Häromdagen skrev distriktsläkaren Bengt Järhult en viktig artikel på SvD/Brännpunkt, ”Rehabkedjan en kvarnsten om halsen”.
Han skriver där bland annat om hur vansinnigt det är att tro att någon annan än den behandlande läkaren skulle kunna uttala sig om t.ex. patientens arbetsförmåga (även patienten själv vet ju rimligen en hel del om detta). Ändå är ju detta vardagsmat att Försäkringskassans egna läkare, som aldrig över huvud taget träffat patienten, har åsikter om saken, och synnerligen tungt vägande åsikter också: det kan i värsta fall handla om antingen ekonomisk ruin eller ett hyfsat fortsatt liv för den sjuke (för att nu bara tala om den ekonomiska sidan; mer om det medicinska nedan). Järhult skriver bl.a.:
Det obehagliga under senare år är att dessa etiska krav – såsom respekt för patienten och delaktighet i behandlingen – i så hög grad åsidosatts av Försäkringskassan i sin roll som ombud för politiska beslut.
I senare års omvälvning av sjukförsäkringen har de strukturella orsakerna till de ökade sjukskrivningarna varit omöjliga att få upp på agendan. Det har även varit svårt att försvara det professionella medicinska området, där läkare ser sjukskrivning som en del i behandlingen och återföringen av patienten till hälsa, inte som ett utsorteringsinstrument, Rehabkedjans sanna konsekvens.
Det talas vitt och brett om rehabilitering i dessa dagar. Det brister verkligen på det området, många har slussats in i t.ex. förtidspensionering utan några försök till rehabilitering.
Men vad är rehabilitering egentligen? Svensk Ordbok säger att rehabilitera är ”återanpassa till ett normat liv”. I Lindskog-Zetterbergs Medicinsk Terminologi (1975) står ”en handikappad persons återanpassning till bästa möjliga fysiska, psykiska, sociala o. yrkestekniska situation”. Nationalencyklopedin säger ”återställande av förlorad funktion” och tillägger att ”hjälpa sjuka eller skadade att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och ge förutsättningar för ett normalt liv. Den avser numera insatser mot alla former av funktionsnedsättningar och handikapp.” NE säger också att medicinsk rehabilitering ”kan inte skarpt avgränsas från rent sjukvårdande åtgärder, men inriktas främst på konsekvenser av sjukdom och skada”.
Jag har diskuterat detta några gånger med medicinare, och ingen har hållit med mig, men jag tycker nog att jag i hög grad får stöd för min synpunkt i dessa definitioner: nämligen att rehabilitering är något som borde komma efter bot. Men att någon ska bli frisk är en tanke som tycks så vågad att den inte över huvud taget dyker upp i debatten. Ingen är som bekant längre sjuk utan bara sjukskriven, och då behöver förstås ingen bli frisk heller. Bara friskskriven och rehabiliterad.
Det är ”viktigt för läkarprofessionen att tydliggöra att vi ska ha en medicinsk grund för fördelningen av samhällsresurser till sjuka, inte en försäkringsadministrativ pseudojuridisk process”, skriver Järhult och fortsätter:
Men vi behöver offentligt diskutera vad denna medicinska grund innebär. Nu har begreppet i hög grad försnävats till en diagnos, till Socialstyrelsens beslutsstöd där varje diagnos kopplas till en viss sjukskrivningstid. Löjligt!
Alla läkare vet att sjukdomen, diagnosen bara är en del. Patientens personlighet, motivation utifrån psykiska resurser och den sociala situationen avgör i en helhet arbetsförmågan relaterad till jobbkraven.
Jag hörde senast idag på TV någon inom vården säga att alla fall är unika, det finns ingen manual man kan gå efter. Men en manual har nyligen kommit som säger att den och den sjukdomen innebär att man kan vara sjukskriven si och så många veckor. Varför inte löpa linan ut och fastställa i manualen också vilken medicinering en patient ska ha, vilken dos osv?
Det låter väldigt fint att säga, som vissa debattörer, att ”det finns inget som är så farligt som sjukskrivning”. Det är ungefär som att säga att det inte finns någon farligare plats än sjukhus, för där dör de flesta. Jag tror att det här resonemanget sjösattes av Lars Englund i en besynnerlig skrift som Försäkringskassan gav ut 1997, med titeln ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Englunds svar var nej, och han skrev bl.a.:
Det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga! Därmed kan inte heller läkaren avgöra om den sjuke verkligen inte kan arbeta och i många fall heller inte bedöma om arbete kan förvärra tillståndet eller om sjukskrivning förkortar sjukligheten.
Man kan ju vända på frågan: om inte sjukdom är ett bra skäl att vara sjukskriven, vad skulle då vara ett bra skäl? Det finns många anmärkningsvärda uttalanden i den skriften, som man anar har spridit sig inom vården och vårdpolitiken sedan dess. Läs själv på denna länk.
Långt borta synes den tid då man även vid något så lindrigt som en förkylning skulle stanna hemma från jobbet/skolan i tre dagar sedan man var feberfri. Idag spelar folk hjältar och går till jobbet, snörvlande och nysande, påhejade av sådana som Englund. Det talas så mycket om sjukfrånvaron, men sjuknärvaron kan också vara ett problem. Sedan bör det sägas att det givetvis föreligger stora skillnader när det gäller kortare triviala sjukdomar och kroniska sjukdomstillstånd som sträcker sig över många år, kanske decennier.
Det finns ett tredje ord av betydelse i sammanhanget: diagnos. Inte minst i den nu aktuella TV3-serien Diagnos okänd har vi sett ett antal människor som vandrat genom vårdapparaten rätt länge utan att få en riktig diagnos. Många med långvariga kroniska sjukdomar (jag själv inräknad) vittnar om hur viktigt det är att få en diagnos. Att vara ständigt sjuk är illa nog, men att dessutom inte veta vad man lider av är ännu värre.
Att inte få någon diagnos är ett problem. Att få fel diagnos är ett annat. Jag har tidigare skrivit om hur ofta de s.k. nya diagnoserna feldiagnosticerats. När en läkare ställs inför något okänt som han/hon inte känner igen är det lätt att antingen avfärda alltihop som psykosomatiskt, somatisering el. dyl. Ett annat alternativ är att gripa efter någon diagnos han/hon hoppas patienten ska bli nöjd med: ”Du har fibromyalgi och det finns det ingen bot för, men du dör inte av det i alla fall” (autentisk replik från läkare). En fin utväg för en fantasilös och initiativfattig läkare. En diagnos som inte kräver några åtgärder från läkarens sida, men som man som patient ändå kan leva länge med. En win-win-situation kort sagt.
Det brister med andra ord i alla led. Dålig diagnostik, ingen bot, rehabilitering av människor som ännu inte är friska eller ens på väg att bli det. Där har vi den dystra sanningen bakom mycket av det fina talet om världens bästa vård, vårdval m.m.
Statistik ger felaktig bild av sjukfrånvaron
Filed under: Medicin, Politik & samhälle | Tagged: försäkringskassan, rehabilitering, sjukskrivning |
Slowfox 