• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

108 läkare räckte inte för Kristersson!

För en tid sedan skrev 108 läkare en utmärkt debattartikel i SvD om hur snett sjukförsäkringen slår.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson kom med ett riktigt intetsägande svar, där han menade att läkarna sprider felaktigheter, men han gav inte något exempel på vad som skulle vara fel.

Kristersson fick därefter svar på sitt svar av läkaren Bengt Annebäck, som redogör för ett konkret fall han haft som hamnat utanför systemet, även utanför de s.k. undantagen.

Psykiatern Monika König skrev också om detta:

De undantag Ulf Kristersson beskriver som gör att man kan slippa bli utförsäkrad känner jag förstås till. Jag jobbar ju med reglerna varje dag men problemet är att alla de här människorna inte passar in i undantagen. Så ser det ut i verkligheten. Det är ju inte så lätt att veta för en minister, som inte träffar så många sjuka. Men då är det bättre att lyssna än att avfärda det vi beskriver som osanning.

I bakfickan hade ändå Kristersson det förslag han och några medförfattare skulle komma att presentera på DN Debatt tio dagar senare. Kanske var det därför svaret i SvD var så totalt substanslöst. Den politiska dramaturgin var helt enkelt inställd på den 11 april.

Förslaget som sedan kom innehöll tyvärr inte särskilt mycket substans det heller. Ett par års protester från både läkare och patienter och nu senast de 108 läkarnas artikel räckte tydligen inte. Nu ska man ta hänsyn till individuell prövning, sägs det. Skulle det krävas så lång tid för att komma på något som borde vara en självklarhet? Det stod för övrigt redan i socialdemokraten Anna Hedborgs utredning SOU 2009:89, men där – nota bene – som något som stod i motsättning till den medicinska bedömningen. Alltså: strunta i medicinska fakta, kan man hos individen hitta någon kroppsdel som fortfarande kan arbeta så sätt den i arbete!

Enligt artikeln införs också kravet på ”skälighet”. Om det verkar helt oskäligt att t.ex. en dödssjuk person ska söka arbete så slipper han/hon uppenbarligen det nu. (Att man i åratal trakasserat dödssjuka människor på detta vis är rätt märkligt med tanke på att det inom en annan del av den offentliga sektorn talas om ”värdig behandling i livets slutskede”. Arbetssökande och CV-skrivande kanske är det värdigaste man kan komma på?)

Det allvarliga med detta förslag, som skulle kunnat innebära en liten liten förbättring, är att man inte definierar vad som menas med skälighet. På Försäkringskassan sitter redan handläggare med blott gymnasieutbildning, som underkänner läkares intyg om arbetsförmåga. Handläggare som redan ålagts att göra saker de saknar kompetens för ska nu dessutom försöka begripa sig på vad skälighet betyder.

Som vanligt i sådana här politiska artiklar sägs inget om att bli frisk: ”Sjukförsäkringen har alltid i huvudsak varit en omställningsförsäkring, som syftar till återgång i arbete efter förmåga”, skriver Kristersson et al. i DN.

Det är bara att konstatera att huvudtanken med den sjukförsäkringspolitik som mejslats ut de senaste 15 åren är att långvarigt sjuka människor inte ska behandlas av läkare och annan medicinsk personal utan av arbetsförmedlare. ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete” stod det helt följdriktigt i Anna Hedborgs senaste utredning SOU 2009:89, s. 106.

Man kan säga att det läckte en aning i förrgår i debatten mellan Ulf Kristersson och Carina Moberg (socialdemokraternas nya gruppledare) om sjukförsäkringen. Både i en debatt som hölls i TV4 och i den som sändes i SvT:s Aktuellt. Vad var det då som läckte ut?

Jo, jag har tidigare i flera utförliga texter (en längre här, en kortare här) visat hur den nuvarande situationen helt klart är den nuvarande regeringens ansvar. Men regeringen har genomfört en alltigenom socialdemokratisk politik, så som den skisserats i tre utredningar av Anna Hedborg (SOU:erna 2003:13, 2006:86 och 2009:89), Maj-Inger Klingvall (Prop. 1996/97:28) och en utredning av Försäkringskassans läkare Lars Englund, också 1997.

Av någon outgrundlig anledning tycks socialdemokrater och alliansföreträdare sedan förra valet ha varit överens om att inte nämna detta faktum. Kanske hoppas ändå alliansen att något gott ska komma ur denna politik, och då vill de inte att socialdemokraterna ska få äran av det. Men risken är snarare att socialdemokraterna nu kan använda alliansen som testpiloter av sin politik, och kanske vinna valet 2014 på att således opponera mot sina egna idéer. (Se även ett av de tidigare blogginläggen.)

Men igår läckte det alltså ut lite. Man såg hur överens Moberg och Kristersson i grunden var. Moberg kunde inte på en direkt fråga från programledaren i Aktuellt, Anna Hedenmo, säga att sjukförsäkringen inte skulle ha någon bortre gräns vid ett s-styre (”det är viktigt med tidsgränser”, sade Moberg). Och att man skulle prövas mot hela arbetsmarknaden var också självklart för båda debattörerna (socialdemokraterna föreslog ju detta redan 1997 i ”Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension”, Prop. 1996/97:28).

Både Hedenmo och TV4:s intervjuare Anders Kraft och Kristin Kaspersen hade uppenbart svårt att se varför de två debattörerna skulle vara så oense – deras inställning var ju uppenbarligen till förväxling lika. Kristersson undslapp sig både i TV4 och i SvT kommentarer om att ”du glider på sanningen för det fanns en tid när ni ansåg att det här var ett stort samhällsproblem …” (SvT) och ”det fanns en tid när socialdemokraterna också ville göra något åt det här …” (TV4) osv.

För en tid sedan skrev jag till några av de riksdagsledamöter inom alliansen som visat viss vilja att ändra på sakernas tillstånd, t.ex. Barbro Westerholm (FP) och Emma Henriksson (KD). Jag skrev bl.a.:

På det här området är alliansen och de rödgröna tyvärr lika goda kålsupare. Själv hade jag hoppats att alliansen skulle göra något bättre än socialdemokraterna. Att inte alla automatiskt skulle sjukpensioneras efter en viss tid lät ju rätt bra. Men att de inom den berörda gruppen som var allvarligt sjuka skulle jagas ut på arbetsmarknaden var oväntat. Det är ju precis som på s-tiden (och värre).

Upprörande fall redovisades ofta i pressen även under s-tiden:

Vänsterpartisten Ulla Hoffman ställde den 1 februari 2006 en fråga i riksdagen varför F-kassan tvingade ut svårt cancersjuka i arbete.

Västerbottens-Kuriren intervjuade den 22/10 2005 diakonen Britta Vester, som berättade hur utförsäkringen drivit människor till den yttersta förtvivlan, t.o.m. till självmord.

18 juni 2004 skrev DN i artikeln ”Allt fler får nej till sjukpenning” att omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen bara under årets första sex månader.

Glöm inte heller när F-kassan gav 700 kr i bonus åt handläggare för varje sjukpenningtagare som överfördes till sjukpension. SvT:s Uppdrag granskning gjorde reportage om detta 2005.

Emma Henriksson tackade för brevet och Barbro Westerholm skrev:

Hej och tack
Men de förändringar som gjorts under senaste mandatperioden var alliansens ansvar. Alltnog, vem som nu har ansvar för vad, det tänker jag lägga bakom mig och i stället arbeta för att kantigheterna i det nuvarande systemet slipas av.
Med vänliga hälsningar
Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (fp)
Talesperson i socialpolitiska frågor

Möjligen är jag småaktig som tycker att den som hittat på dumheterna också bör få stå där med skammen lika väl som de som nu förvaltar idéerna. Jag håller förstås med om att det viktiga är att det blir en ändring på politiken – oavsett politikens anamnes. Men helt betydelselöst kan det väl inte vara att kunna veta vilka partier som eventuellt har mera långtgående och stabila visioner som räcker bortom det kortsiktiga politiska taktikspelet. Om nu sådana partier finns.

Det där spelet tror jag ökar politikerföraktet och späder ut själva demokratin. Principen där politikerna är väljarnas representanter ställs på något sätt på huvudet. Väljarna blir istället politikernas representanter i deras strävan att hålla sig kvar vid makten. Politikerna som grupp har givetvis egna intressen, det bortser man ibland ifrån. Politikerna påverkas inte bara av så uppenbara saker som lobbyister, styrelseuppdrag eller aktieinnehav. De påverkas – som alla med osäker anställning – av möjligheten att få vara kvar på sin arbetsplats. Det är i den hanteringen som representativitetens motpol, när politiker söker legitimitet för sina idéer hos väljarna, blir allt viktigare. Ser man inte upp i denna procedur, kan kommunikationen uppifrån-ned att bli viktigare än kommunikationen nedifrån-upp, vi väljare blir då lätt politikernas representanter, deras valboskap. Kommunikationen bör givetvis ske i båda riktningarna, men det bör inte råda någon tvekan om vem som agerar på uppdrag av vem.

Not den 16 april: SvD har idag en bra debattartikel av Gertie Gladnikoff, Jenny Fjell m.fl. om Ulf Kristerssons försök att få det att se ut som om han gör något åt saken. Man nämner bl.a. detta med individuell prövning, som ju funnits hela tiden, inte sällan för att just kringgå läkarnas medicinska bedömningar – inte för att ta hänsyn till dem. ”Vad sjukförsäkringsreformen har åstadkommit är att den har satt sig över professionella individuella bedömningar av hälsa och arbetsförmåga, och ersatt dem med en politisk definition – en definition som helt simpelt innebär att sjuka räknas som friska efter ett visst antal dagar”, skriver artikelförfattarna. Alla utom politiker förstår hur absurt detta är. Att tro att sjuka blir friska av att man tar ifrån dem deras sjukpenning efter en viss tid är ungefär lika vansinnigt som att tro att de äldre skulle bli yngre om man tog ifrån dem deras pension.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: