Stoppmärken och STOP-märken

Vårt nuvarande åttkantiga stoppmärke (eller STOP-märke) introducerades 1973. Motiveringen var bättre anpassning till internationell standard.

Det gamla märket med en uppochnedvänd triangel inskriven i en cirkel och ordet stopp med två p (se bild), kom 1952 (efter en lagändring i Kungörelse angående vägmärken m.m., SFS 1951:744). Innan dess fanns märkligt nog inget märke som krävde att trafikanten helt stannade. Det fanns dock ett med en uppochnedvänd triangel (utan cirkel och utan ord) som betydde att man skulle sakta ned vid korsande huvudled. Samma märke alltså som idag betyder väjningsplikt (eller lämna företräde!).

Det nya märket med både triangel och cirkel var en aning större än andra runda märken (diameter 90 cm istället för vanligen runt 60 cm). Det hade också motsvarigheter i andra länder, ofta användes där vit bakgrund istället för gul.

Detta vackra märke fick finnas bara i drygt 20 år, innan det ersattes av det åttkantiga röda med vit text och ordet STOP. Jag minns att det nya märket hånades rätt mycket när det kom, folk tyckte det var upprörande att ha ett ”felstavat” ord på ett svenskt märke. Och ölstop och bilkörning hörde väl inte ihop?

18 år efter att märket introducerats hade tydligen inte stormen helt bedarrat, för några som kallade sig Nya Tungomålsgillet skrev till tidningen Språkvård nr 2/1991 om det förhatliga märket:

Överallt i våra vägkorsningar står det åttkantiga röda skyltar med den vita texten STOP. Alla som kör bil har lärt sig att det betyder att man måste stanna innan man kör ut på större väg. Vad det står på skylten har liten betydelse för den vetskapen – de flesta andra skyltar talar till oss med enkla symboler, bara ibland med förklarande tilläggstavlor. Formen och färgen är mer betydelsebärande än själva texten.

Emellertid blir många, många svenskar irriterade, att inte säga något ännu värre, när de ser skyltar med en text som betyder något annat än myndigheterna avsett – i det här fallet dryckeskärl eller gammalt mått!

Svenska språket skiljer mycket tydligt mellan lång och kort vokal. I ord som mat, vet, hopa och stop och många andra markeras den långa vokalen genom enkeltecknad efterföljande konsonant. Det är viktigt att bevara den egenheten. Att blanda in främmande stavningssätt skapar bara oreda, långt utöver stoppskyltarna.

Gillet fick svar av Vägverkets generaldirektörs kanslichef, som bl.a. skrev:

I Wienkonventionen II om vägmärken och signaler, från 1968, träffade de fördragsslutande länderna en överenskommelse för trafiksäkerhetens främjande om att ha en enhetlig utformning av vägmärken. Konventionen följdes för Sveriges del av lagstiftning i början av 1970-talet.

Trafiksäkerhetsverket framhåller att märket skall betraktas som ett symbolmärke och därför inte främst ha sin betydelse utifrån de bokstäver som står skrivna på tavlan.

Not: Tack till Jan-Olof Montelius på Sveriges vägmuseum för hjälp med vissa fakta.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Sheldon Saul Hendler (1936–2012)

Någon gång vid mitten av 1990-talet köpte jag en bok av den amerikanske läkaren Sheldon Saul Hendler, ”The Doctor’s Vitamin and Mineral Encyclopedia”. Jag hade hört mycket gott om den, och när jag nu fick ett eget exemplar, så kunde jag konstatera att den faktiskt var väldigt användbar. Mycket av det man köper i hälsokostaffärer granskade han för och emot och jämförde med vilka eventuella vetenskapliga studier som gjorts som kunde belägga den ena eller andra åsikten.

Senare köpte jag också hans ”PDR for Nutritional Supplements” (skriven tillsammans med David Rorvik), en betydligt större bok, dock begränsad till kosttillskott, här togs t.ex. inte örtmediciner upp.

Idag tyckte jag det var dags att kolla om det möjligen kommit någon ny intressant bok av Hendler och upptäckte när jag googlade att han tyvärr avlidit 2012 (se runa).

Jag upptäckte också något jag inte haft en aning om; att han var musiker – jazztrumpetare. Och att han skrivit musiken till Jacob Bronowskis TV-serie från 1973, ”The Ascent of Man”. Bara detta var ett märkligt sammanträffande. Den serien betydde mycket för mig, och jag har sedan läst några böcker av vetenskapshistorikern Bronowski. Jag brukar gärna citera vad Bronowski skrev om vikten av att sätta sig in i vetenskapliga spörsmål: ”The world today is made, it is powered by science; and for any man to abdicate an interest in science is to walk with open eyes towards slavery.”

Tillbaka till Hendler. Han höll också vetenskapens fana högt. Han var definitivt ingen flummare, fast han tog vitaminterapier och örtmediciner på allvar.

Hendler tog en Ph.D i biokemi vid Columbia University i New York, och senare studerade han vid University of California i San Diego samt vid Salk Institute, där han bl.a medverkade vid viktiga fynd om nukleosomens struktur (ett protein som DNA-molekyler slingrar sig runt och som har med genuttryck att göra). Han var också med i gruppen som upptäckte en ny hudsjukdom, elastoderma 1985 (se New England Journal of Medicine). I San Diego blev han också medicine doktor.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.