• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Läkemedelsföretagens spökskrivare inget nytt

Det är verkligen anmärkningsvärt att så många vetenskapsjournalister tycks vara helt ovetande om fenomenet ghost writing inom t.ex. läkemedelsbranschen, och att man behöver vara kritisk när man refererar artiklar som publicerats även i ansedda tidskrifter. Detta framgick i radions Medierna (länk här eller här) i P1, som ursprungligen sändes den 22/5.

Redan när det gällde Neurosedyn på 1960-talet förekom ghost writing. Neurosedyn var det ödesdigra lugnande medel, som särskilt rekommenderades för havande kvinnor, men som visade sig ge upphov till allvarliga fosterskador. Väldigt lite studier av medlets biverkningar hade gjorts. I USA, där läkemedelsföretaget Merrell skulle marknadsföra Neurosedyn under namnet Kevadon, skrev dr Ray O. Nulsen en artikel om hur bra läkemedlet var, och han påstod sig ha testat det på 81 havande kvinnor. Men artikeln var i själva verket skriven av Raymond Pogge från Merrell. Jag skrev om det där i DN 2003.

2004 gjorde jag också ett OBS-inslag i radion om vissa av de här skumraskmetoderna som industrin använder sig av.

Den svenske tobaksforskaren Ragnar Rylander, som i hemlighet i 30 år var konsult åt tobaksindustrin, skulle också sätta sitt namn under en artikel i Science 1974, som i själva verket skrevs av Nick Fina vid Philip Morris forskning & utveckling. Annars skrev Rylander mest i (hemligt) samråd med industrin, men den gången skulle det tydligen vara i stort sett klappat och klart när han fick sätt sitt namn under.

Ett av de tidigare hemliga dokumenten från Philip Morris som visar hur man ville att forskaren Ragnar Rylander skulle agera. Klicka på bilden.

I dokumentet från 1974 skriver Helmut Wakeham, chef för forskning & utveckling på Philip Morris, så här:

The draft has been prepared by Nick Fina at the Philip Morris Research Center as a ghost writer and is intended to be published over the name of Ragnar Rylander.

Och direkt till Rylander skrev han:

I think it is altogether possible that Science may not require a review of a meeting summary such as this, but we must assume they will. Therefore it is very important to choose carefully the names of the four persons in North America who you think are qualified to act as referees for this paper.

På ungefär samma sätt som dagstidningarna sedan länge har faktarutor i anslutning till artiklarna borde man också när man rapporterar om vetenskapliga studier ha en ”tillförlitlighetsruta”: ”Hur säkert är detta?”

Här kunde man åtminstone checka av elementära kriterier: Är studien gjord på människor, möss eller in vitro, hur många försökspersoner har ingått, fanns en kontrollgrupp, bygger den på mätningar eller utfrågningar, där t.ex. personernas dåliga minne kan spela in som felkälla, finns förväxlingsfaktorer, mäter studien vad den påstår sig mäta, är det inte ens en ny studie utan en s.k. metastudie där man sammanställt resultat från flera olika äldre studier? Finns redan kritiska röster från andra forskare – eller omdömen från sådana som håller med?

Det bästa är givetvis om journalisten kan hitta studien i sin helhet och läsa avsnittet ”Discussion”, där artikelförfattaren/-författarna ska redovisa de svagheter som studien kan ha. Journalisten bör också kolla ”Acknowledgements” om där står något om jäv, bindningar till någon industri med intresse av artikelns innehåll t.ex. Kan man misstänka oegentliga bindningar trots att ingen uppgift om jäv finns i artikeln, så kan detta givetvis bli utgångspunkten för viss grävande journalistik.

Förra veckans stora nyhet om den internationella mobiltelefonstudien Interphone presenterades synnerligen olika i t.ex. radion, DN och SvD. De förstnämnda utropade att det nu inte fanns någon anledning att oroa sig för strålning längre, medan SvD pekade på det starka industriberoende som funnits inom projektet (två artiklar, här och här). I sanningens namn ska sägas att även SvD hade en artikel bara någon dag tidigare, som också hävdade att det inte fanns någon risk. Detta var dock en TT-artikel och inget eget reportage.

Ett annat exempel på vad man behöver tänka på när det gäller vetenskapsstudier finns i en artikel i SvD 26/5 om att bekämpningsmedel kan ge upphov till ADHD hos barn. Artikelns viktigaste avsnitt ur kritisk synpunkt är nog detta:

Hans Forsberg är professor i barnneurologi och adhd-forskare vid Karolinska institutet. Hans spontana reaktion är att resultatet av studien inte är helt osannolikt, speciellt eftersom man sett liknande samband med andra ämnen förut. Däremot påpekar han att det kan vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget i de här fallen.
–Har barnen exponerats för ämnena i större utsträckning under uppväxten, eller metaboliserar de dem annorlunda, säger han.

Jag känner tyvärr inte till någon hundraprocentigt bra handledning för journalister om hur man läser vetenskapliga artiklar, men det finns en som gavs ut 1999 av läkemedelsföretaget Hässle (tillhör numera AstraZeneca). Det är kanske inte helt klockrent att rekommendera en skrift utgiven av ett läkemedelsföretag, men Anders Himmelmanns 40-sidiga broschyr ”Att läsa en vetenskaplig artikel” innehåller dock en hel del matnyttigt om hur studier är upplagda och vad man bör tänka på när man läser dem.

För några år sedan hade de båda tidskrifterna BMJ och JAMA omfattande artikelserier om ”How to read a paper” och ”How To Read A Scientific Article”, men tyvärr finns de inte tillgängliga gratis längre. Trisha Greenhalghs artikelserie ”How to read a paper” finns dock som tryckt bok numera. Ett tips är också KI:s ”Vad är en vetenskaplig artikel” av Ulla Ch Hanson, som finns som PDF. Webbsidan ”How To Read A Scientific Paper” är också läsvärd.

Se även några av mina bloggartiklar:

Pressen och vetenskapen
Dietstudier som förvirrar
Vill du ha slarvig eller noggrann forskning?

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: