En stor del är sådana böcker som jag nyligen hittat (återfunnit) i vår källartrappa (som blivit upplag för böcker från källaren – en trappa är ju strängt taget bara en sorts hyllor) och det är gamla böcker från min barn- och ungdomstid, sådant som jag läste då eller inte alls läste då – men hade införskaffat. Och så en hel del annat, som jag köpte under t.ex. 1980- och 90-talen. De delvis olästa böckerna blir nog ofta delvis lästa nu också, för jag har knappast tid att läsa mera systematiskt och i lugn och ro. Och ohälsan sätter också ständigt käppar i hjulet. Men det känns roligt och viktigt på något sätt att återse gamla böcker man kämpat med och/eller tyckt om. Just nu ligger följande böcker i högarna vid sängen:
Michel Butor, ”Resa mellan kvinnor” (La Modification), framstår inte som så tokig nu heller, men Butor borde ha strukit de första sidorna. Det hade varit en mycket bättre och effektivare inledning att börja på sid 14 (eller kanske rent av vid kapitel 2, sid 20. Det här är ju exempel på en nouveau roman, där tråkighet sägs vara en av parametrarna, men inledningen är kanske lite väl nouveau. På sid 14 däremot står följande, vilket hade varit en bättre inledning (översättning Eva Alexanderson):
Olle Hedberg, ”Häxan i pepparkakshuset”. Morsan läste massor av Hedberg. Jag har inte läst en enda, men tänkte göra det. Vilgot Sjöman skrev en bok om Hedberg, som jag tror jag gav morsan i julklapp ett år.
”The Best of Saki” (H.H. Munro). Stötte på honom i någon skräcknovellsamling när jag var sådär 12 eller 13. Köpte denna collected stories någon gång tidigt 1980-tal. Den har förblivit oläst tyvärr.
John Barth, ”Further Fridays”. Metalitteraturens lekfarbror, John Barth, har jag läst ett par skönlitterära böcker av, och likaså har jag två böcker med föreläsningar och artiklar. Denna har jag nog läst ungefär hälften av. Mycket är roligt och intressant.
”I Demokritos fotspår” av Ingmar Bergström och Wilhelm Forsling, en tung bok (ett kilo?) på 630 sidor i rätt stort format med undertiteln ”En vandring genom urämnesbegreppets historia från antiken till Nobelprisen”. Mycket intressant vetenskapshistorisk bok, som jag tittar i då och då. Men jag har ju långt ifrån läst hela. Kanske 25 procent. Jag köpte den nog (på en bokrea) ganska mycket med tanke på mitt nedlagda stora projekt om informationens och kunskapsspridningens historia.
Andrzej Kusniewics’ ”Kungen av Bägge Sicilierna”. Intressant att det fanns två Sicilier. Har börjat på den boken många gånger men inte riktigt kommit in i den. Vill gärna göra ett nytt försök. Köpte den 1980.
John Le Carrés ”Spionen som kom in från kylan”, köpte jag troligen på bokrea 1979. Läste den nog men minns inte mycket. Man skulle förstås läsa den på engelska. Carré har jag inte lyckats läsa något mer av, fast jag borde ha läst The Constant Gardner, som ju delvis handlar om läkemedelsindustrin. Men den har varit för kompakt för mig. Dessutom klarar inte min falnande intellektuella kapacitet av att förstå invecklade spionintriger. Jag har egentligen alltid haft lite svårt för det. (När det gäller deckare, så begriper jag ibland inte vem som är mördaren. Man får vara nöjd om man förstår vem som är mördad.)
”På lögnens väg: Historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar” av Ingemar Carlsson, docent i litteraturhistoria och arkivarie på Riksarkivet. Har den snarast som uppslagsbok och har hittat en del intressant där, när det gäller dagens problematik om fake news osv.
Povel Ramel, ”Min galna hage” i ful gammal grön pocket från W&W. Tillhör sådant jag läser ibland när jag behöver skingra tankarna från allt elände. Då läser jag några dikter av Eva Sophi Drömmington.
Leon Rappaports ”Eva eller Determinantan II”. Rappaport var en märklig författare och tänkare. Det var Determinantan I som morsan hittade på stadsbiblioteket, en av de där böckerna som hon sa stod i någon hylla och ”ropade efter henne”. Den har jag också, och det är väl tyvärr inget som jag läser från pärm till pärm (fast morsan läste den och gjorde åtskilliga anteckningar kring detta läsäventyr). Men både del I och del II läser jag i ibland. Jag har rent av fått en tredje del som hans dotter skickade till mig för att hon sett mig citera Rappaport i en artikel (Ikoner 2004 om ”Konsten och vetenskapen – dialog om en världsbild”). Snällt av henne, men jag får lite dåligt samvete som bara ströläser i böckerna. De skulle förtjäna min odelade uppmärksamhet.
Thomas Bernhard, ”Betong”. Bernhards böcker har jag nog fyra–fem av och har läst samtliga. Väldigt roliga, men givetvis med en bitter biton och en sorts manisk desperation. I denna är det Mendelsohn-Bartholdy som han mal på om. (Jag har också den som heter ”Wittgensteins brorson”, där han mal på om hur otroligt det är att han inte ska kunna få tag på Neue Zürcher Zeitung. En sådan självklarhet i ett civiliserat samhälle!)
I Bonniers serie Orion kom diverse böcker på 60-talet, bl.a. en av Kolakowski och en musikantologi sammanställd av Ove Nordwall, ”Från Mahler till Ligeti”. Den hade min kompis BÅ köpt och jag köpte den också ca 1969 och läste med intresse, särskilt var det nog Ligetis och Stravinskijs texter. Den ska jag kika lite på igen nu efter drygt femtio år.
Timbro gav ut ”Dementimaskinen” av pseudonymen Samuel Johnson 1990 och jag köpte den på ett webbantikvariat runt 2010. Men den har förblivit oläst så när som på några sidor. (Undrar vem som skrev den – Svegfors?) Jag kommer att tänka på vad Vilhelm Moberg skrev (i flera sammanhang) att han inte trodde på något förrän det blivit officiellt dementerat.
Thomas De Quincey, ”En engelsk opieätares bekännelser”, i Bonniers serie ”ryktbara sedeskildringar”, utgiven 1926 med förord av August Brunius. En vacker bok, men jag har aldrig orkat läsa den. Droger har egentligen aldrig intresserat mig, trots att det varit mycket snack om saken i många kretsar man umgåtts i, inte minst bland musiker. Försökte häromdagen också med Jüngers bok ”Rus och droger”, som fick heta ”Psykonauterna”, när Cavefors gav ut den. Läste aldrig den heller (mer än ställvis). En och annan intressant tanke finns väl, men jag orkar inte slösa tid på den. Hur det blir med De Quincey är ännu inte avgjort.
István Örkeny, ”Der letzte Zug”, i en östtysk utgåva. Jag hade blivit fascinerad av ungraren Örkenys enminutsnoveller sedan DN i söndagsbilagan 1969 (17/8) publicerat några smakprov, och även BLM återgav några kortnoveller (i nr 2/1970), t.ex. den om en tulpan, som aldrig beklagade sig, men som ändå tog livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster: ”–En tulpan! – sade tant Irma och skakade på sitt huvud. – Jag har aldrig hört talas om något liknande.” Dessa noveller är ofta bara en sida eller högst tre–fyra.
Just titelnovellen i boken, ”Der letzte Zug” är dock inte en kortnovell utan omfattar 21 sidor. Och just den hoppade jag över på 70-talet och läste den först ganska nyligen. Jag insåg då att titeln är dubbeltydig. Eller t.o.m. trippeltydig. Zug betyder ju inte bara tåg utan även ett drag på en cigarett. Om någon dubbeltydighet föreligger även på ungerska vet jag inte. En löjtnant träffar en flicka på en station och missar ett tåg och röker en sista cigarett. (Lustigt nog hade jag ovetande om detta på 80-talet börjat skriva på en tilltänkt radiopjäs med titeln ”Sista blosset”.)
Jag har även en annan bok med Örkenys enminutsnoveller, som jag skaffade för bara sex–sju år sedan (”Minutennovellen”, utgivna av Suhrkamp). Det blir inte mycket tid att tränga in i de här böckerna, även om det är enminutsnoveller. Sjukdom, sömnlöshet och andra prioriteringar spelar in. Men då och då läser jag en kortis (eller skriver en själv).
Sture Lönnerstrands ”Rymdhunden” gavs ut 1954 av Bonniers i en serie science fiction för ungdom, kallad ”Planetböckerna”. Det är nog den enda bok som Lönnerstand skrivit som egentligen är läsbar. Det andra han gjort är mest konstigt (”Den incestrala blodssymfonin” t.ex.), men på sätt och vis intressant just därför. Jag läste i DN:s arkiv för några år sedan om modern som åkte fast för bedrägerier.
Rymdhunden Beltrom är en energivarelse i rymden, och boken har kanske sin relativa stringens tack vare förlagsredaktörers putsningar, vem vet? Jag läste boken som 13-åring, tror jag, och jag läser den nu igen. Ett par citat (Futura är namnet på ett rymdskepp):
Problemet jordmänniskor upphörde inte att sysselsätta Beltrom, de innebar ett välkommet avbrott i hans rymdmatematiska och elektronlogiska tankegångar. Naturligtvis upprepade han gång på gång för sig själv, att de långt ifrån var värda intresse men försvarade det med att han aldrig tidigare mött varelser av sådan typ. Av vilken anledning kombinerar naturen så motsatta egenskaper som bräcklighet och mod?
En annan sf-bok för ungdomar från den tiden är ”Egen rymddräkt finnes” av Robert Heinlein. Jag lånade den på Karlskoga stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning när jag var 11, tror jag. Är lite osäker på om jag läste ut den, men den fascinerade mig i alla fall. Så pass att jag köpte den på engelska när jag flyttat till Stockholm 1975, Have space suit –will travel. Tyvärr hamnade den i den ”provbatch” av sf-böcker jag köpte då. Jag hade läst John-Henri Holmbergs översikt över sf och bestämt mig för att läsa det viktigaste, så jag skaffade ett 30-tal böcker, allt från Michael Moorcock (jag kikade i två av hans romaner häromdagen och de är rätt taffligt skrivna) till A.E. Van Vogt m.fl. Tyvärr läste jag bara lite grand i alla – samtidigt – med påföljd att jag satt där med 30 böcker som jag läst 20–30 sidor i vardera. Dessvärre har mitt litterära läsarliv sett ut ungefär sådär även senare; dock kan jag skryta med att ha läst hela ”På spaning” och hela ”Ulysses”.
På mitt nattygsbordsgolv ligger också Tage Thiels ”Den förlorade sonen”, självbiografi av den berömde bankiren Thiels son. Den skaffade jag på Cavefors beryktade konkursutförsäljning på Akademibokhandeln runt 1978 eller så, när folk närapå trampades ihjäl i trängseln, tills personalen insåg att de bara kunde släppa in lika många personer som gick ut ur butiken. Det var troligen en ca 300 meter lång kö utanför runt kvarteret. Boken då? Inte heller den har jag läst särskilt mycket i. Intressant är den i alla fall, och enligt författaren är det inte en ”respektabel roman utan orespektabla memoarer”. Har bläddrat lite och det är ju en kändistät bok. Vi får se om han nämner det han påstås ha blivit dömd för, urkundsförfalskning.
Tord Halls tunna bok ”En matematisk tragedi” från 1977 ligger där också, med några essäer om bl.a. Ramanujan och primtal. Hall frågar sig om science fiction som genre är rumsren. Han kallar den ”vetsaga”, ett ord som några försökte lansera då, men begreppet slog aldrig igenom. Slutsatsen blir hur som helst att sf är rumsren och tar upp väsentliga frågor för vår tid. Den tragiska gestalten i boken är först och främst Evariste Galois men förstås även Srinivasa Ramanujan. Galois var en stor begåvning som inte fick erkännande för sina upptäckter i t.ex. gruppteori. Han blev revolutionär och avled i en duell. Ramanujan avled i en leversjukdom vid 32 års ålder. Vidden av hans begåvning var då ännu inte känd.
