Sjukhusen, hygienen och smittan

Det har väl inte undgått någon att smärtläkaren Björn Bragée i egenskap av patient på Danderyds sjukhus slog larm om den dåliga hygienen. Debattinlägg och avslöjanden har nu förekommit i flera dagar i tidningar och TV, se t.ex. DN, SvD, Aftonbladet, Rapport och Aktuellt.

Det märkliga är att saken vinklas som om det är något nytt som vi inte hört förut. Men det är bara drygt två år sedan (våren 2006) som SvT:s Uppdrag granskning sände ett reportage om den dåliga städningen på sjukhusen under rubriken ”Snusket på sjukhusen kan göra dig sjuk”.

Och artiklarna som skrivits i spåren av de allt svårare problemen med MRSA och andra infektioner, som absurt nog sprids bäst i sjukhusmiljö, har inte precis varit få. Bara i Dagens Nyheter har vi sedan 1998 kunnat läsa runt hundratalet artiklar om hygien och städning på sjukhus, bland annat följande:

• 2006-04-16: Äldre plågas av sjukhussjukan. Fallen inom äldreomsorgen ökar. Dålig hygien utpekas som orsaken.
• 2004-09-30: Dåligt skydd mot smittspridning. Man gör för lite för att stoppa smittan. Väntrummen är för trånga och det råder brist på enkelrum med egen dusch och toalett.
• 2003-10-04: Nu ska sjukhussjukan i Stockholm stoppas.
• 2003-08-19: Sjukhuspersonal fuskar med hygienen. MRSA ökar i Stockholm och medvetenheten om smittspridningen är för låg.
• 2003-06-06: Specialteam mot sjukhussjukan. Landstinget ska ta till polisiära metoder.
• 2003-05-05: Sjukhus ska stoppa snusket. På Karolinska sjukhuset i Solna ska man med flygande kontroller avslöja slarv med handsprit och avtagning av smycken m.m.
• 2002-04-24: Sjukhussjukan: Sjuka från Stockholm isoleras. Stockholm ökänt för sina resistenta bakterier, patienter som flyttas till resten av landet sätts i karantän.
• 2002-01-25: Sjukhussmittan: Dålig hygien vanlig orsak. Nu har Stockholms läns landsting på allvar tagit upp kampen mot sjukhusbakterierna.
• 2001-03-23: Resistenta bakterier på sjukhus: Smittan sprids mellan sängarna. Sex nyopererade ligger på 50 kvadratmeter; bakterierna hoppar ”som de vill mellan sängarna”.
• 2001-03-01: Sjukhus kritiseras för dålig städning. ”Otillräcklig städning kan ha ökat risken för smittspridning på flera av landets sjukhus.”
• 2000-02-12: Dålig hygien på sjukhus. Aggressiva bakterier sprids. Personalen följer inte säkerhetsrutinerna, konstaterar Socialstyrelsen. ”Viktigast att tvätta händerna”. En flaska desinfektionssprit vid varje säng är hygienöverläkarens metod
• 1999-03-17: Fruktad bakterie sprider sig. Göteborg drabbat. ”Förra året betecknades som ett katastrofår med cirka 90 patienter smittade.”
• 1998-11-21: 800 dör i sjukhussjuka per år. Tiotusentals smittas. För få hygienläkare och hygiensköterskor. Socialstyrelsen kräver snabba åtgärder.

Behandlingen av mat brukar ju ofta få kritik, när det gäller restauranger, och under den här tiden kunde man också läsa en hel del om undermålig hantering av mat på sjukhusen. Det förekom även debattartiklar med mera personliga vittnesmål från sjukhusmiljön.

Den 22 juni 1997 berättade exempelvis Lotta Däumichen-Nordgren i en debattartikel i DN om sina erfarenher som patient inför en operation:

Väcks tidigt, operationsdags. Fastande besöker jag än en gång duschrummet för att skrubba mig. Tycker det är lite äckligt att lägga min operationsrock på ytor som definitivt inte är rena. Läkarens förmaningar dagen innan skorrar i öronen: det är viktigt att du är ren, vi vill inte ha sjukhussjukan i såren!

Efter operationen noterar hon:

Fredag tillbaka till rummet. Efter många försök lyckas jag ta mig ut till toaletten. Noterar över rollatorn att samma toalettpapperslapp som jag såg ligga på golvet till höger om toaletten när jag kom, onsdag, ligger kvar. […] En vecka senare: får åka hem. Plockar med tandborsten från toalettrummet där papperskorgarna är fyllda till kanten, toalettstolsknoppen saknas och papperslappen fortfarande ligger kvar till höger om toaletten. Plockar ut mina saker från sängbordet som definitivt inte är avtorkat under min vistelse. Noterar vid min utgång att kaffefläckarna på golvet formar samma mönster.

Sjukhushygienen har flera aspekter:

1) Det handlar om städning. Städning av sjukhus är inte detsamma som städning av kontor. Det krävs mycket stor noggrannhet generellt, och extra stor noggrannhet vid punkter som är särskilt utsatta för smitta. Man bör byta skurvatten, svampar och liknande verktyg oftare än vid vanlig städning. Någon sade i debatten att lite dammråttor knappast överför smitta. Möjligen är dammråttor inte det allra allvarligaste (utom för allergiker), däremot får inte spolreglage, toalettsitsar, kranar och dörrhandtag vara smutsiga. Och de måste rengöras även om inget syns. Det hör ju till mikroorganismernas natur att de ”syns inte men finns ändå”. Patogener överlever också tillräckligt länge på sådana ställen för att kunna spridas till andra människor.

2) Det handlar om handtvätt. Ibland tror man att Ignaz Semmelweis’ erfarenheter från 1840-talet har fallit i total glömska. Semmelweis reagerade på att läkarna på det sjukhus där han arbetade gick direkt från obduktioner till obstetrikavdelningen, där man hade kontakt med kvinnor i barnsäng – som mycket riktigt också fick barnsängsfeber och dog i förfärande mängd. Semmelweis anade att något smittämne var i aktion – detta var dock före upptäckten av bakterierna, så han visste inte riktigt vad – och han föreslog att man skulle tvätta händerna innan man gick in på barnbördsavdelningen. Resultaten visade sig snabbt. Antalet kvinnor som dog i barnsängsfeber sjönk dramatiskt (från 15–25 procent till 3 procent). Semmelweis’ kolleger trodde dock inte att handtvätten kunde vara anledningen till detta så man slutade att tvätta händerna – varpå dödligheten åter ökade. År efter år talas det nu om vikten av handtvätt i Sverige, men uppenbarligen för det mesta för döva öron.

Om jag får döma efter egna erfarenheter så tycks det vara sällsynt att läkare på vårdcentraler tvättar händerna mellan patienterna. Jag tror jag har sett det på en akutmottagning på ett sjukhus någon gång. Men aldrig på en vårdcentral. Jag har aldrig ens sett en läkares mottagningsrum där det funnits handfat. Och i väntrummet kan man se patient efter patient gå in i det där rummet utan att doktorn kommer ut. Förmodligen skakar patienten hand med doktorn. Om doktorn inte sitter där inne och gnuggar sig med antiseptiska våtservetter, så sker således ingen desinficering mellan patienterna. Höstens debatt i Dagens Medicin om kravet på att läkarna ska ha kortärmat, tyder på att medvetenheten om den här problematiken är låg.

3) När det gäller patienter med särskilt svåra infektioner har jag slagits av två saker:

a) När vårdpersonal går in i en sjuksal där en patient med en svår infektion ligger, ska man ta på sig en s.k. gul rock. Denna tar man på sig framifrån och knäpper bak. Ska detta erbjuda något skydd borde rocken vara av engångstyp och slängas efter varje användning. Men på de flesta håll tycks de vara av tyg och återanvändas okänt antal gånger, precis som fallet var när jag själv tjänstgjorde som sjukvårdsbiträde på 1970-talet. Det var bättre förr, heter det ofta. Men blinda fläckar fanns uppenbarligen även då. Rocken måste dessutom sättas på ordentligt – och man kan inte ha oknäppta blus- eller skjortmanschetter som dinglar ned på patienten, långt hår som faller ned i Gud vet vad och smycken som samlar kontaminerad smuts. Då får rocken ändå ingen större effekt.

b) Väntrummen. Det är förstås illa nog att sjuka människor sitter och smittar ner varandra i vanliga väntrum på vårdcentralerna. Men patienter med svårare infektioner föses också ihop i väntrummen på infektionsklinikerna. Jag skrev om detta i min bok som kom ut 2004, att väntrummen blir som en sorts telefonväxlar för virus. Sjukhuscheferna tycks tro att bara för att man har en infektion, så kan man inte få en till.

Lite skit har ingen dött av, säger många, men det som gör det här till ett betydande problem är det faktum att på sjukhusen (särskilt infektionsklinikerna) dväljs dels människor med mycket virulenta patogener, dels människor som ofta har försämrat immunförsvar. Lägger man sedan till att vi i Sverige tycks vara rätt dåliga på att diagnosticera infektioner (tänk t.ex. på alla patienter med oupptäckta fästingburna sjukdomar ) så har vi ett stort problem.

Själv är jag kroniskt sjuk med ett mycket dåligt immunförsvar. Jag brukar bli sängliggande i 2–4 veckor om jag i tunnelbanan råkar röra vid en ledstång och därefter kliar mig i ögat eller något liknande. Jag har lärt mig det där nu, så jag undviker dylika manövrer. Jag har också länge haft med mig egen desinfektion (i flaska eller som våtservetter) när jag besöker sjukhus. Länge kändes det där lite suspekt, som om man har såväl bacillskräck som hypokondri. Men jag har nu insett att jag inte behöver skämmas. Faktum är att jag läste en artikel av en smittskyddsläkare för ett par tre år sedan som rekommenderade just detta.

Naturligtvis görs mycket gott för många patienter inom vården. Ändå är det djupt oroande att så pass många sjukdomar och dödsfall genereras av vården själv. Felmedicineringar, biverkningar av mediciner, oväntad interaktion mellan läkemedel, felaktiga operationer m.m.

Tänk så mycket pengar som skulle kunna sparas i vården om färre blev sjuka. Ur den synvinkeln är nog förebyggande hälso- och sjukvård det bästa man kan satsa på. Förräntningen på de kronor man satsar på förebyggande åtgärder torde överstiga de mest fantasifulla optionsfonder man kan tänka sig. Detta preventiva arbete handlar dels om att våra folkhälsomyndigheter sköter den granskning de har till uppdrag att utföra; av nya läkemedel, av kemikalier och annat som kan vara skadligt i vår miljö, att man kartlägger epidemier osv, men också att man på sjukhus och vårdinrättningar ser till att ingen som trots allt blivit sjuk behöver bli allvarligare sjuk än han eller hon är från början därför att metoderna för vård, bot och lindring visar sig direkt kontraproduktiva.

Intressant?