• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Språkliga virus

För en tid sedan hörde jag exempel på två rätt märkliga idiom, alltså hur folk uttrycker sig. En person inledde allt han sade med ”ah”, en annan avslutade allt hon sade med ”här”.

Utlänningar fascineras ofta av att svenskar börjar alla (eller i varje fall anmärkningsvärt många) meningar med ”ja”. Nu är vi inte så till den milda grad positiva som det kan förefalla. ”Ja” används i svenskan också ungefär som engelska ”well”, som en turtagare i replikföringen under ett samtal.

Men det finns också en rätt besynnerlig motsats, där talaren inleder sina repliker med ”nej”, ”nah”, eller ännu mera diffust: ”ah”. Inte sällan är det äldre personer från Stockholms södra räjonger som kan säga saker i stil med ”ah, ru vet, vi fick inge’ flyt förr’ns i andra halvlek sö'”.

Jag inser att den här tonande utandningen med tiden förlorat rätt mycket av sin koppling till ordet nej och således kan användas även i mera neutrala eller positiva sammanhang. Men jag har sällan hört någon använda det så konsekvent som häromdagen. Det var i en intervju med en idrottsman. Varje fråga – utan ett enda undantag – besvarades med ett nasalt ”ah, ….”, och helt uppenbart markerade det både positiva och negativa utsagor: ”Ah, vi åker inte ned färrän på onsdag.” eller: ”Ah, det e’ ju alltid kul å’ vinna.”

Observera att detta är något helt annat än det ”vokalmummel” som förr utgjorde tankepaus i talspråket och oftast bestod av ”öh”, men som någon gång under 1980-talet, troligen under amerikanskt inflytande, mer och mer övergick i just ”ah”, som ju engelskspråkiga använder. Sedan något decennium har man åter övergivit det där ”ah” men inte återgått till ”öh”. Nu säger alla ”äh” istället, vilket ger diktionen ett något vresigt intryck. Vad kan väl språksociologerna säga om det? (Vi kanske även fortsatt får famla i mörkret på den punkten – humanioran ska enligt vissa förfäktare av den s.k. arbetslinjen inte längre uppmuntras med studiebidrag.)

Ja, så var det då damen som höll just ett sociologiskt föredrag i SvT 24. Hon hade vinnlagt sig om en minst lika monoman coda till sina yttranden – ordet ”här”:

Samhället ställer nya krav inte bara på utbildningssystemet, utan på hela välfärdssystemet här. Betydelsen av social bakgrund tycks ha förstärkts över tid här. Förorterna pekas ut som särskilt problematiska här. Hur har man då motiverat dessa reformer här? Arbetslivet förväntas skapa likvärdiga villkor för alla här.

(Possibly, some sort of English influence is at work here.)

Not, augusti 2014: Sedan åtminstone ett eller ett par år grasserar också ett mode, där många som blir intervjuade i TV eller radio inleder sitt svar med ”nej men …”. Någon enstaka gång blir det ”ja men …” eller bara ”men …”. Detta gäller inte ja- eller nej-frågor utan t.ex. en fråga som ”hur känns det nu efter matchen …?” Även bland politiker är det mycket vanligt. Särskilt Birgitta Olsson tycks ha en viss fäbless för uttryckssättet. Endast ”ja” som inledningsord är ju som sagt gammalt i svenskan; dock har jag inte hört talas om någon som inleder sina repliker med enbart ”nej”. Man kan mycket väl få höra ”Vill du ha kaffe?” ”Nej, men det vore gott” – dock knappast ”Nej, det vore gott.” Men vem vet, det kanske kommer.

%d bloggare gillar detta: