• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

På besök i nutiden

För den som läst mina texter är det ingen hemlighet att jag varit kroniskt sjuk i tjugo år. Förutom de rent kliniska och vårdpolitiska reflektioner man kan göra kring detta, så finns det också en annan sida av denna livssituation som är slående – åtminstone för mig själv som befinner mig i den.

De första åren, medan jag ännu bodde i Stockholms innerstad, hade jag ändå viss kontakt med mina närmaste kvarter i Vasastan och såg ungefär vad som byggdes och vad som ändrades. När jag ännu orkade delta i konferenser och hålla ett och annat föredrag, så åkte jag oftast till evenemanget i fråga med taxi och efteråt snabbt hem igen. Jag såg alltså inte särskilt mycket av staden, jämfört med förr när jag var frisk och ofta lustpromenerade på Norrmalm, Östermalm, Södermalm osv.

Sedan jag flyttade ut i s.k. närförort har jag besökt Stockholms centrum mera sällan, kanske i genomsnitt någon gång i månaden eller varannan månad. Ibland har det gått upp emot ett halvår utan att jag satt min fot där. Det har funnits perioder då jag varit inomhus så länge att jag uppskattat vissa filmer i TV bara för att det varit vackert väder och gröna buskar i dem.

När jag nu kommer in till stan känner jag mig som jag tror att utlandssvenskar känner sig, då de besöker hemlandet efter kanske tio eller tjugo år. Bussarna har andra färger, tunnelbanetågen likaså. Vart tog silverpilen vägen? Det finns en ny sorts refuger i stan. Och det slår mig när en lastbil dundrar förbi: det luktar inte lika kväljande av avgaser längre på gatorna och inga bilar spyr ut mörka avgasmoln. Dessutom är tobaksrök rätt ovanligt – man blir snarast överraskad de gånger man känner doften av cigarrettrök. Men någon gång, när en etanoldriven buss passerar, sprider sig en stickig doft jag känner igen från min ungdoms mörkrum – avbrytningsbadets isättika.

Ja, dofterna är annorlunda. Allt verkar exotiskt och välbekant på samma gång. När jag för ett par år sedan en varm sommardag för första gången på nära ett decennium gick Klarabergsgatan fram vid Åhléns varuhus, kände jag mig förflyttad till Italien. Det var en doft av uteservering, parfym och frityrolja som inte funnits där förut. Och jag märkte sedan att den doften fanns på många ställen i stan. När jag blev sjuk hade Stockholm redan börjat bli mera kontinentalt med många nya restauranger, men på senare år har mängden krogar blivit helt oöverskådlig.

En artikel i någon tidning för ett par veckor sedan berättade om hur dofter kan förflytta en i tiden. Dofter är närmast hallucinogener. När jag för en tid sedan för ovanlighetens skull inte tog taxi in till stan utan åkte pendeltåg, blev jag plötsligt sju år när jag kom fram till Stockholms central. När jag steg av tåget kändes det precis som när jag tillsammans med mina föräldrar stigit av Värmlänningen från Degerfors någon gång runt 1960. En doft av järnväg, vad den nu kan bestå i; kanske syllarnas kreosot, makadamens bruna beläggning av gudvetvad och de elektriska luftledningarnas ozon. Och så tempot. Storstadsmänniskor som världsvant och målmedvetet hastar fram i trappor och prång. Alla dessa som vet så mycket om den här staden som jag inte vet. Så var det då och så tycks det vara nu. När jag nu passerar under Ringen på Centralen (som då, 1960, var alldeles ny) märker jag dock något som helt stämmer med de gamla minnena. Här doftade det faktiskt frityrolja och mat redan 1960, precis som nu. Mycket illusoriskt. Hallucinogenet verkar. Kanske var det rent av Ringbaren som låg här då för 53 år sedan.

Jag skrev redan i min bok om hur besynnerligt, nästan öververkligt, det är att efter en lång tid i sjuksängen plötsligt befinna sig ute på stan. Man går på stadens gator ”som en vanlig man”, som det brukade stå i serietidningen Fantomen. Redan detta är alltså märkligt, men dessutom ser man underliga byggnader man inte hade en aning om att de fanns. I mitt fall var det t.ex. Västermalmsgallerian, som jag inte såg förrän den funnits i tio år. Och så fick jag syn på den där hemska stålkärven vid Stadshuset som är någon sorts konferensbyggnad. Det är få nybyggnationer man blir glad åt. En sådan är dock det gröna huset där man går upp från Sveavägen mot Oxtorgsgatan. Men det är, om jag förstått saken rätt, en sorts arkitektur som anses reaktionärt nostalgisk av arkitekterna på modet, de där som bygger trappor upp till himlen.

För två–tre år sedan var kontrasten mellan nu och då ännu starkare, för då hade jag en DAB-radio (som sedan gick sönder) vid sängen, där jag lyssnade på kanalen ”SR Minnen” nästan jämt. Det var Tiotusenkronorsfrågan, Novisen vid spisen med Tore Wretman och Folke Olhagen, Jazzskola med Bengt Hallberg och Arne Weise, Lars Madsén intervjuade Delsbostintan, det var Dagens revy med Åke Söderblom och Stig Järrel och Blå tummen med Lasse O’Månsson. På TV:n i sovrummet tittade jag helst på gamla svenska långfilmer med Sickan Carlsson eller kanske någon Hepburn-Tracy-rulle. Tittade jag så också i mina nästan kompletta årgångar av tidningen Se från krigsåren 1939-45 och noterade vem som blivit årets miss China (Betty Bjurström) eller hur Bildsköne Bengtsson äntligen togs fast av polisen, så var illusionen av att leva i det förgångna nästan total. Vid datorn läste jag dock om digitalt bevarande och om framtida tredimensionella gränssnitt. Definitivt kastad till en annan tid (eller kanske ett parallellt universum) blev jag när jag läste att socialdemokraterna krävt butler i tunnelbanan och att Gudrun Schyman eldat upp pengar.

Det finns också en lingvistisk sida av saken. Jag har hela tiden deltagit i diskussioner på nätet, på e-postlistor, på Facebook osv, och nog har jag träffat en och annan människa IRL också. Ändå slog det mig för några år sedan hur mycket jag missat av språk och jargong (jo jag vet att det inte ska heta IRL längre utan AFK, men det bryr jag mig inte om). Man tycker att det borde sippra igenom en rätt hög dos modeuttryck på dessa listor och dessa Facebooksidor. Ändå har jag ofta insett, när jag träffat folk personligen, att det finns en mängd uttryck jag aldrig hört.

Jag tror det började med att alla sa OK istället för ja eller jaha (vilket jag sedan skrev en artikel om). Det var tidigt 90-tal. Sedan började folk dubblera uttryck på ett sätt jag inte hört förut: ”jätte-jättebra” eller ”riktigt riktigt bra”. När det blev bråk om att en folkpartist skulle ha gjort intrång i ett internt socialdemokratiskt datanätverk, sades det i TV och radio helt plötsligt att detta var veckans – eller om det var månadens – ”snackis”. Det var ett ord jag aldrig hört förr. Jag begrep inte vad det betydde. Nu när jag vet, förefaller det ju alldeles självklart, men då var det en gåta. Och det var så sent som 2006.

Det var nog ungefär vid den här tiden som ett par verb tappade sina partiklar. Alltmer sade folk att de lämnade. Lämnade vad? undrade jag till en början, men de bara lämnade. They left. Period. Några år senare började de också ligga. I betydelsen ligga med någon. Och så levererade alla. Hade vi plötsligt blivit en befolkning av springschasar?

Jag noterade också att folk plötsligt sa ”eller hur?”, inte som förr när man menade ”inte sant?” utan i betydelsen ”ja, verkligen” eller ”javisst!”. Det intressanta med det är att jag inte hade märkt av det nya språkbruket i skrift på olika nätfora, utan först när jag hörde det muntligt. Jag är visserligen aningen konservativ när det gäller språk, men jag är inte immun mot jargong, så hade jag varit mera ute bland folk, så hade jag kanske adopterat en del av dessa idiom. Jag tror aldrig jag har sagt ”jätte-jätte”. Och ”bra där”, tänker jag inte säga. Jag har just lärt mig ”hur kul är det?”.

%d bloggare gillar detta: