Debatten om den s.k. katederundervisningen är lika obegriplig i dag som den var för tio år sedan eller tjugo år sedan. Jan Björklund talar såvitt jag förstår hellre om ”lärarledd undervisning”, men han använde uttrycket katederundervisning i en debattartikel för att den sortens undervisning brukar kallas så av hans meningsmotståndare.
Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.
För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.
I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”.
Jag skrev om det där på SvD/Samtider för elva år sedan i en längre artikel med rubriken ”Snart vet alla hur – men inte varför” (SvD 6/5 2000). Artikelns huvudresonemang rör sig om huruvida vi i IT-samhället behöver kunna något själva eller om det räcker med att vi kan söka efter kunskap på nätet t.ex. Kan vi ens söka, utan vissa grundkunskaper?
Något annat som tycks vara tabu i dagens skoldebatt är betygen. Motståndet här är faktiskt också lite förvånande.
Jag minns rätt väl hur debatten skiftat under decennierna om just betygen. 1969 drev SECO (Sveriges elevers centralorganisation) den s.k. indoktrineringskampanjen som gick ut på att avslöja det borgerliga idéinnehåll som man ansåg smugits in i undervisning och läroböcker. Man var också emot betygen, eftersom de bara ansågs utgöra en varudeklaration för kapitalisterna. Men jag vill minnas att många också var motståndare till de relativa betygen av den anledningen att de var missvisande. Betyg 1–5 skulle sättas med ledning av centrala riksprov, men många lärare försökte tillämpa normalfördelningskurvan på varje enskild klass; det skulle finnas en viss procent 5:or, en viss procent 4:or osv. Längre ifrån målrelaterade betyg kan man knappast komma – och inte var det mycket till varudeklaration för kapitalister heller.
Nästan varje mänsklig aktivitet kräver någon form av feedback för att vi ska veta om det vi gör går bra. Det är därför datorprogram har ett timglas eller en termometerliknande stapel som fylls med färg för att visa att en process vi satt igång verkligen fortskrider. Utan denna feedback skulle vi bli oroliga och undra om något hakat upp sig. T.o.m något så enkelt som en sax ger oss feedback genom känslan i skänklarna när vi klipper, vi känner om den skär, eller bara tuggar sig fram. När vi talar med en person behöver vi någon form av nickning eller svarsord för att veta att den andra hör oss och förstår. Ger man sig ut på okänt vatten, t.ex. när man försöker lära sig något nytt, är denna återkoppling om möjligt ännu viktigare. I skolsammanhang kan man förstås tänka sig samtal eller liknande, men betyget är ju en beprövad och enkel form av feedback. Betygsgraderna bör dock inte vara för få – då är det lätt att en elev av t.ex. en olycklig slump hamnar på fel sida om en betygsgräns.
Om betyg nu är så förfärligt, så stressande och så diskriminerande som motståndarna hävdar, så borde väl även vanliga prov vara lika illa. Här får ju en elev kanske 15 av 20 rätt, en annan 18 av 20 och en tredje 12 av 20. Borde prov kanske inte få rättas förrän i sexan eller nian?
Det tredje tabut ska jag inte dröja så länge vid, för jag har skrivit om det förut: att det anses så fult att ge elever möjlighet att utvecklas efter den individuella förmågan. När det gäller idrott och musik går det bra att låta elever gå i gymnasier speciellt för denna kategori av begåvningar, men inte när det gäller andra ämnen. De elever som behöver längre tid på sig för vissa uppgifter bör givetvis också ha rätt till anpassad undervisning. Det där borde vara självklarheter (skollagens 2 § stipulerar detta!), precis som att praktisk begåvning inte är någon andra rangens egenskap. Det ansåg inte socialdemokraterna på 1940-talet (Låt anlagen avgöra!), men nu verkar arbetarpartiet tycka att arbetare är något fult. Snart kanske man måste bli t.ex. filosofie murare.
I SvD-artikeln jag skrev 2000, nämnde jag Joseph Weizenbaums syn på undervisning:
MIT-professorn Joseph Weizenbaum (känd för programmet ”Eliza”) har skrivit att människan som social varelse och på samma gång dödlig nödvändigtvis också måste ha rollen som lärare, för att kunna rekonstruera sig själv i varje generation.
Helt visst måste människor göra egna erfarenheter och göra egna misstag, men så långt möjligt måste ändå generationerna kunna lära av varandra – ja i viss mån går kunskap förstås även bakåt, så att äldre kan lära vissa saker av yngre, även om den aspekten inte bör överbetonas. Främst är det de yngre som behöver guidas in i vuxenliv och arbetsliv av de äldre.
Det finns också en kulturarvsaspekt här. Vi talar ofta om bevarandet av kulturarvet i bibliotek, arkiv och på museer, men kulturarvet lagras också i form av människors individuella kunskap som ärvs genom generationerna!
Den kanske mest avgörande punkten i hela undervisningssystemet – och det är en sak som i likhet med andra problem i skolan givetvis hänger samman med hur samhället i övrigt ser ut – är frågan om motivationen. Små barn är nyfikna på allt. De kan nästan plåga livet ur sina föräldrar med sina frågor om allt de ser eller funderar över. Barn tar ofta med sig denna nyfikenhet när de börjar skolan – men tyvärr tycks någonting ofta hända sedan. Nyfikenheten avtar och kan t.o.m. vändas till sin motsats. Man vill inte längre lära sig något bara för att det är intressant att veta – man vill veta vad man har för nytta av det, annars är det ingen idé, knappt ens då. Hur vanligt är det inte att man hör unga som berättar att de avskytt en viss bok som de skulle ha läst i skolan. Sedan kanske de har läst den tio år efter att de slutat skolan och upptäckt att den var fantastisk.
Kardinalproblemet är alltså att fånga upp elevernas intresse, det de naturligen har sedan småbarnstiden, att bevara det, utveckla motivationen och åtminstone så frön till sådant man kanske inte blir riktigt intresserad av förrän senare i livet. Här borde förstås lärare som kan sitt ämne, brinner för det och kan förmedla sin entusiasm vara något av en huvudnyckel.
En annan viktig nyckel är att kunna återvända till undervisning senare i livet, när det där intresset som kanske inte fanns tidigare väl har väckts. De s.k. kärnämnena bör man dock göra allt för att eleverna ska kunna tillägna sig. Annars får de en dålig start, som bara lindrigt kan mildras av möjligheten att senare komplettera.
Igår påbörjade också Maciej Zaremba en artikelserie i DN om skolan. Om hans första exempel är någorlunda representativt, så är situationen i skolan långt allvarligare än jag anade.
Filed under: Politik & samhälle | Tagged: indoktrineringskampanjen, Jan Björklund, katederundervisning, SECO, skolan, undervisning |
Slowfox 