• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Min brevväxling med Göran Hägglund

Socialministern var sist ut i Almedalen – och han publicerade också en debattartikel på SvD Brännpunkt i söndags, ”Staten har inte allt vi behöver”. En tunn soppa på båda ställena tyvärr, och det tyckte tydligen även Sanna Rayman i SvD, som saknade plånboksfrågorna. DN:s retorikexpert tyckte Hägglund glömde det dagsaktuella. Enligt DN:s ledarsida verkar Hägglund faktiskt rätt uppgiven och förstår att ”folk tvekar inför att rösta på oss” pga partiets historia.

Självklart håller jag med om att vi bör bry oss om varandra mer, att de nära relationerna i många svåra livssituationer bör vara den primära hjälpen och stödet. Problemet är att en nedrustning av t.ex. vården under lång tid har gjort att de nära relationerna måste tas i anspråk även i lägen där de inte borde det. Jag vet tyvärr en del om hur det är när sjuka tvingas vårda andra sjuka. Det fungerar inte så länge, hur gärna man än vill. Och som privatperson kan man inte skriva ut medicin eller remittera faster till magnetröntgen eller ratta iväg en ambulans när SOS Alarm vägrar komma. Det är inte bara köer man behöver ta itu med – och det handlar om vårdkvalitet, patientsäkerhet etc., både på den privata och offentliga sidan. KD odlar dåligt det som borde vara partiets hjärtefrågor, det skrev jag till Göran Hägglund om för en tid sedan. Jag återger breven här nedan.

Den 14 maj skrev jag följande till Göran Hägglund:

Hej!

Jag har skrivit en ganska utförlig artikel om vad som hänt med social- och arbetsmarknadspolitiken från sossarnas tid till nu. Utgångspunkten är när M ändrade sin politik och alliansen bildades 2004. Föresatserna då jämfört med hur det blev bl.a.

Jag tror det vore väldigt viktigt för KD att verkligen renodla de här frågorna – inom ramen för alliansen eller inför en tid när alliansen inte längre finns.

Människors väl och ve borde ju vara en sjävklarhet för ett parti som bygger på kristen etik etc. Kent Persson ska ju nu försöka betona dessa frågor hos M, men det behöver nog KD göra också.

Många väljare (liksom jag själv) är nog rätt vilsna numera när man trodde att sossarnas politik före 2006 skulle förbytas i något bättre. Istället är det ju i princip samma politik som förts vidare med Anna Hedborgs olika utredningar som stafettpinnar.

Samtidigt som jag försöker arbeta som skribent och konsult på ungefär 25 procent, så är jag kroniskt sjuk sedan 19 år och numera förtidspensionerad på 75 procent – därmed har jag förstås en hel del erfarenheter kring det som diskuterats de senaste åren om vården och sjukförsäkringen etc. (Inte minst detta att försöka arbeta trots att jag är mycket sjuk – det hade aldrig gått om jag varit anställd, men som egen företagare och frilansare kan jag välja att jobba två timmar mitt i natten om jag skulle råka vara lite pigg då …)

Något som jag tycker har överbetonats i diskussionen om vården är köerna. Men hur bra är vården när man väl kommer fram? Det var rubriken på en artikel jag skrev redan 2005.

Det är en oerhört viktig fråga, eftersom man numera bara talar om att rehabilitera och få folk i arbete. Men ingen talar om bot och att sjuka ska bli friska. Tyvärr passar det ganska väl in i en vård och en medicinsk forskning som mera riktar in sig på symtomlindring och livslång medicinering än på orsaksforskning och bot.

Detta och mycket annat kring (mer eller mindre flummig) arbetsmarknadsutbildning m.m. tar jag upp i i artikeln. Jag skulle bli glad om du ville läsa den.

Se ”Omläsningen: När (M) lade om politiken 2004”.

Bästa hälsningar
Karl-Erik Tallmo

Efter drygt en månad kom så detta svar den 25 juni:

Hej Karl-Erik,

Tack för ditt mail om profilering inom socialpolitiken!

I din analys av moderaternas och socialdemokraternas politik skriver du att
”Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov.” Detta håller jag definitivt inte med om! Den som är sjuk ska ha den bästa vård och behandling som landstinget kan erbjuda för de medicinska eller psykiska sjukdomarna. Men vad alliansens nya grepp handlade om var att alltför många under socialdemokratiskt styre hade lämnats åt att i ensamhet, i år efter år vila sig frisk. Det fanns i princip ingen rehabilitering och alla inser att man fort tappar kontakterna med arbetslivet, självkänsla och delaktighet om man inte får möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet efter förmåga. Det var den politiken vi sjösatte. Men visst ska jag erkänna att det, samtidigt som många fick ett stort personligt lyft och ökad livskvalitet, fanns personer som drabbades av alltför fyrkantiga tolkningar av regelverket. Det har vi kristdemokrater försökt rätta till.

Det handlar om mänskliga behov av gemenskap, utveckling och om en meningsfull tillvaro, och inte bara om försörjning. Skapar vi ett samhälle som är rikt på goda sociala relationer, på delaktighet och gemenskap så kan vi också möta ohälsan bättre när den drabbar oss.

Med vänlig hälsning
Göran Hägglund
Partiordförande och socialminister

När jag nu ändå fått kontakt, så tyckte jag det var bäst att passa på. Dagen efter skickade jag följande:

Till Göran Hägglund

Tack för ditt svar på mitt brev. Du skriver:

I din analys av moderaternas och socialdemokraternas politik skriver du att ”Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov.” Detta håller jag definitivt inte med om! Den som är sjuk ska ha den bästa vård och behandling som landstinget kan erbjuda för de medicinska eller psykiska sjukdomarna.

Jag hoppas du inte missuppfattade det där jag skrev i bloggartikeln om att det inte finns någon som är sjuk. Eftersom jag varit kroniskt sjuk i 19 år, så är det givetvis inte något som jag anser, det är min tolkning av hur myndigheterna betraktar sjuka (”så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, stod det t.ex. i Anna Hedborgs utredning 2009:89, s. 106). Redan 1997 gav FK ut dr Lars Englunds skrift ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?” Svaret på titelns fråga var märkligt nog nej. Man måste förstås fråga sig vad som skulle vara ett skäl till sjukskrivning om inte sjukdom är det?

Dessutom: rehabilitering är enligt ordböckerna inte detsamma som bot. Bot är något som har glömts bort i diskussionerna om vård och sjukskrivningar. Att sjuka inte får någon möjlighet att bli friska utan omedelbart ska slussas över till något annat yrke som de kanske kan klara är ett slöseri med mänskliga resurser, eftersom människor ofta är något av experter på det de sysslat med kanske i decennier. Bot och återgång till det arbete de kan och trivs med vore givetvis mycket bättre.

Att få ”den bästa vården” är inget som jag har märkt mycket av. Har varit sjuk i 19 år och inte fått en klar diagnos ens. De små framsteg som gjorts har jag fått stå för själv. T.ex. har jag lyckats luska ut att min kortisolavsöndring är helt omkastad över dygnet (mest på kvällen; minst på morgonen), vilket säkerligen bidrar till att jag inte sover, utom ibland på dagtid om jag har tur. Brist på sömn medför brist på läkning, så detta är säkert en ganska viktig del av min problematik. Men inte ens när detta är fastställt vill någon läkare göra något åt saken.

Jag har också haft flera vänner, bekanta och släktingar som dött en för tidig död pga av att de avspisats av vården eller på annat sätt fått en felaktig vård. Som du kanske vet dör bortåt åtta personer om dagen i Sverige pga av felbehandling. Det är därför jag skriver att visserligen är långa köer ett problem, men det gäller ju att det är värt att stå i kö också. När man väl kommer fram måste vården vara bra. Tyvärr är det inte så i många fall. Nuvarande system uppmuntrar t.ex. läkare att avverka så många patienter som möjligt på kort tid. Tanken var att de med svåra (och därmed ofta också svårutredda) sjukdomar skulle prioriteras, men det har fått motsatt resultat. Enkla fall som kan klaras av på en kvart prioriteras.

Det skämtades på 1970-talet om hur fasansfullt det var att vårdyrkena på 1930-40-talen hade setts som ett ”kall”. Fackligt aktiva fnös åt detta. En bra lön var det enda viktiga. Allt annat var ”Florence Nightingaleri”. Visst bör ett gott arbete betalas med en bra lön, men jag tror också det är viktigt att de som har vårdyrken (liksom andra som arbetar med människor, som det brukar heta, t.ex. lärare, poliser osv.) bör ha ett genuint intresse och engagemang i det de gör. Jag förstår att politiker aldrig skulle kunna säga något dylikt – det vore ju att reta upp viktiga väljargrupper. Samtidigt är det ju inte dessa individers fel. Det är ett systemfel. Denna aspekt är intressant också mot bakgrund av debatten om cyniska vårdföretag som bara tänker på vinst. Men det finns faktiskt även enskilda individer som främst tänker på sin lön och inte på arbetets innehåll.

När det gäller just svårutredda fall har jag ett konkret förslag. Skapa tvärdisciplinära vårdteam som kan utreda en person grundligt, med t.ex. allmänläkare, neurolog, endokrinolog, infektionsläkare. Man kanske t.o.m. bör lägga in en patient på en särskild utredningsavdelning under någon vecka och ta alla möjliga prover och diskutera möjlig diagnos (och bot!) med läkare med olika specialiteter. Tänk på t.ex. TV3-serien ”Diagnos okänd” som sändes för ett par år sedan. Sådant borde väl kunna förekomma även när det inte iscensätts av ett TV-bolag? Jag tror att man har experimenterat med detta i Norge men vet inte något närmare om utfallet. Dock är det ju så att en person som kan göras frisk, kommer att kosta samhället mycket mindre än om han eller hon är kroniskt sjuk i decennier. Den insikten borde vara axiom 1 i vårdpolitiken.

Bästa hälsningar
Karl-Erik Tallmo

Vi får väl se om det kommer något mera svar från KD-ledaren …

Not tillagd den 23 september: Nu har det gått mer än två månader, så något mera brev från Hägglund är nog inte att vänta. Om inte mitt svar ovan till honom varit så pass långt redan, så hade jag nog också kommenterat det hånfulla uttrycket ”vila sig frisk”. Det brukar ofta användas av politiker som ironiserar över sjuka människors situation. Men vila är förmodligen det äldsta ”läkemedel” vi har, essentiellt vid de flesta sjukdomstillstånd. Att innan patienten är botad sätta in en mängd övningar av olika slag, som är så populärt nu, kan i många fall vara direkt kontraproduktivt och framkalla återfall.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: