”Erotikon” och tidens tempo

Tora Teje i ”Erotikon” (1920).

Numera får man tack och lov ofta se gamla stumfilmer visade med rätt bildfrekvens. För 20–30 år sedan visades det mesta – vare sig det var komedi eller tragedi – med alldeles för hög hastighet, så att alla agerande struttade omkring på duken i nervöst tempo. Sådant som kanske en gång filmats med cirka 16 bilder/s visades med 24 bilder/s.

När hastigheten nu är mera normal är det påfallande hur pass realistiska filmerna ofta visar sig vara. Är det dessutom gjort av en skicklig regissör som i fallet med Mauritz Stillers ”Erotikon” från 1920, som SvT visade i måndags eftermiddag, så framstår plötsligt nyanser som man nästan inte trodde fanns i äldre tiders filmskapande.

När jag nu ser ”Erotikon” inser jag samtidigt att mycket av denna nyvunna realism på ett paradoxalt sätt omedelbart skulle försvinna om filmen hade haft ljud. Då hade man fått höra Lars Hanson, Anders de Wahl och Tora Teje tala med den där teatrala stämman som ju var vanlig i ljudfilmen ända in på 1940-talet.

Detta var Anders de Wahls andra film; han spelar här Leo Charpentier, professor i entomologi, och Tora Teje är Irene, hans hustru. Lars Hanson är bildhuggaren Preben Wells, som tillsammans med Karin Molanders Marthe, professorns nièce, sprider viss erotisk förvirring i det Charpentierska hemmet.

”Erotikon” renoverades för några år sedan, såvitt jag förstår innan det fanns mera avancerad datateknik för detta. Resultatet är ju ganska gott, men hade man gjort det idag hade ännu mer av repor och damm kunnat elimineras. Frågan är förstås hur långt man ska gå när det gäller restauration av gamla filmer. Vill vi egentligen att de ska vara t.o.m bättre än när samtidens publik såg filmerna? Här finns ett uppförandepraktiskt problem som kan påminna om det som finns inom musiken.

De färgtoningar som lagts in torde dock vara tidsenliga. Man förstärkte ofta atmosfären i olika scener med att tona filmen (eller sätta filter framför projektorobjektivet) i olika färger. Musiken var också ofta rätt elaborerad och bestod inte alls bara av pianoklink, som vi gärna tror idag. Det enda i ljudet till den här versionen av ”Erotikon” som sticker ut är att man lagt till applåder i scenen som tilldrar sig på Operan.

När ”Erotikon” hade premiär på Röda Kvarn i Stockholm 8 november 1920 var det troligen biografens kapellmästare Rudolf Sahlberg som förde taktpinnen. Och musiken var av Atterberg, Grieg, Gillet, Sinding, Richard Strauss, Leoncavallo, Puccini m.fl.

Det finns en scen där Karin Molander i rollen som Marthe får en slant som ”dricks” av en professor Sidonius som besöker Charpentier. Marthe är ju ingen hushållerska utan professor Charpentiers nièce. Hon tittar lite roat på myntet, som är 1 öre silvermynt från 1748, stoppar det sedan i urringningen, och därefter, som den moderna kvinna hon ska föreställa, tänder hon en cigarrett och lägger sig på en divan med benen upp på ett för tiden förmodligen aningen oanständigt sätt. På tio sekunder skildras här det gamla och det nya: det gamla myntet i sig, det patroniserande sättet att ge en slant åt den som sköter hushållet och den moderna rökande kvinnan (som alldeles snart också skulle kunna utöva sin nyvunna rösträtt).

Slående är också Tora Tejes kläder i rollen som entomologiprofessorns hustru Irene. De är gjorda av Carl Gille, som jag tyvärr inte vet något om (något för Susanne Ljung i ”Stil” att forska i kanske). Teje ser smått punkig ut i den ”håriga” hatten, och en vid sammetsklänning med fickor som gör den ännu vidare är helt fantastisk. Även Karin Molander har en klänning med intressant mönster med streck, vinklar och blixtar.

”Erotikon” såldes till ett femtiotal länder. Anpassningen var ju rätt enkelt gjord på den tiden, eftersom man bara behövde översätta textskyltarna. Filmen lär ha inspirerat många regissörer som Ernst Lubitsch och Jean Renoir.

PS 1: Ordet erotikon är grekiska och betyder ungefär ‘kärlekssång’.

PS 2: Jag skrev ovan att det teatrala tonfallet i filmen fanns kvar ända in på 1940-talet. Någon kanske invänder att det även hörs i 1950- och 1960-talsfilmer. Jag tror dock inte att den tidens filmdiktion främst består av inflytande från teatern. Det finns nog med, men jag tror dels att en egen filmdiktion hade uppstått, dels att man ofta talade ungefär så då. Om man får se en gammal reportagefilm om provies eller mods från 1960-talet, finner man att intervjuobjekten talar ungefär som professorer gör idag. Man behöver bara se 10–15 år gamla TV-intervjuer, så hör man hur språket förändrats; ordförråd och slang givetvis, men även sättet att tala.

Pingad på Intressant.