Det finns flera problem idag med upphovsrätten och dess tillämpning. Dock inte främst de man oftast ser debatteras – för långa skyddstider etc.
Många menar att rättighetsägarna tjänar in vad de ska på två-tre eller högst tio år. Men dessa debattörer räknar då bara med bästsäljarna. Moderaten Karl Sigfrid skrev t.ex. på DN Debatt 9 augusti att världens 35 mest välbetalda artister tjänar cirka 7,5 gånger mer på turnéer än på skivförsäljning. Men de miljoner artister och konstnärer som inte är så välbetalda då? Vi som strävar på år efter år utan att just tjäna någonting alls, ska vi inte ha något skydd om det till äventyrs skulle skrälla till någon gång år elva (om vi antar att skyddstiden kortades till 10 år) och vårt tidigare helt ouppmärksammade arbete äntligen gör succé?
Rättighetsägare är som många debattörer tycks tro, inte bara stora bolag utan minst lika ofta de ursprungliga upphovsmännen som skrivit, komponerat, fotograferat eller målat. Alla upphovsmän är rättighetsägare tills de eventuellt överlåter rättigheterna på någon annan part.
Om dagens konstnärer utan mecenater ska kunna försörja sig måste immateriella värden kunna överlåtas, säljas eller skänkas bort, ungefär som annan egendom. Då kan den inte plötsligt upphöra att existera när den helt eller delvis övergått från skaparen av verket till exempelvis en publicist.
Det finns dock problem i sammanhanget: bokförlag, skivbolag och upphovsrättsliga organisationer har ofta egna intressen som inte helt sammanfaller med den ursprungliga upphovsmannens. Men det är mera en fråga om att man skriver på dåliga kontrakt. Det kan man göra när man säljer sin bil eller bostadsrätt också. Förhoppningsvis ger nätet snart möjligheter inte bara för publicering utan även för klarering av rättigheter för småproducenter, så att verklig valfrihet kan uppstå.
Men allt är inte ekonomi här i världen. Ett förhållandevis långlivat skydd är också viktigt för att information av olika slag ska kunna behålla sin autenticitet.
Upphovsrättens grundtanke är således god. Men det finns idag växande problem med hur lagen tillämpas. I flera länder kringskärs citaträtten. Förlag och författare förbjuder ofta även mycket korta citat ur böcker, om man inte först fått upphovsmannens tillstånd. I vår eklektiska tid borde citaträtten snarast utvidgas. Läser man gamla filosofiska traktater från 1800-talet ser man ofta flera sidor långa blockcitat ur andras verk. Detta är närmast otänkbart idag.
Verk i public domain måste skyddas som något tillgängligt för alla. Tyvärr sätts ofta public domain ur spel numera genom att t.ex. webbpublicister inom biblioteksvärlden skaffar proprietära system för att visa upp inscannade medeltidsdokument – dokument som borde vara fria att kopiera och publicera för vem som helst. Verk som tillkommit långt före den första upphovsrättslagen blir därmed plötsligt skyddade via en reproduktionsteknik.
Att rätten att kopiera hela böcker på bibliotek nyligen togs bort är också illa. På universiteten bör man kunna ställa samman kurslitteraturlistor som innehåller äldre böcker, som inget förlag längre bryr sig om att trycka i nya upplagor. Det finns redan problem med att t.ex. studenter i uppsatser endast refererar till sådant som finns tillgängligt elektroniskt (enbart abstracts t.ex.). Att inte kunna kopiera äldre litteratur förstärker tendensen att forska i referensdjupets ytskikt, vilket förflackar kunskapen i samhället. Å andra sidan skulle en tandlös upphovsrätt också äventyra kunskapens kvalitet. Balans är bäst.
Filed under: Upphovsrätt |
Slowfox 