Cogito, ergo aliquid est

Jag läste just en artikel om Douglas Hofstadters nya bok ”I am a strange loop” och kom då att tänka på Descartes.

För många år sedan funderade jag en del på hans cogito, ergo sum (”jag tänker alltså är jag till”). Jag var inte riktigt nöjd med formuleringen, även om den kanske för sin tid var himlaskriande reduktionistisk.

Frasen förutsätter att akten att tänka inte behöver definieras eller bevisas i sig själv, och den förutsätter egentligen också att man vet att ett jag finns. Åtminstone i svensk översättning. På latin är första person singularis underförstått, vilket kanske gör saken lite bättre. Fast på franska blir det lite sämre igen: Je pense, donc je suis.

I vår tid, när jaget, könet, själens plats och utbredning, extrakranial kunskap m.m. är på tapeten, känns behovet stort av en mera förutsättningslös devis. Själv tycker jag en hyfsad förbättring är denna (även om jag på svenska inte kommer förbi det inledande pronomenet jag):

Jag tänker, alltså är något till.

På latin skulle det bli ungefär: Cogito, ergo aliquid est.

Det är viktigt att det latinska ordet inte betyder någon, underförstått en person, utan något. Min tanke är att detta något i värsta fall skulle kunna vara en maskin som ”tänker” oss allihop – och tydligen ger oss (eller åtminstone ”mig”) ett skenbart självmedvetande. Snacka om virtual reality.

Descartes original är förstås mycket elegant, kort och koncist. Min variant är tyvärr klumpigare. Och min idé är väl egentligen inte så originell; den dyker upp i en rad science fiction-berättelser och -filmer.

Och så får man förstås inte glömma Ambrose Bierces kluriga variant (ur The Devil’s Dictionary, ”Cartesian”): I think that I think; therefore I think that I am.

Pingad på Intressant.