Karl Gerhard och hästen från Troja

Den 15 april visas i SvT Hasse Ekmans film ”Jazzgossen” från 1958 med Karl Gerhard. För Karl-Gerhards skull är den väldigt rolig att se, även om han förekommer alldeles för litet i filmen. En ganska konstruerad kärlekshistoria mellan Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson är huvudnumret. Det är i och för sig alltid trevligt att se dem också, men här känns storyn lite tunn.

Karl Gerhard sjunger flera av sina slagnummer, ”Jazzgossen” förstås och även ”Den ökända hästen från Troja”. Det finns en upphovsrättsligt intressant aspekt på den senare sången. Länge angavs den som komponerad av Kai Stighammar, vilket var Karl Gerhards pseudonym. Men Karl Gerhard skrev bara texten. Melodins vers komponerades av Lille Bror Söderlundh, men melodins refräng hade man tagit från den ryska slagdängan ”Glada grabbars marsch” (Marsj vesioluych rebjat), som skrevs på 1930-talet av Isaak Osipovitj Dunajevskij för Grigorij Alexandrovs film Vesioly rebjat (”De glada grabbarna”).

Enligt ”Svensk filmografi” del 5, s. 711 kom melodin till Paris där den sjöngs in av en exilryss, och den gavs ut av ett franskt notförlag som fick rättigheterna. (Kanske är detta den Ostrovsky eller Astrovsky som man ibland idag kan se angiven som en av upphovsmännen.) Förlaget förbjöd Karl Gerhard att använda denna musik, trots att det alltså egentligen rörde sig om bara refrängen. Men det är ju inte så förvånande, mindre stölder än så brukar ju beivras. Filmbolaget SF försökte köpa rättigheterna men förlaget vägrade.

Vad man gjorde då var – enligt ”Svensk filmografi” – att Karl Gerhard skrev en ny version i moll av refrängen. Så Troja-sången föreligger alltså i två versioner. Såvitt jag vet blev det inget mera bråk om saken. Frågan är väl om en rättslig prövning skulle ha funnit att även den nya versionen var tillräckligt lik den gamla för att utgöra upphovsrättsligt intrång.

Som de flesta vet var ju sången däremot föremål för rättsligt ingripande under andra världskriget. Men då var det inte frågan om upphovsrätt utan att tyska legationen 1940 krävde att Sveriges regering förbjöd den antinazistiska sången. Vilket man också gjorde.

När jag idag kollar mina CD med ”Den ökända hästen från Troja” på så står samtliga upphovsmän med: Söderlundh, Dunajevskij (Dounaievsky), Ostrovsky (Astrovsky) samt Karl-Gerhard.

Det finns förresten en annan Hasse Ekman-film som – åtminstone ur dagens perspektiv – hade en upphovsrättsligt intressant sida.

1951 gjorde Ekman filmen ”Dårskapens hus”, en besynnerlig skapelse som består av enbart citat ur 17 av de 23 filmer Ekman hade gjort fram till dess.

Bakgrunden till detta var att under första halvåret 1951 förelåg ett filmstopp. Sveriges Filmproducenter vägrade göra film, som protest mot en kraftig höjning av nöjesskatten på biobiljetter, från 24 procent till 39 procent, som trätt i kraft redan 1948.

Hasse Ekman kringgick detta produktionsstopp genom att göra filmen ”Dårskapens hus” med enbart tidigare inspelade filmsnuttar som han gjorde ett långt collage av. Metoden att skapa komiska poänger på detta vis har ju förekommit både före och efter denna film. På 1980- och 90-talen var det rätt vanligt i svenska TV-underhållningsprogram av typen ”Nöjesmaskinen”. Jag brukar gilla Hasse Ekmans filmer, men denna är närmast outhärdlig.

Kritiken var kluven. Några ansåg att filmen var ett genidrag, ”en helt dårpippig film, som man inte tröttnar på” (A. Gunnar Bergman i Afton-Tidningen), medan andra tyckte den var ett utslag av dålig smak. Signaturen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) i Stockholms-Tidningen tyckte det var roligt och beundrade ”det fräcka tilltaget”, men han var samtidigt illa berörd: ”Man tycker att Hasse Ekman drar ner sig själv och filmkonsten, när han ideligen avbryter sina vackra kärleksscener ur Ombyte av tåg med groteska inpass à la Bröderna Marx.” Staffan Tjerneld skrev i Expressen att det var tveksamt att ”rycka ut scener inspelade på fullt allvar av artister som Inga Tidblad och Hilda Borgström ur deras sammanhang”.

Och faktum är att skådespelarna reagerade. Den 1 oktober 1951, bara en vecka efter premiären, kunde Expressen meddela att Teaterförbundet under Sven Bergvalls ledning övervägde juridiska motåtgärder. Nils Beyer skrev i Morgon-Tidningen den 12 oktober att ”ingen regissör i filmens historia uppträtt mer svinaktigt mot sina skådespelare än Hasse Ekman i Dårskapens hus, samtidigt som han skurit halsen av sig själv som skapande konstnär”.

I dag skulle detta vara en fråga om de s.k. närstående rättigheterna, som gäller framföranden av artister av olika slag. Men dessa fanns ännu inte i svensk upphovsrättslag 1951, så då var det egentligen en ren kontraktsfråga. Ibland skrev skådespelare kontrakt med ett filmbolag för ett antal år och fick då spela i de filmer bolaget ville göra, oavsett vad de tyckte om filmerna ifråga. Ibland kunde kontraktet gälla en viss film. Om några av de skådespelare som förekommer i ”Dårskapens hus” haft kontrakt som gällt endast ursprungsfilmen, kanske de kunnat hävda att kontraktsbrott förelåg. Om de närstående rättigheterna funnits i Sverige vid denna tid, skulle skådespelarna ha kunnat invända mot hur deras ideella rätt hanterades. Den ideella rätten gäller ett verks (eller framförandes) integritet och i vilket sammanhang det förekommer m.m.

Harry Schein tyckte dock inte att skådespelarna hade någon anledning att känna sig kränkta. Han skrev i BLM att filmen visserligen var dålig men att filmklippen var Ekmans juridiska och andliga egendom, vilket gav honom rätt att göra vad han ville med dem. Skådespelarna borde ”som seriösa konstnärer egentligen vara tacksamma att få den djupt okonstnärliga stjärnmytologin torpederad”. Kanske hade debatten kring filmen trots allt innehållit diskussioner kring begreppet ideell rätt (droit moral), för Schein skrev också: ”För skådepelarna bör […] det moraliska kriteriet i Dårskapens hus bestämmas av det moraliska allvar med vilket de en gång mött sin arbetsuppgift.” (Samtliga citat ur ”Svensk filmografi”, del 5, s. 159-60.)

Pingad på Intressant.