkneverket på webbsidan 4hiroshimas.com som visar hur många atombomber som den globala (över)uppvärmningen motsvarar.

Siffran kommer från ett kort föredrag av astrofysikern Jim Hansen på TEDx 2012 (avskrift här, video här), där han säger följande (min fetstil / KET):

The total energy imbalance now is about six-tenths of a watt per square meter. That may not sound like much, but when added up over the whole world, it’s enormous. It’s about 20 times greater than the rate of energy use by all of humanity. It’s equivalent to exploding 400,000 Hiroshima atomic bombs per day 365 days per year. That’s how much extra energy Earth is gaining each day. This imbalance, if we want to stabilize climate, means that we must reduce CO₂ from 391 ppm, parts per million, back to 350 ppm. That is the change needed to restore energy balance and prevent further warming.

Dividerar man Hansens antal bomber (400 000) med antalet sekunder på ett dygn får man 4,6 bomber i sekunden. Man bör kanske inflika att solen totalt utsätter oss för en energimängd motsvarande ungefär 164 miljoner Hiroshimabomber per dygn. Tillskottsenergin är alltså ungefär 2 promille av den totala energin vi tar emot från solen.

19 juni 2007 skrev Independents Steve Conner om Hansen:

Dr Hansen said we have about 10 years to put into effect the draconian measures needed to curb CO₂ emissions quickly enough to avert a dangerous rise in global temperature. Otherwise, the extra heat could trigger the rapid melting of polar ice sheets, made far worse by the ”albedo flip” – when the sunlight reflected by white ice is suddenly absorbed as ice melts to become the dark surface of open water.

I de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen får man en viss inblick i hur IPCC-forskare resonerar internt. Där kan man läsa vad humangeografen Mike Hulme skriver till Phil Jones vid University of East Anglia (Jones var en av upphovsmännen till det beryktade hockeyklubbsdiagrammet) apropå artikeln i Independen (Se detta mail):

Oh dear, we’re doomed, we’re all doomed!
‘Whipsaws’ now join ‘feedbacks’, ‘flips’ and ‘tipping points’ in the Earth science lexicon.
Hansen certainly uses the words ‘peril’, ‘planetary rescue’, etc. so it’s hard to blame Steve Connor, but what are we to make of all this? Does Jim want us to stop sleeping at night?
Mike

I David Attenboroughs film Climate change – the facts (som sannerligen inte gör skäl för namnet, se denna artikel) säger Jim Hansen i ett kort klipp att havsnivåerna varit stabila i tusentals år: ”Sea level has been stable for several thousand years. But if the ice sheets move icebergs faster and faster to the ocean, then sea level goes up.” (Vid tiden 18:40 in i filmen). Det är ju dock precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från den senaste istiden drog sig tillbaka.

Om jag skulle ta upp diverse uppseendeväckande citat som cirkulerar från olika aktivister, så skulle den här artikeln bli tio gånger så lång som den är nu. Låt mig ändå nämna ett citat som varit i omlopp sedan våren 2019. En av aktivistgruppen Extinction Rebellions grundare, Robert Hallam, ska ha sagt så här på en Amnestykonferens:

We are going to force the governments to act. And if they don’t, we will bring them down and create a democracy fit for purpose. And yes, some may die in the process.

Det verkar stämma, enligt en Youtubefilm från en Amnestykonferens i London för ”staff & volunteers” som hölls 4 februari 2019. Hallam talar där och säger exakt så efter tiden 6:45. I början av det tolv minuter långa anförandet säger han visserligen att det är hans personliga åsikter och inte Extinction Rebellions.

Hösten 2019 sade Hallam för övrigt att Förintelsen inte var så mycket att haka upp sig på. ” The fact of the matter is, millions of people have been killed in vicious circumstances on a regular basis throughout history”, ska han ha sagt till Die Zeit (bakom betalvägg) enligt referat i The Guardian . Han ska även ha sagt att Förintelsen var “almost a normal event”. Det som går att se av dessa citat utan prenumeration på Die Zeit finns här.

I en intervju 21 november 2019 i Der Spiegel tog Hallam dock tillbaka detta. Samma dag hade han också skrivit på Facebook:

I realise that in the interview 1 got sidetracked into an unnecessary debate about where the Holocaust sits in terms of horrific genocides. I see now my cultural insensitivity. I understand that such a debate is obscene and offensive, in particular for all those who remain haunted by memories of what occurred and for all those who lost people they loved.

I am sorry for the crass words that I used. I do not feel the need to apologise for drawing attention to the genocide that is happening now. We must learn from the past, from tragedies like the Holocaust and other genocides, to prevent the horror of the near future. Despite my poorly phrased statement, I still strongly demand action on the preventable genocide that so many are ignoring across the world.

Robert F. Kennedy Jr uttalade sig 2016 i filmen Climate Hustle av Christopher Rogers och Marc Morano om bl.a. bröderna Koch, som han ansåg borde fängslas som krigsförbrytare:

I think they should be in jail, I think they should be enjoying three hots and a cot at the Hague with all the other war criminals who were there.

Intervjuaren: What about politicians, people who deny (ohörbart)…

They’re selling out the public trust. I think those guys who are doing the Koch Brothers bidding and are against all the evidence of the rational mind, are saying that global warming does not exist., they are contemptible human beings, and that I wish there were a law you could punish them under. I don’t think there is a law that you can punish those politicians under, but do I think the Koch brothers should be prosecuted for reckless endangerment? Absolutely, that is a criminal offence and they ought to be serving time for it.

Intervjun gjordes redan 2014 och väckte viss uppmärksamhet redan då, t.ex. på denna webbsida. Kennedy publicerade efter detta en artikel i EcoWatch, där han bl.a. skrev:

I do, however, believe that corporations which deliberately, purposefully, maliciously and systematically sponsor climate lies should be given the death penalty. This can be accomplished through an existing legal proceeding known as ”charter revocation.” State Attorneys General can invoke this remedy whenever corporations put their profit-making before the ”public welfare.”

Den svenske miljöaktivisten Andreas Malm lär ha sagt att vi kommer att koka som ägg om inget görs i klimatfrågan. Och i hans bok med det långa namnet Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007) står det något åt det hållet på sidan 203:

Vad som är farligt med värmeböljor är mindre omtvistat: en värme som människokroppen inte är van vid. Särskilt illavarslande är värmen om den inte sjunker påtagligt under natten, då kroppen i normalfall ska få chansen att vila ut. Det kan leda till hypertermi, ett tillstånd där huden är blossande röd och torr, där svetten uteblir, urinen gulnar och delirier sätter in; om kroppens temperatur överstiger 42 grader börjar cellernas proteiner koka likt äggvita.

Det är underförstått att detta är vad som väntar när den globala uppvärmningen gjort att värmeböljor är det normala. Samme Malm intervjuades i Svenska Dagbladet den 18 oktober 2020, under rubriken ”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”, och han säger där:

Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?

SvD ändrade senare rubriken till det mildare ” Nu räcker det inte att sjunga Idas sommarvisa”.

Ekologen Daniel Botkin påstås ibland ha sagt detta: ”The only way to get our society to truly change is to frighten people with the possibility of a catastrophe.”

Men då har man missuppfattat saken. Botkin är ju skeptisk till alarmismen. Den citerade meningen syftar på hur hans mindre vetenskapligt stringenta kolleger såg på saken. Så här skrev Botkin i en artikel i Wall Street Journal 17 oktober 2007, ”Global Warming Delusions” (min fetstil / KET):

I’m not a naysayer. I’m a scientist who believes in the scientific method and in what facts tell us. I have worked for 40 years to try to improve our environment and improve human life as well. I believe we can do this only from a basis in reality, and that is not what I see happening now. Instead, like fashions that took hold in the past and are eloquently analyzed in the classic 19th century book “Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds,” the popular imagination today appears to have been captured by beliefs that have little scientific basis.

Some colleagues who share some of my doubts argue that the only way to get our society to change is to frighten people with the possibility of a catastrophe, and that therefore it is all right and even necessary for scientists to exaggerate. They tell me that my belief in open and honest assessment is naïve. “Wolves deceive their prey, don’t they?” one said to me recently. Therefore, biologically, he said, we are justified in exaggerating to get society to change.

Att döma av boken The Moon in the Nautilus Shell från 2012, så blev Botkin senare ännu mera kritisk till alarmismen. Här finns bl.a. en passus som jag själv har citerat som jag tror är viktig i debatten om hur arter utrotas p.g.a. klimatförändringar. Motsatsen är förmodligen det vanligaste, dvs. anpassning när miljön förändras, annars skulle livet på jorden nog inte har klarat sig så länge som det har gjort:

Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, p. xiii.)

Åter till de citat man ofta stöter på i debatten. Professor Chris Folland vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research var huvudförfattare och medförfattare till åtskilliga av IPCC:s rapporter. Han påstås ha sagt följande 1992 eller 1993: “The data doesn’t matter. We’re not basing our recommendations on the data. We’re basing them on the climate models.”

Läkaren och elingenjören Charles Battig, med band till Heartland Institue bl.a., försökte få detta citat bekräftat och fick enligt Battigs egen blogg detta brev som svar. Där förklarar Folland att detta var sant när han skrev det 1993, men att man numera (2014) har mycket mera data att utgå ifrån. Han skriver bl.a. i brevet:

At that time, the key driver for nations’ concern about climate change was indeed mostly driven by model projections of global warming. The attached published letter written in an Institute of Physics journal by myself and one of the then IPCC Working Group 1 coordinators tried to accurately reflect the general view at that time (1993). It reflects accurately what I was trying to say the year or so before. Please quote these words as appropriate – but they were only appropriate in the early 1990s. This view was soon to change greatly; notice that the letter looks forward at its end to a greatly increased importance of climate data to the climate change debate, and to nations’ policy actions and concerns. The situation is now very different and has been since about 1995. Up to 1993, there were no published detection and attribution studies.

Man hade förstås gärna läst texten som citatet ska vara hämtat ifrån i sin helhet. Man kan inte vara säker på att Folland bekräftar hela citatet, t.ex. den inledande meningen ”The data doesn’t matter”.

Al Gore gjorde 2006 en omdiskuterad film om klimatförändringar, An unconvenient truth (textavskrift här). En domstol i England beslutade i oktober 2007 att filmen inte fick visas i engelska skolor om man inte kommenterade nio felaktigheter som fördes fram (se artikel i The Guardian). Förutom dessa osakligheter hade Gore också ett märkligt sätt att citera. I filmen säger han (min fetstil / KET):

There was a massive study of every scientific article in a peer-reviewed
journal written on global warming for the last 10 years. And they took a big sample of 10%, 928 articles.
And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that it’s a serious problem? Out of the 928, zero. The misconception that there’s disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small group of people. One of their internal memos leaked. And here’s what it said, according to the press. Their objective is to reposition global warming as theory rather than fact. This has happened before. After the Surgeon General’s report. One of their memos leaked 40 years ago. Here’s what they said. ”Doubt is our product, since it is the best means of creating a controversy in the public’s mind.” But have they succeeded? You’ll remember that there were 928 peer-reviewed articles. Zero percent disagreed with the consensus.

Det Gore här citerar, ”doubt is our product”, är inget som har med fossilbränsleindustrin att göra, vilket han ju inte säger rent ut men låter vara underförstått. Citatet finns i ett internt dokument från tobaksföretaget Brown & Williamson och offentliggjordes 1994 i samband med de stora rättegångarna mot tobaksbolagen som då pågick. Det kan inte gärna ha läckt ut 40 år tidigare (1967) eftersom det då inte ens fanns; det skrevs 1969. Gore blandar också ihop detta med den beryktade studie, eller snarare artikel i Science av Naomi Oreskes från 2004, som hävdade att 100 procent av alla vetenskapliga artiklar i ämnet stöder tanken på att global uppvärmning beror på människans användning av fossila bränslen.

Det är sällan forskare talar om att ”science is settled” eller ”science is unequivocal” och liknande. De flesta seriösa forskare inser att vetenskapen alltid ifrågasätter sina egna resultat och dementerar, bekräftar eller förfinar sina slutsatser, helt eller delvis. Politiker och aktivister säger däremot detta ofta.

Barack Obama sade t.ex. så här vid ett tal på Wal-Mart i Mountain View i Kalifornien 9 maj 2014, apropå National Climate Assessments tredje rapport (video här):

Hundreds of scientists, experts and businesses, not for profits, local communities, all contributed over the course of four years. What they found was unequivocally that climate change is not some far off problem in the future, it is happening now, it is causing hardship now, it’s affecting every sector of our economy, and our society. More severe floods, more violent wildfires, it’s already costing cities and states and families and businesses money. You’re in California, you’ve seen these effects firsthand, you know what’s happening, and increasingly more and more Americans do, including, by the way, many republicans, outside of Washington, so, unfortunatelty inside of Washington we still got some climate deniers, who shout loud, but they’re wasting everybody’s time on a settled debate, climate change is a fact. (Min fetstil / KET.)

Som nyvald president sade Barack Obama följande, 18 november 2008 (se länk här eller här):

Few challenges facing America and the world are more urgent than combating climate change The science is beyond dispute, and the facts are clear. Sea levels are rising. Coastlines are shrinking. We’ve seen record drought, spreading famine, and storms that are growing stronger with each passing hurricane season. (Min fetstil / KET.)

”Beyond dispute”, säger Obama, men just dessa påståenden har många påvisat att de inte stämmer, i varje fall inte som följd av global uppvärmning. Se t.ex. denna artikel om bl.a. skogsbränder, stormar, m.m.

Avslutningsvis kan en annan amerikansk president, Thomas Jefferson, få vittna om att klimatet (eller vädret) förändrades redan för drygt 200 år sedan. Jefferson påstås ibland ha sagt ungefär följande: ”I remember when I was a small boy, say 60 years ago, snows were frequent and deep every winter. A change in our climate is taking place, snows are less frequent and less deep.”

Jag har inte hittat exakt dessa formuleringar i ett enda sammanhang, men några mycket snarlika på olika ställen. I ett brev till Dr Chapman från 11 december 1809 skriver Jefferson (min fetstil / KET):

I remember that when I was a small boy, (say 60 years ago,) snows were frequent and deep in every winter to my knee very often, to my waist sometimes – and that they covered the earth long. And I remember while yet young, to have heard from very old men, that in their youth, the winters had been still colder, with deeper and longer snows.

Ett par rader längre ned i brevet skriver han: ”The change in our climate is very shortly noticed in the Notes on Virginia, because I had few facts to state but from my recollections, then only of thirty or thirty-five years.” (The Writings of Thomas Jefferson Being his Autobiography, Correspondence, Reports, Messages, Adresses, and other Writings, Official and Private, Vol V, 1853, s. 487, 488.)

I Jeffersons bok om Virginia (skriven 1781–82) hittar jag följande (min fetstil / KET):

A change in our climate, however, is taking place very sensibly. Both heats and colds are become much more moderate within the memory even of the middle aged. Snows are less frequent and less deep. They do not often lie, below the mountains, more than one, two, or three days, and very rarely a week. They are remembered to have been formerly frequent, deep, and of long continuance. The elderly inform me, the earth used to be covered with snow about 3 months in every year. The rivers which then seldom failed to freeze over in the course of the winter, scarcely ever do so now. This change has produced an unfortunate fluctuation between heat and cold, in the spring of the year, which is very fatal to fruits. (Jeffersons’s Notes on the State of Virginia; with the Appendixes Complete, 1800, s. 86.)

Till bloggens förstasida.