Till Granskningsnämnden om Attenboroughs klimatfilm

(I går anmälde jag David Attenboroughs TV-program ”Klimatkrisen”, som sändes i torsdags i SvT, för Granskningsnämnden, eftersom det är osakligt och inte allsidigt redovisar det vetenskapliga läget i klimatfrågan. Anmälans diarienummer är 20/03971.)

Härmed anmäler jag programmet ”Planet under press: David Attenborough: Klimatkrisen”, som sändes 3 september i SvT 2 kl 18.30 samt 00.45 (4/9), även på SvT Play till den 18 oktober. Programmet har även sänts 2019.

På er hemsida står att ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.” Det anser jag har skett här. Det står även att ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Jag yrkar på att programmet fälls för osaklighet/partiskhet och att ett balanserande program bör sändas.

Granskningsnämnden brukar inte bry sig om vad tillfälligt medverkande säger i ett program, eftersom kraven på opartiskhet och saklighet anses kunna ställas lägre där än för företrädare för programföretaget. Här är det dock inte primärt frågan om enskilda röster utan om programmets huvudtes, framförd av programledaren Attenborough, som utmålar bilden av det vetenskapliga forskningsläget i klimatfrågan som ”unequivocal” (otvetydigt, entydigt). Detta torde bryta mot avtalet med staten och kravet på opartiskhet.

Min yrkan här är givetvis inte att programmet inte borde sändas; bara att andra röster måste redovisas i en fråga som är omstridd. Att ge sken av att frågan inte är omtvistad (unequivocal) är inte att leva upp till hur SvT presenterar detta program på webbsidan: ”Av världsledande experter får vi all fakta om klimatkrisen och den globala uppvärmningens effekter.” Men i programmet är det enbart en sida från den vetenskapliga forskningen som redovisas som trovärdig. Allt annat presenteras som dumheter, utan att sådana forskningsresultat ens tas upp. Det är illa, eftersom forskningsläget är långt ifrån entydigt.

Inom FN:s klimatpanel IPCC finns t.ex. flera forskare som inte håller med om det som sägs i detta program, t.ex. om ökande antal stormar, översvämningar etc., liksom om det hot klimatförändringar utgör – är de ett stort hot eller ett litet? Är de ett hot över huvud taget? Här är exempel på några forskare som medverkat eller fortfarande medverkar i FN:s klimatpanel, men som inte håller med om detta katastrofscenario, som man kunde ha intervjuat om man velat förmedla ”all fakta om klimatkrisen”:

Christopher W. Landsea, Lee C. Gerhard, Aynsley Kellow, Yury Izrael, Robert E. Davis, Peter Dietze, Eigil Friis-Christensen, Roy Spencer, John Christy, Miklos Zagoni, Rosa Compagnucci, Richard Courtney, Mike Hulme, John T. Everett, Tom V. Segalstad,, Madhav Khandekar, Vincent Gray, David Wojick, Hans H.J. Labohm, Philip Lloyd, Hajo Smit, Richard Tol, Richard Lindzen, Anthony Lupo, Tad Murty, Indur M. Goklany.

Se t.ex. vad ovannämnde professor Mike Hulme skriver på sin webbsida: [länk] Eller vad orkanforskaren Christopher W. Landsea skrev, när han tyckte att IPCC gått för långt i katastroftänkande och avbröt samarbetet med nätverket: [länk]

Granskningsnämnden brukar hävda att man inte kan ingripa mot eller kritisera program som ”utgår från etablerad vetenskap och beprövad erfarenhet”. Men det gör inte programmet. Attenborough ansluter sig inte ens till vad FN:s klimatpanel IPCC säger, och denna brukar ju ofta anses stå för etablerad vetenskap. Men klimatpanelen IPCC:s röster är mycket mindre dramatiska och tar upp många fler aspekter av frågorna, t.ex. detta med mängden skrogsbränder, översvämningar, stormar m.m. Klimatpanelen skriver t.ex. i Fifth assessment report att: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report, 2013/14, kapitel 2, sid. 216). Liknande skrivningar finns om översvämningar m.m. I nämnda rapport på sid. 928 skriver man:

”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. […]Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change.”

Detta bryr sig uppenbarligen inte Attenborough om. Gör SvT det? Programmet innehåller en mängd felaktigheter och missvisande uppgifter, så jag kan naturligtvis inte dra upp samtliga. Låt mig bara nämna några enskildheter:

• Vid tiden 0:35 säger Naomi Oreskes: ”For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future.” Vem som skulle anse det framgår inte; knappast vetenskapsmän. Klimatförändringar har ju skett under hela jordens historia. Hur skulle annars små och stora istider ha uppstått eller värmeperioder som den romerska värmeperioden ca 250 f.v.t. till 400 eller den medeltida värmeperioden (ca år 1000–1300)?

• Astrofysikern Jim Hansen säger vid tiden 18:40 i filmen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years”. Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut.

• I filmens 9:e minut visar Attenborough döda fladdermöss (flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge och har troligen inte med klimatförändringar att göra, däremot har det med Australiens sedan länge extrema klimat att göra. Fenomenet med flyghundarna beskrevs redan på 1700-talet av den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring:

”An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere.” (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

• Från 12:e minuten visas bilder från skogsbränder. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Skildringen av bränderna är kanske riktig, men har de verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. denna statistik hos NIFC, The National Interagency Fire Center: [länk]), åtminstone i antal.

Doerr & Santing skriver också i en artikel publicerad av Royal Society:
”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.” Se [länk].

Se även denna artikel i Dagens Nyheter 24 juli 2018: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.” Se [länk].

• Vid tiden 17:25 säger klimatforskare Andrew Shepherd: ”In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.”

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

”The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade.” (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en period när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan. Lassen & Thejll (2005) redovisar forskning (rörande Island och Nordatlanten) om ett isminimum på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel under perioden 1600–1900. Se PDF här: [länk].

Moffa-Sánchez och Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volym 8, 2017) undersökte arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt dem torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt om den ska ge ”all fakta om klimatkrisen”.

• Man besöker sedan Louisiana och konstaterar att mark stor som en fotbollsplan översvämmas var 45:e minut pga. havsnivåhöjningar. Man nämner dock inte att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på ca 3 mm per år samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en relativ havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Här kan man se den relativa landsänkningen med 9 mm per år sedan 1930 (extrapolerat från tiden 1947–2019): [länk].

• I filmens 22:a minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepåfrestningar. Det tycks inte stämma alls med många forskares data, t.ex. Yan et al. (2019), som beskriver reven i Sydkinesiska havet:

”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” Se [länk].

Andra forskare, som inte är så oroade över korallreven, är t.ex. Mike Fox och Jen Smith et al., som kommit fram till att reven vid Palmyraatollen t.ex. återhämtar sig väl efter värmeperioder: ”Despite extreme heating, corals were able to recover without experiencing widespread mortality. These findings certainly provide an important counterpoint to the general decline in reef health being reported globally.” Se artikel om studien: [länk].

En mexikansk studie från 2017 visade att en art av koraller i östra Stilla havet tillväxte väl efter lokala värmeböljor: ”… Pocillopora corals from the northeast tropical Pacific are increasing their capacity to tolerance frequent thermal anomalies, which is quick recovery followed by growth activity.” Studien täckte tre år, författarna reserverar sig dock för hur effekterna kan se ut på längre sikt. Se [länk].

Fysikern och marinforskaren Peter Ridd, tidigare vid James Cook University i Australien, hävdar i flera artiklar att korallerna i Stora barriärrevet inte har minskat sin kalcifieringshastighet under de senaste 20 åren, t.ex. i denna artikel: [länk].

Ridd skriver också i boken Climate Change: The Facts (2017), sid. 12, att korallerna tycker om värme: ”Corals are essentially a tropical species and the best corals live in the hottest places. Which is why there are some corals in Queensland that are regularly temperature stressed. In Moreton Bay near Brisbane, for example, they are stressed because the temperature gets too low in winter.”

Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad. Och när filmen inte gör det, så borde SvT göra det.

• Har den globala uppvärmningen avstannat? I filmen 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Broun var kanske aningen tidigt ute 2001, men det är inte dummare än att FN:s klimatpanel IPCC i t.ex. sin Fifth assessment report skriver om saken på åtminstone fyra ställen. På sid. 61 har man en faktaruta om 15 års brist på temperaturökning: ”Climate Models and the Hiatus in Global Mean Surface Warming of the Past 15 Years”.

På sid. 15 skriver man: ”The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability …”

Om orsakerna till detta säger man bl.a.: ”There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing …” FN:s klimatpanel IPCC menar alltså att man kan ha överdrivit klimatets känslighet för växthusgaser.

• Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Men Mike Hulme, som ingår i IPCC:s nätverk, har sagt i ett mail som läckte ut i den s.k. Climategateskandalen: ”… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere …” (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari, 2002.) Se Hulmes mail här: [länk].

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare: ”From a quarter to half of Earth’s vegetated lands has shown significant greening over the last 35 years largely due to rising levels of atmospheric carbon dioxide.” Se [länk].

• När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter. En bedömare menar att 1 gigaton metan skulle kunna avsöndras från permafrosten till år 2100. Men sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli ca 13,5 gigaton. Se [länk] och [länk].

• Sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Ett program som vill förmedla ”all fakta om klimatkrisen” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor: De har en ojämn energiproduktion och kan knappast vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar, som här vid tre solenergianläggningar i Kalifornien: [länk till PDF]. Solpanelerna kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut orsakar de miljöfarligt avfall.

Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss, som ju ska bevaras för mångfaldens skull. Även vindkraftverken innehåller miljöfarliga ämnen, som måste tas om hand på något sätt vid demontering. Se följande om sjöfåglar och vindkraftverk: [länk].

Om flygande insekter och vindkraftverk: [länk till PDF].

Om migrerande fladdermöss och vindkraftverk: [länk].

Slutligen: SvT borde göra program för att belysa sakfrågan från flera håll än bara från personer med ett ensidigt katastrofperpektiv. På nämndens webbsida står som sagt: ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Ett sådant borde snarast sändas.

SvT borde också, om programmet fälls i nämnden, i t.ex. nyhetsprogram nämna att det fällts och beröra några av punkterna ovan, där felaktigheter och missvisande uppgifter beskrivits.

Karl-Erik Tallmo

Till bloggens förstasida.

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter

[This text in English.]

(Den här artikeln refuserades av sex tidskrifter, av vilka jag tidigare medverkat i två. Så nu publicerar jag den på bloggen istället.)

Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO₂ i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

2. Om nu CO₂-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO₂-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO₂ till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.

Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO₂ i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO₂ är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO₂-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO₂-halten varit lägre.

Ökad CO₂-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO₂-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO₂ i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Dessutom: Om en eller en och en halv grads höjning av medeltemperaturen skulle medföra dramatiska förändringar, kanske t.o.m. katastrofer på vissa håll – borde vi då inte redan ha erfarit sådana drastiska händelser de senaste hundra åren, eftersom en temperaturhöjning av motsvarande storlek redan skett? Som nämnts ovan anser inte ens IPCC att enstaka extrema väderhändelser kan knytas till klimatförändringar.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)

Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO₂-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO₂-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO₂-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO₂-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO₂-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. ^{[Not 1]}

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO₂-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO₂-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO₂-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO₂-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO₂-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO₂-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

Till bloggens förstasida.

 

Attenboroughs klimatfilm: mer fiktion än fakta

 

[This text in English.]

Nu visar SvT David Attenboroughs film ”Climate change – the facts”, som på svenska fått titeln ”Klimatkrisen”. Det är tyvärr en film som med sitt bildspråk och sin retorik för tanken till sådana obehagliga och osakliga propagandafilmer som man trodde sig förskonad ifrån i vår tids s.k. kunskapssamhälle.

Man tycker att de som nu är övertygade om att vi närmar oss en klimatkatastrof åtminstone borde föra fram sitt budskap sakligt. Men Attenboroughs film är nog det mest vilseledande och bombastiska jag sett sedan Al Gores film ”An inconvenient truth” 2006.

Det värsta är kanske inte de enskilda felen och halvsanningarna; det värsta är att Attenborough (och de andra medverkande) vill ge intryck av att allt är bevisat (”the evidence is now unequivocal”), forskarna är eniga och inget finns att diskutera eller tillägga. Nu krävs handling.

Men det stämmer inte. Även forskare anknutna till FN:s klimatpanel (IPCC) har olika bedömningar. Några sådana punkter framgår t.ex. här (om havsnivåerna och om hur lång tid vi har på oss) och här (om den s.k. pausen i uppvärmningen de senaste åren) och här (om bl.a. den medeltida värmeperioden).

Står vi verkligen inför ett hot, och är det i så fall värre än tusentals år av krig, svält, pandemier och utrensningar?

Filmen inleds med några röster ur olika nyhetsprogram om extremt väder och hetta, därefter hörs Attenboroughs röst som s.k. voiceover till en rad korta bildklipp:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [bl.a. bilder på vit rök ur fabriksskorsstenar, i en skorsten brinner det som släpps ut] – climate change! [Blixtknall, hårda regnskyar förflyttar sig över ett landskap.]

Naomi Oreskes (vetenskapshistoriker, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future [bild på ett urverk som tickar, stor havsvåg, dramatisk musik] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor i miljörätt vid Harvard University): What we’re doing right now [bild på lastbil som välter i orkanvinden på en bro och sedan nästan glider av vägbanan] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [Ljudet av glas som splittras, bilder på byggnader som förstörs i en orkan, översvämning.]

Mark Maslin (professor i klimatologi vid University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (klimatolog vid Pennsylvania State University): All of this is happening [bilder på smältande och flytande snö och is] far faster than any of us thought possible [bilder på isblock på stenar som sköljs över av vatten och nästan försvinner].

Redan första meningen om ”our greatest threat in thousands of years” torde vara en enorm överdrift. Inte ens FN:s klimatpanel målar upp en bild av en annalkande katastrof som skulle vara värre än andra världskriget eller digerdöden t.ex.

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change”, säger professor Richard Lazarus i filmen, och det illustreras med bilder på en stor lastbil i storm, som kanar av vägbanan på en bro.

Man kan inte se klimatförändringar, som Lazarus påstår. Michael Mann säger också senare i programmet: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Enstaka väderhändelser kan kanske i retrospekt sättas in i ett sådant sammanhang, men knappast medan de pågår. För bara 20–25 år sedan menade många forskare att klimatförändringar kunde man inte se på några somrar eller vintrar utan det krävdes observationer under kanske flera hundra år. Detta har nu krympt till 30 år. Men det har knappast krympt så att man kan se det i nuet.

Stormar och översvämningar

Påståendet om kraftigare stormar, svårare översvämningar, värre värmeböljor och extrem havsnivåhöjning har inte stöd i forskningen. FN:s klimatpanel har inte sett någon ökad trend av cykloner de senaste hundra åren: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report 2013/14, kapitel 2, sid. 216).

I specialrapporten från IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C) menar man t.o.m. att åtminstone antalet cykloner (till skillnad från deras styrka) kommer att minska med uppvärming över 1,5: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease under global warming” (sid. 204). Man skriver ofta om vad som kommer att hända om vi får ”intensified storms”: störda ekosystem, svårare för människor att återhämta sig efter stormar, skador på skog och koraller etc. Det är om det. Men kommer verkligen stormarna att bli fler och/eller starkare? Specialrapportens syn på detta är inte glasklar.

När det gäller översvämningar hade man i Fifth assessment report inte sett trender som tydde på fler eller större översvämningar: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary”, sid. 112). Specialrapporten från 2018 hävdade dock att man nu kan vänta sig viss ökad risk (framtida risk, få faktiska observationer finns) regionalt, men man påpekade också: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change …” (Specialrapporten, sid. 214).

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut. Ska man skrämmas med klimatförändringar, så är det förstås viktigt att få väderhändelser som sker idag att framstå som att de saknar motstycke i historien, att de är unprecedented. Det brukar man säga om temperaturer, skogsbränder m.m. I Attenboroughs film säger astrofysikern Jim Hansen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years” (filmens 18:e minut). Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

Attenboroughs syn på naturen passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer som sett naturen som tämligen statisk, tills människan rubbat balansen.

Efter de inledande braskande klippen uppenbarar sig Attenborough i ett vackert engelskt landskap och säger: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined.”

Attenboroughs syn på människan som en art som både förstör sig själv och jorden passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer, t.ex. George Perkins Marsh eller Ernst Haeckel, som sett naturen som tämligen statisk eller i balans, som en perfekt maskin – tills människan kom och rubbade alltsammans.

Entomologen och ekologen Stephen A. Forbes skrev i artikeln ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year …” och vidare att ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from the egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” En sådan syn på naturen ger knappast utrymme för något darwinistiskt naturligt urval.

Ekologen Daniel Botkin menar i stället att förändring har varit regel i jordens historia, och det gäller även klimatet:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the capability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, sid xiii.)

I Attenboroughs film visas sedan en animerad världskarta, där färger indikerar temperaturförändringar från 1884 till 2018. Kartan är först gul, vit och blå, blir sedan blå och orange, sedan ljusröd och slutligen under 2000-talet mörkröd, som om jorden glöder: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter”, säger Attenborough.

Skillnaden i temperatur mellan denna blåvita kalla värld 1884 och vår rödglödgade jord 2018 är cirka 1 grad Celsius! Eftersom det är frågan om medeltemperatur, så bör detta tolkas som att jorden blivit kanske två–tre grader kallare på några ställen och kanske tre–fyra grader varmare på andra. Det är det de olikfärgade färgfläckarna visar. Om detta är bra eller dåligt beror på de lokala förhållandena.

Temperaturhöjningen: orsak och konsekvenser

Även vissa inom IPCC-nätverket är inne på att effekterna av en eventuell framtida temperaturhöjning måste bedömas olika på olika platser. Mike Hulme, numera professor i humangeografi vid Cambridge University, skrev så här (5 februari 2002) i ett av de mail som sedermera läckte ut till offentligheten i den s.k. Climategate-skandalen: ” … the panel text [man diskuterade då IPCC:s Fourth assessment report / KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (Hela mailet finns här.)

Peter Stott (från UK Meteorological office och Exeter University) säger sedan: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [bild på kartan igen som glöder], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

Ibland blir det lite fel. ”Human history” är något annat än ”recorded history”. Och ”recorded history” är något annat än ”historical temperature records”.

Man utmålar ständigt olika sommarmånader olika år till de varmaste sedan man började mäta (ibland t.o.m. varmaste i mänsklighetens historia). Nu senast var det juli 2019 som varit varmast sedan man började mäta.

Vad menar man förresten med varmaste månad? Är det högst medeltemperatur för hela månaden? Eller är det en månad som haft en topptemperatur en viss dag eller vecka? Och talar man om anomalier (avvikelser från platsens ”normala” eller genomsnittliga temperatur under en längre period) eller absolut temperatur (vad termometern faktiskt visar)?

När NASA utropade 2014 till det varmaste året som uppmätts (sedan 1880) glömde man nämna att skillnaden mot 2010, som tidigare ansetts varmast, var 0,02 °C. Felmarginalen angavs också till 0,1 °C. Felmarginalen var således 5 gånger större än den uppmätta (beräknade) skillnaden. Sammanställningen av mätpunktsdata från hela jorden är dessutom så pass osäker att uppgiften om 2014, som det dittills varmaste året sedan 1880, var säkert bara till 38 procent. (Se artikeln ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record… but we’re only 38% sure we were right” i Mail Online 18 januari 2015; kanske även här)

Det diskuteras om vi sedan ungefär tjugo år kanske är inne i en uppvärmningspaus (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Men hur kan det pågå en uppvärmningspaus (om det nu gör det) och rekordvärme samtidigt?

Svaret torde vara att den uppvärmning det talats om de senaste åren är så pass liten, tiondelar och hundradelar av en grad, att det också kan ses som ett avtagande av den uppvärmning som ju var mycket mera påtaglig 1920–40 samt 1980–98. Just när det gäller åren 2010 och 2014, så är alltså felmarginalen så stor (och differensen så liten) att förhållandet skulle kunna vara det omvända: att 2010 var varmare än 2014.

Peter Stott säger också: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Varför skulle inte naturlig påverkan kunna vara förklaringen? Varma perioder har ju funnits i tusentals år före både industrialismen och före människan. Det har troligen funnits varma perioder utan särskilt hög koldioxidhalt i atmosfären och ganska svala perioder när koldioxidhalten varit förhållandevis hög (enligt Ernst-Georg Beck 2007 kan CO₂-halten runt 1820–30 ha varit högre än nu). Så sambandet är inte säkerställt, åtminstone inte när det gäller koldioxid som främsta regulator av medeltemperaturer över lite längre tidsperioder. Historiskt torde det (även) ha varit solaktivitet, vulkaner, jordaxelns ställning, havsströmmar m.m. som spelade in.

Det bör påpekas att även om de flesta, också s.k. skeptiker, håller med om att jorden blivit någon grad varmare de senaste hundra åren, och att koldioxid förmodligen har en (större eller mindre) roll i detta, så finns det ändå stora osäkerheter. Antalet mätpunkter på jorden för temperatur är inte särskilt stort. GISS/NASA listar nu 7 300 väderstationer, men då ingår även nedlagda stationer, vars data används i historisk statistik och kurvdiagram; i praktiken utnyttjas idag data från kanske cirka 2 000. Särskilt över världshaven är bilden oerhört ofullständig. Hur data från denna ojämna täckning skall sammanställas och beräknas till ett ”globalt medelvärde” är mycket komplicerat och osäkert.

Nyligen har det dessutom presenterats tecken på att databasen HadCrut4, som många temperaturberäkningar bygger på, kanske är behäftad med stora fel. John McLean, vid James Cook University i Townsville i Australien, visar i sin doktorsavhanding från 2017 på ett 70-tal problem med dessa temperaturdata, t.ex. att vissa korrigeringar som alltid måste göras av mätdata också skapar en falsk bild av uppvärmning. (Se vidare McLean, An audit of uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Även på denna punkt finns det alltså anledning för ett TV-program som gör anspråk på att berätta fakta om klimatet att också nämna de osäkerheter som finns.

IPCC hävdar ofta att man har evidence för det ena eller andra utifrån dels observationer, dels de datorkonstruerade klimatmodellerna. Men dessa modeller kräver ju bevis – då kan de inte gärna ingå i bevisningen. I Specialrapporten från 2018 står det t.ex. på sid. 183: ”Evidence for the assessment of changes to climate at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn both from observations and model projections.”

I filmens nionde minut visar Attenborough döda fladdermöss (eg. flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Man visar en rörande bild på en liten unge som klamrar sig fast vid sin döda mamma. Peter Stott säger: ”It’s inconceivable that you would se these temperatures without the fact of climate change.”

Man lägger flera döda flyghundar i en skottkärra och man hör någon säga ”it’s climate change in action” (vid tiden 10:27–10:30). Eller rättare sagt, man hörde det i BBC:s originalfilm från april i år, men detta yttrande är nu borttaget i den version som visas i SvT. Det är väl knappast SvT som strukit detta. Det troligaste är väl att BBC fick kritik för uttalandet och tog bort det.

”If you have two more events like we had, the species are gone”, säger en kvinnoröst, och därefter hörs en mansröst säga ”it’s climate change in action” – men bara i originalfilmen från april. I den version som nu visas i Sverige är det sista yttrandet borttaget.

Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge. Faktiskt finns fenomenet dokumenterat redan på 1700-talet. Så här skrev den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring om sitt besök 1790 i Sydneytrakten, närmare bestämt i Rose Hill, där det var 40–41 grader varmt i december:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

Till yttermera visso visades nyligen ett annat program i SvT om flyghundarna i Australien, ”Australiens vilda natur” del 4, där många dog av värmen, men inte ett ord om klimatförändringar.

Har skogsbränderna ökat globalt?

Sedan visas oerhört dramatiska bilder på bränder, sedda inifrån en bil och utifrån ett hus, där eld slår ut från alla fönster i en våldsam brand. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Att det brinner i kalla länder, t.ex. i Arktis, är inte ovanligt, bara det brännbara materialet är tillräckligt torrt och någon form av antändning sker.) Mann igen: ”We’ve seen a tripling in the extent of wildfires in the western US, in California.” Bilder från en bil som kör på en väg där skogen brinner på båda sidor. En chockad far och son som undkommit intervjuas om hur nära döden de varit.

Skildringen av skogsbranden och de andra bränderna är kanske riktig, men har det verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. statistiken hos NIFC), men det är omdiskuterat om de kanske blivit färre men större. Ett program som ger sig ut för att redovisa fakta borde tala om ifall saker är omstridda. Både i Sverige och USA brann väldiga arealer också i slutet av 1800-talet och på 1930-talet t.ex.

I artikeln ”Global trends in wildfire and its impacts”, publicerad av brittiska Royal Society 2016, skriver Stefan H. Doerr och Cristina Santín bl.a.: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

I 16:e minuten säger Attenborough: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” Vad vill han ha sagt med detta? Att bilderna från en översvämning i Kerala i Indien, som visas till detta, kanske inte beror på klimatförändringar, men det är så här översvämningar som verkligen beror på klimatförändringar kommer att se ut?

Det här tycks vara filmens främsta retoriska grepp. Allt som visas, skogsbränder, översvämningar och döda flyghundar blir, oavsett vad händelserna beror på, exempel på dramatiska klimatförändringar och att de redan pågår. Och att det kommer att bli värre.

Är issmältningen i Arktis unik?

Man går sedan över till hur isen smälter i Arktis och Antarktis. Andrew Shepherd (klimatforskare, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Animationer som visar arktiskt ismaximum under vintern 1979–2006 kan man se här, och arktiskt isminimum under sommaren under samma tid finns här.

Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en peridod när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan.

En dansk studie från 2005 av Knud Lassen och Peter Thejll undersökte havsis i östra Grönland mellan år 1500 och 2000 baserat på tidigare undersökningar av bl.a. syreisotoper i isborrkärnor. Lassen och Thejll finner ett isminimum, kanske som idag, på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel 1600–1900. En abrubt minskning av isen skedde också på 1920-talet, liksom i våra dagar. Variationerna tror de beror på bl.a. solaktivitet. Lassen och Thejll skriver avslutningsvis:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

En studie från 2017 av Paola Moffa-Sánchez och Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) undersöker arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt den studien torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är som sagt omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt.

Havsnivåhöjningar och korallrev

Filmen tar sedan upp havsnivåhöjningar: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people”, säger Attenborough. Man får se bilder på översvämmade områden, med människor som sitter på meterstora små bankar med vatten runt om. Colette Pichon Battle (VD för Gulf Coast Center for Law & Policy i Louisiana) säger: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana har en extremt stor landförlust, som till största delen beror på att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på 3 mm per år (medelvärde) samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Colette Pichon Battle säger att invånarna i Isle de Jean Charles, i låglandet alldeles intill Louisianas kust, har kallats de första klimatflyktingarna i USA. Så är knappast fallet. Landförlusten i Isle de Jean Charles har pågått i åtminstone hundra år.

I filmens 23:e minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepråfrestningar. Jag vet inte vad han har för källa till detta påstående, men det verkar inte stämma med flera artiklar om hur korallreven återhämtar sig, t.ex. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, central Pacific”, som beskrivs här.

En kinesisk studie antar t.o.m. att korallerna mår bra av värmen: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, april 2019.) Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad.

I filmen 26:e och 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Möjligen var Broun aningen tidigt ute, men detta är något som diskuteras – även av IPCC (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Ingen signifikant temperaturhöjning har skett (förutom de naturliga fluktuationer som åstadkoms av El Niño-fenomenet) på 20 år (1998–2018).

Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Hittills kyliga områden på jorden blir troligen bättre för odling. Jordens växtlighet mår också bra av ökad koldioxidhalt, öknar och andra torra områden har börjat grönska. Detta har dock inte primärt med värmen att göra utan beror på att koldioxid fungerar som en sorts gödning för växter. Lu, Wang & McCabe fann ”extensive areas of ’greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO₂ as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, februari 2016.)

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare.

I filmens 30:e minut nämner professor Matthew Hansen vid University of Maryland dock ett motsatt fenomen, avskogning. Han visar en karta, där skogar försvinner på stora ytor av jorden (enligt kartan tycks större delen av Sverige och Finland ha nedbrända eller avverkade skogar, hur man nu kommit fram till det).

Hur stora områden det nu än handlar om, så är väl frågan om detta är en klimatfråga eller en avverkningsfråga. Hansen säger att regnskogar bränns ned och ersätts med odlingar av soyabönor eller gummi eller används som betesmark för boskap. Men bland det som påverkar allra mest, säger han, är odlingen av palmolja. Palmolja finns i nästan allt, tillägger Mark Maslin, professor i klimatologi vid University College, London. Ingen nämner dock att palmoljan används som ”miljövänligt” biobränsle.

Permafrosten

Attenborough säger (i 38:e minuten) att förutom allt detta kan vi hotas av ännu värre katastrofer, som kallas tipping points, dvs. att någon process når en punkt där den blir oåterkallelig. IPCC har dock i sin bedömning från 2013/14 övergivit de flesta av dessa farhågor. Vissa problem ser man eventuellt med smältande permafrost som kan avge växthusgaser. Se ”Är klimatapokalypsen inställd?”

När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter.

Dr Anthony visar hur det finns bubblor inuti sjöisen, och med lite hett vatten smälter hon det översta lagret. Gasbubblorna kommer ut i luften och man tänder en tändsticka så att gasen flammar upp. Intrycket är förstås mycket spektakulärt. Metanets problem är dock inte att det brinner utan att det effektivare än CO₂ blockerar jordens värmestrålning så att den inte försvinner ut i rymden.

Ingen vet hur mycket metan permafrosten (som huvudsakligen finns på norra halvklotet) innehåller, men uppskattningar ligger på 1,7 triljoner ton kol, bundet i organiskt material, som alltså kan bli både koldioxid och metan när och om permafrosten börjar smälta och det organiska materialet bryts ned. En bedömning är att nuvarande uppvärmning skulle kunna leda till att 1 gigaton metan avges från töande permafrost till år 2100. Som jämförelse kan nämnas att sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli 13,36 gigaton.

På sin webbsida visar Dr Anthony för övrigt upp en inte fullt så ominös sida av metanbubblorna. Här arbetar man med ett projekt som ska förse byar i norra Alaska med kok- och värmegas från sjöbubblorna istället för från importerad diesel.

I Specialrapporten från IPCC 2018 (sid. 208) refererar man till en studie, där man tror att metan och koldioxiod i permafrost kanske kommer att kunna bindas av ökad torvbildning: ”Transient releases of CO₂ and CH₄ may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Både sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Inget fel i det, men ett program som vill förmedla ”the facts” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor. Först och främst att de har en ojämn energiproduktion och knappast kan vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar. De kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut skapar de miljöfarligt avfall. Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss som ju ska bevaras för mångfaldens skull.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande för opinionen och klimatpolitiken, att medierna inte tar chansen att allsidigt redogöra för forskningsläget, utan ständigt bara för fram att alla forskare är överens om katastrofens annalkande. Jag anser att det är högst kontraproduktivt för den allmänna folkbildningen och för ett genomtänkt beslutsfattande att producera filmer med den här typen av ensidig skrämselpropaganda.

Till bloggens förstasida.

 

FN:s klimatpanel IPCC säger inte alltid vad man tror

För alla som oroar sig för klimatet, kan det kanske vara lugnande att se att t.o.m. FN:s klimatpanel (IPCC) numera övergivit en del positioner. Hockeyklubban talar man sällan om numera. Tipping points finns knappt, utom några få som inte tippar, dvs. om de finns så är de inte irreversibla. Och det finns inga belägg för att stormar blivit vanligare de senaste hundra åren. Är kanske klimatapokalypsen inställd?

De flesta är överens om att den globala medeltemperaturen har ökat en knapp grad de senaste hundra åren. De kommande hundra åren blir det kanske också något varmare. Vissa tror på någon knapp grads uppvärmning. IPCC tror att det blir betydligt mer, kanske mellan 1 och 3 grader, beroende på vilka åtgärder som sätts in. Och så finns det de som snarare tror att det blir kallare.

Ska man gå efter vad IPCC säger, så förefaller det dock som om de här oåterkalleliga, irreversibla processerna (där det finns en s.k. tipping point utan återvändo) numera anses osannolika. Detta enligt IPCC:s senaste rapporter, 2013 och 2018.

Tabell 12.4 ur Assessment report 5, kap. 12, sid. 1115. Klicka på bilden (eller här) så visas tabellen i full storlek.

I Assessment report 5 från 2013 (The Physical Science Basis: Contribution of Working Group I) finns i kapitel 12 (sid. 1115) en översikt över nio processer och hur irreversibla de kan anses vara. Notera att när IPCC talar om confidence, så är det inte det statistiska begreppet konfidens utan en mera ungefärlig skattning av hur giltiga och sannolika IPCC-forskarnas slutsatser är utifrån evidensens styrka och forskargruppernas grad av enighet (se definition i rapporten, sid. 139, 142). Följande är slutsatserna i tabellen:

1. Kollapsande Atlantströmmar (s.k. MOC), t.ex. Golfströmmen: Det anses very unlikely med high confidence att Atlantströmmarna kommer att genomgå en snabb förändring.

2. Nästan total nedsmältning av inlandsis på Grönland och Västra Antarktis (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Detta anses exceptionally unlikely med high confidence.

3. Nettoutsläpp av växthusgaser ur permafrost (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Här ser man en viss risk, dock med low confidence.

4. Katastrofala metanutsläpp från s.k. inneslutningsföreningar (klatrat) i is (som skulle vara irreversibelt i årtusenden), anses very unlikely med high confidence.

5. Förutsägelser att stora arealer av tropisk regnskog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

6. Förutsägelser att stora arealer av boreal (subarktisk) skog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

7. Det är troligt (likely) att Norra ishavet blir nästan isfritt i september före mitten av århundradet om en uppvärmning sker i enlighet med IPCC:s mest pessimistiska klimatmodeller (t.ex. RCP8.5 som räknar med en CO₂-halt på ca 625 ppm år 2050). Detta säger man med medium confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

8. Förutägelser om ändringar i frekvens och varaktighet när det gäller omfattande torka (megadroughts) har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

9. Förutägelser om monsunvindars upphörande har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

I den löpande texten skriver man också:

Related to multiple climate states, and hysteresis [en sorts tröghet i förhållande till tidigare klimattillstånd / KET], is the concept of irreversibility in the climate system. In some cases where multiple states and irreversibility combine, bifurcations or ‘tipping points’ can been reached (see Section 12.5). In these situations, it is difficult if not impossible for the climate system to revert to its previous state, and the change is termed irreversible over some timescale and forcing range. A small number of studies using simplified models find evidence for global-scale ‘tipping points’ (e.g., Lenton et al., 2008); however, there is no evidence for global-scale tipping points in any of the most comprehensive models evaluated to date in studies of climate evolution in the 21st century. (AR5, sid. 129, min fetstil / KET)

Regionalt kan det tänkas finnas vissa tipping points, menar man, t.ex. i fråga om arktisk sjöis (sid. 129). Å andra sidan säger man att detta ändå är reversibelt inom år eller decennier:

Furthermore, the interannual-to-decadal variability in the summer Arctic sea ice extent is projected to increase in response to global warming (Holland et al., 2008; Goosse et al., 2009). These studies suggest that large anomalies in Arctic sea ice areal coverage, like the ones that occurred in 2007 and 2012, might become increasingly frequent. However, there is little evidence in global climate models of a tipping point (or critical threshold) in the transition from a perennially ice-covered to a seasonally ice-free Arctic Ocean beyond which further sea ice loss is unstoppable and irreversible. (AR5, sid. 1118, min fetstil / KET.)

I IPCC:s specialrapport Global Warming of 1.5 °C från hösten 2018 återkommer i stort sett samma bedömningar (tabell sid. 264). Tabellen är här i stället uppdelad på tre scenarier med varsin kolumn, global medeluppvärmning till 1,5 °C, till mellan 1,5 och 2 °C, samt upp till 3 °C. I kolumnen för uppvärmning till 3 °C finns i några fall en viss större risk än i den tidigare sammanställningen från 2013, t.ex. för läckage av innesluten koldioxid i permafrost samt risken för regnskogsdöd som vid 3 °C ändrats från low till medium confidence. För subarktisk skogsdöd ser man viss ökad risk vid en mer extrem global medeltemperaturhöjning på 3–4 °C, ”but given the complexities of the various forcing mechanisms and feedback processes this is thought to be an uncertain estimate”. (Specialrapporten, kap. 3, sid. 263.)

När det gäller sjöisen i Arktis kvarstår ungefär den bedömning jag citerade ovan ur Assessment report 5. I Specialrapporten 2018 skriver man om den arktiska sjöisen:

No evidence has been found for irreversibility or tipping points, suggesting that year-round sea ice will return given a suitable climate (medium confidence) (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011).(Specialrapporten, kap. 3, sid. 262.)

Och vidare i Specialrapporten på sid. 270 (min fetstil / KET):

Sea ice is often cited as a tipping point in the climate system (Lenton, 2012). Detailed modelling of sea ice (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011), however, suggests that summer sea ice can return within a few years after its artificial removal for climates in the late 20th and early 21st centuries. Further studies (Armour et al., 2011; Boucher et al., 2012; Ridley et al., 2012) modelled the removal of sea ice by raising CO₂ concentrations and studied subsequent regrowth by lowering CO₂. These studies suggest that changes in Arctic sea ice are neither irreversible nor exhibit bifurcation behaviour. It is therefore plausible that the extent of Arctic sea ice may quickly re-equilibrate to the end-of-century climate under an overshoot scenario.

Om inlandsisen på Grönland och i Västra Antarktis, skriver man i Specialrapporten 2018 (kap. 3 sid. 257):

The time scale for eventual loss of the ice sheets varies between millennia and tens of millennia and assumes constant surface temperature forcing during this period. If temperature were to decline subsequently the ice sheets might regrow, although the amount of cooling required is likely to be highly dependent on the duration and rate of the previous retreat. (Min fetstil / KET.)

Vissa forskare befarar dock avsevärd höjning av havsnivån (ett par meter) vid omfattande nedsmältning, men om en sådan inträffar så torde det ju dröja tusen eller flera tusen år. Enstaka forskare tror det kan ske inom ett par hundra år. IPCC:s samlade bedömning (som bl.a. nämns i Specialrapporten, kap 3, Executive summary, sid. 178) tycks dock vara att till år 2100 kan havsnivåerna stiga med 4–16 cm). Att så pass olika bedömningar finns inom IPCC-nätverket av forskare visar för övrigt att man inte gärna kan säga att ”science is settled”, vilket ofta hörs från politiker, debattörer, journalister m.fl.

Tinande permafrost ger ifrån sig innesluten växthusgas (t.ex. metan och koldioxid), vilket kan utgöra en potentiell tipping point, menar dock IPCC i sin specialrapport, men det gäller främst vid en global medeltemperaturhöjning på mer än 3 °C:

However, the carbon released to the atmosphere from thawing permafrost is projected to be restricted to 0.09–0.19 Gt C yr^–1 [Gigaton kol per år / KET] at 2 °C of global warming and to 0.08–0.16 Gt C yr^–1 at 1.5 °C (E.J. Burke et al., 2018), which does not indicate a tipping point (medium confidence). At higher degrees of global warming, in the order of 3 °C, a different type of tipping point in permafrost may be reached. (Specialrapporten, sid. 262, min fetstil / KET.)

Dessutom verkar IPCC också vara inne på att det man annars hör från de mer dramatiska framtidsspanarna, att orkaner och stormar blir allt vanligare och mer förödande, inte stämmer. I Assessment report 5 står det t.ex.:

Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century and it remains uncertain whether any reported long-term increases in tropical cyclone frequency are robust, after accounting for past changes in observing capabilities (Knutson et al., 2010). (AR5, kapitel 2, sid. 216.)

Om utomtropiska stormar skriver man i Assessment report 5:

AR4 [IPCC:s fjärde assessment report / KET] noted a likely net increase in frequency/intensity of NH [northern hemisphere / KET] extreme extratropical cyclones and a poleward shift in storm tracks since the 1950s. SREX [en tidigare specialrapport från IPCC från 2012] further consolidated the AR4 assessment of poleward shifting storm tracks, but revised the assessment of the confidence levels associated with regional trends in the intensity of extreme extratropical cyclones. (AR5, kapitel 2, sid. 217, min fetstil / KET.)

Hur har man då reviderat konfidensnivåerna? På samma sida (217) skriver man att otillförlitliga observationer gör att ”this lowers our confidence in long-term trends”. Sammanfattningen blir:

In summary, confidence in large scale changes in the intensity of extreme extratropical cyclones since 1900 is low. There is also low confidence for a clear trend in storminess proxies over the last century due to inconsistencies between studies or lack of long-term data in some parts of the world (particularly in the SH [southern hemisphere / KET] ). (AR5, kapitel 2, sid. 220.)

I kapitel 12 skriver man dock:

Globally, for short-duration precipitation events, a shift to more intense individual storms and fewer weak storms is likely as temperatures increase. (AR5, kap. 12, sid. 1032)

I delkapitel 12.4.4.3 skriver man att utomtropiska stormar på södra halvklotet enligt datormodellerna tyder på ”reduction of storm frequency”. Om norra halvklotet skriver man (CMIP5 är en samling klimatmodelldata):

In the NH winter (Figure 12.20a, b), the CMIP5 multi-model ensemble shows an overall reduced frequency of storms and less indication of a poleward shift in the tracks. (AR5, sid. 1074.)

I Specialrapporten 2018 skriver man om stormar:

Numerous studies leading up to and after AR5 have reported a decreasing trend in the global number of tropical cyclones and/or the globally accumulated cyclonic energy […]the fact that the almost four-decade-long period of remotely sensed observations remains relatively short to distinguish anthropogenically induced trends from decadal and multi-decadal variability, implies that there is only low confidence regarding changes in global tropical cyclone numbers under global warming over the last four decades. (Specialrapporten, sid. 203.)

Det är minst sagt ironiskt att en person som Roger Pielke jr, som medverkade i IPCC-rapporter före 2013, skulle bli avstängd från diverse uppdrag och kallad klimatförnekare (se artikel här eller här) för att han påstod just detta om stormar och orkaner. Men han gjorde det före 2013, innan IPCC:s femte Assessment report tog upp saken.

Om skogsbränder står det inte särskilt mycket, utom att de omnämns som källa till mer koldioxid i atmosfären. Nästan inga prognoser om att de skulle komma att öka. Däremot finns flera påståenden i stil med att om bränderna skulle öka, så händer det och det, men nästan inget om att man tror att så blir fallet. Men i avsnitt 3.4.3.5 står det dock märkligt nog:

There is additional evidence for the attribution of increased forest fire frequency in North America to anthropogenic climate change during 1984–2015, via the mechanism of increasing fuel aridity almost doubling the western USA forest fire area compared to what would have been expected in the absence of climate change (Abatzoglou and Williams, 2016). (Specialrapporten, kap. 3, sid. 220.)

Här skriver man också att man förväntar sig en 37,8-procentig ökning av brandarean 2010–2039 vid en medeltemperaturhöjning av 1,2 grader.

Att brandfrekvensen skulle ha ökat mellan 1984 och 2015 förefaller inte stämma om man jämför med siffror från National Interagency Fire Center (NIFC) i Idaho. Se nedanstående tabell!

Statistik från NIFC. Klicka på bilden (eller här) för att komma till sidan.

Även om NIFC och Abatzoglou & Williams (som IPCC refererade till i blockcitatet ovan) mätt på olika sätt (man kan t.ex. tänka sig att de inkluderat större eller mindre andel privata skogar jämfört med statliga än vad NIFC gjort), så borde trenden synas om den fanns. Kanske har arealerna som brunnit blivit större, men det är svårt att avgöra, eftersom NIFC skriver att siffrorna före 1983 inte kan jämföras med de senare pga att man inte är säker på hur inrapporteringen av bränder gick till under tidigare år.

Abatzoglou & Williams hävdar att det är mänsklig påverkan på klimatet som driver en ökning av skogsbränder och areal, och de bygger detta resonemang på att ökad torka i brännbart material ökar potentialen för bränder. Och mänsklig påverkan på klimatet gör att markerna blir torrare. Alltså beror ökade bränder (om de nu har ökat) på mänsklig klimatpåverkan. Men ska detta ha något bevisvärde måste man ju först visa att torkan beror på mänsklig klimatpåverkan och inte på naturliga skiftningar i vädret eller klimatet. Annars är det ett cirkelbevis. Så här skriver man:

Given the strong empirical relationship between fuel aridity [graden av torka i brännbart material / KET] and wildfire activity identified here and in other studies (1, 2, 4, 8), and substantial increases in western US fuel aridity and fire-weather season length in recent decades, it appears clear from empirical data alone that increased fuel aridity, which is a robustly modeled result of ACC [anthropogenic climate change, dvs mänsklig klimatpåverkan / KET], is the proximal driver of the observed increases in western US forest fire area over the past few decades. (Abatzoglou & Williams, ”Impact of anthropogenic climate change on wildfire across western US forests”, PNAS oktober 2016, min fetstil / KET.)

Man undrar om IPCC bestämt sig för att torkan ökat sedan rapporten 2013, för där skrev man så här:

In summary, the current assessment concludes that there is not enough evidence at present to suggest more than low confidence in a global-scale observed trend in drought or dryness (lack of rainfall) since the middle of the 20th century, owing to lack of direct observations, geographical inconsistencies in the trends, and dependencies of inferred trends on the index choice. Based on updated studies, AR4 conclusions regarding global increasing trends in drought since the 1970s were probably overstated. However, it is likely that the frequency and intensity of drought has increased in the Mediterranean and West Africa and decreased in central North America and north-west Australia since 1950. (AR5, kap. 2, sid. 215, min fetstil / KET.)

Om extrema värmeböljor och bränder skrev man i Specialrapporten 2018:

The IPCC AR5 concluded there is high to very high confidence that climate change will lead to greater risks of injuries, disease and death, owing to more intense heatwaves and fires, increased risks of undernutrition, and consequences of reduced labour productivity in vulnerable populations (K.R. Smith et al., 2014). (Specialrapporten, sid. 240.)

Skrev verkligen Assessment report 5 att det skulle bli fler värmeböljor och bränder? På sid. 928 skrev man:

In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. However the probability of occurrence of such events could have changed significantly at a particular location. Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves. Similarly, climate model studies suggest that increased greenhouse gases have contributed to the observed intensification of heavy precipitation events found over parts of the Northern Hemisphere. However, the probability of many other extreme weather events may not have changed substantially. Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change. (Assessment report 5, sid. 928, min fetstil / KET.)

Om det inte finns bevis för att klimatförändringar lett till fler värmböljor och bränder hittills, så är det väl svårt att med samma värden prognosticera en framtid med sådana effekter.

IPCC-rapporten skriver mycket ofta om sannolikheter. I citatet ovan står det ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves.” Det är noga räknat något annat än att påstå att ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to some heatwaves.” Ofta skriver man på det sättet, både när det gäller förutsägelser (projections) om framtiden och när det gäller tolkningen av samtida väderhändelser. Skillnaden mellan meningarna ovan är alltså det lilla ordet ”probability”.

I tabellen på sid. 939 står det i en tabell: ”Human influence has substantially increased the probability of occurrence of heat waves in some locations.”. Och när man bedömer källan till detta: ”Good observational coverage for some regions and poor for others (thus biasing studies to regions where observational coverage is good).” Det påminner lite om den gamla anekdoten om den berusade mannen som letade efter sina borttappade nycklar under gatlyktan för att det var ljusast där.

Globalt brukar man annars anse att antalet bränder är lägre nu än förr, se t.ex. NIFC-statistiken ovan, liksom hur det varit i Sverige: ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”, DN 24 juli 2018.

IPCC har överskattat klimatkänsligheten

De olika scenarier som IPCC hittills publicerat i sina fem rapporter har inte slagit så väl ut i praktiken. John Christy (en av rätt många forskare som tidigare arbetade med IPCC, men som numera är skeptiska till klimatpanelens arbete) gjorde 2015 ett diagram för att jämföra de olika modellerna med verkligheten:

John Christys diagram som visar temperaturvariationer i mitten av troposfären 1979–2015, uppmätt med väderballonger (gröna prickar) och satellit (blå prickar), jämfört med 102 simuleringar från IPCC (de olikfärgade tunna linjerna) fram till 2030, samt medelvärdet av dessa (den tjocka röda linjen). Klicka på bilden (eller här) för att se den i större format.

Christys diagram fick kritik från exempelvis aktivistgruppen Yale Climate Connections, där man visade en video med bl.a. Michael Mann, Kevin Trenberth och Ben Santer. Dessa kritiker menade bl.a. att satellitmätningar inte var tillförlitliga.

Christy svarade på kritiken i februari 2016 inför en vetenskapskommitté i Representanthuset (se pdf).

Han fick ytterligare kritik på webbplatsen RealClimate av Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som menade att intrycket av diagrammet beror på var man lägger nollpunkten och vilket medelvärde man väljer att ordna kurvorna kring. Så Schmidt gjorde om diagrammet, men det förändrade nog inte den generella bilden av överdrivna modeller särskilt mycket. Se artikeln ”Comparing models to the satellite datasets”.

För övrigt har IPCC själva i sin Assessment report 5 flera diagram över hur deras olika prognoser (projections) slagit in t.o.m. 2013. På sid. 87 finns detta diagram, som egentligen också visar hur fel man har haft.

IPCC:s eget diagram över 138 framtidsmodeller (de olikfärgade tunna linjerna) jämfört med ett medeltal av uppmätta värden (tjock svart linje).

Det ska bli intressant att se när Assessment report 6 kommer 2021–22, om man skruvat ned sina riskbedömningar några snäpp till.

Varifrån kommer katastrofscenarierna?

De som främst fört fram katastrofscenarierna och hävdat att det snart är för sent att göra något är politiker, journalister och aktivister av olika slag. Några av forskarna har också gjort sig till aktivister, som t.ex. Jim Hansen när han försökte skrämmas med att den uppvärmning som nu sker motsvarar energin hos 400 000 Hiroshimabomber per dag (= 4,5 bomber per sekund). Detta förde han fram i en föreläsning på TED talks 2012. En person vid namn Bob Lacatena tyckte detta var så bra att han gjorde en särskild s.k. widget för mobilen eller datorn som ett ständigt memento mori. Se 4hiroshimas.com. Tilläggas bör att solen utan vår förskyllan utsätter jorden för en energimängd motsvarande ungefär 1900 Hiroshimabomber per sekund.

Just år 2030 har angivits som en vändpunkt. Gör mänskligheten inte något dramatiskt före detta år, så kommer katastrofen obevekligt. Nu tycks ju inte dessa tipping-points vara så aktuella längre, ändå hör man ständigt tal om att allt är för sent om 10 eller 12 år. Men detta år 2030 tycks ha bestämts godtyckligt. Det är helt enkelt den gräns FN satte upp 2015 inom ramen för sina Sustainable Development Goals. Där finns 17 målsättningar inom olika områden (fattigdom, svält, jämställdhet m.m.) som man vill nå till 2030, och klimatet är en av dem.

Assessment report 5 talar inte om 2030 på det viset (eftersom FN ännu inte satt det målet när rapporten sammanställdes) men i Specialrapporten 2018 nämns 2030 som ett av tre scenarier med olika grad av komplikationer, vilket sedan blåstes upp av medier och aktivister i hela världen. I Sverige såg det ut så här i Aftonbladet den 8 oktober 2018:

Aftonbladet 8 oktober 2018.

Och i Washington Post (länk här eller här) såg det ut så:

Washington Post den 7 oktober 2018.

CNN var värre, med bilder på rykande fabriksskorstenar meddelade man att ”Planet has only until 2030 to stem catastrophic climate change, experts warn”. Och den amerikanska ledamoten av Representanthuset Alexandria Ocasio-Cortez hävdade i en TV-debatt att ”the world is gonna end in 12 years if we don’t address climate change”. (Se även Newsweek.) På BBC:s webbplats såg man rubriken ”Final call to save the world from ’climate catastrophe’”.

Washingtons Posts rubrik orsakade oväntat nog reaktioner från en av de IPCC-trogna, nämligen Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som twittrade (7 oktober 2018):

”… framing this report as ’we only have 10 years to act’ as done by the @washingtonpost in their headline is neither correct nor helpful. Making better decisions on emissions is always going to be helpful – whether it’s now, in 5 years or in 20 years.”

Gavin Schmidts twittertext från 7 oktober 2018.

De flesta medier såg Specialrapporten som en sorts sista varning inför katastrofen. Andra tyckte den var för mild och snarast dolde allvaret i situationen. Se t.ex. Peter Alestig i SvD 9 oktober 2018, som menade att IPCC skönmålade verkligheten genom att ge intryck av att 1,5 gradersmålet skulle kunna nås relativt enkelt.

Och Alestig hade nog på sätt och vis rätt. Inte i att vi närmar oss en katastrof, men i att det inte är möjligt att minska koldioxidutsläppen till så låga nivåer som anses nödvändigt. Det skulle innebära en återgång inte bara till de förindustriella nivåerna av koldioxidhalt i atmosfären, utan också en helt grotesk återgång till ett förindustriellt liv. (IPCC har en egen definition av förindustriell tid: 1861–1880, enligt sid. 188 i Specialrapporten, men även 1850–1900 enligt sid. 183. Förindustriell tid brukar annars räknas som perioden 1750–1850.)

Många tycks inte förstå hur oerhört energikrävande vårt moderna liv är, inom nästan alla sektorer i samhället. Är dagens smartphoneanvändare och Thailandsresenärer, eller folk med köksutrustning i borstat aluminium beredda att börja leva som 1850? Och helt i onödan dessutom, eftersom katastrofen verkar vara inställd. De enorma pengar alla dessa klimatåtgärder skulle kosta (och redan har kostat) kan användas till något bättre. T.ex. för att stoppa jorderosion och skogsbränder; för hjälpinsatser vid jordbävningar, översvämningar m.m., som oavsett klimat alltid kommer att inträffa.

Tillägg april 2020: I januari publicerade den IPCC närstående forskaren Zeke Hausfather tillsammans med Glen Peters en artikel i Nature, ”Emissions – the ‘business as usual’ story is misleading” (Vol 577, 30 januari 2020).

Artikeln är anmärkningsvärd. Hausfather tillhör dem som brukar varna för katastrofer, men han menar här att det är missvisande att så många hänvisar till IPCC:s allra mest dramatiska scenario, det som kallas RCP8.5, som mall för hur framtiden kommer att se ut om vi inte vidtar några åtgärder alls (vilket brukar benämnas ”business as usual”). Enligt detta scenario kommer jordens medeltempratur att ha höjts med 5 grader till år 2100. Författarna skriver i artikeln:

CP8.5 was intended to explore an unlikely high-risk future. But it has been widely used by some experts, policymakers and the media as something else entirely: as a likely ‘business as usual’ outcome. A sizeable portion of the literature on climate impacts refers to RCP8.5 as business as usual, implying that it is probable in the absence of stringent climate mitigation. The media then often amplifies this message, sometimes without communicating the nuances. This results in further confusion regarding probable emissions outcomes, because many climate researchers are not familiar with the details of these scenarios in the energy-modelling literature.

Hausfather och Peters menar att detta scenario blir mer och mer osannolikt för varje år som går. Enligt en BBC-artikel skulle sannolikheten för detta vara så låg som 3 procent. Ett utfall som RCP 8.5 skulle, enligt Hausfather och Peters, kräva en femfaldig ökning av kolanvändningen i världen fram till 2100 (något som vissa t.o.m. menar överstiger världens tillgångar på kol). RCP 8.5 var tänkt som en ren forskningsmodell, menar man, inte som grund för klimatpolitik:

We must all — from physical scientists and climate-impact modellers to communicators and policymakers — stop presenting the worst-case scenario as the most likely one.

Författarna menar ändå att läget är allvarligt och att en uppvärmning på 3 grader till 2100 är illa nog.

Ett svenskt exempel på hur RCP8.5 ses som sannolikt och inte som en extrem forskningsmodell, är hur SMHI skriver i anslutning till en karta som visar det framtida medelvattenståndet längs Sveriges kust:

Förhandsvalen på kartan är år 2100 och RCP-scenario 8,5, det vill säga det scenario som motsvarar det som i dagsläget ligger närmast de uppmätta trenderna i koncentration av växthusgaser.

Någon sådan trend finns dock inte avläsbar i observationer.

Se även: ”Klimatet och den omstridda hockeyklubban”, om det kontroversiella s.k. hockeyklubbsdiagrammet, med många citat ur de läckta mailen från den skandal som kallades Climategate. 

Läs också: ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”, om den ”paus” i den globala uppvärmningen som tycks ha inträtt de senaste 20 åren. Är det något tillfälligt eller har uppvärmningen avstannat?

 

Till bloggens förstasida.

 

Har den globala uppvärmningen avstannat?

Den senaste tiden har det förekommit viss debatt om huruvida den globala uppvärmningen, till följd av klimatförändringar, har avstannat de senaste decennierna och vad man i så fall ska dra för slutsatser av det.

Diskussionen är dock inte alls så ny. Frågan om huruvida den globala uppvärmningen har tagit en paus eller inte har dryftats sedan ungefär 2007. Hundratals artiklar har skrivits om detta, för och emot. Markku Rummukainen, som är professor i klimatologi och ingår i IPCC:s nätverk av forskare (FN:s klimatpanel), uttalade sig den 17/5 i SvT:s Aktuellt om saken och gav närmast intryck av att detta är fria fantasier. Att frågan är omstridd är lätt att se, man kan t.ex. läsa artikeln Global warming hiatus på Wikipedia.

Mellan 1998 och 2018 var variationerna i den globala medeltemperaturen mycket små, den globala medelavvikelsen varierade mellan 0,3 och 0,6 grader (se nedanstående diagram). 2015–16 förekom en mindre topp, upp emot 0,9 grader, som berodde på väderfenomenet El Niño, vilket inte kan räknas som klimatförändring utan är en naturligt förekommande ström i havet som uppträder då och då. Våren 2019 har temperaturen dock ökat en aning (vilket kan bero på att vi nu påbörjar en ny El Niño-period).

 

Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990–2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). Perioden 1998–2018 håller sig ungefär inom intervallet 0,3–0,6 graders avvikelse (se de gröna linjerna), förutom El Niño-toppen 2015–16. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

IPCC:s Fifth assessment report har följande siffror för 1998–2012: ”The rate of warming over the past 15 years (1998–2012; 0.05 [–0.05 to +0.15] °C per decade) is smaller than the trend since 1951 (1951–2012; 0.12 [0.08 to 0.14] °C per decade).” (AR5, sid. 37, min fetstil / KET.)

I den s.k. Climategate-skandalen (2009), då någon läckte tusentals mail från IPCC-forskare, avslöjades hur flera forskare med anknytning till East Anglia-universitet i England var väldigt bekymrade över bristen på global uppvärmning. I ett av de läckta mailen mellan bl.a. Michael Mann (en av upphovsmännen till den s.k. hockeyklubbskurvan) och atmosfärspecialisten Kevin Trenberth skriver den senare den 12 oktober 2009:

Well I have my own article on where the heck is global warming? We are asking that here in Boulder where we have broken records the past two days for the coldest days on record. We had 4 inches of snow. The high the last 2 days was below 30F and the normal is 69F, and it smashed the previous records for these days by 10F. […] The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t. The CERES data published in the August BAMS 09 supplement on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate. (Mail nr 1255352257, min fetstil / KET)

När observationerna inte stämmer med förutsägelserna måste det alltså vara fel på observationerna. Under arbetet med IPCC:s Fifth assessment report 2013 diskuterade man flitigt hur frågan om en paus i uppvärmningen (hiatus) skulle beskrivas. I utkastet till texten från Working group 1 känner företrädare för flera regeringar pressen av att uppvärmningspausen måste förklaras i den allmänna debatten. Nederländernas representant skrev t.ex.:

Given the wide attention to this period, it is very important that the SPM [Summary for Policymakers/KET] includes a concise and simple explanation of the difference between model and observations of the hiatus period. We would even suggest to devote a separate box to this issue, where both conclusions SPM-9, 11-17 and SPM-11, 1-6 can be incorporated. (WG 1 AR5, Final Draft, SPM Comments, sid 49.)

I den färdiga femte rapporten diskuteras denna ”observed recent warming hiatus” på åtminstone fyra ställen och man skriver bl.a. i Summary for Policymakers (sid 15):

The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability, which includes a possible redistribution of heat within the ocean (medium confidence). The reduced trend in radiative forcing is primarily due to volcanic eruptions and the timing of the downward phase of the 11-year solar cycle. However, there is low confidence in quantifying the role of changes in radiative forcing in causing the reduced warming trend. There is medium confidence that natural internal decadal variability causes to a substantial degree the difference between observations and the simulations; the latter are not expected to reproduce the timing of natural internal variability. There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing (dominated by the effects of aerosols). (AR5 Workgroup 1, SPM, sid 15, min fetstil / KET)

IPCC-forskarna brukar inte gärna vilja förklara förändringar när det blir varmare med naturliga variationer eller solens påverkan, men här passar det tydligen bra. Vilket däremot inte Kevin Trenberth tyckte: ”Saying it is natural variability is not an explanation. What are the physical processes? Where did the heat go?” (Mail nr 1255523796 till Michael Mann 14 oktober 2009.)

Lägg också märke till att man i slutet av ovanstående blockcitat funderar över om kanske den beräknade effekten (den s.k. klimatkänsligheten) av växthusgaser har överskattats.

Man kan fråga sig hur korta perioder av förändrat väder som egentligen kan tillskrivas en klimatförändring. Jag minns när klimatet började diskuteras på allvar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Då verkade debattörer med olika åsikter ändå vara ganska överens om att man inte kunde dra några slutsatser om klimatet utifrån ett par kalla vintrar eller ett par varma somrar. Man måste bedöma väderförändringar över flera hundra år, sades det då. Men numera räknar man med att kunna göra signifikanta iakttagelser under bara 30 års tid. Då blir förstås 20 år av relativt stabila globala temperaturer något betydelsefullt, och man frågar sig om detta tillstånd är början på en trend eller bara en tillfällig avvikelse.

Man bör även tänka på att hela begreppet global medeltemperatur är kritiserat som bedömningsgrund för klimat och klimatförändringar. Flera forskare anser att det inte egentligen finns något som heter global medeltemperatur. Eftersom temperaturen (och även andra väderparametrar) varierar kontinuerligt över jordens yta och inte kan mätas på isolerade punkter som är (tillräckligt) representativa för de punkter som inte mäts, så är frågan vad en medeltemperatur egentligen visar. Kanske är det lika missvisande som att fråga sig vilken färg som är jordens medelfärg. Är det kanske en murrig grönbrunblå nyans? Och vad säger det i så fall om hur jorden ser ut i olika länder, landskap och havsområden?

Det som är svårt att förklara är varför den globala medeltemperaturen inte stiger nämnvärt just nu, när CO₂-halten uppenbarligen gör det. Och likaså varför temperaturen steg ganska ordentligt under 1930–40-talen, fast CO₂-halten då inte ökade särskilt mycket.

Vi får väl se om ytterligare några år vad nuvarande hiatus kan tänkas innebära. Vissa tror t.o.m. att vi är i början av en ny ”liten istid”, som den som rådde ungefär mellan 1500-talet och mitten av 1800-talet.

Till bloggens förstasida.