Kalle Anka och jag

I dagarna fick jag en text publicerad, som jag tror jag har förberett mig hela livet för att skriva. Den var också det roligaste jag satt på pränt. Inte det viktigaste, helt klart. Men den här artikeln – och det den handlar om – har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Den är förord till en av de s.k. årgångsböckerna av Kalle Anka & Co, den stora återutgivning som Egmont just nu genomför av alla nummer av serietidningen, från år 1948 och framåt. Vem vet hur länge förlaget anser sig ha råd att fortsätta, men t.o.m. 1960 blir det nog i alla fall, har jag hört. Hoppeligen fortsätter utgivningen med 1961 också. Många klassiker publicerades under det året, som det vore väldigt synd om man missade.

Förordet heter ”En ankpurists bekännelser” och inleder volym nr 5 av årgång 1959. Det handlar förstås om mitt förhållande till Kalle Anka & Co, som jag började läsa när jag var sex år. Som alla andra ank-aficionados är jag förstås en stor beundrare av tecknare som Carl Barks, Tony Strobl och Paul Murry. Fast jag undrar ibland vad som hade hänt om jag inte hade fått just Kalle Anka & Co av min mormor den där dagen 1959 – och inte senare heller. Det är förstås ett omöjligt tankeexperiment. Förr eller senare hade jag givetvis upptäckt Kalle Anka ändå, men anta att jag aldrig såg tidningen. Anta att mormor stuckit till mig ett nummer av Daffy istället – som började ges ut samma år. Hade jag idag istället nostalgiskt suttit och suckat över sidor med Sylvester och Pip?

PS. Den som vill läsa lite mer om två stora Disneytecknare, kan gå till de artiklar av Anders Berglund och Germund von Wowern som jag publicerade i The Art Bin 1997:

”Här kommer Tony Strobls klassiska Kalle Anka” resp. ”Här kommer Paul Murrys klassiska Musse & Långben”.