• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Den hemliga verksamheten

Nog uppstod det märkliga piruetter i riksdagen i tisdags. Var man lagd åt det konspiratoriska hållet, skulle man kanske trott att det var mer eller mindre beräknat. Fredrick Federley våndades uppenbarligen, men var det för att han svek sina ideal eller för att han inte gjorde det? Annie Johansson våndades inte lika synbart.

Omröstningen den 18 blev också besynnerlig: Camilla Lindberg (fp) som mig veterligt inte yttrat sig i riksdagsdebatten var den enda inom alliansen som röstade klart nej. Federley och Johansson röstade ja, men med vånda och revisionsförslag. Och Birgitta Ohlsson, som dock yttrat sig och sagt en hel del vettigt, lade ned sin röst.

Flera borgerliga riksdagsledamöter har sagt att de utsatts för hårt tryck av sina partiledningar. Om det är fråga om rent oetiska eller kanske t.o.m. olagliga metoder så hoppas jag verkligen att de ledamöter som utsatts för det sjunger ut om vad som hänt och lämnar sina resp. partier. Detta med partipiskan kanske kan visa sig vara en för landet minst lika viktig metafråga som FRA:s spaning.

Nu vet jag förstås inte om man verkligen har gått för långt i påtryckningarna. Vissa rykten har cirkulerat, och om det ligger någon sanning i dessa så är det illa.

I domstolssammanhang talas det ju om övergrepp i rättssak. Jag undrar om det finns en liknande brottsrubricering när det gäller påtryckningar eller hot mot riksdagsledamöter.

Situationen blir absurd när man ställer partitroheten emot troheten mot väljarna (särskilt då de som blivit invalda på personröst). Jag är förstås inte dummare än att jag förstår att det finns mera strategiska/långsiktiga skäl att vara med i ett parti och att man måste kompromissa ibland, men om den här motsättningen blir för stor så att ledamöters rätt att tänka själva blir tabu så tror jag något fundamentalt i demokratin går förlorat.

Jag skrev en artikel i boken ”Med- eller motborgare” 2006, där jag berörde politikers ansvar. Där nämnde jag också det märkliga faktum som Uppdrag granskning avslöjade för ett par år sedan, att den socialdemokratiska partigruppen har interna dokument där fri motionsrätt förbjuds. ”Kanske finns samma problem inom andra partier”, skrev jag då. Och man får ju känslan att partipiskan viner friskt även inom alliansen. Får man inte rösta som man vill, är det ju ingen större poäng att ha 349 ledamöter i riksdagen. Det kunde räcka med en från varje parti som har lika många röster som partiet är starkt.

Vad gäller socialdemokraterna, så är det väl ”objektivt bra”, som det hette inom extremvänstern förr, att de röstade emot. Ändå förstår man inte riktigt hur de har mage att låtsas som om detta inte i grunden är deras förslag, det som upprättades under Leni Björklunds tid som försvarsminister. Detta stannade dock på promemorienivå och hann aldrig bli proposition pga av olika remissinstansers nedgörande kritik av förslaget som rättsosäkert.

FRA-chefen Ingvar Åkesson berättade i TV4 i onsdags (18/6) att granskning av e-post redan pågått hos myndigheten under ett par år. Han försökte dock bagatellisera detta med att lagen stipulerar gallring av sådana data efter max tre år, men FRA har varit duktiga nog att gallra redan efter 18 månader. Tja, då frågar man sig genast förstås vad det är som inte gallrats utan sparats – och hur länge det kommer att sparas. Här föreligger dessutom samma grundfråga som när det gäller sökkriterierna. Man måste på något sätt läsa, avläsa eller scanna av allt som är tillgängligt för att få fram det som fastnar i sökkriteriernas nät. Såväl den planerade framtida kabeltrafikövervakningen som den som tydligen redan skett har det gemensamt att de förutsätter integritetskränkande brott mot brevhemligheten. Och som Lage Rahm (mp) sade i riksdagsdebatten så kräver urvalet av misstänkt post från misstänkta individer förstås att man granskar en mängd meddelanden från personerna ifråga – både för att kunna sålla fram personer och för att kunna gallra bort dem som inte ska komma med, t.ex. de som kan åberopa meddelarfrihet. Lage Rahm sa bl.a. så här:

Och hur ska man förresten kunna veta vilka som är journalister? Man måste gå in och läsa innehållet och göra en noggrann bedömning. Det är dessutom inte säkert att det bara är innehållet i just det brevet det handlar om. Det kan lika gärna handla om innehållet i ett tidigare brev, som faktiskt avslöjar att det handlar om meddelarfrihet. Om man ska kunna bedöma meddelarfriheten på ett adekvat sätt måste man till exempel lagra samtlig e-post tidigare. Det kommer man inte att kunna göra, och då kommer man inte att kunna upprätthålla meddelarfriheten över huvud taget.

Nu kan man förstås fundera över om det är någon idé att bry sig om hur lagarna för statens hemliga verksamhet ser ut. Jag tror aldrig vi fick veta allt om IB, trots Guillous och Bratts avslöjande 1973. Och jag tror inte vi har fått veta allt om annan åsiktsregistrering, trots Säkerhetstjänstkommissionens rapport 2002 (2002:95). Det kan jag förstås aldrig bevisa, men jag tror det är närmast en apriorisk sanning att hemlig verksamhet aldrig helt kan genomlysas av demokratiska kontrollinstanser – definitivt inte av samtidens granskare, och knappast heller av historikerna 25 eller 50 eller 100 år senare. Att kunna ha demokratisk kontroll över hemlig verksamhet är ett klassiskt och förmodligen olösligt problem, i varje fall så länge världen ser ut som den gör.

I Säkerhetstjänstkommisionens rapport skrev lundastatsvetaren Jakob Gustavsson kapitlet ”Hemliga tjänster och det öppna samhället”. Han redogör där bl.a. för hur det såg ut inom den militära underrättelsetjänsten, när Thede Palm var chef 1946-64:

Med undantag från de årliga budgetanslagen så förekom inte heller någon annan form av styrning eller kontroll från regeringshåll. För Palms del var det en god ordning. Han kunde ta sina befogenheter själv och på egen hand fatta beslut om vilka åtgärder som krävdes för att trygga rikets säkerhet. Samtidigt som utrikesminister Östen Undén försökte skapa internationellt förtroende för den svenska neutralitetspolitiken arbetade den militära underrättelsetjänsten därför i en delvis annan riktning. Under Palms ledning inrättade Sverige ett nära samarbete med amerikanska CIA och brittiska MI6, ingick organiserad bytesverksamhet med den beryktade general Gehlen, tidigare chef för Nazitysklands östeuropaspionage, och försökte aktivt bygga upp motståndsrörelser och agentnät i de baltiska sovjetrepublikerna. Den militära underrättelsetjänsten framstår på så vis som ett korrektiv mot en ”missriktad” regeringspolitik. Palm tolkar sitt uppdrag som att han utan direktiv och i största hemlighet skulle genomföra sådant som politikerna inte klarade av att försvara offentligt. Tanken att han skulle ha sökt politiskt stöd för åtgärderna beskriver han som alldeles främmande: ”Det skulle ju ha inneburit att jag lagt över ansvaret för vårt handlande på regeringen, och det kom aldrig i fråga” (Palm 1999:96). Enligt Palms uppfattning vilade ansvaret i stället på honom själv. När han på ålderns höst reflekterar över sina närmare två decennier som underrättelsechef så tycker han att det ofta kändes ensamt och betungande. Men han känner sig också nöjd över att det som måste göras faktiskt blev gjort.

Det är nog så, att i det nödvändiga försvaret för det fria samhället, måste ingå en hemlig del, och hur man än ordnar granskningen av denna kommer man aldrig att få reda på allt, just därför att denna för insyn tämligen fredade zon mycket lätt torde utveckla en ”företagskultur”, där medarbetarna ser sig som om inte utvalda, så dock att de har en särställning när det gäller landets försvar (vilket de ju också har). Av detta följer lätt den syn som Palm gav uttryck för i citatet ovan; att vissa saker är för viktiga för att överlåtas på ministrar, generaldirektörer och politiker. ”Det som måste göras” måste bli gjort, utan alltför mycket krångel. De som sitter i de här för insyn fredade kontorsutrymmena kommer också lätt att se det så att de och endast de sitter inne med verklig kunskap om hur viktig viss spaning är. Inte ens andra avdelningar på den hemliga verksamheten får alltid veta vad som pågår, så hur skulle man kunna ge en helhetsbild åt granskande politiker i något utskott? Att inte veta mer än nödvändigt är ju en gammal praktisk agentprincip. Som Gustavson skriver lite längre ned i sin text:

I vissa fall kan det leda till att man även inom den högsta ledningen har problem med att skaffa sig en uppfattning om verksamhetens inriktning (se t ex Lidbom 1990: 4252). Men bristen på information kan ibland också vara avsiktlig. Det faktum att de hemliga tjänsterna arbetar med metoder som i vissa fall befinner sig i ett moraliskt och juridiskt gränsland innebär att det finns ett psykologiskt tryck på tjänstemännen att inte vara alltför detaljerade i sin rapportering till överordnade. I den engelskspråkiga forskningen benämns detta för ”plausible deniability” (Gill 1994:220-221). Cheferna skall skyddas i händelse av att känsliga operationer skulle bli kända utåt. Det bästa sättet att åstadkomma det är att cheferna verkligen hålls oinformerade om vad som är i görningen. De kan sedan gå ut offentligt och fullt sanningsenligt förneka att de känt till saken. För den enskilde tjänstemannen innebär det att arbetsinstruktionerna förmedlas på ett subtilt och delvis underförstått sätt.

Detta innebär att de granskande parlamentarikerna närmast skulle behöva ha en egen underrättelsetjänst som lägger ihop två och två när det gäller den information de får sig till livs från den hemliga verksamheten. Det verkligt kniviga i det här problemet är att det ju faktiskt också kan ligga något i detta; att det i vissa situationer är nödvändigt att mycket få i landet känner till en viss verksamhet eller vissa fakta som verksamheten fått fram. Det kan ses som kanske det mest extrema uttrycket för vårt statsskick, att vi i vissa fall faktiskt måste lita på dem som vi i flera led av representativitet utsett att skydda oss – på ett sätt vi inte vet mycket om.

Det man kan göra är förmodligen bara att med lagstiftning och olika kontrollinstanser försöka försvåra att den hemliga verksamheten helt löper amok i någon sorts egen självtillräcklighet. Och att man kan utkräva kännbart ansvar i efterhand gentemot dem som bryter mot lagen. Inom myndighetsutövningen idag är ansvarsutkrävandet mycket rudimentärt utvecklat. Tänk på efterspelet till tsunamin t.ex., där ansvariga myndighetspersoner kunnat äventyra människors liv utan att hotas av några allvarligare konsekvenser än varning, eller i värsta fall att de får lämna sin post. (Andra yrkesgrupper kan däremot dömas till fängelse om deras oaktsamhet varit ovanligt grov.) De som arbetar med hemlig spaningsverksamhet, som kan ha så oöverskådliga konsekvenser för vanliga medborgare, bör definitivt inte ha ett mindre personligt ansvar än andra myndighetspersoner, kanske t.o.m. större.

***

Jag kan inte avhålla mig från ett litet PS apropå det bisarra inlägg som Helena Rivière (m) gjorde i riksdagsdebatten den 17/6 angående begreppet personlig integritet:

Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar. En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? [min fetstil] Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? [min fetstil] Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.

Att den personliga integriteten är en privatsak som vi inte kan förvänta oss att staten ska skydda är ju en fantastisk tankekullerbytta. I så fall behöver vi förstås ingen lagstadgad yttrandefrihet, församlingsfrihet eller egendomsrätt heller. Det är väl upp till var och en att yttra sig, församla sig och äga.

Någon gissade att Rivière på något vis via engelskan lyckats förväxla privacy med integrity. Det svenska uttrycket personlig integritet är något annat än integritet i allmänhet. Nationalencyklopedins ordbok listar två betydelser av ordet integritet; den egna sfären skyddad mot intrång å ena sidan och å den andra den inre egenskap som gör att man inte dagtingar med sitt samvete. Den senare typen av integritet hade man ju gärna sett mera av denna dag i riksdagen.

3 svar

  1. […] övervakning av dem som övervakar (Quis custodiet ipsos custodes) i bloggen den 19 juni, “Den hemliga verksamheten“. Men oavsett detta grundläggande problem som gäller all sådan verksamhet, måste man […]

  2. […] ju både på nätet och i det övriga samhället. (Om FRA-lagen har jag skrivit rätt utförligt här.) Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling […]

  3. […] in the rest of society. (I have written quite extensively – in Swedish – about the FRA-law in this blog entry. ) Copyright was created to benefit society by encouraging the creation, development and […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: