”Var tredje person som riskerar att bli av med sin sjukpenning lider av psykisk sjukdom, visar ny statistik. Läkare varnar för att patienter kan slås ut – men socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) slår ifrån sig.”, skriver Dagens Medicin i nr 1-3 (14 januari – ej på webben tyvärr).
Och slår ifrån sig gör hon verkligen. Jag undrar om hon inte närapå uppfunnit en ny retorisk eller argumentativ figur. I artikeln citeras Veronica Palm (S), vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, som menar att människor med psykiska sjukdomar riskerar att bli sämre av ekonomisk stress:
– Jag har också svårt att se vem som, i rådande läge på arbetsmarknaden, ska anställa de över 6 000 kvinnor under 40 år som varit sjukskrivna för psykiska problem i mer än 180 dagar. Risken är att de kommer att tvingas leva på socialbidrag, säger Veronica Palm, som också är talesperson för s i socialförsäkringspolitiska frågor.
Hur svarar nu Cristina Husmark Pehrsson på detta? Jo, hon blir rosenrasande:
– Jag blir himmelens upprörd. Det bygger på förutfattade meningar att döma ut personer med vissa psykiska sjukdomar, att säga att dem ska vi inte bry oss om. Alla utom de allra svårast sjuka kan göra någonting, kanske inom Samhall eller på ett arbete med lönebidrag, säger hon.
Vem dömer ut vem här, kan man undra. Har hon aldrig hört talas om dagens arbetsmarknad där man bara behöver vara över 45 för att inte duga? Ett mycket fräckt tilltag att försöka få Palms omtanke om en utsatt grupp människor att framstå som fördomsfull, medan det egna nonchalerandet således underförstått blir uttryck för en sorts jämlikhetstänkande. Vad ska man kalla denna typ av argumentation tro? ”Subsumtiv premissinversion” kanske? Eller är det en variant av det som kallas ”halmdocka”? Eller helt enkelt att medvetet missförstå?
Vid närmare eftertanke är nog inte Husmark Pehrsson någon pionjär. Socialdemokraternas argument i den s.k. pigdebatten påminner om denna teknik: att ge arbetstillfällen åt personer som städar eller utför andra hushållstjänster var plötsligt att se dessa som pigor (och drängar?) och innebär att man ser ner på denna yrkeskategori. Vem ser ner på vem, kan man undra även här.
En annan seglivad debatt jag minns sedan 30-40 år och som ännu uppstår ibland är den om skolelever med särskilda behov. Dessa ska inte få specialundervisning, för då sätter man ”en ful stämpel” på dem. Istället ska dessa elever, som kanske har exv. läs- och skrivsvårigheter, tvingas sitta av tiden i skolan i vanliga klasser utan att lära sig särskilt mycket. Det är jämlikt och fint det. Inga fula stämplar. Bara ett självförtroende som trycks ned i botten.
Artikeln i Dagens Medicin avslutas förresten på ett effektfullt sätt, med basun och cymbal frestas man säga. Intervjuaren Henrik Kennedy frågar Husmark Pehrsson vad hon säger om att många läkare menar att de nya reglerna gör sjukskrivna sämre:
– Jag bryr mig varken om vad socialdemokraterna eller enskilda läkare säger. Jag har under den senaste tiden träffat 4 000 förtidspensionärer och lyssnar på vad de säger i stället. Dessutom har jag en mängd personer i min omgivning som lidit av psykiska problem men som med behandling fungerar alldeles utmärkt.
Enastående. Är detta vår tids vulgära politikervariant av sofism?
Filed under: Politik & samhälle | Tagged: Husmark Pehrsson, sjukskrivningar, socialförsäkring |
Slowfox 