Dietstudier som förvirrar

Det är trist att se hur journalister, när det gäller redovisningen av vetenskapliga nyheter, så ofta springer som en skock får – först åt ena hållet, sedan åt det andra. Sommaren 2008 skrev alla om hur de olika lågkolhydratdieterna fått vetenskapligt stöd i en israelisk studie. Nu är plötsligt den – och alla dieter över huvud taget – enligt press, radio och TV meningslösa.

SvD har den 26/2 rubriken ”Alla dietråd minskar vikten” (tycks inte finnas på webben), medan DN vänder på steken: ”Alla bantningsmetoder ger dig lika dåligt resultat”.

Värst var nog SvT:s Aktuellt som utropade:

Hör ni möjligen till dem som testar olika bantningsdieter, undviker ni fett eller kanske kolhydrater – glöm allt det där! För nu visar det sig att den största bantningsstudien som någonsin gjorts visar att det bara finns ett sätt att gå ned i vikt, och det har ingenting att göra med alla de bantningsmetoder som finns. (avskrivet från TV)

SvD-artikeln (skriven av TT) säger i ingressen att ”En ny studie har gått till botten med frågan …”

Men varken Aktuellt eller SvD/TT eller någon annan av de kategoriska rapporterna i media har fog. Studien visar helt enkelt inte det som påstås. Särskilt har rapporteringen i medierna velat ge sken av att lågkolhydratdieterna, typ Atkins och GI-metoden, nu visat sig lika dåliga eller lika bra som en normal sund allsidig kost (vad nu det ska vara).

Går man till New England Journal of Medicines webbplats och läser studien ifråga, Sacks et al., ”Comparison of weight-loss diets with different compositions of fat, protein, and carbohydrates”, N Engl J Med 2009;360:859-873, visar det sig att de fyra försöksgrupperna fått följa en diet enligt följande:

grupp 1: 20 % fett, 15 % protein, 65 % kolhydrater
grupp 2: 20 % fett, 25 % protein, 55 % kolhydrater
grupp 3: 40 % fett, 15 % protein, 45 % kolhydrater
grupp 4: 40 % fett, 25 % protein, 35 % kolhydrater

Jag kan tänka mig att man försökt komponera de här dietvarianterna på ett sätt så att inga näringsbrister ska uppstå hos försökpersonerna som kan utgöra confounders (förväxlingsfaktorer), men skillnaderna är helt enkelt för små mellan grupperna, särskilt när det gäller kolhydraterna. Den grupp med det lägsta kolhydratintaget får 35 procent. Det är långt över t.ex. Atkins-dieten som brukar ligga på 7-10 procent. Redaktören Martijn B. Katan visar på en del andra svagheter också i sin ledarartikel om studien.

Sommaren 2008 skrev SvD om den israeliska studien av dieter med lågt intag av kolhydrater respektive fett, samt s.k. medelhavsdiet under rubriken ”Atkins och GI bäst för bantare” (16/7).

Många andra medier rapporterade också om denna studie, och vi var många som själva prövat på t.ex. Atkinsdieten och funnit den verkningsfull, som tyckte det var skönt att detta bekräftades. Men vid närmare kontroll är inte heller den studien klockren.

Studien ifråga är Shai et al., ”Weight loss with a low-carbohydrate, Mediterranean, or low-fat diet”, N Engl J Med 2008;359:229-241,
och slutsatsen i den artikeln var rätt försiktig jämfört med hur det blåstes upp i många tidningar: ”Mediterranean and low-carbohydrate diets may be effective alternatives to low-fat diets.”

Det var inte många tidningar som berättade att studien var finansierad av bl.a. Atkins Foundation. Jävsförhållanden av den typen är förstås mycket viktiga att känna till när man ska bedöma en studies tillförlitlighet. Denna förefaller inte heller vara särskilt väldesignad. Den grupp som följde Atkins-metoden rekommenderades att hålla sig till en vegetarisk variant; inga fläskkotletter och baconskivor alltså, däremot var mjölkprodukter tillåtna. Inga särskilda förhållningsorder fanns när det gällde alkoholintag, vilket innebär en stor osäkerhetsfaktor. Efter helger, då försökpersonerna av religiösa skäl kunde tänkas tvingas till en annan diet, tilläts detta och man fick sedan omedelbart efteråt återvända till den strikta dieten.

Den israeliska studien fick också en del kritik. Men även här finns jävsförhållanden att ta hänsyn till. Av kritikerna här är Arne Astrup, från Köpenhamns universitet, även konsult åt Weight Watchers och Dean Ornish från University of California är även konsult åt Pepsi Cola Company. Den senare har även kritiserat studien i en artikel i New York Times.

Jäv är naturligtvis inget som automatiskt ogiltigförklarar vad en person säger. Men man har anledning att vara lite extra varsam när en sådan person uttalar sig på ett sätt som man kan tänka sig att hans eller hennes finansiärer eller andra uppdragsgivare skulle applådera.

Vad den israeliska studien i bästa fall visade var nog att en lätt modifierad Atkinsdiet var tämligen bra, medan den nya studien av Sacks et al. inte visar just någonting. Jag kan inte värja mig för tanken att den ingår i någon sorts desinformationsförsök enligt den princip jag ofta skrivit om, tobaksindustrins gamla beprövade ”creating doubt”, att skapa tvivel om forskningsresultat man inte vill erkänna. Nu har ju dieten med lågt fettintag fått på pälsen under en längre tid. Livsmedelsverket och diverse nutritionister har hela tiden pekat finger åt lågkolhydratmetoden och sagt att det inte finns några studier som visar att den håller, men så visade det sig att det inte finns några som helst studier som visar på nyttigheten av en diet med låg fetthalt heller. Trettio års predikande om att snåla på fettet har helt enkelt inte haft någon vetenskaplig grund.

Då kan man tänka sig att den del av livsmedelsindustrin som prånglar ut just kolhydratrik mat skulle ha intresse av just en sådan studie som visar att inget är bättre än något annat. Om slaget om just fettet redan är förlorat så kanske man kan rädda något genom att torgföra idén att om fettreduktion inte leder någonstans så leder ingen annan diet heller någonstans. Detta är förstås bara min gissning.

Se också mina tidigare artiklar om Robert Atkins och William Banting, ”Tidig tröst för tjockisar” samt ”Pressen och vetenskapen”.

Pingad på Intressant.