När citaten får eget liv

Copyrightmaximalisterna tar idag ofta teknikskiftet till ursäkt för att utsträcka de upphovsrättsliga skyddstiderna in absurdum. Dock tror jag inte på det där vissa debattörer hävdar, att en bok tjänat ut på kanske fem-tio år i dagens internetbaserade samhälle.

Ett problem som nästan aldrig nämns när detta diskuteras är vad som händer med författare eller konstnärer som arbetar med något i kanske 20-30 år och som inte blir förstådda direkt. Kanske tar det ytterligare 20-30 år efter de där arbetsåren innan ett arbete blir publikt och kommersiellt intressant. Kanske har författaren investerat miljoner under åren i egna resor, litteratur (och förstås inte minst sin egen tid) och annat som njugga stipendienämnder aldrig velat ge dem ett nickel för. När de äntligen får en chans att få tillbaka en smula av det de investerat – ska då någon annan kunna berika sig på deras arbete då?

När det gäller den postuma skyddstiden tänker man också oftast på detta att efterlevande ska tjäna pengar på en bestsellerförfattares verk i någon generation eller så. Men det finns en annan aspekt. Smala författare utan kommersiell potential som aldrig över huvud taget slagit igenom under sin livstid. De efterlevande som ärvt upphovsrätten kan i sådana fall tjäna som synnerligen välmotiverade litterära agenter för ett sådant författarskap.

Print on demand kan ju också tänkas bli något som säljer under lång tid, fast lite i taget.

Men minst lika viktig som den ekonomiska aspekten är den ideella upphovsrätten – och jag tror den blir allt viktigare – eftersom den har att göra med autenticitet, verkets integritet etc.

Ett mycket stort problem är att man för att den intellektuella utvecklingen ska fungera måste ha möjlighet att veta vem som sagt vad. Jag stöter nästan dagligen på missuppfattningar av citat, citat som tillskrivs fel personer osv. När man går till källorna visar det sig att där står något helt annat. Just detta problem finns ju redan med upphovsrättens ideella/moraliska del. Men utan den tror jag allt skulle bryta samman, kunskaper skulle blandas ut med felaktigheter och missuppfattningar i ännu högre grad i ett ospårbart sammelsurium.

Ett verks integritet är något oerhört viktigt. Förutom att rätt person får skulden till/äran av att ha sagt något så handlar det egentligen om en respekt för det skrivna ordet. Utan denna noggrannhet återgår vår tids kunskapsspridning till en närmast oral tradering, som viskleken ungefär. Och detta är en mycket större risk idag med digitala texter. Tryckta texter har en viss inbyggd tröghet som förhindrar alltför snabb degenering, men elektroniskt kan det ske oerhört snabbt.

1500-talsboktryckaren Henry Estienne I insåg på sin tid problemet att hitta en tillförlitlig version av alla handskriftskopior som cirkulerade av en viss bok när han ville ge ut den i tryckt form för första gången i historien. Han utnyttjade då inte mindre än tolv olika handskrifter som förlaga.

Häromdagen letade jag på nätet efter ett berömt citat av psykologen Abraham Maslow och hittade åtminstone ett tjugotal varianter som tillskrevs honom som ordagranna citat, t.ex.:

”If the only tool you have is a hammer, all problems begin to look like nails.”

”if the only tool in your tool box is a hammer, a lot of things start
looking like nails”

”If our only tool is a hammer, every problem looks like nails.”

”When the only tool you have is a hammer, all your problems tend to
look like nails”

”People who are only good with hammers see every problem as a nail.”

Det korrekta tycks vara följande, som jag dock inte har hunnit kolla med den tryckta källan än (Maslow, A., ”The psychology of science: a reconnaissance”, 1966, s. 15-16.):

”I suppose it is tempting, if the only tool you have is a hammer, to treat everything as if it were a nail.”

Värst är det kanske om negationer tappas bort. Då kan man plötsligt tillskrivas motsatsen till vad man sagt. En redigerare på Sydsvenskan strök häromåret en viktig mening i en artikel jag skrivit om PuL, så att det verkade som om jag sade motsatsen till vad jag menat. Nu gjorde jag ingen stor sak av det, utan publicerade bara den rätta versionen på min webbplats. Men man kan ju lätt föreställa sig hur det skulle se ut i en värld där upphovsmannen inte har någon rätt alls till sitt verk efter några år. Förlorade kronor kanske inte är det värsta.