Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland.

Piratpartiets program under luppen

När nu Piratpartiet har fått sina 7 procent kanske det vore dags att skriva något om deras målsättning, så som den framställs i partiprogrammet.

Uppenbarligen tonade partiet ned sin agitation i fildelningsfrågan före valet, och koncentrerade sig på integritetsfrågorna. Det var kanske en, ur deras synpunkt, god strategi, eftersom partiet inte i lika hög grad som annars hade varit fallet, kom att förknippas med egoister som vill slå vakt om sina möjligheter att få gratis underhållning. Vad de säger i integritetsfrågorna är det ju betydligt lättare att instämma i, även om inte allt på den punkten är invändningsfritt heller.

Det är smått tragikomiskt att i dagarna se företrädare för de mera konventionella partierna (Reinfeldt tycks vara ett undantag) lägga sig platt inför Piratpartiets valframgångar. Det är de som normalt brukar tala om grundläggande ideologi, långsiktiga visioner, att våga gå mot strömmen och avsky för populism. Hanna Dunér skriver i SvD att sådana påklistrade reklamkampanjer knappast lurar någon, och Thomas Gür skrev dagen före att frågorna är viktiga, och han skriver det inte rent ut men man anar att han tycker att dessa frågor skulle vara värda ett bättre parti. P J Anders Linder är inne på något liknande.

Här följer några stycken ur Piratpartiets program (version 3.3, 7-8 mars 2009) med mina kommentarer: