• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

The miraculous Martin Ljung!

EP-skivan ”Skojten” från 1960.

Så är även Martin Ljung borta. Det känns sorgligt. Ofta kunde man här i Stockholm se honom i trakten av Östermalmstorg – i Hallen eller på Systemet på Nybrogatan. Han spred alltid en atmosfär av vänlighet omkring sig, och man tänkte på alla roliga gubbar han gestaltat genom åren. Han – och vi – hade ändå turen att han fick ett långt liv.

Något jag tycker slår en när man tänker på Knäppuppgängets kärntrupp – Povel, Martin, Brita och Gunwer – är deras högst personliga röster. Det gäller för övrigt även Hasse & Tage – man hör på en sekund vem det är som är i farten.

Martin Ljungs intonation och diktion var rena rama varumärket, som man säger idag. Växlingen mellan registren, från falsett till bas; betoningar, pauseringar, en timing som perfekt förde fram texterna, som ju ofta utnyttjade fördröjningar, oväntade kontraster och tvärvändningar som verkningsmedel. Texterna var ofta skrivna för just honom, och passformen var formidabel i nummer som ”Ester”, ”Skojten”, ”Fingal Olsson” osv.

Martin Ljungs figurer var så populära att svenska folket blev närmast hjärntvättat. Var och varannan människa gick omkring och sade ”Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?” eller ”Det här är inte mitt bord!” eller ”Hålla handen” eller ”Bannade Fläsk-Fia”.

Tågsketchen ”Guben i låddan”, som Ljung uppförde tillsammans med Hasse Alfredson, skrevs inte av Povel som många tror utan av Hasse & Tage. Den ingick från början i föreställningen ”Doktor Kotte slår till”, som spelades på Idéonteatern i Stockholm 1959. Sketchen, som här tilldrog sig på ett hotellrum, blev dock ingen succé i denna tappning. Först när den kom med i Knäppupprevyn ”Karl Gerhards Jubelsommar” och visats i TV 1960 blev det succé. När jag själv sparat ihop 180 kronor till min första grammofon 1960 eller 1961 blev ”Guben i låddan” (med ”Skojten” som baksida) också den första skiva jag köpte.

”Ester” var en annan av Ljungs monologer som man kunde i stort sett utantill. Ändå var den rolig att höra varje gång. För den som till äventyrs inte vet så handlar den om en odräglig man som med familjen mitt i natten kommer och våldgästar en gammal bekant vid namn Ester. Gunwer Bergkvist berättade i programmet ”Seniorpuls” i Radio Stockholm den 25 augusti 1985 att monologen tillkommit i bil tillsammans med Povel och Martin när man suttit och spånat under en resa.

Martin Ljung var född i Notviken 1917 och hade vissa revyerfarenheter (som 15-åring hos Ernst Rolf bl.a.) när han träffade Povel. Historien om hur han fick engagemang hos Sveriges roligaste baron har berättats lite olika. I båda versionerna finns Martins förmåga att härma en biograforgel med. Ibland sägs det att Martin talat med Povel, som först inte var särskilt intresserad, men precis när Martin skulle gå fick han en ingivelse att demonstrera sin förmåga att härma en orgel. Å andra sidan har Povel själv beskrivit det lite annorlunda. Den historien finns som ljudfil på Sveriges Radios webbplats, och där får man även höra prov på Martins orgelsound, här i Brahms vaggsång. På skiva finns också ”För dum” (Povels version av ”Too Young” som Nat King Cole gjorde känd), där Martin i slutet klämmer i med sin egen smäktande ”halsophone” (finns på den numera ”svårfåtagliga” Ramelskivan ”Nostalgiska rariteter” som kom ut 1998).

Bland Martin Ljungs tidigare yrkeserfarenheter var arbetet som smedhalva i SJ:s verkstäder, först uppe i Luleå, sedan i Tomteboda i Stockholm. I TV-programmet ”Söndagsbilagan” 15 april 1962 gjorde man ett inslag där Martin Ljung återvände till smedjan i Tomteboda och åter prövade på yrket – och de gamla takterna satt fortfarande i (detta sändes även i ”Minnenas television” 11 januari 2008).

Ur filmen ”Under Stockholms broar” (1947), där Martin Ljung spelar en amerikan som hellre reser till Stockholm än till Venedig.

Martin Ljung var även med i många filmer. Han debuterade i kortfilmen ”Under Stockholms broar” (1947) och hade småroller i en rad filmer. Störst utrymme fick han i filmer som ”I dur och skur” (1953), där han spelade åtta roller, ”I rök och dans” (1954), där han spelade sexton roller, ”Ratataa” (1956), ”Far till sol och vår” (1957/1958) och ”Den store amatören” (1958). Han var med i en del senare filmer också, t.ex. ”Pippi Långstrump på de sju haven” (1970) och Svenska Ords ”Äppelkriget” (1971). Han spelade också musikal i ”Spök” (1982) med Björn Skifs.

”I dur och skur” inleds med att Martin – med sin senigt muskulösa smedkropp – imiterar Rankfilms vinjett med den halvnakne mannen som slår på en stor gonggong.

I förspelet till ”I rök och dans” gör Yngve Gamlin parodi på engelska eller amerikanska filmtrailers och presenterar ”the miraculous Martin Ljung” (eller kanske Martin Young?) med orden ”Never before in the annals of film history has such a character appeared, never to disappear. When you have seen this film you’ll never forget it. Time has introduced progress and Martin Ljung has introduced a new face in the world of celluloiden light.”

Per Ahlmark (jo, han skrev filmkritik vid den här tiden) recenserade ”Far till sol och vår” i Morgon-Tidningen 23 februari 1958:

Martin – med honom har hela svenska folket lagt bort titlarna – äger en fullkomligt enastående popularitet. Han behöver bara dyka upp på filmduken, likgiltigt i vilken situation, och publiken hojtar, jublar, applåderar. I går på Skandia gick det t o m så långt att man började skratta när Martin Ljungs namn blev synligt i förtexterna!

Då har man nått en viss position.

Se även artiklar i Aftonbladet, DN och SvD.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: