• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Valfläsk och kommunreform i Mosebacke monarki

Jag lyssnade på ett par gamla inspelningar av radioprogrammet Mosebacke monarki häromdagen och upptäckte då att man ondgjorde sig över ett par språkliga påfund i grannlandet Sverige, två faktiskt som vi nog var rätt många som reagerade emot.

I mars 1969 meddelades i ”Bullentiner från Mosebacke Monarki” att man i Sverige ska byta ut begreppet fläsk mot griskött. Hur är det här i Mosebacke, undrar reportern, och en företrädare för Fläskfrämjandet meddelar irriterat att man fått tvångsomdöpa sig till Grisköttsfrämjandet. Organisationen är upprörd och demonstrerar hur fånigt det är genom att anföra några exempel. Kan man t.ex. säga grisköttspannkaka? Ärter och griskött – det skulle ju ingen människa vilja äta. Bruna bönor och griskött – för långt! Och grisköttläpp, om man skulle få en sådan. Gubbgriskött har man väl heller aldrig hört talas om. Och vartannat år ska man bli itutad valgriskött!

I april 1971 meddelade nyhetsuppläsaren Manne Drevert (Olle Pahlin) med som alltid myndig stämma:

– Det svenska ordet stad kommer att i framtiden ersättas av kommun. Detta har medfört att en del schlagertexter har måst revideras, vilket kommit mycken förargelse åstad. Förlåt, åkommun.

Sedan meddelas – med klingande exempel – hur det ska heta i några texter: Sakta vi gå genom kommun; Warszawa är kommunen den kära, en pärla i kommunernas rad; Nu tändas åter ljusen i vår lilla kommun; Stockholm är Stockholm, kommunernas kommun; Jag har hört om en kommun ovan molnen.

Den vetgirige kan läsa mer om Kommunreformen 1971 och namngivning på Wikipedia.

Även Torkel Rasmusson reagerade på grisköttet, om än något senare än man gjorde i Mosebacke, i en artikel i DN 2001: ”Det ska inte heta fläsk längre, tycker köttbranschen. Vi ska säga gris, griskött. Kotlett av gris låter på något sätt finare än fläskkotlett, inte alls så där fett och fläskigt.”

Man kan fundera på när ordet griskött slog igenom, för det får man väl anse att det har gjort, åtminstone när det inte ingår i ett mer traditionstyngt maträttsnamn. Svenska akademiens ordlista har med ordet redan 1950, men inte dessförinnan. Svinkött däremot fanns med som alternativ redan på 1850-talet i Dalins ”Ordbok öfver svenska språket”. På köttbranschens webbsida står det:

”Svinkött, griskött, fläskkött – kärt barn har många namn. Och termerna har skiftat genom historien. Ska man vara lite noga är den generella termen svinkött. Griskött är det svinkött som innehåller högst 50 % fett. Det som är fetare benämner man fläsk, till exempel sidfläsk och bacon.”

Annonser

Skogsbränder ”i modern tid”

Den 7/9 var följande artikel införd i Upsala Nya Tidning (se även UNT:s webbplats):

Man läser ofta att något är det största eller allvarligaste ”i modern tid”. Nu senast var det skogsbranden i Västmanland som var värst i modern tid. Men vad betyder det? Värst sedan år 2000? Värst under efterkrigstiden? Värst under 1900-talet?

När man undersöker bakgrunden till olika artiklar, ser man hur skiftande tidsuppfattningarna är. 2012 genomförde polisen den största rekryteringen i modern tid, står det i en artikel. Det tycks avse ”sedan 1965”. I en artikel om ordet ”hen” förefaller modern tid betyda ”sedan 2007”. 1991 nådde Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte upp till 40 procent, skriver en debattör. Här visar sig modern tid vara ”sedan 1928”.

Vissa historiker använder uttrycket ”modern tid” och menar då tiden efter medeltiden, dvs ungefär efter år 1500.

Med tanke på hur luddigt uttrycket är, önskar man att skribenter ville vara lite mera precisa och skriva ut år eller decennium.

Jag försökte för övrigt kolla upp det där med skogsbranden. I Västmanland brann 13 800 hektar skog (=138 km2). När inträffade senast en så stor brand i Sverige?

Det visade sig inte vara så enkelt att få svar på. Jag har haft kontakt med Skogsstyrelsen, Myndigheten för samhällskydd och beredskap, Länsstyrelsen i Västmanland, Värmlands brandhistoriska klubb m.fl. Statistiken är ofullständig och ger ofta inte svar på hur stor en viss brand var utan hur stor skogsareal totalt som brann ett visst år. Dessutom räknas ibland enbart kronans skog, ibland privatägd skog, ibland båda.

Det tycks dock sällan ha brunnit mer än sammanlagt ett par tusen hektar under ett år. Större enskilda skogsbränder de senaste 60 åren var på Gotland 1992 (2 200 hektar) och i Tönnersjö, Halmstad, 1960 (2 000 hektar).

1959 brann 9 027 hektar, men hur många olika bränder var det? 1933 brann 20 000 hektar. Den siffran gäller dock flera landskap, så frågan är hur stor varje brand var.

1908 skrev Nya Wermlandstidningen om de oerhörda förluster skogselden förorsakar. 20 000 hektar ödeläggs varje år, skriver man, men även detta är ju en summa av flera bränder.

I juni 1917 brann 1 200 hektar skog i Alingsåstrakten, 3 000 hektar i Målerås och 1 250 hektar i Lenhovda.

Stora brandår var 1868, 1888 och 1901. Jag har inte hittat någon siffra för 1901, men när det gäller 1888 så brann 200 000 hektar sammanlagt – en förfärande siffra. Bara i Ångermanland eldhärjades 30 000 hektar. Men vilken var den enskilt största branden?

I mitten av augusti 1868, slutligen, brann det i Furuby socken öster om Växjö, sedan en bonde försökt spräcka en sten med hjälp av eld och vatten. 15 000 hektar förstördes då. Branden 1868 var mycket förödande, särskilt mot bakgrund av att det också var nödår med missväxt.

Det är nog en hyfsad gissning att den branden är den värsta före den nu aktuella i Västmanland. I så fall skulle alltså ”största i modern tid” här betyda ”största på 145 år”.

Karl-Erik Tallmo

På besök i nutiden

För den som läst mina texter är det ingen hemlighet att jag varit kroniskt sjuk i tjugo år. Förutom de rent kliniska och vårdpolitiska reflektioner man kan göra kring detta, så finns det också en annan sida av denna livssituation som är slående – åtminstone för mig själv som befinner mig i den.

De första åren, medan jag ännu bodde i Stockholms innerstad, hade jag ändå viss kontakt med mina närmaste kvarter i Vasastan och såg ungefär vad som byggdes och vad som ändrades. När jag ännu orkade delta i konferenser och hålla ett och annat föredrag, så åkte jag oftast till evenemanget i fråga med taxi och efteråt snabbt hem igen. Jag såg alltså inte särskilt mycket av staden, jämfört med förr när jag var frisk och ofta lustpromenerade på Norrmalm, Östermalm, Södermalm osv.

Sedan jag flyttade ut i s.k. närförort har jag besökt Stockholms centrum mera sällan, kanske i genomsnitt någon gång i månaden eller varannan månad. Ibland har det gått upp emot ett halvår utan att jag satt min fot där. Det har funnits perioder då jag varit inomhus så länge att jag uppskattat vissa filmer i TV bara för att det varit vackert väder och gröna buskar i dem.

När jag nu kommer in till stan känner jag mig som jag tror att utlandssvenskar känner sig, då de besöker hemlandet efter kanske tio eller tjugo år. Bussarna har andra färger, tunnelbanetågen likaså. Vart tog silverpilen vägen? Det finns en ny sorts refuger i stan. Och det slår mig när en lastbil dundrar förbi: det luktar inte lika kväljande av avgaser längre på gatorna och inga bilar spyr ut mörka avgasmoln. Dessutom är tobaksrök rätt ovanligt – man blir snarast överraskad de gånger man känner doften av cigarrettrök. Men någon gång, när en etanoldriven buss passerar, sprider sig en stickig doft jag känner igen från min ungdoms mörkrum – avbrytningsbadets isättika. Läs mer »

Nu digitaliserar vi både böcker och mjölk

I dagens Upsala Nya Tidning finns denna artikel under rubriken ”Vad är egentligen digitalisering?”:

Orden digital och digitalisera har ändrat betydelse de senaste åren. I åtminstone det senare fallet kan det innebära vissa problem, eftersom ordet tidigare haft en rätt precis kulturpolitisk innebörd.

Digital kommer av latinets digitus som betyder finger. Fingerborgsblomma heter som bekant digitalis, ‘som hör till ett finger’. Eftersom människor tidigt räknade på fingrarna kom ordet också att syfta på siffra (främst upp till tio) och blev digit i engelskan och doigt i franskan. Redan 1945 talade man på engelska om digital computers till skillnad från analogue computers (t.ex. räknestickor eller mekaniska räknemaskiner). Med digital menades här att det som skulle beräknas omvandlades till en sifferserie, t.ex. binär (baserad på två siffror – noll och ett) eller hexadecimal (baserad på 16 siffror). Snart syftade digital nästan uteslutande på något som hade med datorer eller datorfiler att göra. Läs mer »

Språkligt: Media har blivit räls

Nu är det nog kört att få stopp på ett par, ska vi säga, mindre önskvärda språkliga förändringar.

Den första gäller ordet formula. I över tjugo år har vi hört denna glosa i TV-reklam, främst kanske för tandkräm och kosmetika. Ett svagt hopp har man ändå närt att den svenska varianten formel till sist skulle vinna tillbaka sin hävdvunna plats från förr. Men för en tid sedan såg jag ordet även på så prominent plats som i en rubrik i SvD. Då är det nog kört. Vi obstinata kanske kan finna en viss tröst i att betrakta ordet som en latinism istället för en anglicism. Men vad ska vi använda för plural – formulor?

SvD den 2 mars 2013.

Den andra förändringen gäller uttryck i stil med svensk media. Läs mer »

Är Google ”det fria ordets väktare”?

Vilket ståhej det blev kring Google då! Företagets kväsande av det svenska Språkrådet har rapporterats i de flesta medier, flera gånger om, t.ex. i SvD (här, här, här, här och här) och i DN (t.ex. här).

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid). Läs mer »

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland. Läs mer