När Sun Ra intog Kungl. Dramatiska Teatern

Jag är inte helt säker på när jag stötte på Sun Ra första gången. Kanske var det 1968, kanske 1969. Jag bodde då i Karlskoga men åkte ganska regelbundet med tåg eller lågprisbuss till Stockholm för att insupa lite storstadskultur. Jag brukade stanna några dagar och såg ett par filmer per dag och gick runt i olika skivaffärer. Den viktigaste knutpunkten var Kulturcirkeln på Sveavägen. Denna butik ägdes av KF och var en sorts pendang till den kända musikrestaurangen med jazzprofil, Gyllene Cirkeln.

”Art Forms of Dimensions Tomorrow” från 1965.

Kulturcirkeln hade bokavdelning i gatuplanet, och en trappa ned härskade en invandrare från Texas vid namn Roy Parker över skivavdelningen. Parker lärde mig vad det var som kallades ”mountain oysters” i hans hemtrakter, men framför allt var han ansvarig för ett unikt sortiment av skivor, unikt i hela Sverige vågar jag nog tro. Han såg inte bara till att skivavdelningen på Kulturcirkeln lagerhöll jazzens standardrepertoar, han hade också jagat upp mängder av obskyra skivor från små amerikanska och europeiska bolag som gav ut sådant som knappt gick att genrebestämma. Här hittade man de första skivorna med handgjorda omslag från Instant Composers Pool med klarinettisten/saxofonisten Willem Breuker och trumslagaren Han Bennink. Här hittade man Peter Brötzmanns numera legendariska ”Machine Gun” från 1968 (finns på Spotify). Här hittade man en knastrig pressning av Terry Rileys ”Reed Streams”.

Och så var det Sun Ra. Tillsammans med Moondog var han nog den mest gåtfulla av dem alla. Kulturcirkeln hade några direktimporterade skivor från Sun Ras eget bolag Saturn. Enkla, för att inte säga lite taffliga omslag, och skivorna kändes verkligen underground. Ljudkvaliten var ofta, ska vi säga, obefintlig. Sun Ras besynnerliga, aningen ostämda, piano (eller orgel) hördes långt borta i ljudbilden, med mycket rumseko, en konstig blandning av gospel och New Orleans-jazz och gud vet vad.