Le Clezios språkliga extas

Då har alltså två av mina gamla hjältar fått Nobelpriset, enligt senaste notering. Jag hade en period under det sena 60-talet och fram till 1980-talets mitt ungefär då jag läste mycket nouveau roman; Claude Simon, Natalie Sarraute, Michel Butor, Alain Robbe-Grillet – och J.M.G. Le Clezio. (Jo, jag vet – alla de där ville nog inte räkna sig till samma riktning, men nog finns där ett gemensamt drag av minutiöst utforskande av språkets möjligheter bortom – men ändå ofta inklusive – det berättande.)

När det gäller Le Clezio, så läste jag främst de tidiga böckerna, så jag inser att jag egentligen har ytterligare ett författarskap framför mig, om jag nu börjar läsa också hans senare produktion.

”Jordisk extas” (orig. L’Extase Matérielle) var något av en uppenbarelse när jag läste den 1969 eller om det var 1970. Det var sångaren i Karlskogabandet The Cads, Sven Meurell, som gav mig tipset. (Det var förresten han som introducerade Nicos The Marble Index för mig också. Tack, Sven!)

När det gäller Le Clezio fascinerades jag av att man kunde skriva så spännande om t.ex. en flugas vandring över ett nummer av Time Magazine:

En liten liten svart prick som nästan inte syntes, den smälte ihop med bildens grönblåa färger. Om där funnits lite mera skugga på det glättade papperet eller om det hade varit ett nummer med nationalsorg skulle jag inte ha sett henne. Hon skulle flugit sin väg några sekunder senare, hon skulle ha slagit ner på lampsladden utom räckhåll.
Men det var för sent. Jag hade sett henne. (Jordisk extas, svenska pocketupplagan från 1969, övers. Eva Alexanderson, s. 123.)

På ett annat ställe i samma bok står något som nästan kunde vara en programförklaring för de ovannämnda författarna:

Vilken litteratur kan befria oss från schematiseringen, kadrerna? Här kan fantasin få fritt spelrum. Bandupptagning av samtal till exempel eller romaner som skrivits av hela städer, publicering av samtliga papper i en skrivbordslåda, i ett hyreshus, i ett land. Varför bok? Det skulle gå lika bra med skivor. Ibland drömmer jag om en litteratur som aldrig tar slut, en litteratur som skulle ha sin plats på postkontoren och som långsamt skulle skriva sin världshistoria med telegram, rekommenderade brev, trycksaker och postpaket, varuprover, kataloger, fakturor, expressbrev, telefonmeddelanden. En roman som på så sätt skulle utarbetas utan att någon visste om det, utan att någon verkligen kunde känna den i dess helhet och där var och en samtidigt vore upphovsman, figur och läsare. Också jag drömmer om denna totala litteratur och än mera, om denna totala konst som skulle lyckas helt täcka all aktivitet i livet. Där världen äntligen skulle ha blivit sitt eget uttryck anonymt, fullkomligt, omätligt och storartat mänskligt. (a.a. s. 165.)

Den där floden av olika sorters information som han beskriver ovan förefaller också märkligt modern, som den ”litteratur” eller ”text” som vi alla numera skapar, medvetet eller omedvetet, genom alla de spår vi lämnar i våra globala nätverk, i hyperoffentligheten.

När jag nu återigen läser vad Le Clezio skrev om vetenskapen, får jag mig en tankeställare i denna positivismens och de dubbelblinda studiernas tidevarv:

Vetenskapen har inga gränser. Varje människa som vet något är vetenskapligt verksam; den som känner universums lagar, men likaväl den som känner sitt rum i hela dess totalitet. Ty det är verkligen sant att den vetenskapliga andan inte ligger så mycket i att man äger kunskap eller i kunskapens art, som i hur man nalkas denna kunskap. (a.a. s. 50.)

Pingad på Intressant.