Georges Dariens ”Tjuven” (Le Voleur, franska originalet utgivet 1897) har funnits i mitt bagage sedan 1980 ungefär. Jag har börjat läsa den flera gånger och insåg tidigt att det är en mycket speciell bok, ändå har den aldrig blivit läst i sin helhet tyvärr. Och den är ju inte alls svårläst. Darien skrev ett par böcker som inte uppmärksammades av hans samtid. ”Tjuven” anses som hans mästerverk, men romanen blev inte ”upptäckt” förrän på 1950-talet, tack vare Alfred Jarry. Boken har även filmatiserats av Louis Malle (1967).
Tjuvens världsåskådning är tämligen anarkistisk och ironisk. Han gör sig till tolk för en sorts inverterad socialism, skulle man kanske kunna säga, där folkets väl är farligt och kapitalisternas utsugning utgör samhällets högsta nytta: ”om somliga njuter rikedomens alla fördelar, så bevarar andra, genom själva sin fattigdom, förmågan att uppskatta dem.” Jag skulle kunna citera en del beskrivningar av inbrott och stölder men väljer två andra avsnitt. Först lite om kärleken (översättning av Claes Hylinger):
Det är under balkongen rusig stå,
Det är tankfull hemåt gå när gryningen föds …
Jag har aldrig stått rusig under en balkong. Jag har fått vatten på mig, när det hade regnat, och damm när betjänterna skakade mattor. Jag har ofta gått hem ’när gryningen föds’. Men aldrig tankfull. Snarare litet i hatten … Kanske är definitionen inte särskilt bra ändå.
– Det är den bästa! säger en psykolog.
Då är jag inte kär.
En dam (bland flera) intresserar dock huvudpersonen Randal, och hon beskrivs så här:
Den här gången har jag i alla fall läst mer än halva boken, så den ska nog äntligen bli läst nu.
Jag läser en del Per Rådström, har väl fem–sex böcker. Här ligger nu korta texter ”I press & radio”. Högt och lågt, sällan så genomarbetat som romanerna. Förstås. Men ofta roligt att läsa, även om mycket har åldrats betänkligt.
Djuna Barnes ”Nattens skogar” (översättning Thomas Warburton) tog jag fram för något halvår sedan i hopp om att läsa om denna fantastiska bok. Nu har jag faktiskt hittat texten i original på engelska. Så jag läser nog den istället. På sid. 23 skriver Warburton:
Jag tycker nog Warburtons översättning är OK, även om han tar sig diverse friheter (Carnavalet är väl ett museum). Originalet till ovanstående stycke löd:
stronger than their beasts, Felix had that sense of peace that formerly he had
experienced only in museums. He moved with a humble hysteria among the
decaying brocades and laces of the Carnavalet; he loved that old and
documented splendour with something of the love of the lion for its tamer – […]
Slutligen ett par debattböcker från 60-talet ur Bonniers Tribunserie (som Hans Hederberg var redaktör för): Barbro Backbergers ”Det förkrympta kvinnoidealet” (som far och mor köpte när den kom ut 1966). Jag minns att jag fascinerades av omslaget med bild på den lilla skulpturen ”Venus från Willendorf”. Ögnade igenom boken häromdagen och den är inte helt dum. Den tidens feminister var nog bättre än dagens.
Den andra boken i Tribunserien är ”Är allting konst: Inlägg i den stora konstdebatten”. Den kom 1963 och den köpte far och mor aldrig, men jag skaffade den för fyra–fem år sedan antikvariskt. 29 debattörer skriver, t.ex. Rabbe Enckell, Ulf Linde, Torsten Bergmark, Clas Brunius, Folke Edwards, Ingmar Hedenius och Torsten Ekbom. Modernism vs traditionalism i viss mån. De inblandade har ett aningen konstigt sätt att debattera. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske är det den totala avsaknaden av identitetspolitik, som ju genomsyrar det mesta numera. Helt andra saker stod i fokus då, även när man var radikal.
Filed under: Litteratur & poesi | Tagged: Örkeny, Backberger, Butor, Darien, de Quincey, Djuna Barnes, Hedberg, Heinlein, John Barth, Lönnerstrand, noveau roman, Thomas Bernhard, Tord Hall |
Slowfox 