• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Om det könsligt korrekta ”hen”

De senaste veckorna har det könsligt neutrala pronomenet ”hen” diskuterats (SvD, SvD, DN, DN). Tyvärr blandar de flesta debattörer samman behovet av en ersättning för det otympliga uttrycket ”han eller hon” i vissa tillbakasyftande fraser med en önskan att ersätta han och hon med ”hen” i alla sammanhang.

De här språkreformistiska tankarna dyker upp då och då; första gången jag såg det var nog i början av 1990-talet, då man föreslog ”hen” och även ”haon”. Idén har dock en längre historia än så. Karl-Hampus Dahlstedt nämnde ordet hän som ett alternativ redan i antologin ”Språk, språkvård och kommunikation” (1967). Bertil Molde skrev i Språkvård nr 1/1976 om hur ordet han, som ju hittills använts (även) som neutralt pronomen, kunde missuppfattas i en lagtext, som denna om sambors gemensamma bostad:

Innehar vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, får den andra parten övertaga hyres- eller bostadsrätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. (Lag 5 juni 1973 om ogifta sammanboendes gemensamma bostad.)

Molde förordade att man använde den som genusneutralt pronomen i fall som ovanstående. Språkvård återkom till frågan i samtliga fyra nummer som utgavs 1993. Rune Fröroth föreslog haon (nr 1) och Ulf Teleman föreslog bland annat ordet hn (nr 3), vilka ju dessvärre båda lider av problemet att inte kunna uttalas.

Lingvisten Hans Karlgren föreslog i en SvD-artikel 28/8 1994 att vi skulle börja använda ordet hen. Jag skrev då en svarsartikel i SvD under rubriken ”Om det könsligt korrekta”, som sammanfattar en del synpunkter, inte bara på detta ord utan även på andra s.k. genderproblem i språket, och hur dessa behandlats i andra länder. Det är ju t.ex påfallande hur olika man ser på könsbundna yrkestitlar i engelska (där det inte anses korrekt) respektive tyska (där det är ett måste).

Läs hela artikeln här.

Språkvård återkom i nr 4/2004 till ämnet med en artikel av Bettina Jobin, ”Svenskan är inte könsneutral”, som också finns som PDF på webben. Artikeln avslutades med en rekommendation, utan egentlig motivering, från Språkrådet: ”Det är ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som köns- neutralt pronomen.”

Jag nämnde i artikeln att man på engelska förr kunde skriva all men, both male and female, eftersom ”man” både kunde betyda ’man’ och ’människa’. Jag hade då inte tagit reda på att man även på svenska i vissa sammanhang kunde använda motsvarande ord så.

Det svenska ordet ”man” kunde användas i betydelsen ’(vuxen) människa av båda könen’. Svenska akademiens ordbok (SAOB) upptar ett exempel från 1647: ”När hon til Manna wuxen war”. Från 1912 är följande: ”Nästa man (som föres in på polisstationen på Bow Street) är en kvinna, och en ung sådan.”

SAOB har också ett så pass sent exempel som från 1937: ”F. n. räknar personalen (vid Uppsala sidenväverier) ett 50-tal man, varav flertalet kvinnor. UNT(A) 1937, nr 182. s. 7.”

Det är paradoxalt att ordet människa traditionellt ofta varit feminint; människan hon, säger man ännu. SAOB säger också att ordet stundom är maskulint men ofta skiftar efter den person det syftar på.

I min gamla SvD-artikel snuddar jag vid tanken att människor med ett språk där även tingord kan vara maskulina eller feminina kanske har lättare att acceptera – och t.o.m. överdriva könsbestämningarna. Tyskar är ju t.ex. noga med att vända sig till både Leser und Leserinnen när de skriver. Svenskan hade under medeltiden precis som tyskan tre genus för tingord: maskulinum, femininum, neutrum. Man kunde säga muren han, väggen hon t.ex. Under 1700-1800-talen försvann gradvis känslan för tingordens genus och pronomenet den kom alltmer i bruk. Ordet hade tidigare främst använts som demonstrativ artikel (t.ex. ”jag vill ha den boken”). Esaias Tegnér förordade detta nya genus i en skrift 1892 och kallade det reale. Fram emot 1930-talet var det gamla bruket av han och hon om tingord nästan helt utrotat i skrift. Ändå lever bruket kvar än idag i talspråket, provinsiellt, främst kanske hos äldre människor. Min egen mor (född 1917) sa t.ex. ibland kjolen han och saxen hon. I den gamla barnvisan ”Vresiga Lasse” av Felix Körling, utgiven på 1920-talet, lyder texten i en av verserna: ”Lisa sa den rocken är för fasligt ful! – Ja, det är han! sa Lasse”. Herbert Davidsson har utförligt beskrivit hur bruket av den utvecklades i boken ”Han hon den. Genusutvecklingen i svenskan under nysvensk tid” (1990).

I och med att den ersatte hon och han när man refererade till maskulina och feminina tingord, så finns ju här en parallell till dagens debatt om hen. Det är inte så förvånande att många språkbrukare de senaste decennierna också spontant använt den på det sätt man nu vill utnyttja hen. Även Bertil Molde var ju inne på detta. Vissa skribenter har försökt undvika problemet genom att övergå till pluralis. För bara två veckor sedan såg jag en skribent i Computer Sweden skriva ”om någon skulle säga att de inte har mobiltelefon …” En besynnerlig numerisk svävning uppstår förstås här, ändå är tekniken inte ovanlig; i engelskan är den rent av påbjuden enligt vissa stilböcker.

I A.F. Dalins svenska ordbok från 1850-55 står följande som en speciell funktion av ordet den:

”…brukas ofta, både i tal och skrift, i stället för Honom, Henne, isynnerhet när dermed hänsyftas på ett nomen av tvetydigt kön (communis generis), t.ex. Hvar är hatten? den (honom) har jag sålt. Se der en god bok; läs den (henne).

Jag nämner i artikeln från 1994 att man börjat använda she som generellt pronomen i engelska – för att slippa det klumpiga he or she. Konstigt nog nämner jag inte att detta hade börjat förekomma på svenska också; troligen var det ännu rätt ovanligt då. Men jag minns att jag bara något år senare blev oerhört förvånad när jag hittade ett dylikt ”hon” i en ledarartikel i Svenska Dagbladet, som annars hade en mycket konservativ språkpolitik.

Tillägg den 16 mars: Nyamko Sabuni uttalade den 5/3 i SvD sitt stöd för tanken på pronomenet hen, och idag skriver lingvisten Mikael Parkvall en understreckare i SvD om vad språk egentligen kan och bör uttrycka, med utgångspunkt från hen-debatten.

Det är intressant att det nu, till skillnad från när frågan var på tapeten på 1990-talet, verkar som om idén om hen skulle kunna vinna en viss spridning. Jag tror dock att debatten förvirras lite i onödan i och med att så många som uttalar sig inte skiljer på behovet av hen som hänsyftning på ett tidigare nämnt könsneutralt personord å ena sidan och å andra sidan en önskan från vissa mera extrema jämlikhetsivrare att han och hon helt ska ersättas av hen.

Skillnaden kan illustreras av följande: ”När hotellgästen anlänt bör hen genast anmäla sig i receptionen.” Här kan det givetvis vara en god idé att slippa skriva det otympliga ”han eller hon” eller ”han/hon”. En helt annan sak blir det om man alltid ska använda hen i t.ex. ett sammanhang som detta: ”Lisa kom just in genom köksdörren. Hen bar på en massa tunga shoppingkassar.” Om tanken är att radera ut könet, så måste ju i så fall personen ändra namn. Jag tror också, som jag skrev i min gamla artikel från 1994, att könsidentifikation är något fundamentalt för de flesta människor, oavsett vad queerteoretikerna säger.

Språket genomgår ju sakta men säkert förändringar, oftast mot det enklare. Samtidigt har språket behov av en viss redundans, det Parkvall kallar overkill. Det är den språkliga kommunikationens inbyggda skydd mot störningar, vare sig vi försöker samtala i en stimmig bar eller lyssnar på en sprakande radioutsändning från andra sidan jordklotet. Svårigheten för många att förstå när det heter de och när det heter dem, har gjort att man rätt ofta numera ser dem i båda funktionerna. Det är en nyhet; att däremot använda de i båda funktionerna har förekommit mycket länge. Var och vart flyter också samman mer och mer, eftersom inte så många har klart för sig skillnaden mellan befintlighet och riktning. Sådana här förändringar gör dock att t.ex. ordföljd kan bli viktigare för förståelsen. Drar man ned på den nämnda redundansen, övertydligheten, så måste språket skärpas i något annat avseende för att behålla samma grad av begriplighet.

I linje med denna utveckling är det förstås inte otänkbart att vårt språk så småningom förändras därhän att vi avskaffar könsspecifikt pronomen i tredje person singularis, precis som vi inte haft något könsskiljande pronomen i tredje person pluralis på mer än tusen år.

Det torde i så fall dröja väldigt länge, tror jag. Men kanske är tiden mogen för ett hen i sammanhang där det ska syfta tillbaka på ett icke-könsspecifikt korrelat.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: