• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Pressen och vetenskapen

Det slår mig dagligen hur vårdslöst journalister förmedlar resultat från vetenskapliga studier. S.k. vetenskapsjournalister är lite bättre på detta men även de syndar. Värst är dock allmänjournalister som ofta basunerar ut nya forskningsresultat inom t.ex. medicin utan att alls redovisa hur studierna är gjorda.

Detta är egentligen tjänstefel.

Nyligen rapporterades det att kvinnor har lägre smärttrösklar än män. Man undrar givetvis hur studien ifråga är gjord? Med frågeformulär där människor subjektivt får beskriva sin egen smärta eller är det frågan om mätningar av t.ex. hormonhalter? Består underlaget av 15 personer eller 15 000? Redovisar forskaren själv några problem med sin studie? – vilket brukar förekomma under rubriken ”Discussion”. T.ex. kan man tänka sig problemet att jämföra olika typer av smärta – värmekänslighet eller neurologiskt genererad smärta i muskler t.ex. Och hur ska man i en könsrelaterad studie kunna jämföra upplevelsen av menstruationssmärtor – som ju rimligtvis bara kvinnor har?

Allmänheten blir nog ofta konfunderad över att ena veckan höra att ett glas vin är bra för hjärtat, den andra att det är skadligt. Journalister basunerar ofta ut resultaten av studier som om de var säkra och avgjorda. Läser man studien i fråga är forskarna själva ofta betydligt mera försiktiga. Inte sällan står det något i stil med ”the results may suggest that … and further research is required”.

Särskilt om man redovisar negativa epidemiologiska studier är det på sin plats att tala om att sådana måste vara extremt stora för att över huvud visa något alls.

Om vi vill säkerställa att inte 1 på 10 000 personer drabbas av en viss biverkning av läkemedel (FASS klassificerar sådana biverkningar som ”mycket sällsynta”), med 95 procents säkerhet, krävs enligt en statistisk formel inte 10 000 personer som man kanske kunde tro, utan minst 29 956 personer. Skulle man kräva 99 procents säkerhet för samma undersökning krävs minst 46 049 personer. Teoretiskt sett. I praktiken är det ännu osäkrare.

Uppenbarligen lämpar sig inte den epidemiologiska/statistiska metoden för att undersöka sällsynta förekomster. Därför är läkemedelsbiverkningar oftast beskrivna utifrån fallrapporter istället för epidemiologiska studier.

Läser man någonstans att ett preparat är ofarligt därför att det testats på 500 studenter bör man vara misstänksam. Ett så litet urval räcker kanske till att säkerställa med 95 procents sannolikhet att högst en person på 170 får besvär. Är dessutom studenterna kanske friskare än genomsnittsbefolkningen så säger undersökningen ännu mindre. Skrupelfria marknadsförare kan förstås medvetet skräddarsy en undersökning med ett lagom imponerande antal undersökta personer, valda inom en lagom missvisande kategori, för att på så sätt ”bevisa” en viss produkts ofarlighet.

Samma kritik kan riktas mot massmedias redovisning av statistik när det gäller t.ex. sjukfrånvaro, brottslighet eller ”hur bra den svenska skolan är”.

När det gällde Irakkriget var medierna ovanligt på alerten när det gällde att poängtera att en viss uppgift kom från USA eller var overifierad osv. Samma redovisning av källmaterialets tillförlitlighet och eventuella problem med en viss uppgift borde journalister göra även när det gäller vetenskapliga studier! En studie som konstaterar att strålning från mobiltelefoner är ofarlig bör naturligtvis automatiskt skärskådas utifrån perspektivet om där finns några förbindelser mellan forskaren och telefonindustrin, t.ex. genom att forskaren utför konsultarbeten åt industrin. Studier gjorda på djur bör förstås skärskådas utifrån relevansen för människor osv.

”The world today is made, it is powered by science; and for any man to abdicate an interest in science is to walk with open eyes towards slavery”, skrev Jacob Bronowski i slutet av 50-talet. Ska allmänheten få någon uppfattning om vetenskapen måste den också få ta del av vetenskapens problem och de begränsningar en viss metodik medför.

Pingad på Intressant.

2 svar

  1. […] Se också mina tidigare artiklar om Robert Atkins och William Banting, “Tidig tröst för tjockisar” samt “Pressen och vetenskapen“. […]

  2. […] Pressen och vetenskapen Dietstudier som förvirrar Vill du ha slarvig eller noggrann forskning? […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: