• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Trettio års skolpolitik – och Jan Björklund

Det är både besynnerligt och sorgligt att Jan Björklund sedan många år har varit ett sådant självklart mål för förlöjligande. Han har helt enkelt blivit den mest legitima hackkycklingen i vår nuvarande regering. Det talas ständigt om honom som ”major Björklund”, och han liknas vid den obalanserade och störda läraren Caligula i Alf Sjöbergs 40-talsfilm Hets.

Jag sympatiserar definitivt inte med allt Björklund säger och gör – i synnerhet inte när det gäller euron och kärnkraften, där jag t.o.m. har rakt motsatt åsikt. Men när det gäller skolan tycker jag mobbningen av Björklund är djupt orättvis. I bortåt 15 år har han – åtminstone bland politiker – varit nästan den enda rösten som ropat i öknen om att något inte står rätt till i den svenska skolan.

Från 1980- och 1990-talen minns jag debattörer som t.ex. gymnasieläraren Kaj Attorps, som skrev åtskilliga artiklar i SvD om tillståndet i skolan. Nationalekonomen Sven Rydenfeldt likaså. Särskilt var det bristen på elementära kunskaper i att läsa och skriva svenska som stod i fokus. Flera debattörer pekade på hur viktig just svenskan är; den är ju inkörsporten till all annan kunskap.

På 1980-talet fanns också den s.k. Kunskapsrörelsen, med debattörer som författaren Gunnar Ohrlander och läraren Knut Lindelöf. Den senare utkom 1986 med boken ”Grundskola på grund”, där han bl.a. skrev: ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” 1996 rapporterade Herbert Söderström (DN Debatt 22/9 1996) att drygt hälften av eleverna i Hudiksvall, som börjat gymnasiet året före, behövt stödundervisning i svenska.

Psykologen och läsforskaren Birgita Allard genomförde 1998 en undersökning av läs- och skrivkunnigheten i Stockholms skolor. Hon fann bl.a. att många elever ”efter nio år i skolan inte nått längre än man kan förvänta sig i tidiga mellanstadiet” (SvD 14/2 1999). Läs mer »

Tre tabun i skoldebatten

Debatten om den s.k. katederundervisningen är lika obegriplig i dag som den var för tio år sedan eller tjugo år sedan. Jan Björklund talar såvitt jag förstår hellre om ”lärarledd undervisning”, men han använde uttrycket katederundervisning i en debattartikel för att den sortens undervisning brukar kallas så av hans meningsmotståndare.

Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.

För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.

I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”. Läs mer »